Blodig koppning

From Elävän perinnön wikiluettelo
Blodig koppning
Med i nationella förteckningen
Plats Finland
Ämnesord

Utövare och folk som känner till traditionen

Det finns två typer av koppning, blodig koppning och torrkoppning. Vid torrkoppning ingår inte åderlåtning, utan koppen placeras på kroppen vid triggerpunkter eller akupunkter. Koppen får vara på plats en stund, eller så kan den flyttas runt kring det ömma området eller längs med lymfcirkulationen. Syftet är att lindra smärta och minska trycket eller överskottet av vävnadsvätska i området samt förbättra blodcirkulationen och syreflödet till behandlingsområdet. Vid blodig koppning placeras kopparna på rengjord hud vid triggerpunkter eller akupunkter, och huden får lyftas upp en kort stund. Kroppen har först värmts upp i en varm bastu, och möjligtvis slagits med en bastukvast, och avslappnats för att förbereda den inför behandlingen och för att stimulera den ytliga blodcirkulationen. Såren bildas med en koppsnäppare, koppyxaeller kirurgisk skalpell. Koppen placeras därefter tillbaka på plats. Blod tas ut från koppen med jämna mellanrum, och blodet sköljs också från huden. När såret slutat blöda tas kopparna bort, och huden desinficeras med ett desinficerande hudrengöringsmedel.

Effekten av koppningen tros bero på två saker: en irriterande effekt på trigger- och akupunkter och en frigörande effekt som genom skapandet av undertryck drar blod från området där koppan är placerad. Det finns dokumentation om koppning redan från 1561, och de flesta koppare var kvinnor. Det finska talesättet lyder ”Ei ole naisesta lukkariksi ja miehestä kuppariksi” ("Ingen kvinnlig klockare och ingen manlig koppare” ") . Således representerar koppare en lång lärlingstradition där kunskapen har förmedlats från generation till generation, främst av mödrar och monstrar. De som har genomgått den långa lärotiden för att bli koppare har utvecklat goda terapeutiska förmågor och en medvetenhet om renlighetskrav. Idag finns det koppare av alla kön. Kunskap om koppning sprids idag genom tidningar, television, sociala medier och litteratur.

Helbrägdagöraren Aini Hautala från Kaustby är en inflytelserik person som bidragit till att bevara koppningstraditionen i Finland. Hon utbildades av "Joonhan Liisa”, Liisa-Kreeta Känsänkoski. Ainis fars faster arbetade också som koppare på 1930-talet. En annan nyckelperson som har bevarat traditionen är Sofia Peltoniemi, som utbildade Kalervo Laakso från Lahtis på 1970-talet. Laakso var lärare för de flesta av dagens äldre koppare. Utbildning i koppning erbjuds av Koulutettujen Hierojien Liitto (Förbundet för utbildade massörer) och Laakso fungerade också som lärare inom samma förbund. Laakso undervisade i koppning fram till början av 2000-talet och avled 2005. I Finland utövas koppning av utbildade koppare. Utbildning erbjuds av ett antal skötare som utövar koppning och av Saunaterapiakoulutus . Frantsila ekologiska örtagård (Frantsilan luomuyrttitila) erbjuder också utbildning i blodig koppning.

Antalet utbildade koppare som har varit medlemmar i Suomen Kupparit ja Saunaterapeutit ry (Föreningen för Finlands koppare och bastuterapeuter) har varierat från 30 till 100 genom tiderna, men det finns ingen exakt information om antalet koppare i Finland. Idag har föreningen cirka 30 skötare som utövarkoppning, och det finns även yrkesutövare runt om i landet som inte är medlemmar i föreningen. Kopparehar ofta en vårdutbildning, till exempel som sjukskötare, massörer, fysioterapeuter och socionomer. Koppning väcker också intresse bland utövare av andra folkmedicinska behandlingar, som kiropraktik och andra alternativa terapiformer. Koppningsutbildningen varar i några helger, och mellan utbildningarna utför skötarna övningar , varefter de alltid ger prov på sin kompetens. Efter detta kan de gå vidare till nästa nivå. Hygienkunskap och grundläggande punkter är en viktig del av utbildningen. Som fortsatta studier finns specialpunkter för olika områden, som problem med händer, fötter och rygg.

Suomen Kupparit ja Saunaterapeutit arrangerar då och då ytterligare utbildningar och besöksresor enligt medlemmarnas önskemål och behov. Besöksresor har organiserats till exempel till Estland för att träffa kollegor i deras kliniker.


Utövande av traditionen

DeDen officiella läkarvetenskapens syn på koppning är tudelad, både vad gäller blodig koppning och torrkoppning. Det finns läkare som rekommenderar koppning till sina patienter, till exempel för att behandla högt hemoglobin. Ibland har läkare åderlåtit patientens ven och vissa läkare har rekommenderat blodig koppning. Vissa läkare har sett de positiva resultaten av alternativa behandlingar som fördelaktiga för sina patienter.

I Finland utförs koppning i terapeutiskt syfte med användning av aku- och triggerpunkter för att lindra ackumulerat vävnadstryck. På detta sätt normaliseras blodcirkulationen och syretransporten till smärt-, värk- eller tryckområdet. Koppning används för att behandla migrän, muskel- och ledvärk, rastlösa ben, tennis- och golfarmbåge, seninflammation, nackstelhet, svullnad, höga ferritin- och hemoglobinnivåer, idrottsskador och påfrestningar från träning, olika cirkulationsproblem i benen och "blodrening". Nuförtiden bedömer koppare med hjälp av en enkät om koppning är lämpligt. I enkäten fastställs indikationer och kontraindikationer för behandlingen. Kunden undertecknar enkäten och försäkrar därmed att alla faktorer som påverkar behandlingen har blivit kommunicerade. Varje koppare måste ha en ansvarsförsäkring. Blodig koppning utförs i ändamålsenliga basturum. Traditionsutövares är verksamma i simhallar, spa-anläggningar, allmänna basturum och som självständiga yrkesutövare. Torrkoppning används ofta i samband med massage eller som punktkoppning eller skjutkoppning. I allmänhet utövas traditionen inom mindre enheter, och lagen reglerar hur och var. Valvira ger riktlinjer, och hälsovårdsinspektörer följer Valviras riktlinjer. Suomen Kupparit ja Saunaterapeutit ry ser till att deras medlemmar får aktuell information om Valviras riktlinjer och efterföljer dem i sina egna enheter.

Koppning inkluderar bastubad, slag med bastukvast och tvätt. Under bastubadet återställs den ytliga blodcirkulationen, och kroppen lugnas av värmen. Istället för traditionell tvålrengöring tvättar koppare numera huden med desinficerande skumtvätt innan kopparna appliceras. Cirka 20–30 sugkoppar placeras på kroppen, och små snitt görs under varje kopp med en skärslev, en stålkoppningskniv eller en kirurgisk skalpell. Kopparna töms med jämna mellanrum, huden sköljs och när blödningen har upphört tvättas huden med desinficerande skumtvätt. Till sist säkerställs vätskeintaget och saltbalansen. Det rekommenderas att man klär sig lugnt i rena kläder och vilar efter koppningen.

Professorerna Tuula Vaskilampi och Osmo Hänninen intervjuade koppare och deras kunder på 1980-talet. Det framkom att det trots olika grundutbildningar fanns gemensamma områden där specifika sjukdomar eller besvär behandlades med koppning. Vaskilampi och Hänninen undersökte koppningens effektivitet vid behandlingen av olika sjukdomar. Patienter berättade att koppningen hade en positiv inverkan på deras besvär.

Enligt patienternas svar kunde koppning användas för att lindra muskelvärk och smärta. Koppning hjälpte mot "nacksmärtor, axelsmärtor, huvudvärk, ryggsmärta, ischias, domnade, tunga eller oroliga ben". Trots att koppare idag har en bredare förståelse för anatomi, är behandlingspunkterna ganska oförändrande. Även utan utbildning (enligt traditionens läror) visste forna utövare att det var viktigt att undvika senor, blodkärl, bindväv och mycket tunn hud.



Traditionens bakgrund och historia

Historiskt sett har kärlkoppning och torrkoppning varit en del av läkarpraxis i många länder. De tidigaste dokumenterade uppgifterna om blodig koppning härstammar från Mesopotamien cirka 3300 f.v.t... Vid utgrävningar har man hittat ett sigill som påvisar att en läkare utfört koppning, assisterad av sin slav. Under medeltiden och ända fram till början av 1900-talet var koppning en del av den officiella hälso- och sjukvården. Det skrevs läroböcker om koppning, det undervisades i koppning, och i Västeuropa gjordes även lärdomsprov på hög nivå om ämnet, inklusive doktorsavhandlingar. Inom medicinska institutioner, särskilt i England, fanns specialister inom koppning.

Henry du Mondeville, kirurg för kung Filip IV av Frankrike, skrev en kirurgisk lärobok omkring 1306 och gav detaljerade anvisningar för utförandet av koppning. Han ansåg det vara viktigt att koppningen utfördes vidfullmåne och varnade för att inte koppa då det var dimmigt eller när västvinden blåste. De första särskilt utvecklade koppningskopparna skapades av Ambroise Paré på 1500-talet. Han utvecklade också en låda, en slags skalpell. Den hade flera små, vassa hjul som gjorde flera snitt samtidigt. Den 15 november 1921 fick Fernand Devienne ett patent för koppningsutrustningen som han uppfunnit. Koppning har använts som en terapiform i Grekland, Egypten, Kina, Indien, Afrika, Ryssland och i många europeiska länder. Kopparen Bayfield skrev 1823 att det i Peru var lokalbefolkningens observationer av fladdermöss som sög blod från sovande människor som ledde till utvecklingen av koppning. I afrikanska länder och Turkiet tror man att människan är ond, därför dränerar man ont blod, oftast endast från ryggen och utan bastu. I Kina har man använt bambukoppar för koppning. I Finland nådde blodig koppning och torrkoppning landet genom grannlandet Ryssland, och har bevarats på grund av bastukulturen. Det finns skriftliga uppgifter om koppning från mitten av 1500-talet. Mikael Agricola uppmanade i sin almanacka bondebefolkningen att utföra koppning på sig själva före vårsådden. Ännu på 1800-talet publicerades medicinböcker i Finland som innehöll instruktioner för koppning. Den sista husläkarboken med koppningsinstruktioner publicerades 1907. Hindrik Strandberg har disputerat med avhandlingen "Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet". Ordet "koppning" härstammar troligen från det svenska ordet "blodkopp". I folkmun började man tala om "kupittaminen" och "kuppaaminen"på finska. Koppsnäppare, som används vid koppning, kom till Finland på 1940-talet från Tyskland. De koppsnäpparen som används idag tillverkas också i Tyskland. På grund av bastuns värme har det alltid funnits hygieniska förhållanden för att utöva behandlingen. Bastun har beskrivits som en helig plats för finländarna. Bastun har använts för förlossningar, koppning, massage, rengöring och liktvätt. Bastun är en viktig del av människans livscykel.

I Finland har blodig koppning utförts av terapeutiska skäl, även om uttrycket "ont blod" också har använts. Anledningen har varit den smärtsamma känsla som genererats av smärtsamma områden, vilken i sig var "ond". Man ansåg att det "onda" blodet som fanns i smärtområdet måste avlägsnas. Den klassiska teorin om kroppens fyra vätskor – blod, slem, svart galla och gul galla – gav upphov till den humoralpatologiska teorin. Enligt denna teori kunde obalans i dessa kroppsvätskor leda till olika typer av besvär och sjukdomar. Enligt en seglivad folktro bodde sjukdomarna i människans blod. Därför ansågs det vara bra att avlägsna det onda blodet genom åderlåtning och koppning. Koppning utfördes med horn som oftast var från en oxe eller en ko. Hornet sågades till cirka 7–10 centimeters längd och en liten öppning lämnades i den övre delen. Hornen kokades i hett vatten, innehållet gröptes ur och kanten slipades jämn. På toppen av hornet fanns en öppning, och en "hinnu", det vill säga enhudbit från en gris gallblåsa eller från matstrupen från ett slaktat djur, placerades över öppningen. En liten öppning gjordes i kanten på hinnan, vilket möjliggjorde att luften släpptes ut samtidigt som undertrycket tätade öppningen, och hornet hölls på plats ordentligt.

Förmedlande av traditionen

Blodig koppning är en levande tradition som utvecklas med tiden och måste utvecklas för att överleva. Tidigare överfördes kunskapen om blodig koppning muntligt från en traditionell behandlare till en annan inom familjen eller till någon som var intresserad av koppning. Dessa behandlare var oftast också förlossningshjälp, kända för sina kunskaper om örtmedicin och massage. De blev inbjudna till hem för att vårda familjen under längre perioder, och ibland även pigor och drängar. Behandlaren blev ofta hämtad i en präktig hästdragen vagn, eftersom de var respekterade individer. Även idag är de lokala kopparna välkända, eftersom det är en ganska unik behandlingsform.

Förr i tiden fördes kunskapen vidare genom att vara lärling hos en kunnig person, medan utbildningen idag sker i samband med en kurs av Saunaterapia . Enskilda erfarna koppare och i ett skede folkmedicincentret i Kaustby har också utbildat i blodig koppning. Dehar skrivit boken "Kuppaus Mitä Miten Miksi?" (Koppning ─ Vad? Hur? Varför?).

Det sänds ofta TV-program som handlar om koppning, och tidningar skriver ofta om koppare, särskilt i naturologiska tidsskrifter. Tidningen Luontaisterveys har publicerat artiklar om koppning, och även lokaltidningar rapporterar ibland om koppare som verkar i deras områden. Många har tillgång till information om koppning via webbplatser, och enskilda utövare marknadsför sig ofta på sina egna webbplatser. Det finns många videor om koppning på internet, och olika Youtube-videor och bloggar om ämnet.


Traditionens framtid

Blodig koppning är värd att bevara som tradition. Alla som verkar inom området bör följa regler och riktlinjer. Då kan vårdare av den finländska traditionella koppningen fortsätta att utöva traditionen. Det finns starka anhängare av blodig koppning bland finländare och i ökande grad bland invandrare som fått hjälp med sina besvär. Det finns till och med läkare som rekommenderar koppning för vissa typer av åkommor.

Personer som bor utanför Finland är också intresserade av den blodiga koppningen som utförs här, och det har ordnats en egen utbildning för dem. De som utbildades kom från Thailand, Frankrike, Bosnien och Hercegovina, Sverige, England och Somaliland.


Aktör som står bakom förslaget

Suomen Kupparit ja Saunaterapeutit ry, Merja Pihlajamäki och Mervi Hongisto

Källor och länkar till andra informationskällor

Valviran ohjeistus

Kauneushoitoloiden, tatuointiliikkeiden ja vastaavien tilojen hygieniavaatimukset


Literatur

Merja Pihlajamäki, Mervi Hongisto: Saunan Salaisuus 2011

Risto Tuulensuu, Heikki Hemmilä: Kuppaus Mitä? Miten? Miksi Solprint, Espanja 2008

Vertanen Päiviö, Hänninen Osmo, Piippo Sinikka, Tuohimaa Pentti, Piilo Riitta: Perinnehoitojen verhottu tieto, Kannus 2017 Kalevalainen kansanparannus-säätiö

Internetkällor

Jenna Lehtonen (blogikirjoitus) "En kävele edes crocsit jalassa kenenkään veressä" – Yrittäjä Mervi Hongisto tietää, että kuppaus on katoavaa kansanperinnettä (28.2.2021)

Juha-Pekka Inkinen kuvareportaasi; Ei loitsuja, parantajaeukkoja tai verisiä lattioita - Moderni kuppaus tapahtuu hierontapöydällä

Keskisuomalainen "Huippusuositun Vain elämää -tv-ohjelman perjantainen kohokohta: vaajakoskelainen kuppari yllättää artistit" (26.9.2019)

Pielisen tietäjäkeskus ry

Tietoa kuppauksesta

Yle Elävä arkisto, Kuppari päästää pahat veret pois (5.10.2015)

Yle Elävä arkisto Käynti kupparilla 7.10.2010

Ylöjärven Uutiset: "Kuppaus on voimallinen kokemus: 'Jotkut näkevät edesmenneitä läheisiä, moni kokee hoidon puhdistautumisriitiksi" (26.10.2020)

Videor

Perinteistä kuppausta esittelevä video

Tv-program

Kuppausta kotiharjun saunassa

Madventures: Kuppaus, iilimatohoito ja turvehoidot/Forum sauna

Yle areena: Saunapäivä, Sauna parantaa, kuppaus ja morsiussaunat 13.7.2019

Podcast

Yle areena: Kalevalainen jäsenkorjaus ja Kuppaus. jakso 1 kuppaus: apua vai arpia kuppauksesta 16.1.2023