Allemansrätten
| Allemansrätten | ||||
|---|---|---|---|---|
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Allemansrätten uppskattas och används i stor utsträckning. Allemansrätten är allmän och tillhör alla som vistas i Finland oberoende av nationalitet. Nästan alla som vistas i naturen i Finland använder sig av allemansrätten, eftersom få människor rör sig endast på allmänna vägar eller på egen mark. Nästan alla finländare är medvetna om eller känner till allemansrätten. Cirka hälften av alla naturbesök baserar sig på utnyttjande av allemansrätten, det vill säga utspelar sig mark som ägs av någon annan.
Olika fritidssysselsättningar anknutna till skog och natur samt vistelse i naturen är en betydande del av den finländska livsstilen. Nästan hela den finländska befolkningen, ca 96 procent, idkar friluftsliv årligen. I medeltal idkar finländarna friluftsliv 170 gånger årligen, och ungefär tre fjärdedelar av naturbesöken riktar sig till områden med skogsmiljö.
Den populäraste friluftshobbyn är gång, som berör 70 % av finländarna årligen. De näst populäraste friluftshobbyerna är vistelse i naturen (68 %), naturbad (68 %), cykling (55 %), bärplockning (58 %), svampplockning (40 %), fiske (44 %), båtliv (49) % och längdskidåkning (41 %). Många sysslar också med friluftsformer som kräver särskilda färdigheter, såsom vandring (27 %) och långfärdsskridskoåkning (5 %). I genomsnitt har finländarna 13 olika friluftshobbyer. Två tredjedelar av finländarna spenderar sin fritid på en stuga på landsbygden där friluftslivet i stugans omgivning grundar sig speciellt ofta på allemansrätten. Friluftslivet är för många nära tillgängligt även i hemmiljön, eftersom hälften av finländarna bor inom 200 meter från närmaste skog.
Utövande av traditionen
Allemansrätten möjliggör tillgång till naturen – vattendrag, skogar och ödemarker. Detta innebär allmän rätt att röra på sig, vistas, stanna, hålla tillfälligt läger och utnyttja vissa naturprodukter på någon annans mark. Alla som rör sig eller vistas utanför sin egen mark eller utanför offentliga områden behöver allemansrätten.
Allemansrätten tillåter var och en att röra på sig eller vandra till fots, på skidor eller med cykel till exempel i skogar och ödemarker, tälta, klättra på stenar och berg, simma, pilka och plocka svamp. Från skogen kan man hämta dekorations- och pysselmaterial, eftersom man får samla exempelvis icke-fridlysta växter samt torra grenar, kottar och ollon som samlats på marken.
Utnyttjandet av gårdsplaner, odlingsmarker och andra specifikt begränsade områden, såsom naturreservat, naturskyddsområden och vissa myndighetsadministrerade områden tillhör inte allemansrätten.
Det är väsentligt för allemansrätten att dess utnyttjande inte får vålla skada till markägare, naturen eller övriga allemansrättens användare. Eftersom det är förbjudet att skada någon annans egendom, krävs det aktsamhet då man till exempel rör sig i plantskogar. Lagen förbjuder att vålla större än ringa olägenhet eller rentav skada till naturen. Å andra sidan har markägare ingen rätt att förbjuda eller begränsa laglig användning av allemansrätten på eget område. Allemansrätten är avgiftsfri.
Naturmiljön repareras eller upprätthålls inte för användning av allemansrätten, därmed bör användandet av allemansrätten alltid anpassas till rådande markanvändning. Exempelvis innebär detta, att om skogsbehandling försvårar möjligheten att ta sig fram genom naturen eller om bärbeståndet försvinner, bör användaren av allemansrätten söka nya platser för sin hobbyverksamhet.
Allemansrätten i ett nötskal
Var och en har med stöd av allemansrätten möjlighet att utan särskilt tillstånd ta sig fram till fots, på skidor och på cykel i naturen (skogar, naturängar och vattendrag), rida, vistas och tillfälligt övernatta på sådana platser där allmänt är tillåtet att vistas, plocka vilda bär, svampar och icke-fridlysta växter, meta, pilka samt ro eller paddla, simma och tvätta sig i vattendrag samt gå på isen.
Med stöd av allemansrätten får man dock inte förorsaka olägenhet till markägarens markanvändning, röra sig på gårdsplaner, planteringar eller odlade åkrar, fälla eller skada växande träd, utnyttja torra eller fallna träd som ved, ta mossor och lavar, göra upp öppen eld på någon annans mark, störa hemfriden genom att till exempel slå upp läger för nära boende eller förorsaka buller, skräpa ner miljön, köra motordrivna fordon i terrängen, störa fågelbon eller fågelungar, störa djur, fiska med till exempel nät eller jaga utan vederbörligt tillstånd.
Lagstiftningen ställer villkoren för allemansrätten, men gränserna mellan tillåten, icke-tillåten och förbjuden verksamheten är ofta suddig, och lokala omständigheter inverkar betydligt på hur allemansrätten tolkas och bedöms.
Traditionens bakgrund och historia
Ett antal olika faktorer ligger bakom den finländska allemansrätten. Den glesa bosättningen och det faktum att naturområden inte har tagits i specifikt bruk bildar grunden för allemansrätten. Också saknaden av storjordägande, vildmarks- och svedjebruksekonomin, den ringa omfattningen av odlingsbara markområden samt de stora vattendragen har skapat grunden för finländarnas möjlighet till allmän markanvändning.
Skogarna delades mellan gårdarna i storskiftet, som inleddes på 1700-talet. Storskiftet påverkade inte den allmänna rätten att använda naturen, eftersom man fortfarande fick gå i skogen och plocka naturens produkter. I Finland har odlingarna och skogarna alltid huvudsakligen tillhört småbrukare.
Rätten att röra sig på någon annans mark var en självklarhet. Tillfällig vistelse på någon annans mark beaktades exempelvis första gången strafflagen från 1889. Enligt denna strafflag kunde man bötfällas för att olovligt korsa någon annans gårdsplan, åker, äng eller plantering, ifall denna lidit skada av korsandet. I skogslagen från 1886 nämndes bland annat ett förbud mot att ta grenar, grus eller mossor från någon annans mark eller mot att göra upp eld utan markägarens tillstånd. Dessa förordningar infördes i strafflagen i slutet av 1800-talet.
I Finland har inte en enskild lag om allemansrätten. I stället gäller omkring 30 olika lagar som på olika sätt beviljar, begränsar eller helt och hållet förbjuder rätten att agera i naturen.
De viktigaste bestämmelserna angående allemansrätten finns i strafflagen, som beviljar rätten att plocka bär, svampar och andra naturprodukter samt med egna krafter röra sig på någon annans mark. Samtidigt förbjuder strafflagen att vålla markägaren mer än ringa olägenhet. Lagen om fiske möjliggör metning, vattenlagen och sjötrafiklagen möjliggör båtliv och simning, medan lagen om sammankomster möjliggör grupputflykter i naturen.
Allemansrätten begränsas till exempel av räddningslagen, som förbjuder att göra öppen eld på någon annans mark och av terrängtrafiklagen, som förbjuder att färdas med motorfordon i terräng utan markägarens tillstånd. Samtidigt förbjuder avfallslagen nerskräpning av naturen.
Förmedlande av traditionen
Allemansrätten förmedlas från generation till generation genom att man handlar med stöd av allemansrätten och genom gemensam vistelse i naturen. Dessutom förmedlas traditionen bland annat genom lagstiftning, läroplaner och diverse organisationers verksamhet.
Bland annat mor- och farföräldrar, föräldrar, yrkespedagoger, naturuppfostrare och organisationer förmedlar barnen information om allemansrätten och hur den används.
Mor- och farföräldrar samt föräldrar vill erbjuda sina barn gemensamma erfarenheter och upplevelser genom att ta ut dem i naturen. De vill lära barnen kunskaper och erfarenheter anknutna till friluftsliv samt dela med sig av sina egna kunskaper om bland annat fiske, bärplockande och svampplockande. Naturvistelse lugnar och uppfriskar och dessa erfarenheter vill man även gärna erbjuda nya generationer.
Kunskaperna om allemansrätten förmedlas genom egna exempel, upplevelser och handlingar från en generation till en annan. Obestridlig användning av allemansrätten förutsätter förutom kännedom om lagstiftningen även att man tillämpandet av vissa kulturiska normer. Till exempel byggs det sällan staket omkring gårdsplaner i Finland. Ändå lyckas största delen av allemansrättens användare hedra gårdsområdets osynliga gränser och stanna på tillräckligt avstånd från bosättning under sina vandringar.
Naturutflykter kan utföras på egenhand eller anknytas till olika organisationers naturhobbyverksamhet. Medborgarorganisationer som arrangerar verksamhet i naturen ger ut anvisningar om allemansrätten och dess användning som en del av sin vardagliga verksamhet.
Allemansrätten ingår i grundskolans läroplan. För att genomföra vissa element i läroplanen besöker och studerar skolklasser även i naturen.
I Finland bildar lagstiftningen grunden för allemansrätten. Lagstiftningen beviljar och begränsar rätter. Även olika gärningars straffbarhet bestäms i lagstiftningen. Rätten att plocka bär och svampar, den allmänna fiskerätten samt den allmänna rätten att använda vattendragen är exempel på lagbeviljade rätter. Exempel på rätter som begränsas av lagen gäller kravet på tillstånd för att göra upp eld, rätten till jakt samt den privata egendomens skydd. Utöver dessa innehåller lagen allmänna beteenderegler såsom förbuden mot brott mot hemfrid och offentlig frid. Skyltning som begränsar allemansrätten är förbjudna enligt naturskyddslagen ifall begränsningarna inte är lagligt befogade.
Traditionens framtid
Allemansrättens framtid ser ut att vara skyddad. Friluftsliv och fritidssysselsättningar i naturen är viktiga för finländare och utövas i stor utsträckning. Friluftsliv i naturomgivning har ett flertal positiva effekter på det mentala och fysiska välbefinnandet och hälsan med stor betydelse för individen. Allemansrättens ekonomiska och samhälleliga betydelse växer dessutom allteftersom turismen relaterad till fritids- och naturverksamhet ökar.
Enligt en uppföljningsstudie har utövandet av friluftshobbyer ökat. Av de hobbyer som idkas med stöd av allemansrätten har särskilt tältning, åskådandet av natursevärdheter och fågelskådning ökat. Den största proportionella ökningen har skett i löpning, utflyktsskridskoåkning, snöskogång och av skicklighetsbaserade friluftsformer i bergsklättring. Naturens inverkan på hälsa och välbefinnande är mer och mer välkänd medan naturen utnyttjas i allt större omfattning som en del av förebyggande hälsovård, sjukvård samt terapi.
Politiskt bekänner man i Finland allemansrättens betydelse för friluftslivets tillgänglighet. Man är även medveten om friluftslivets betydelse för befolkningen naturförhållande och den allmänna folkhälsan.
Aktör som står bakom förslaget
Suomen ympäristökasvatuksen Seura
Källor och länkar till andra informationskällor
Web-källor
Ympäristöministeriö: Jokamiehenoikeudet ja toimiminen toisen alueella -julkaisu
Ympäristöministeriö: Jokamiehenoikeudet-esite
Luke: Luonnon virkistyskäytön valtakunnallinen inventointi
Litteratur
Hollo, Erkki 2004. Ympäristönsuojelu- ja luonnonsuojeluoikeus. Helsinki: Talentum Media Oy.
Kuusiniemi, Kari ym. 2000. Maa-, vesi- ja ympäristöoikeuden käsikirja. Helsinki: Tietosanoma.
Laaksonen, Kalevi (toim.) 1999. Juhlajulkaisu Veikko O. Hyvönen. Helsinki : Lakimiesliiton kustannus.
Laaksonen, Kalevi 1980. Toisen maan yleiskäytöstä. Helsinki: Helsingin yliopisto.
Lehtonen, Samuli & Heikkinen, Timo & Hirvonen, Jukka 2007. Jokamiehenoikeuksien tulkintoja ja haasteita luontoliikunnan ja -matkailun kannalta. Helsinki: Maaseutupolitiikan yhteistyöryhmä.
Manner, E. J. 1953. Yleiskäyttö vesioikeudellisena käsitteenä. Helsinki : Suomalainen lakimiesyhdistys.
Nordisk ministerråd 1997. Allemansrätten i Norden.
Perusoikeuskomitean mietintö 1992:3.
Pääkaupunkiseudun yhteistyövaltuuskunta 1979. Jokamiehenoikeudet luonnon virkistyskäytössä. Seminaarijulkaisu. Helsinki: Pääkaupunkiseudun yhteistyövaltuuskunta.
Ruuska, Kirsti 2007. Oma tupa, oma lupa. Kotirauha ja poliisin toimivalta. Helsinki: Edita Publishing.
Sievänen, Tuija (toim.) 2001. Luonnon virkistyskäyttö 2000. Luonnon virkistyskäytön valtakunnallinen inventointi LVVI-tutkimus 1997–2000. Vantaa: Metsäntutkimuslaitoksen tiedonantoja 802, Metla.
Tolvanen Matti 2002. Maastossa ja vesillä liikkumisen säännöt. Helsinki: Lakimiesliiton Kustannus.
Tyrväinen, Liisa & Sievänen, Tuija & Tuulentie, Seija & Kurttila, Mikko (toim.) 2014. Hyvinvointia metsästä. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Ulkoilulakikomitean mietintö 1967:B 11.
Vihervuori Pekka 1985. Rantaoikeuden perusteet. Helsinki: Suomen Lakimiesliiton Kustannus oy.
Viljanen, Pekka & Rautiainen, Anne 2007. Jokamiehenoikeuksien toimivuus. Helsinki: Ympäristöministeriö.
Vilkuna, Kustaa 1979. Jokamiehenoikeudesta. Kotiseutu. s. 170-172.
Vuolle, Pauli & Oittinen, Anu 1994. Jokamiehenoikeus. Perinteistä nykypäivää. Tutkimus jokamiehenoikeuden kulttuurisesta, oikeudellisesta ja luontoliikunnallisesta merkityksestä. Jyväskylä : Liikunnan ja kansanterveyden edistämissäätiö.