Att spela och bygga kantele

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search
Att spela och bygga kantele
Med i nationella förteckningen
Plats Finland
Ämnesord musik, instrument, instrumentbyggande, nationalinstrument

Utövare och folk som känner till traditionen

Hela Finland känner till kantelen. Det beror framför allt på att kantelen har en avgörande betydelse i nationaleposet Kalevala. Man började kalla kantelen för nationalinstrument i samband med publiceringen av Kalevala och den nationalromantiska ideologin. Kantelen i Kalevala har fem strängar och denna ursprungliga form är den kändaste. De flesta känner emellertid till den senare utvecklingen av instrumentet som har fyrtio strängar. För många är kantelen endast en nationell symbol om vilken man sjunger i religiösa och världsliga sånger, men många känner också till den som ett instrument som ingår i alla musikgenrer.

Siba Folk Big Bands kantelespelare. Foto: Heikki Tuuli 2017.

Det finns kantelespelare överallt i Finland. Verksamheten är organiserad och sker på institutioner för officiell undervisning och i föreningar såsom Kanteleliitto ry och Kanteleensoiton Opettajat ry. Verksamheten är också privat eftersom kantelen enligt sin månghundraåriga tradition fortfarande är ett mycket personligt instrument.

Kantele spelas ensam, som ackompanjemang till sånger, i kantelegrupper och i alla andra typer av ensembler. I många skolor spelas instrumentet på musiktimmarna och på fester. Det vanligaste sättet torde fortfarande vara att spela själv. Spelarna är av alla åldrar och med alla möjliga bakgrunder, från små barn i musiklekskolan, intresserade på medborgarinstituten och hemmaspelare, studerande på musikinstituten till doktorander i konst på Konstuniversitetet. De senast nämnda studerar inom både studieprogrammet för klassisk musik och folkmusik. Det finns tiotals professionella kantelespelare.

Kanteler byggs på olika håll i landet. Många bygger kanteler som hobby. I många skolor och läroinrättningar byggs instrumenten som slöjdarbeten. Dessutom finns det några professionella kantelebyggare på olika håll i landet. De bygger varierande 5–40-strängade instrument efter traditionell modell, men utvecklar samtidigt egna, på traditionen baserade modeller.

Undersökningar om kanteler görs och publiceras mycket i Finland. Undersökningarna gäller främst instrumentets konstruktion, byggare, spelare och musikens historia, men även nutiden. Finlands Kantelemuseum finns i Palokka i Tammerfors.

En samling av olika 5–15-strängade kanteler. Bild: Arja Kastinen.

Utövande av traditionen

Ett unikt drag hos den finska kantelen är att dess tusenåriga historia lever i dag aktivt och livskraftigt. Instrumenten kommer i olika storlekar och utseenden, från fem- till fyrtiosträngade, och bland dem finns alla viktigaste historiska typer av kanteler representerade. I samband med byggande av kanteler görs imitationer av museiinstrument och följs byggarnas egna idéer.

På kantele har man spelat och spelar fortfarande musik från alla tider av den finska musikens historia, från den mest arkaiska till den modernaste musiken. Den gamla musikens långa estetik är uttryckligen skapad av den 5–15-strängade kantelen. Utifrån den har varierande musikalisk verksamhet uppkommit under de senaste decennierna. Spelmansmusikens tidevarv lever fortfarande i några av kantelens byggnadstyper, till exempel i kanteler från Perhonjokilaakso, Saarijärvi och Haapavesi och i den musik som spelas på dem. Man har spelat klassisk musik på kantele ända sedan slutet av 1800-talet, och ända från början har man även komponerat egen musik för kantelen, under de senaste decennierna även mycket moderna kompositioner. Kantele spelas och för den har musik komponerats även inom populärmusikens kretsar.

Kantelerna har gemensamma drag vad gäller konstruktionen, men ändå finns det många olika kanteler. Det samma gäller spelstilar: många spelar med traditionella speltekniker och spelstilar, men ännu fler har utvecklat sin egen stil. Kantelen som instrument och musikaliskt sett har redan i tvåhundra år befunnit sig i ett brytningsskede och inga tecken på etablering kan ses.

Ett drag i denna mångfald är att man ursprungligen spelade kantele med den kortaste strängen närmast spelaren. I slutet av 1800-talet uppkom inom klassisk musik ett sätt att spela kantele med den längsta strängen närmast spelaren. I dag lever båda traditionerna livskraftigt och under utveckling.

Kantelespelare från Karelens Suistamo i Ladoga 1906. I bakre raden från vänster Iivana Onoila, Konstantin Kuokka och Elessei Valokainen. I främre raden från vänster Iivana Misukka, Iivana Bogdanoff och Iivana Shemeikka. Foto: Museiverket.

Kantelen och kanteletraditionen är närvarande även i den finska kulturen i form av runor, sånger och berättelser. Särskilt runorna i Kalevala om Väinämöinen som den först kantelespelaren och kantelebyggaren måste nämnas och likaså de andliga psalmerna som beskriver den himmelska kantelen och spelandet av kantelen.

Kantelespelarnas och kantelebyggarnas egen förening är Kanteleliitto ry. Det är en speciell musikförening då medlemmarna i föreningen och i föreningens ledande organen tillhör företrädare för alla olika riktningar. Förbundet ordnar internationella kanteletävlingar, tilldelar utmärkelser och ger ut tidningen Kantele.

Kantelen är som instrument fortfarande ett mysterium på många sätt. Kanteleforskarna testar egenskaperna hos museikanteler och försöker rekonstruera de forna instrumentens klang. Man undersöker förändringar som skett i kantelens konstruktion och spelegenskaper. Kompositörer och spelare återupplivar gamla och söker nya speltekniker.

Traditionens bakgrund och historia

Hur gammal kantelen är vet man inte exakt, men de flesta experter uppskattar att den är ett par tusen år gammal. Som ett finskt instrument är den således flera hundra år äldre än stråkharpan som spelas med en stråke. Området där kantelen är en tradition omfattar östra och norra delen av Östersjön: Finland, Karelen, Vepsä, Ingermanland, Estland, Lettland, Litauen och nordvästra Ryssland. På detta område har kantelen årtusenden av gemensamma rötter, och de äldsta kanteler som gröpts ur från ett träd är nära släkt med varandra. Regionala skillnader förekom naturligtvis redan på den tiden, men när man före och efter 1700–1800-talet övergick från den urgröpta kantelen till en kantele av träskivor och antalet strängar ökade, utvecklades kantelen i olika riktningar i olika områden. Således har den finska kantelen trots gemensamma rötter sin alldeles egna historia. Det är naturligt att det internationella samarbetet mellan kanteleforskare och spelare har redan under decennier varit livligt.

Två kantelespelare. Den främre spelaren spelar från kortsidan i sulkutyyli, (tystar vissa strängar) och den bakre från långsidan genom att knäppa strängarna. Bild: Arja Kastinen.

När man i Finland på 1800-talet började tillverka kanteler av träskivor i stället för att gröpa ur dem, var alla byggare tvungna att hitta egna lösningar på det nya instrumentets konstruktion och ett stort antal olika konstruktioner uppkom. Elias Lönnrot som med Kalevalas kantelerunor gjorde kantelen till ett nationalinstrument, och som själv spelade kantele, byggde på 1840-talet stora säregna kanteler av träskivor och lite senare kromatiska kanteler. Kanteler med fler än 30 strängar fick inte en etablerad ställning förrän i början av 1900-talet. Då hittade man på att som nya byggdelar använda ett lock på resonanslådan, en böjd långsida och en mekanism som gör det möjligt att byta tonart. Samtidigt skapades nya spelsätt och ny musik.

Kantelens ställning försvagades under 1900-talet, men återupplivningsarbetet som börjat på 1970-talet lyckades över förväntningarna. Då inleddes många lyckade projekt, såsom grundandet av Kanteleliitto, utbildning av kantelebyggare, införande av en femsträngad kantele som skolinstrument och införande av kantelen i musikläroinrättningarnas undervisningsplan.

Förmedlande av traditionen

En stadig grund för att förmedla och värna om kanteletraditionen möjliggörs av att detta arbete utförs i samband med kanteleundervisning på alla nivåer vid läroinrättningar för musik. Lärarna känner mycket bra till kantelens historia och strävar efter att både bevara och utveckla traditionens särdrag.

En kantele med 40 strängar och försedd med ett maskineri är tillverkat av instrumentbyggarmästaren Pekka Lovikka. Denna kantele har precis blivit färdig och är det senaste ordet i kantelens utvecklingshistoria. Bild: Pekka Lovikka.

Några lokala och regionala konstruktioner av kantelen och spelstilar lever fortfarande. Vissa av dem har nått en bredare popularitet och omfattar hela landet. Tack vare utbildningen är många unga spelare passionerade att hitta sin egen stil. Samtidigt är de en garanti för att kantelens mångfald förblir livskraftig.

Traditionen förs vidare även via olika kursverksamheter. Men publikationsverksamheten är ännu viktigare. Över alla musikstilar av kantelemusik publiceras inspelningar och noter. Tidningen Kantele som ges ut av Kanteleliitto berättar på ett mångsidigt sätt om kantelens historia, nutid och framtid. Tidningens fyrtio årgångar utgör i sig ett mångsidigt dokumentunderlag för återupplivningen av kantelen.

Traditionens framtid

Den finska kantelens framtid ser ut att vara väl tryggad. Dess ställning har under de senaste decennierna bara stärkts och blivit mångsidigare. Å ena sidan återupplivas historiska instrument och deras musik. Å andra sidan uppfinner instrumentbyggarna nya konstruktionsegenskaper för kantelen som gör den ännu lättare att använda i alla musikgenrer. Det här är något som särskilt märks i utvecklingen av elektronisk förstärkning av kantelens ljud. Det finns även många kantelekonstnärer som vill spela akustiskt utan ljudåtergivning.

Aktör som står bakom förslaget

Kanteleliitto ry

Kanteleensoiton Opettajat ry

Sibelius-Akatemian kansanmusiikin aineryhmä

Suomen Kantelemuseo, Jyväskylä

Källor och länkar till andra informationskällor

Videor

YouTube: Arja Kastinen spelar kantele med fem stängar. "Musiikin muisti" (Finska folkmusikinsrument program) del 5.

YouTube: Arja Kastinen spelar kantele med 10 och 14 stängar. "Musiikin muisti" (Finska folkmusikinsrument program) del 6.

YouTube: Pauliina Syrjälä spelar med "sulkustil", (tystar vissa strängar). "Musiikin muisti" (Finska folkmusikinsrument program) del 7.

YouTube: Senni Eskelinen spelar sången "Lähtevien laivojen satama" med modern mekanikkantele (komposition av Iro Haarla).

YouTube: Eija Kankaanranta spelar "Viisi preludia puhdasvireiselle kanteleelle" (Fem preludier för fullblodig kantele) (komposition av Juhani Nuorvala).

Litteratur

Asplund, Anneli: Kantele. Finska litteratursällskapet, Helsingfors. 1983.

Dahlblom, Kari ja Tuula: Keski-Suomen kantele. 2011.

Jalkanen, Pekka, Laitinen, Heikki ja Tenhunen, Anna-Liisa: Kantele. Finska litteratursällskapet, Helsingfors. 2010.

Kastinen, Arja: Itäisen Suomen ja Karjalan kanteleista 1800-luvun käsikirjoituksissa. Temps, Pöytis. 2009.

Kastinen, Arja, Nieminen, Rauno ja Tenhunen, Anna-Liisa: Kizavirzi. Karjalaisesta kanteleperinteestä 1900-luvun alussa. Temps, Pöytis. 2013.

Laitinen, Heikki: Matkoja musiikkiin 1800-luvun Suomessa. Tampere University Press. 2003.

Leisiö, Timo: Alussa oli laulu. Tammerfors. 2006.

Nieminen, Rauno, Väänänen, Timo ja Rossander Meri-Anna: Kantele eläväksi. Nurmeksen museo. 2011.

Saha, Hannu: Kansanmusiikin tyyli ja muuntelu. Folkmusikinstitut, Kaustby. 1996.

Smolander-Hauvonen, Annikki: Paul Salminen, suomalaisen konserttikanteleen ja soittotekniikan kehittäjä. Sibelius-Akademi. 1998.