Risning i den ortodoxa och karelska traditionen

Plats	Finland, Norra Karelen, Södra Karelen
Ämnesord	påsk, risning, påskrisning, årsfester, kalendartradition, ortodox tro, karelskhet

Utövare och folk som känner till traditionen

I dagens Finland upprätthålls påskrisning i dess ortodoxa och karelska form av ortodoxa och lutherska församlingar, karelska föreningar samt lokalföreningar som hör till Kalevalaisten Naisten liitto (Kalevalakvinnornas förening), bland annat Joensuun Kalevalaiset Naiset. Ortodoxa församlingar värnar om traditionen i dess äldsta form, och palmsöndagen är en av kyrkoårets 12 stora fester.

I ortodoxa församlingar förbereder man sig inför palmsöndagen genom videkvisttalkon, där personer i olika åldrar gör i ordning ett stort antal dekorerade risknippen som sedan välsignas i kyrkan och används på palmsöndagsmorgonen. Församlingar samarbetar med skolor och bland annat Joensuu ortodoxa församlings präster besöker stadens skolor. I evenemangen välsignas påskrisen och sedens betydelse förklaras för eleverna. Barn och ungdomar styrs mot att påskrisa särskilt äldre närstående och faddrar.

Personer med ortodox och/eller karelsk bakgrund tillverkar påskris också hemma redan i god tid före palmsöndagen.

Risning på 1970-talet i Hattuvaara i Ilomantsi, tidigt på en palmsöndag. Bild: Vesa-Pekka Takala.

Utövande av traditionen

Risning omfattar verbal kultur (risningsramsor), estetiska uttryck (dekorerade påskris), mänsklighet (att önska god hälsa, att bemöta varandra), gemenskapskänsla (seden kan endast utövas i en gemenskap och den stärker gemenskapskänslan) samt den egne regionens särdrag (den ortodoxa trons påverkan). Risning förekommer både i traditionella gemenskaper och i moderna gemenskaper.

I ortodoxa församlingar har risning en fast anknytning till kyrkoårets gång och till palmsöndagens budskap. Kvistar som tillverkats i församlingarnas påskristalkon eller hemma välsignas i gudstjänsten dagen före palmsöndagen och församlingarna styr sina medlemmar mot att risa med dessa välsignade kvistar. I församlingarnas klubbar för barn och unga berättar man om risningstraditionens bakgrund och påskrisar tillsammans till exempel äldre församlingsmedlemmar.

I Kalevalaiset Naisets lokala föreningar i östra Finland upprätthåller man risningstraditionen på många sätt: det har publicerats samlingar av den rika risningsramsatraditionen, en bok har publicerats om risningstraditionen, påskris tillverkas som talkoarbete och risning som en önskan av god hälsa har blivit en del av olika former av frivilligarbete, såsom besök hos äldre i vård- och servicehem.

Karelska föreningar arrangerar nationella och regionala risningsevenemang. ”Årets påskrismottagare”-evenemang har blivit populära. Årets påskrismottagare är personer som särskilt främjat karelska traditioner. De får påskris, ofta från barn, och programmet innehåller information om risningstraditionen. I karelska föreningar tillverkas också dekorerade påskris, som är eftersökta produkter i basarer. Föreningarna och det nationella Karelska Förbundet arrangerar även lektioner och annan undervisning om risning. Läroanstalter för fritt bildningsarbete, såsom Opintokeskus Sivis, arrangerar årliga evenemang kring ämnet. Evenemangen samlar in både besökare med karelsk bakgrund och andra intresserade, och de genomförs vanligen i ekumenisk anda.

Hemma och i olika gemenskapers påskristalkon dekoreras videkvistar nuförtiden särskilt med blommor som gjorts av kräppapper och silkepapper; fjädrar hör däremot inte till ett ortodoxt påskris. Påskrisblommorna har religiösa betydelser. Ett påskris med tre grenar berättar om heliga treenigheten och en röd ros om Jungfru Maria. Dessa betydelser kommer man ofta inte ihåg, utan målet är att tillverka vackra, imponerande blommor som ska glädja mottagarna. Risningen ska börja tidigt på morgonen: åtminstone bland personer och familjer med karelsk bakgrund lever mor- och farföräldrarnas varning om att en påskrisare som kommer för sent kan hamna trubah, alltså i skorstenen. Påskriset ställs på en hedersplats i huset, till exempel bakom ikonen, och välsignade påskris ska förintas genom att bränna dem, för de får inte kastas i skräphinken. Påskriset hålls framme ända till Kristi himmelsfärdsdag. Att maskera sig för risning hör inte till den ortodoxa kulturen, utan barnen uppmuntras att klä sig i rena helgdagskläder.

Också evangelisk-luterska församlingar förknippar den traditionella, folkliga risningen med det kyrkliga palmsöndagsfirandet. I barn- och ungdomsarbete syns det på många sätt (påskrisen och undervisningen om palmsöndagen).

Traditionens bakgrund och historia

Risning har i vår kultur de tätaste sambanden med det östra kulturarvet och den ortodoxa kyrkans sedvänjor och traditionella kultur. I dagens Finland har risning delvis lösgjort sig från sin kyrkliga utgångspunkt men innebär även då att man önskar många slags goda saker till sina närstående. Enligt den religiösa referensramen fortsätter risning den kristna kyrkans första århundradens sed att komma ihåg Jesus sista besök i Jerusalem genom att hälsa varandra med palmlövskransar (palmsöndagen). I den västra kyrkans historia har imponerande palmlövsprocessioner hört till firandet av denna fest. I den östra ortodoxa kyrkans inflytelsekrets, särskilt bland karelerna, blev traditionen till risning följande: med vårens första kvistar från naturen, videkvistarna, hälsar och välsignar man sina närstående och vänner tidigt på palmsöndagsmorgonen.

Tradition som motsvarar den karelska risningen finns också bland setukeser, ingrer och vepser. I den ortodoxa och karelska risningskulturen har risning med kvistar som välsignats i gudstjänsten på dagen före palmsöndagen spelat en väsentlig roll. I takt med att nya material (tidningspapper, karamellpapper, kräppapper, silkepapper) blev tillgängliga, blev det allt vanligare att dekorera påskrisen.

Risning som till utseendet liknar karelsk risning känns också på områden det avträdda Karelska näset och i Finlands Södra Karelen. Seden har även varit viktig för lutheraner i dessa områden, och det har sparats många risningsramsor i dessa områden. Det finns också uppgifter från dessa regioner om risningen som en möjlighet för de mindre bemedlade att få mat för helgdagarna (risningslön).

Dekorering av påskris och hälsning med dem var kända på olika håll i Finland redan innan de evakuerade karelerna anlände på 1940-talet. Enligt etnologen Kustaa Vilkuna har detta troligen samband med utvidgningen av folkskoleväsenet: det var alltså lärarna som tog med tillverkningen av påskris till undervisningen. Då har risningen inte alltid haft en religiös dimension.

Ordet virpoa (påskrisa) anses härstamma från det fornryska ordet verba (vide).

På 1980-talet började det förekomma att den östra och västra sedkulturen förenades och att den västra påskhäxtraditionen och den östra risningstraditionen på olika håll i Finland kombinerades till ”påskrisande häxor”, småbarn som klädde sig till småhäxor eller andra figurer. Seden har blivit en barnkultur som möjligen också stärks av godsaksindustrins påskreklam. I den gamla ortodoxa traditionen fick påskrisarna sin lön först en vecka senare på påsken, men också principen ”lön på platsen” syns i den nutida risningstraditionen.

Förmedlande av traditionen

De synligaste stödjarna av traditionen har varit och är fortfarande ortodoxa församlingar och bland merborgarföreningar särskilt Karelska Förbundet, Kalevalaisten Naisten Liitto, Ortodoksisten Nuorten Liitto, Karjalainen nuorisoliitto och de ovan nämndas lokala föreningar och klubbar. Också många andra föreningar och gemenskaper har tagit med risningen i sitt verksamhetsprogram: byaföreningar, ungdomsföreningar, Marthor osv, och risningskulturen verkar också passa in i ”nygemenskaplig verksamhet” (bostadsområdesgemenskaper osv). I skolor på olika håll i Finland gör eleverna ivrigt påskris, och särskilt i östra Finland är risningsevenemangen en väsentlig del av påskväntningen.

Risning erbjuder olika tillämpningar även inom frivilligverksamhet samt gemenskapers och organisationers verksamhet, och den kan även göra arbetsgemenskaper livligare. För Norra Karelens och Joensuu regions rykte som regioner som har respekt för sin egen historia och sina egna traditioner samt som uppskattar mänsklighet och gemenskapsanda erbjuder risningskulturen en möjlighet som har en naturlig anknytning till områdets historia.

Ortodoksisten Nuorten Liitto ry har i sin undervisnings- och klubbverksamhet i årtionden styrt och uppmuntrat barn och ungdomar mot risningstraditionen. Föreningens betydelse i upprätthållningen och synliggörandet av risningstraditionen var stor särskilt under efterkrigsåren, då kännedomen om den ortodoxa kulturen och identiteten var liten. Föreningen har också publicerat böcker och läromaterial om ämnet.

Traditionens framtid

Till den östra risningstraditionen hör att man går ut och bemöter andra för att önska dem väl, vilket medför särskilt för nutida människor ett viktigt sätt och viktig möjlighet att främja och upprätthålla gemenskapsandan. Denna tradition kunde i större utsträckning inkludera främjandet av gemenskapsandan i våra bostadsområdes-, bya- och stadsgemenskaper. Särskilt lämpligt är det att upprätthålla traditionen i Finlands östra delar. I Norra Karelens östra gränskommuner, bland annat i Hattuvaara i Ilomantsi, sträcker sig kedjan av traditionen bakom århundraden och lever fortfarande.

På grund av förändringen anknyter en intressant och delvis också utmanande diskussion om föreningen av den östliga och västliga traditionen och om vem som kan risa med mera till risningstraditionen. Risning, inklusive maskering, har blivit en egen barnkultursform. Det är väsentligt att information om traditionens utgångspunkter och betydelser är tillgänglig. Seden erbjuder en referensram för och möjlighet att gå och hälsa på släktingar, bekanta och halvbekanta eller till exempel grannar som man vill skapa kontakt med. Det väsentliga i risningstraditionen är att vi beaktar och bemöter varandra.

Som norrkareler kunde vi göra det till vår hederssak att när våren kommer, vid palmsöndagstiden, skulle besökare, turister, familjegäster osv. som anländer hit bli hälsade på detta vackra karelska sätt. Till påskrisare kan alla ansluta sig oberoende av den etniska, religiösa eller andra kulturella bakgrunden, så länge man kommer ihåg det centrala i risningen – att dela med sig av gott, hälsa och välsignelse.