Hantverksmässig tillverkning av skor

Plats	Finland
Ämnesord	Skor, Skotillverkning, Fredrika Wetterhoff, Skomakare, Skodonformgivning, Skodon, Randsydd sko, Veldtschoensko, Limmad sko, ortopedisk skomakare

Utövare och folk som känner till traditionen

I nutida Finland tillverkas skor hantverksmässigt individuellt för kunder antingen från varumärkets befintliga kollektion eller helt efter kundens mått. Yrkeskunniga hantverkare tillverkar skodonen från idén till den färdiga produkten. Dessa producenter har utexaminerats från yrkesskolornas skomakarutbildning eller från yrkeshögskolornas skodonformgivarutbildning. Utbildning inom skodonsbranschen innefattar skomakar-, gesäll och mästar-, ortopedskomakar- och skodonformgivarutbildning. Skomakaren planerar, skapar mönster och tillverkar skodon. Ortopediska skomakare i sin tur tillverkar skodon som är avsedda för fötter med speciella krav och utvecklats i samarbete med medicinska experter.

Under skodonformigvarnas egna varumärken skapas såväl modeller i små serier som kundskodon. De kan planeras, mönstret ritas och skodonen även tillverkas per hand. Till skodonformgivarnas produkter hör ofta även väskor.

Utövande av traditionen

Traditionellt kan det höra över 200 arbetsskeden till skodonstillverkning. Skodonstillverkning är fortfarande mestadels hantverksmässig i Finland. Den största skillnaden mellan industriell och hantverksmässig skodonstillverkning är arbetsskedet där det sydda ovanlädret formas omkring en läst av trä eller plast. Industriellt görs detta med maskin, medan det i hantverksmässig tillverkning görs för hand och med handredskap. Trots att skodon tillverkas maskinellt, monteras de olika delarna i finländsk industri för hand. Hantverket är som störst när skomakaren syr ihop ovanlädret och syr fast sulan med hand.

Bruna läderskor. — Veldtschoen-sko. Bild: Kenkäpaja Pihka

Vid skodonstillverkning kan ovanlädret och sulan fästas vid varandra på många olika sätt. Ovanlädret för skon formas kring lästformen. Vid sömnad av skodon används maskin. Skor tillverkas individuellt för en kund eller med standardmetoder och -mått som små serier eller massproduktion.

Den traditionella hantverksmässiga skodonstillverkningsmetoden är randsydd sko. Där sys ovanlädret först till mellansulan eller bindsulan, varefter ovanlädret och sulan sys ihop. Denna tillverkningsteknik är vanlig i tillverkning av mäns klassiska och högkvalitativa skodon. I Finland tillverkar ytterst få yrkespersoner, endast ett par skomakare och skodonformgivare, herrskor med denna randsömnadsteknik. Dessa skor tillverkas av högkvalitativt läder och processen tar lång tid. Priset är ett tusen euro och mer.

Veldtschoen-skostrukturen utvecklades av khoisanfolket i Sydafrika och spreds till Europa under världskrigen. I Finland användes tekniken vid industriell och hantverksmässig skotillverkning. I dag används denna hantverksteknik av några skomakare och skodonformgivare. I tekniken sys skons ovanläder direkt ihop med sulan i skons kant nära sulans kant.

När lim utvecklades på 1960-talet började industrin använda limtekniken. Ovanlädret limmas först till mellansulan eller bindsulan. Sen limmas skon fast i sulan. Denna teknik blev vanligare också i hantverksmässig skodonstillverkning, och i dag limmar skomakare i regel sulan till ovanlädret. Limtekniken är den förmånligaste tekniken att fästa sulan vid hantverksmässig skodonstillverkning.

Dagens stigande hantverkarskomakare är unga yrkespersoner, varav en del baserar sitt arbete på hållbara värden. Denna synvinkel är global; att utveckla materialen och de traditionella tillverkningsteknikerna är en del av vår nya tid.

Traditionens bakgrund och historia

Traditionellt sett har finländska skotyper på grund av klimat varit funktionella. Skor skyddar mot kyla, det tål fuktighet och andas i svettande hetta. Skor har betraktats som de allra hållbaraste av bruksvarorna och skor har också använts så länge de håller. Före industriell skotillverkning köpte vanliga finländare såväl i städer som på landsbygden sina skor från landsbygdens skomakarmästare eller gjorde till och med själva sina skor.

Förr i tiden gick skomakarna till folk för att reparera skodon eller så gjorde man skorna själv. Detta pågick ända till 1940-talet. Män använde stövlar med långa skaft och kvinnor kängor. Användning av låga skor spreds först under urbaniseringen på 1950-talet. Industriell skotillverkning blev vanlig på grund av industrialiseringen.

I Finland finns flera traditionella skor som tillverkas för hand. Till dessa hör till exempel näverskor som man förr i tiden på landsbygden tillverkade själv av björknäver. Näverskor vävdes av björknäver. ”A Finnish Boot” eller näbbstöveln tillverkas alltid för hand och till den har använts växtgarvat läder och träspikar. Näbbskor, som hör ihop med traditionell klädsel, tillverkas också av växtgarvat läder för hand. Filtstövlar kom till Finland via Ryssland. De är varma stövlar av yllefilt med långa skaft.

Inom Birkalandsregionen tillverkades liknande tygskor, tallukas, av gamla ytterkläder, vars tyg återvändes till skodon. Tyget syddes ihop i flera skikt och sulan syddes fast för hand.

Skomakare tillverkade också mäns halvstövlar och kvinnors kängor med hjälp av randsömnadstekniken som hantverk. Denna teknik var den mest använda tekniken även under industrialiseringens första årtionden. I industriålderns tidiga skeden fanns det också olika skodon som syddes på ”avigsidan”.

Skotillverkningen övergick förr i tiden från skomakarmästarna till gesäller. Bergsrådet Emil Aaltonens våg till ledande industriell skodonstillverkare började med att han var gesäll i Hattula och sedan skomakare. Skoindustrin i Finland utvecklades starkt under den tidigare hälften av 1900-talet, och Tammerfors blev då en så kallad ”Skostad”. När den industriella skotillverkningen var som störst i Tammerfors, utbildades i Pyynikki yrkesskola yrkespersoner både till skofabrikernas tillverkningslinjer och till skomakaryrket. På 1970-talet startade motsvarande utbildning även i Kankaanpää. På 1970-talet utvecklades direktgjutningstekniken, där sulan med olika metoder gjöts direkt på skon. Den blev vanlig också i Finland. I dag är formsprutningstekniken, som utvecklades i Finland från direktgjutningstekniken, den vanligaste industriella tekniken att sula skor. Den används till exempel i arbetsskor och tjänstskor. På 1990-talet mötte industriell skotillverkning utmaningar och sedan dess har skotillverkning genom massproduktion minskat vid 2010-talet.

Förmedlande av traditionen

Finländsk industriell skodonstillverkning fokuserar i dag på arbetsskor och tjänstskor. Tillverkning av dessa skotyper och material som används regleras noga av bestämmelser. Bestämmelserna har krav om säkerhet och den hållbara utvecklingen, och yrkesområdet kräver därför en hög kompetens. Kompetensen beror på företagens egen utbildning, och utbildning i skodesign och samarbete med universitetens forskning stödjer den. Inom modebranschen har skorna å andra sidan mött den globala konkurrensen, och de tillverkas inte så mycket. De görs fortfarande inom industrin delvis som hantverk. Finland har utvecklat varumärken med nordlig synvinkel som är kända som högkvalitativa, hantverksdominerade skodonsmärken som passar till vår miljö.

Hantverksföretagare som tillverkar skor som hantverk för skotillverkningstraditionerna framåt och utvecklar gamla tekniker för dagens tillverkning. Bland dessa tekniker finns till exempel randsömnadstekniken och veldtschoentekniken.

Unga skomakare och skoformgivare har intresse för att utveckla koncept där de arbetar tillsammans med andra formgivare och hantverkare. Detta är ytterst viktigt för att den finländska hantverksmässiga företagsverksamheten ska kunna utvecklas. Utbildning spelar en betydande roll i att stödja sådan verksamhet. Enligt tidningen Kauppalehti har finländska skomakare och skoformgivare nått internationell framgång. Tidningen kallar dem för skomästare.

Närbild av fötter som bär olika sorters tennisskors. — Skoformgivarstuderanden utövar den hantverksmässiga tennisskons och Wetterhoffs traditioner. Bild: Jenna Kalliomäki

Fredrika Wetterhoff startade konst- och hantverksutbildningen för kvinnor i Tavastehus 1885. I dag är Wetterhoffs tradition och den hantverksmässiga tillverkningen en del av Tavastia utbildningssamkommuns skomakarutbildning samt Tavastlands yrkeshögskola HAMK:s skoformgivarutbildning. Yrkesinstitutets skomakarexamen ger färdigheter att arbeta som reparerare och tillverkare av skodon. HAMK:s skodonformgivarexamen i sin tur ger färdigheter att arbeta som formgivare, produktutvecklare och en aktör med eget företag. De som grundar ett eget företag är ofta hantverksföretagare vars produktsortiment omfattar skor och väskor. Årligen utexamineras omkring åtta skomakarstuderanden från Tavastia och omkring tio skoformgivarstuderanden från HAMK. Tio procent av dem alla startar ett företag inom den hantverksmässiga skobranschen.

Satakunta utbildningscentral i Kankaanpää utbildar skomakare, ortopediska skomakare samt gesäller och mästare. Utbildningscentralens skomakarexamen ger färdigheter att arbeta som reparerare och tillverkare av skodon. Den ortopediska skomakarexamen i sin tur utbildar för arbete i specialskomakaraffärer och ger färdigheter att tillverka skodon egenhändigt. Årligen utexamineras genom denna utbildningsväg kring tjugo skomakare.

Traditionens framtid

Överlevnaden av hantverksskotillverkningen påverkas av ett ständigt utbud av skotillverkning och utbildning samt utveckling av företag inom skobranschen. Detta förbättrar hantverksvärden samt upprätthåller skotillverkningskulturen. Fredrika Wetterhoffs tradition kräver att den högkvalitativa hantverkskompetensen i Tavastehus utvecklas genom skomakar- och skoformgivarutbildningen. Satakunta utbildningscentral utvecklar särskilt den ortopediska skomakarutbildningen.

En uppfriskande två dagars hantverkskurs i skotillverkning för alla har utvecklats av skotillverkaren Kenkäpaja Pihka i Tammerfors.