Arbetarnas valborg

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search

Vappukulue Hakaniemessa.jpg

Arbetarnas valborg
Plats Suomi
Ämnesord valborg, arbetarbefolkningen, arbetarrörelsen, fest, traditioner, finländare, festtraditioner, marscher, flaggor

Utövare och folk som känner till traditionen

Valborg som firas den första maj och dess traditioner är ganska välkända i Finland. Högtidsdagen ses allmänt som ett firande av att våren börjar samt som studenternas och arbetarnas fest.

Med arbetarnas valborgsfirande avses den festkultur som under de senast hundra åren bildats kring arbetarrörelsens verksamhet och traditioner. Arbetarfesten som berör hela folket är präglad av ett framhävande av demokrati, klassmedvetenhet och kollektiv styrka. Dessa teman uttrycks i form av förstamajmarscher och ett politiskt betonat valborgsfirande är en av de viktigaste traditionerna i arbetarnas valborgsfirande. På valborg hedras även de kamrater som kämpat för sin ideologi.

Utövande av traditionen

Ett förstamajtåg har stannat för att bli fotograferade i Viiala år 1930. Foto: Arbetarmuseet Werstas samlingar.

Arbetarnas valborg firas i stora drag på samma sätt runt om i Finland.

Det mest pampiga och mångtaliga firandet sker i de stora städerna och på industriorter.

Högtidsdagens program ordnas efter ett etablerat protokoll. Valborgsmorgonen börjar i allmänhet med en minneshögtid för de kamrater som dött för sin ideologi. Minnesstunden följs av förstamajtåget, som samtidigt är den mest imponerande delen av arbetarnas valborg. Största delen av de som går i tåget representerar organisationer med arbetarbakgrund, fackföreningar eller politiska partier. Vem som helst som upplever arbetarrörelsen som sin sak kan dock delta i tågen.

Tågens syfte är att föra fram arbetarrörelsens budskap, samhörighet och kollektiva styrka. Innan den moderna mediekulturens utveckling var tågen och marscherna särskilt effektiva sätt att utrycka sin åsikt. Med hjälp av dem framfördes samhälleliga krav och sociala missförhållanden lades fram. Jämlikhet, demokrati och pacifism har alltid varit centrala teman i förstamajtågen. För att driva dessa ämnen används fortfarande röda flaggor och plakat, samt slagord.

Marschrutten planeras noga. Innan tåget startar grupperar deltagarna sig i rader enligt planen och lyfter upp sina symboler så att de är synliga. När allt är klart börjar raderna gå längs den i förväg planerade rutten till platsen för själva valborgsfesten. Rutterna är ofta etablerade, men kan med tidens gång även ändras. Till exempel ändrades Helsingfors förstamajtågs traditionella rutt från Järnvägstorget till Hagnäs år 2016 och raderna tågade istället från Hagnäs till Medborgartorget.

Själva arbetarnas valborgsfest börjar när förstamajtåget tar slut. Valborgsfestens höjdpunkt är ett politiskt högtidstal och den som håller det är traditionellt en utvald nationellt eller lokalt betydande person som är aktiv inom arbetarrörelsen. I talen behandlas aktuella och årligen varierande teman. Mellan talen finns det vanligtvis även musikuppträdanden eller annat kulturprogram. På grund av arbetarrörelsens splittring kan det finnas flera valborgsfester på en och samma ort. Exempelvis brukar socialdemokraterna och kommunisterna ordna sina egna valborgsfester. Festernas struktur är dock i allmänhet likadan oberoende av partipolitisk ståndpunkt.

På första maj har arbetarbefolkningen brukat arrangera bland annat utomhuskonserter eller dagsutflykter ut i naturen. Ett bra exempel är ett evenemang som inte tillhör det så kallade officiella valborgsprogrammet är karaokeevenemanget Työväenlaulukaraoke som årligen arrangeras på Arbetarmuseet Werstas i Tammerfors.

Traditionens bakgrund och historia

En okänd kameramans lyckade ”skott” av en detektiv från Detektiva centralpolisen som iakttar arbetarnas valborgsfest i Björneborg på 1930-talet. Foto: Folkets Arkivs samlingar.

De tidigaste uppgifterna om arbetarnas valborgsfirande i Finland härrör sig från mitten av 1800-talet. De nuvarande traditionerna har dock bildats årtionden senare. Arbetarnas valborgsfirande i modern tappning är också en blandning av gamla skandinaviska och ryska festtraditioner för inledning av sommaren samt amerikanska och europeiska klasskampstraditioner från slutet av 1800-talet.

I mitten av 1800-talet sågs valborg inte som arbetarnas fest. Ännu i slutet av 1800-talet var det vanligt att arbetarbefolkningen närmast firade början på sommaren den första maj. Valborgsfirandet kunde vara livat och till och med våldsamt. Till exempel brukade Tammerfors fabriksarbetare och hantverkare ännu i början av 1800-talet träffas i stadens centrum för att bråka på valborg. När stadsborna tröttnade på de årliga massbråken utvecklades annat program för första maj. Valborgsfirandet lugnade ner sig på 1880-talet när det började arrangeras fotvandringar, konserter och samkväm för stadens arbetare.

Ett förstamajtåg har stannat för att bli fotograferade i Viiala år 1930. Foto: Arbetarmuseet Werstas samlingar. Den nuvarande arbetsrörelsens valborgstraditioner började utformas vid ingången till 1900-talet. Firandet blev mer politiskt när Andra internationalen förklarade den första maj som arbetarnas internationella demonstrationsdag år 1889. Med beslutet hedrades de arbetare som dödats av poliser i Chicago den första maj 1886 eftersom de hade demonstrerat för åtta timmars arbetsdag.

Den första valborgsfesten för arbetare i Finland arrangerades av Helsingfors bokarbetarförening år 1890. Fem år senare organiserades landets första gemensamma förstamajtåg för arbetarbefolkningen i Helsingfors. De första klart politiska förstamajtågen marscherade i Helsingfors och Tammerfors år 1898 i den så kallade rusdrycksstrejkrörelsens namn. I tågen år 1898 deltog tusentals människor som var för nykterhetstanken och förbudslagen. Rusdrycksstrejkrörelsen förtvinade dock snabbt och i början av 1900-talet började arbetarna marschera för att förbättra samhälleliga och sociala missförhållanden.

Förlusten i inbördeskriget år 1918 försämrade arbetarnas möjligheter att fira valborg under följande årtionden. Krigets vinnande part ställde sig skeptisk till arbetarnas firande. Valborgsfester stördes regelbundet under 1920–1930-talen och exempelvis Detektiva centralpolisens kontrollanter höll ögonen på arbetarnas valborgsfester i alla fall ända till 1930-talets första halva. Även inrikesministeriet satte begränsningar för arbetarnas valborgstillställningar; under valborg 1933 var det förbjudet att använda röda flaggor och sjunga påvisade arbetarsånger på offentliga platser. I slutet av 1930-talet minskade övervakningen och det var friare att ordna fester.

Valborgs position som arbetarnas fest framhävdes under 1920-talet när Sovjetunionen förklarade dagen som arbetarnas officiella högtidsdag. När det kalla kriget började spred sig praxisen till Mellan- och Östeuropas socialistiska länder. Även i Finland etablerades valborgs position som arbetarnas fest senast efter andra världskriget. År 1944 stiftades en lag i landet som användes som stöd för att i vissa fall ändra valborg till en ledig dag för arbetarna. Från och med år 1979 har första maj firats som det finska arbetets dag och har fått status som officiell flaggningsdag.

Förmedlande av traditionen

Arbetarnas valborgstraditioner har alltid varit som starkast när understödet för den politiska vänstern varit som störst. Särskilt under årtiondena efter andra världskriget deltog tiotusentals människor årligen i de största städernas valborgsfiranden. Deltagarantalen i förstamajtågen och på valborgsfirandena har dock sjunkit på 2000-talet.

En orsak till det minskade intresset att delta kan anses vara Sovjetunionens fall och socialismens kris som följde efter det. Det minskade deltagarantalet kan också bero på det splittrade moderna samhällsstrukturen och identiteten. I och med tillväxten av medelklassen, ändringen av näringsstrukturen och ökningen av korttidsjobb har det blivit svårare att tolka och identifiera sig med arbetarrörelsen. Till exempel anser Vänsterförbundets ordförande Li Andersson att valborgs roll som även korttidsjobbarnas och de vanlottades fest borde framhävas ännu mer.

Traditionerna kring arbetarnas valborgsfirande är också numera en betydelsefull del av valborg. De förs vidare av arbetarrörelsens aktörer, intressentgrupper och framförallt vanliga medborgare. Festtraditionerna som har uppkommit inom arbetarrörelsen har under den senaste tiden spridits även till andra rörelser. Exempelvis de så kallade Jesus-marscherna eller anarkisternas valborgsdemonstrationer har sina rötter i arbetarrörelsens valborgstradition.

Traditionens framtid

Gränsen mellan arbetarnas egna och andras valborgstraditioner kan i framtiden suddas ut ännu mer. Säkert är att en del av arbetarnas valborgstraditioner förändras. Karnevaliseringen av valborg som har pågått länge kommer säkert att även påverka arbetarrörelsens festkultur. Det här syns exempelvis i att man vid sidan av de traditionella hornmusikkårerna och arbetarsångerna nuförtiden även hör allt mer populärmusik på valborgsfesterna.

Å andra sidan har förstamajtågens betydelse som språkrör för samhälleliga missförhållanden börjat ifrågasättas inom vänstern. Orsaken till detta är till stor del att den elektroniska informationsförmedlingen och internet blivit vanligare. Förstamajtågens och valborgsfesternas betydelse som uttrycksform för arbetarrörelsens enhetlighet och kollektiva styrka har dock samtidigt framhävts.

Förändringen av traditioner innebär inte att man avstår från gamla traditioner eller glömmer det egentliga budskapet i arbetsrörelsens valborg. Valborgs position som arbetarnas fest kommer att finnas kvar långt in i framtiden. Betydelsen av valborgstraditionerna som tar ställning till samhället kan till och med öka när fattigdom och ojämlikhet blir vanligare.

Aktör som står bakom förslaget

Arbetarmuseet Werstas

Källor och länkar till andra informationskällor

TV- och radio-programm

MTV Uutislive, Vappu on työväen juhla – missä luuraa työväenliike?. Esitetty MTV3-kanavalla 30.4.2014. [1]

YLE, Työväen laulut. Martta Salmela-Järvinen muistelee. Yleisradio, 29.4.1968. Ohjelma kuunneltavissa Ylen elävässä arkistossa: [2]

Skriftliga källor

Aalto, Satu (toim.), Suuri Perinnekirja. Karisto Oy, Hämeenlinna 1999.

Aatsinki, Ulla, ”Taistelun vuosikymmen – kriittiset toverit 1920-luvulla”. Teoksessa Aatsinki, Ulla, Lampi, Mika & Peltola, Jarmo, Hirmuvallan huolena vankilat ja tuonela, 158–232. Tampere University Press, Tampere 2007.

Halminen, Seppo et al., Lippulinnat Juhla-, vappu- ja mielenosoituskulkueita yli 100-vuotta. Työväen Sivistysliitto TSL ry, Helsinki 2005.

Kirkko-Jaakkola, Kaisa, Simaa, kuorolauluja ja punalippuja Tamperelaisten vapunvietto 1860-luvulta vuoteen 1939. Tampereen kaupungin museolautakunnan julkaisuja 17, Tampereen kaupungin museota ja Pirkanmaan maakuntamuseo, Tampere 1987.

Koivisto, Tuomo, Työt ja tekijät Näkökulmia tamperelaiseen ammatilliseen työväenliikkeeseen 1800-luvulta 2000-luvulle, 490–503. SAK:n Tampereen Paikallisjärjestö ry, Tampere 1999.

Lehtonen, Juhani, U. E., ”Vappu”. Teoksessa Vento, Urpo (toim.), Juhlakirja suomalaiset merkkipäivät, 122–126. Kalevalaseuran vuosikirja 59, Suomalaisen kirjallisuuden seura, Helsinki 1979.

Pärstinen, Hilja, ”Juomalakkoliikkeestä ja sen merkityksestä”. Teoksessa Työväen kalenteri II 1909, 51–57. Sosialidemokratinen puoluetoimikunta, Helsinki 1908.

Seljavaara, Anu & Kärjä, Päivi (toim.), Juhlat alkakoot! Vuotuisia tapoja ja perinteitä, 92–99. WSOY, Helsinki 2005.