Tjärbränning i tjärgropar

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search
Tjärbränning i tjärgropar
Med i nationella förteckningen
Plats Suomi
Ämnesord tjärbränning, tjärgrop, tjära, folktradition, hantverkskunskaper, mästare–gesäll

Utövare och folk som känner till traditionen

Tjärtillverkningens historia sträcker sig tusentals år bakåt i tiden och tekniken som är anpassad för förhållandena i Finland – tjärbränning i tjärgropar, det vill säga torrdestillation av trä – har i vårt land en dokumenterad och utforskad historia från hundratals år. Konsten att bränna tjära har bevarats både av praktiska orsaker (husbehov) och av kommersiella orsaker, även om tjärbränningen nästan avbrutits för flera årtionden och endast ställvis fortsatt som oavbruten tradition. Färdigheterna i tjärbränning hålls idag levande bland annat av enskilda personer och släkter, föreningar och byaföreningar samt företag. De kvantitativt största tjärkonsumenterna är församlingarna, eftersom det fortfarande är många kyrkor och staplar med spåntak som behöver skyddas med furutjära. Tjärgropar bränns nuförtiden också som uppvisning av traditionsentusiaster.

En tjärgrop tänds. Bild: Jussi Kalliokoski


Utövande av traditionen

Bondetjärbränningens teknik där tjärveden eller kådveden läggs i en plan trattformad grop har bevarats nästan oförändrad från början av 1600-talet till nutiden. Ursprungligen brändes det bland annat stubbar, rotvältor och vindfällda träd i tjärgroparna, men så småningom blev det sed att kata växande träd för råvara. Katning är en teknik där tallens stam avbarkas ända till flera meters höjd. Trädet hålls vid liv genom att en smal remsa av bark lämnas kvar så att den kan överföra näringsämnen från rötterna till toppen. Som resultat börjar den avbarkade stammen starkt bilda kåda. Katningen görs för ungefär fyra år före tjärbränningen.

Tjärgropen grävs i en skyddad plats och botten ska vara så jämn som möjligt. Tjärveden läggs i gropen så att den pekar nedåt mot tjärgropens center, där även tjärrännan som ledde ut tjäran placeras. Innan bränningen börjas täcks gropen med fuktig mossa och torv samt med mull – målet är att minska oxygenhaltet i bränningsutrymmet.

Gropen tänds då det inte regnar. Först tänds den i vindriktningen och sedan går man runt hela gropen på båda sidor. Det tar ett par dygn att bränna en tjärgrop beroende på gropens storlek. Detta arbete kräver särskild expertis. Den ansvariga gropmästaren övervakar tändningen och bränningen och håller bland annat branden jämn genom att lägga till eller avlägsna torv och på så sätt kontrollera draget. Tjäran börjar rinna ut efter omkring ett dygn, först blandad med vatten. Tjärgroparnas rena storlek och mängden trä som behövs (i största groparna upptill ett tusen kubikmeter) gör att tjärbränningen kräver arbetsinsatser från flera människor. Gropar kunde brännas som en gemensam satsning av flera hus.

I dag tillverkas tjära förutom de gamla metoderna även med hjälp av ”snabb” tunnbränning. Tunnbränning lämpar sig bra för husbehovsbränning eller demonstration av torrdestillation av trä. Metoden har utvecklats bland annat i Rajamäki skogsinstitut med syftet att utveckla en småskalig och enkel tjärtillverkningsanordning vid sidan av den arbetsintensiva gropbränningen. Redan under den tidigare hälften av 1800-talet fick finländarna nys om utländska tjärugnar, vars bruk och funktion bildar ett eget kapitel i tjärekonomins historia, men de nya teknikerna trängde aldrig helt undan tjärbränningen i tjärgropar.


Traditionens bakgrund och historia

Vi vet inte med säkerhet i vilken riktning konsten att bränna tjära spreds. Det är känt att de första groparna var långa vindgropar och lite senare djupa buntgropar. Senast under den moderna tiden etablerades bondemodellen – en plan trattgrop med hals – som den vanligaste typen av tjärgrop.

Tjära var i århundraden en viktig exportvara för Finland, som var rikt i skogar. Toppen av tjärhandeln nåddes 1863, då det exporterades nästan 30 miljoner liter av tjära. Skeppsbyggindustrins explosionsartade tillväxt i Europa och den ständiga efterfrågan på tjära var en stor möjlighet för det fattiga och outvecklade landet. Tjäran garanterade utkomst även för dem som inte kunde försörja sig med jordbruk eller boskapsskötsel.

Det kan med tanke på tjärekonomins hela historia lätt konstateras att tjära har bränts i hela Finland, förutom Lappland. Som de egentliga kärnområdena för tjärbränning kan dock betraktas Österbotten och Kajanaland, av vilka det senare nådde sin maktposition så småningom på 1800-talet när skogarna minskade och storskiftet startades i Österbotten.

Bild: Jussi Kalliokoski

Enligt utländska exempel började tjära tillverkas på 1800-talet även i tjärugnar som var murade (milugnar) och av järn, och senare grundades även tjärfabriker. Tjärgropen bevarade dock uthålligt sin ställning som böndernas tjärtillverkningsmetod. Innan tjärbränningen på 1950-talet slutgiltigt avtog, upplevde den ett par små blomstringsperioder på grund av den ökade efterfrågan under krigs- och nödåren samt nya vidareförädlade produkter.

Tjärbränningens historia är en del av Finlands industriella historia och spelade i sin tid en stor roll i att förstärka nationalekonomin. Den har starkt påverkat våra landskap och lämnat sina spår i kulturhistorien och ortnamnen i tjärområdena.

Dessutom förknippas en hel del folktraditioner, -sagor och trosuppfattningar till bygget och bränningen av en tjärgrop. Insamlare av folklig tradition har sparat talrika berättelser om olika lekar, fester och nöjen vid tjärgroparna. Ett exempel på trosuppfattningar är att man inte fick kalla tjäran vid dess eget namn under tjärtillverkningen. Man hänvisade till tjäran endast genom att tala om ”varan”. På så sätt ville man skydda tjärproduktionen, eftersom gropen respekterades och den troddes höra allt som talades omkring den.

Kustaa Vilkuna har samlat in information om olika seder som uppstått kring tjärbränning. Enligt Vilkuna har man försökt hålla brännarna vakna genom att bjuda in ungdomar som skulle dansa kring tjärgropen. I det svenskspråkiga Västerbotten har det arrangerats lekfulla ”bröllop” efter att tjärgropen lagts färdig.

På motsvarande sätt har det sparats information även om gropfester i Mellersta Österbotten, som var fester med dans och lek i samband med nedmonteringen av gropen. Samuli Paulaharju har i sin tur konstaterat att det i samband med tjärbränning alltid förekom riklig traktering.

Kring tjärbränning har ett eget ordförråd utvecklats som innehåller regionala särdrag och som används för att bland annat beskriva redskap som används vid tillverkning av groptjära samt gropmästaren. Professor Oiva Turpeinen berättar att det finska ordet ´lotnikka´, som beskriver gropmästaren, kommer från det ryska ordet plotnik, vilket samtidigt berättar om Finlands och Rysslands gemensamma tjärtillverkningshistoria.

Tjära som ämne lever också starkt i finska ordspråk såsom ”Det du gör, ska du göra med tjäran” eller ”Om inte bastu, sprit och tjära hjälper, då är sjukdomen dödlig” samt ”Att arbeta är som att dricka tjära”.

Bild: Jussi Kalliokoski

Förmedlande av traditionen

Inlärning enligt mästare–gesällmodellen har varit ett sätt att överföra konsten att bränna tjära från en generation till en annan. Till exempel i Kalliokoski i Halso (Mellersta Österbotten) har det bränts tjära i en oavbruten tradition redan i hundratals år, och kunskaperna har överförts från en gropmästare till en annan. Gropmästarkedjan i Halso kan följas ända till 1800-talet, och även tjärrännan som använts på olika gropplatser har överlåtits vidare i arv. I Halso har tjärbränningen ofta utförts i talko så att hela gemenskapen tillsammans med gropmästaren har deltagit i överföringen av traditionen. Tjärbränning med alla sina skeden är en kunskap som behöver tid och handledning för att inläras.

Att tjärbränning är så utmanande har att göra inte enbart med bygge av gropen utan också eldkontrollen och bränningsprocessen. Att kunna reglera tjärgropens temperatur kräver erfarenhet och gropmästarens tysta kunskap om den rätta temperaturen. En av sakerna som måste övervakas var mängden och färgen av den rök som bildas.

Tjärbränningens historia, utövare och traditioner har samlats och stötts av tjärprojektet i Kajanaland som utfördes med EU:s strukturfonds medel under åren 1997–2000. Det finns även ett stort antal publiceringar som handlar om tjärbränningens historia.


Traditionens framtid

Tjärtillverkningens fortsättning i industriell skala har blivit aktuell igen på grund av EU:s kemikalieförordning. Förordningen hotar att göra slut på produktionen hos tillverkare som producerar tjärpartier på mer än tusen liter, om inte tjäran kan registreras före tidsfristen.

I led med uppvisning och föreningsverksamhet kan man förutspå att tjärbränningen kommer att fortsätta i liten skala så länge det finns nya utövare. Tjärbränning i tjärgropar är en krävande hantverkskunskap som kräver en gemensam arbetsinsats, och dess framtid beror på de nutida utövarna.


Aktör som står bakom förslaget

Kalliokosken-Venetjoen kyläyhdistys rf.

Källor och länkar till andra informationskällor

Internetsidor

Kainuun terva. Tietoa tervasta ja tervatapahtumista.

Pelastetaan terva - Rädda tjäran. Kotimaisen mäntytervan puolesta.

Litteratur

Kujanpää, Elisa 2011. Terva. Historia, valmistus ja käyttö. Opinnäytetyö Seinäjoen Ammattikorkeakoulu. Konservoinnin koulutusohjelma.

Turpeinen, Oiva 2010. Mustan kullan maa. Tervan historia. (Amanita Ltd, Somero)

Pakkanen, Esko, Leikola, Matti 2011. Tervaa, lautaa ja paperia. Suomen metsien käytön historiaa. (Metsä kustannus)