Att spela och bygga en stråkharpa

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search
Att spela och bygga en stråkharpa
Med i nationella förteckningen
Plats Finland
Ämnesord jouhikantele, jouhikko, stråklyra, stråkharpa, musik, musikinstrumenter, instrumentbyggande

Utövare och folk som känner till traditionen

Stråkharpaorkester från Savonranta, Puolivillaset, i Savonranta (2004). Foto: Rauno Nieminen.

Traditionen att spela stråkharpa lever sedan medeltiden i Karelen och Savolax, och färdigheten har minnesbaserat förts över från en generation till en annan. Man lärde sig att spela av äldre spelare och färdigheten gick i släkten. I Impilahti spelar Feodor Pratshus alla sex bröder stråkharpa. Traditionen att spela stråkharpa fortsatte med en människas krafter från 1940-talet och har via denna person spritt sig och åter blivit en levande tradition. Namnet stråkharpa härrör från det sätt man spelar instrumentet på. Stråkharpan spelas med stråke och kantelen knäpper man med fingrarna. Stråkharpan kallas även tagelharpa eller talharpa. Både det instrument som knäpps med fingrarna eller som spelas med stråke utvecklades från rundlyran kring 1 000–1 200-talet. Man har gjort arkeologiska fynd av dessa instrument på många håll i Europa under de senaste decennierna.

I dag finns det flera hundra personer som spelar och bygger stråkharpor. Musikanterna spelar själva eller tillsammans i olika orkestrar och gemenskaper. Till exempel i Savonranta har över hundra stråkharpor byggts och lika många personer spelar stråkharpa. Andra orter där stråkharpa spelas mycket är Tammerfors, Helsingfors, Kaustby, Karleby, Joensuu och Ikalis. Folk som spelar stråkharpa finns ofta på orter med regelbunden utbildning i att spela och bygga stråkharpor.

Man känner till traditionen att spela stråkharpa på många håll i dag eftersom kunskapen om instrumentet sprids via det finländska skolsystemet. Man har kunnat lära sig att spela och bygga stråkharpa på läroinrättningar och klubbar inom det fria bildningsväsendet, till exempel på folkmusikavdelningen vid Sibelius Akademin, institutet Ala-Könni, yrkeshögskolorna i Karleby och Joensuu, Kottby musikinstitut, vid stråkharpsevenemanget i Tammerfors, Haapavesi Folk, medborgarinstitutet i Savonranta och folkmusikfestivalen Kihaus i Rääkkylä. Stråkharpisterna ger även privatlektioner för musikanter som kommer till Finland från bland annat Japan, Kanada, USA, Frankrike och Ryssland.

Stråkharporna har ett starkt fäste på webben. På Youtube hittar man ett flertal videor som behandlar ämnet och stråkharpsgruppen på Facebook har över tusen medlemmar. Internet sammanför både inhemska och internationella musikanter.

Stråkharpor. Foto: Rauno Nieminen.

Utövande av traditionen

Stråkharpan är ett instrument av lyratyp som spelas med stråke och historien om den sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Den tidigaste observationen av en lyra norr om Alperna gjordes i Ungern där man hittade en gravsten med en graverad bild av en lyrist och bilden är daterad till åren 800–500 f.Kr. Enligt Timo Leisiös teori spred urkelterna under det första förkristna årtusendet lyran från Donau till de Brittiska öarna varifrån den spred sig från Danmarks område till urgermanerna1. På Gotland har man hittat ett stall tillhörande en lyra som dateras till 700-talet och i Birka ett stall från 800-talet. Enligt skriftliga urkunder kallade kelterna lyran förcrwth, cruit, crot, engelsmännen för rote, fransmännen för rote och tyskarna för rotte.

Jouhiorkesteri (Stråkorkester) i Impilahti år 2009. Foto: Johannes Heikkilä.

Stråkharpan hör till den lilla huvudklassen av lyrinstrument där stämskruvarna sitter parallellt på tvärslået. Stråkharpan avviker mycket från antikens lyra, men påminner mycket om den västeuropeiska rundlyran. Vid spel hålls instrumentet snett upprätt och bordunatonen ger resonans till melodin. Dessa drag härrör från medeltiden.

Stråkharpskulturen utövas genom att man spelar instrumentet, håller konserter, bygger instrumenten, ordnar stråkharpsklubbar, seminarier och möten under temat stråkharpa och kurser där man lär sig spela och bygga stråkharpa. Stråkharpa spelas även hemma ensam eller tillsammans. Stråkharpa spelas som en hobbyverksamhet på stråkharpsklubbar, harpisternas möten, på kurser och på ett flertal musikfestivaler. Ett viktigt samkväm för harpisterna är ”Jouhikko Tampere” som ordnas i september.

Stråkharpor byggs och spelas överallt i Finland. Harpisterna är i alla åldrar. För tre år sedan pågick i Finland ett finländsk-estniskt samarbetsprojekt ”Lasten jouhikko” som resulterade i att man utvecklade en modell av stråkharpan för alla åldrar. På alla musikinstitutnivåer sker undervisning i att spela stråkharpa, från musikskola till universitet. Stråkharpan har även varit ett skolinstrument i många skolor.

Stråkharpa spelas i olika delar av landet, själv eller i orkestrar. Stråkharpor ingår även i folkmusikorkestrar. Stråkharpan kan anpassas till många olika typer av musik: ambient, gammal musik, flamenco, visor, heavy, pop, rock och viking metal. För det mesta spelas stråkharpan solo enligt forntida tradition.

Traditionens bakgrund och historia

Juho Villanen spelar stråkharpa vid bordshörnet i Kaukola Niemeläs rökpörte, A. O. Väisänen köpte stråkharpan som syns på bilden och som Villanen inte längre spelade på i ett senare skede. Detta och uppgiften om fotograferingsåret har fåtts av Rauno Niemelä 11.9.2006. Foto: Museiverkets bildsamlingar.

Stråkharpan härrör från en lyra som spelades med fingrarna och som spridde sig till Europa och blev ett populärt instrument i början av 1 000-talet. Stråkharpan utvecklades till en kantele som spelades med fingrar och stråke. Traditionen att spela stråkharpa har upprätthållits av några få spelare under 1900-talet i Estland, Finland, Ryssland och Sverige, men i dag finns det personer som spelar och bygger stråkharpor i hela världen.

Stråkharpans situation försvagades på 1900-talet, men återupplivningsarbetet på 1980-talet lyckades och nu känner man till instrumentet på alla kontinenter. En faktor som påverkat återupplivningen är publiceringen av boken Jouhikko The bowed Lyre (Jouhikko Stråklyre). En ny upplaga av boken publicerades 1987 och 2017. Totalt fyra upplagor har publicerats av boken till ett antal av respektive 2 000. Tack vare att man återupplivat kunskapen om hur man bygger stråkharpor har även gjort att det skett ett uppsving att spela stråkharpa. Det har varit möjligt att lära sig att bygga och spela stråkharpa på läroinrättningar, men traditionen har vuxit även tack vare intresserade utanför läroinrättningarna.

När melodier för stråkharpa samlades in i början av 1900-talet trodde man att instrumentet inte längre skulle spelas eftersom stråkharpan som instrument för dansmusik hade ersatts av fiolen och dragspelet. När de ”sista” stråkharpspelarna dog överfördes traditionen ändå från generation till generation i Lambergs familj. Intresset för instrumentet väcktes på nytt på 1940-talet, och på 1980-talet skedde en kraftfull renässans som från Finland utvecklades till ett internationellt fenomen.

Förmedlande av traditionen

De flesta som spelar stråkharpa har lärt sig själva att spela utifrån notböcker och internet. I nuläget finns det de facto olika personliga stilar och tekniker att spela stråkharpa. Dagens stråkharpspelare kan basera sin spelstil på traditionellt uttryckssätt, men de kan i sin stil låna in många olika influenser. För stråkharpspelets livskraft är det viktigt att musicerandet och stilen fortfarande överförs på samma sätt som sedan medeltiden, dvs genom att höra hur man ska spela. Speltraditionen övergår från en stråkharpspelare till en annan i samband med olika möten och kurser.

Till den gamla traditionen att spela stråkharpa hör kontinuerlig modifiering och variation. Eftersom den nya traditionen att spela stråkharpa ännu är mycket ung, har spelarna och läroinrättningarna inte haft så mycket kontakt med varandra. Pedagogiken i fråga om att lära sig spela stråkharpa har inte varit homogen, och i undervisning använder varje lärare sina egna metoder. Teman vid stråkharpsevenemanget i Tammerfors har bland annat varit spelandet, instrumentens konstruktion, pedagogik och hanteringen av stråken.

Kurs i byggande av stråkharpa på Sibelius-Akademin år 2019. Foto: Rauno Nieminen.

Olika kurser för att spela och bygga instrument har nuförtiden en viktig roll. Kurser i byggande av stråkharpa har hållits i Kaustby (Folkmusikinstitutet), Ikalis (Ikaalisten Käsi ja taideteollisuusoppilaitos), Helsingfors (Sibelius-Akademin), Haapavesi (Haapavesi Folk) och i Tyrvis (medborgarinstitutet). Vid medborgarinstitutets kurs i Savonranta har över hundra stråkharpor byggts. Man kan studera att bygga stråkharpor vid en lång utbildning på folkmusikavdelningen vid Sibelius-Akademin och på avdelningen för instrumentbyggande vid Ikaalisten Käsi ja taideteollisuusoppilaitos i Ikalis. Elever på kurserna har varit musiker, instrumentbyggare och olika intresserade med inriktning att få ett yrke.

På de flesta stråkharpsläger sker inlärningen fortfarande genom att lyssna eftersom inga noter används i undervisningen. Det går även att lära sig spela från noter. Det har de facto varit metoden för många som lärt sig själva och för elever som studerar att spela på musikläroinrättningar.

I nuläget sprider sig spelandet av stråkharpa även via internet. Till exempel JouhikkoJamit publicerar en instruktionsvideo där Finlands bästa musiker spelar melodier för stråkharpa, först långsamt och sedan i normaltempo. Syftet är att ge jamprogram att öva på hemma. JouhikkoJamit och Jouhikkoklubi är en gemenskap för spelare i Helsingfors som ordnar nämna verksamhet. Det finns ingen stråkharpsförening i Finland, men i stället många fria och icke-bindande gemenskaper av ståkharpsspelare.

Traditionens framtid

Framtiden för traditionen att spela stråkharpa ser ljus ut. Stråkharpsspelandet är aktivt och organiserat, men även oorganiserat fritt spel och samkväm. Det kraftiga och mångsidiga nätverket på sociala medier som utvecklats runt traditionen stödjer dess existens och utveckling.

Aktör som står bakom förslaget

Stråkharpspelare: Jaakko Pitkänen, Vilppu Vuori, Pauliina Perkkiö, Juhana Nyrhinen, Jarimatti Anttila, Santeri Dobrynin, Heikki Lindgren, Juho Sarkkinen, Santos Pi, Kirsi Uutinen, Terhi Skaniakos, Pekko Käppi, Patrik Weckman, Jouni Kurki, Susanne Riikonen, Mikko Perkoila, Pipa Pajakka, Rosa Heikkinen, Ulla-Sisko Anneli Jauhiainen, Kirsi Vinkki, Ilkka Peräsalo, Ilkka Heinonen, Maija Holopainen, Salla Seppä och Rauno Nieminen.

Finlands Folkmusikförbund

Kansanmusikki-instituutti

Kanteleliitto ry

Musiikkiyhdistys pro Sommelo ry

Ämnesgruppen för folkmusik på konstuniversitetet Sibelius-Akademin.

Källor och länkar till andra informationskällor

Facebook: Sammanslutningen av stråkharpspelare och -byggare

Facebook: Stråkharpsklubb

YouTube: JouhikkoJamit

Andersson, Otto (1930) The Bowed-Harp, A study in the history of early musical instruments. London: William Reeves.

Andersson, Otto (1923) Stråkharpan, En studie i nordisk instrumenthistoria. Stockholm: Föreningen för Svensk kulturhistoria

Nieminen, Rauno (1984) Jouhikko, Kansanmusiikki-instituutti.

Nieminen, Rauno (2008) Soitinten tutkiminen rakentamalla – Esimerkkinä jouhikko. Publikationer av ämnesgruppen för folkmusik på Sibelius-Akademin.

Nieminen, Rauno (2017) Jouhikko – The Bowed Lyre, 2. upplagan, Tmi Rauno Nieminen.

Väisänen, Armas Otto (1928a) ”Kantele- ja jouhikkosävelmiä”. Suomen Kansan Sävelmiä del V. (SKS:n toimituksia 68) Helsingfors: Finska Litteratursälsskapet.