Besök på begravningsplatser på julaftonen
| Besök på begravningsplatser på julaftonen | ||||
|---|---|---|---|---|
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Att sätta ljus på begravningsplatsen på julaftonen är en vitt utbredd tradition i Finland. Den utövas av familjer tillsammans med barn och mor- och farföräldrar. Man utövar traditionen av egen vilja, och ingen uppmanar särskilt till den. På julaftonen besöks begravningsplatsen av personer, som har bortgångna släktingar eller som behöver en stund av andakt och tystnad under juletid. Kyrkan som organisation har en anknytning till traditionsutövningen i och med att den arrangerar andakter på begravningsplatser och i kyrkor vid jultid. Finlands Försvarsmakt anordnar hedersvakter vid hjältegravarna.
Utövande av traditionen
Inför julaftonen brukar man köpa gravljus, lyktor och kransar eller dekorationer som är gjorda av exempelvis små grankvistar. Vissa lämnar även blommor på begravningsplatsen, till exempel ljung. När julaftonen skymmer, klär man sig varmt, tar med sig ljus och grankransar och beger sig till begravningsplatsen.
På begravningsplatsen råder det oftast redan en andäktig stämning och familjen går tillsammans till de nära och käras gravar. Man går ofta till gravarna i samma ordning som förut eller planerar rutten omsorgsfullt. På varje grav lägger man dekorationerna och ljusen och hedrar sedan den avlidna tyst eller högt, var och en på sitt sätt. Somliga besöker även hjältegravarna för att hedra minnet av dem som stupat i krigen. Om en anhörig ligger begravd på annan ort, kan ljus lämnas på minnesplatser avsedda för dem som är begravda på annan ort.
Många vill besöka gravarna tämligen sent, ofta före julmiddagen. Detta beror troligen på att stämningen på begravningsplatsen är unik efter att mörkret fallit. Det märks hur vanlig traditionen är varje julafton då till exempel Sandudds begravningsplats i Helsingfors är likt ett ljushav.
Traditionens bakgrund och historia
I Finland ihågkomms de avlidna i första hand under julen. Att besöka gravar och tända ljus på dem är en gammal hednisk sed. När den forntida festen kekri förlorade sin betydelse övergick sederna i samband med den med vilka man sökte blidka eller traktera avlidna till julen. Den så kallade dödsdyrkan förflyttades i Finland efter kristendomens ankomst till jultraditionerna, medan avlidna i övriga länder ihågkomms på alla helgons dag.
De första juleljusen tändes på lutherska begravningsplatser i början av 1920-talet och den första dokumenterade uppgiften är från Helsingfors Gamla begravningsplats från år 1921. På julaftonen tände studenten Lyyli Grotenfelt, dotter till professor Kustavi Grotenfelt, ett ljus på sin syster Kyllikkis grav. Kyllikki Grotenfelt hade dött 20.9 samma år. Seden började så småningom spridas och efter krigen blev det snabbt vanligare att tända ljus på gravar. Numera lyser tusentals ljus på Finlands begravningsplatser på julnatten, särskilt på hjältegravarna. Seden härstammar troligen från herrnhutare i Tyskland.
Seden blev vanligare efter krigen först på hjältegravar men senare även på andra gravar. Det kan tänkas att den forntida förfädersdyrkan står till grund för att finländare numera är de ivrigaste iakttagarna av denna sed. I de andra nordiska länderna är seden veterligen inte lika utspridd. I Sverige ställde man ibland på 1890-talet små granar med ljus på gravar i storstäderna under julen. Enligt några bedömningar kan seden ha sitt ursprung i Tyskland bland herrnhutare. I romersk-katolska länder bränner man ljus på gravar främst på alla helgons dag. I Finland är julafton en populärare tidpunkt för att tända ljus än alla helgons dag. Traditionen har förändrats bland annat i och med förbättrade transportförbindelser. Innan bilar blev allmänna åkte man särskilt på landsbygden med häst till begravningsplatsen. Förr tände man vanliga ljus på gravar, men numera är ljusen särskilda gravljus, som brinner längre och vars flamma skyddas mot vinden av ett plastskal.
Förmedlande av traditionen
Traditionen sprids från en generation till en annan när man utövar traditionen och berättar om den. Eftersom begravningsplatsbesöken är hela familjens gemensamma tradition, övergår traditionen från en generation till en annan på ett naturligt sätt varje jul utan att ifrågasättas. Att besöka begravningsplatser och tända ljus på julaftonen blir med åren en sed i många familjer.
Traditionen har även i stor utsträckning dokumenterats skriftligen. Radio och andra medier förmedlar information om traditionen. Denna synlighet hjälper för sin del att stärka traditionens ställning och förmedla den vidare. På så sätt förmedlas traditionen nuförtiden på ett litet annorlunda sätt än förut.
Traditionens framtid
Traditionen att tända ljus på gravar på julaftonen lever starkt vidare. Den binder samman människor och skapar en emotionell och visuell upplevelse i julfirandet. Den yngre generationen ser ut att längta efter sådana traditioner i en osäker värld med snabba förändringar.
Traditionen har också påverkat annat i samhället. Till exempel har vissa församlingar reagerat på seden genom att städa upp begravningsplatsen efter julen. Ljushandelen blir livligare under julen. Dessutom arrangerar åtminstone HRT, företaget för kollektivtrafik i Helsingfors, under julen extra bussturer till begravningsplatser.
Aktör som står bakom förslaget
Ritva Lassila, Julia Isoniemi, Terhi Lassila, Anna Koponen, Tiina Tuononen, Sirke Kotonen, Marjatta Riikonen, Inkeri Leikkonen, Tiina Koponen, Tommi Lassila, Marja Rosenberg, Anniina Seppälä, Salla Mustonen, Pirjo Launonen, Sari Salo, Taina Juva, Sanna Jantunen, Alice Karlsson, Eija Lassila, Sannamaija Marttinen, Riitta Taipale, Riitta-Maija Kurri, Virpi Kalliokuusi, Heli Keijonen, Päivi Tuuri, Robert Frost
Källor och länkar till andra informationskällor
Webkällor
"Kyntillät syttyvät haudoilla" on jouluviettomme aikamerkki (YLE Eävä arkisto 16.12.2013) Sisältää useita radio-ohjelmia aiheesta.
Kynttilät syttyvät jouluaattona haudoilla – "Hautausmaalla saa myös laulaa" (YLE Uutiset 23.12.2016)
Kunniavartiossa karskilla miehellä voi tulla tippa linssiin. (YLE Uutiset 13.5.2015)
Litteratur
Aurejärvi-Karjalainen, Anneli 1999: Perheen omat juhlat: Siviiliseremoniat häistä hautajaisiin. Porvoo Helsinki Juva: WSOY.
Karjalainen, Sirpa; Silvennoinen, Maija; Kuosmanen, Riitta-Liisa & Opas, Hilkka (toim.) 1997: Joulu Kultainen. Weilin+Göös.
Karjalainen, Sirpa; Korhonen, Seppo; Lehtonen, J.U.E 1989: Uusi ajantieto. Porvoo.
Vilkuna, Kaisa 1973: Vuotuinen ajantieto. Keuruu.
Vuolio, Kaisu 1981: Suomalainen joulu. WSOY.
Vuolio (Jaakkola), Kaisu 1977: Muuttuva joulu: kansatieteellinen tutkimus. Suomen muinaismuistoyhdistys.
Helsingin Sanomat 18.11.2007: Kirstin palsta