Brickvävning
| Brickvävning | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Brickvävning är en tusentals år gammal hantverksteknik som blomstrade i det nuvarande Finlands område under den sena järnåldern. Brickband hade en praktisk, dekorativ och symbolisk roll i järnålderns klädedräkt. Brickband tillverkades både som produktion för hushållsbehov och av professionella vävare. Många av järnålderns vävtekniker försvann i och med att man tog i bruk vävning med bandgrind, men enkel brickvävning levde kvar i Finland som ett folkligt hantverk ända in på 1900-talet. Man har lyckats rekonstruera järnålderns vävtekniker under 2000-talet, och kunskap och färdigheter som en gång redan gått förlorade har återigen väckts till liv.
Idag kan man se brickband bland annat på forntidsdräkter som har rekonstruerats utifrån gravfynd. Kalevala Kvinnoförbundet har främjat forskningen om och rekonstruktionen av forntida textilier sedan 1930-talet. Brickband har undersökts och rekonstruerats bland annat inom Kalevala Kvinnoförbundets forskningsprojekt Maalöydöstä koruksi (Från jordfynd till smycke) under åren 2021–2022. I undersökningen deltog arkeologerna Jenni Sahramaa och Krista Wright samt brickbandsforskarna Maikki Karisto och Mervi Pasanen. Kalevala Kvinnoförbundet, tillsammans med sina talrika medlemsföreningar, gör brickband kända genom att tillverka och visa upp forntidsdräkter i olika sammanhang. Medlemmarna i Kalevala Kvinnoförbundet håller traditionellt hantverk levande i den offentliga debatten genom att arrangera seminarier, kurser och andra evenemang.
Brickband vävs i stor utsträckning till dräkter för historiskt återskapande. I synnerhet föreningar som sysslar med historiskt återskapande av järnåldern eller medeltiden spelar en viktig roll i att vårda traditionen kring brickvävning. Forntidsföreningen Birckalaiset ry är en förening som återskapar Finlands järnålder och har en aktiv hantverkssektion. På föreningens hantverksträffar lär man sig alla möjliga typer av forntida hantverkstekniker. Brickvävning lärs ut både spontant och under förhandsplanerade temadagar. Föreningen deltar i arrangemanget av olika järnåldersevenemang och visar upp brickvävning, samtidigt som publiken också erbjuds en möjlighet att själva prova på det. Iloinen Joutsen är en medeltida återskapandegrupp som återskapar hantverkares vardag i 1300-talets Finland. Föreningen gör historiska hantverkstekniker och hantverkaryrken kända både i Finland och utomlands. Iloinen Joutsen samarbetar med museer, föreningar och olika historieevenemang. Föreningens medlemmar håller arbetsuppvisningar, undervisar och föreläser om bland annat brickvävning. Föreningen återskapar också järnåldern och satsar på att tillverka autentiska rekonstruktioner av dräkter.
Utövare av traditionen finns också bland hantverkare inom forntida tekniker och traditionellt hantverk. Artisaner som har utexaminerats från Raision seudun koulutuskuntayhtymä Rasekos kompetensområde för forntida tekniker tillverkar både traditionella och moderna bruksföremål och accessoarer med brickvävningsteknik. Artisaner inom forntida tekniker upprätthåller traditionella hantverksskickligheter och förnyar traditionen genom att anpassa den till nutiden. Förutom brickvävda produkter tillverkar och säljer artisaner inom forntida tekniker även arbetsredskap, samt undervisar i tekniken på bland annat medborgar- och arbetarinstitut. Kompetensområdet för forntida tekniker genomför även samarbetsprojekt med museer och arkeologer. Det växande intresset för traditionella hantverk leder allt fler hantverksentusiaster till brickvävning. Det finns inte en enda sammanhållande organisation kring traditionen, utan de gemenskaper som värnar om den verkar självständigt utifrån olika utgångspunkter. En brickvävare kan vara historieåterskapare, artisan inom forntida tekniker, traditions- eller hantverksentusiast, professionell inom vävning, arkeolog eller bandforskare. De individer som värnar om traditionen verkar ofta i överlappande roller mellan olika grupper. I Finland bedrivs det i en internationell jämförelse högklassig mångvetenskaplig och multiprofessionell bandforskning, vars syfte är att öka traditionens livskraft. Det finns experter specialiserade på brickvävning bland både professionella hantverkare och hantverksentusiaster.
Utövande av traditionen
Benämningen brickband kommer från de fyrkantiga brickor som används för att väva bandet. Förutom fyrkantiga brickor finns det även bland annat 3-, 5- och 6-kantiga brickor. Bandets varptrådar träs genom hålen i brickornas hörn. Genom att vrida på brickorna bildas ett skäl mellan varptrådarna, och genom detta skäl förs inslagstråden. Ett enkelt band vävs genom att man vrider hela brickpaketet ett kvarts varv framåt eller bakåt. I mer komplicerade tekniker vrids brickorna individuellt eller i grupper. När brickorna vrids tvinnas varptrådarna runt varandra. Tack vare tvinnandet blir brickbandets struktur mycket slitstark och oelastisk.
Under förhistorisk tid tillverkades brickorna av ben, horn eller trä, men idag används ofta papp, kartong eller trä som material för brickorna. Det är lätt att komma igång med brickvävning utan några krävande verktyg. Man kan själv pyssla ihop brickor av bland annat vätskekartongförpackningar, spelkort eller något annat tunt och slitstarkt material. I Finland är det vanligaste sättet att väva brickband att fästa varpens början runt midjan och den andra änden vid en annan fast punkt. Varpen kan fästas till exempel vid ett bordshörn eller ett dörrhandtag, runt en trädstam, en stol eller till och med runt de egna tårna. Brickband vävs också med hjälp av olika typer av vävramar och bandvävstolar. Det finns en stor variation i både vävtekniker och verktyg, och i utövandet av denna tradition betonas särskilt uppfinningsrikedom och kreativa lösningar.
Idag har utövare av traditionen tillgång till ett stort antal olika vävtekniker och mönsterrapporter med tillhörande instruktioner. I band som är avsedda för historiskt återskapande strävar man ofta efter att rekonstruera mönster från järnåldern samt att använda tidstypiska vävtekniker och material, såsom ull och linne samt garner färgade med växtfärger. Även till forntidsdräkter vävs band som baseras på mönster från specifika gravfynd. Förutom färdiga mönster använder en stor del av brickvävarna också mönsterrapporter och färgkompositioner som de har formgivit eller anpassat själva. Mönsterrapporten designas bland annat genom att rita med penna på papper, genom att använda provband eller med hjälp av digitala appar. Att kombinera sin personliga prägel med de urgamla mönstren är viktigt för många utövare av traditionen, och den egna kreativiteten knyter samman traditionen med dess tusenåriga kontinuitet. Med brickvävsteknik tillverkas idag en mängd olika bruksföremål, såsom bokmärken, nyckelringar, nyckelband, gitarrband och halsband för husdjur. Med tekniken vävs också accessoarer, såsom smycken, bälten och väskor. Brickvävstekniken lämpar sig för många typer av modern användning, och även när det gäller material förekommer stor variation. Förutom traditionell ull och linne används även bomullsgarn, olika blandgarner, metalltråd och till och med tagel i banden. Mångsidigheten i brickvävningen och den rika variationen av material och användningsområden gör traditionen livskraftig. Traditionen att väva brickband handlar inte om att konservera det förflutna, utan är en levande tradition som ständigt får nya betydelser och former i händerna på dagens vävare.
Traditionens bakgrund och historia
Brickvävningens historia sträcker sig cirka 3000 år tillbaka i tiden och det är en av de tidigaste formerna av vävning. Tekniken har använts i Europa, Asien och Nordafrika. De tidigaste brickbanden var enkla start- och avslutningsband för tyg, vilka krävdes för att väva i en varptyngd vertikal vävstol. Tekniken utvecklades med tiden till att bli mer komplex och fick rikligt med olika variationer runt om i världen. I Finland är de tidigaste möjliga tecknen på brickvävningsteknik från 500-talet e.Kr. Arkeologiska bandfynd är talrika i Finland från gravsättningar från den sena järnåldern, i synnerhet korstågstiden. Arkeologiska fynd av brickband är ofta bara små delar av det ursprungliga bandet.
Jämfört med grannländerna finns det rikligt med fynd av arkeologiska brickband i Finland. Bandforskningen har visat att det i det nuvarande Finlands område fanns en mycket särpräglad kultur för brickvävning under den sena järnåldern. Vävteknikerna skiljde sig på många sätt från de tekniker som användes i bland annat Skandinavien och Baltikum. Största delen av de arkeologiska bandfynden har gjorts i Egentliga Finland, men fynd har gjorts även i Birkaland, Päijänne-Tavastland, Savolax, Keminmaa och i det avträdda Karelens område.
En teknik som är karakteristisk för Finlands brickband från järnåldern är halvvridning, där brickorna vrids ½ varv i stället för ett fjärdedels varv. Med halvvridningar vävs skarpa diagonalmönster, som är typiska för Finlands brickband från järnåldern. Ett annat särdrag är en stad, tubstadkant, som förstärker bandets kant, vilken vävs genom att inslagstråden förs in i skälet under kantbrickorna. Ett särdrag som Maikki Karisto fann i sin forskning, bindeinslagsmönster, är en teknik vars like hittills inte är känd någon annanstans i världen. Den vävs genom att mönsterbrickans varptrådar binds ner genom att inslagstråden förs över dem. Samtidigt lämnas den aktuella brickan ovriden. De dekorativa stolpflätor, som flätats i ändarna på brickbanden, tyder däremot på internationalism, eftersom samma flätteknik även har påträffats i arkeologiska textilfynd i Sverige och Norge. Gemensamma drag med närområdena finns också i ornamentiken och i bandens universella symbolspråk.
Att väva brickband var under järnåldern en nödvändig färdighet kopplad till tillverkningen av olika textilier, och den fördes vidare från generation till generation i vardagen. Brickband vävda med komplicerade tekniker har dock varit ett arbete för en yrkesvävare. Man blev troligen yrkesvävare som lärling hos en specialiserad mästare. Att väva ett komplicerat band har krävt långsiktig övning och djupgående förståelse för tekniken. Vävningen har krävt en god multidimensionell, matematisk uppfattningsförmåga samt en särskild skicklighet i att hantera materialet. En professionell brickbandsvävare var en uppskattad mästare inom sitt område i sin gemenskap, på samma sätt som till exempel smyckes- eller vapensmeder. Ett skickligt vävt, färgstarkt brickband var ett värdefullt föremål som kan ha varit ett tecken på bärarens höga sociala status. Under järnåldern hade brickband en viktig strukturell roll i tygvävningen och en praktisk roll när det gällde att fästa klädesplagg eller bära bruksföremål vid midjan. Banden fungerade också som ett dekorativt element på kanten av en mantel eller kjol och som bältesband. I brickbanden vävdes symboler som bringade lycka och fruktbarhet, vilka skyddade bäraren mot onda krafter och olycka. Den skyddande symboliken var särskilt viktig runt kvinnans fertila kroppsdelar. Att väva brickband var under järnåldern den enda bandteknik med vilken det var möjligt att få till stånd ett komplicerat bildspråk.
En stor del av de vävtekniker som användes under järnåldern försvann gradvis ur bruk när spjällbands- och solvtrådsteknikerna blev vanligare under medeltiden. Det bildspråk som var typiskt för järnålderns brickband överfördes till band vävda med bandgrind, där det fortfarande går att känna igen. Enkel brickbandsvävning levde kvar som en folklig hantverkstradition i Finland ända in på 1900-talet, då man med brickbandsteknik tillverkade bland annat bältesband, hästtömmar och bärremmar till likkistor. Under 1800-talet användes flera olika regionala benämningar på brickband på finska, såsom viilivyö, hiiretyisvyö, tikute, stakkavyö, nästäkkä och pielikka. Textilproduktion har traditionellt sett varit en kvinnosyssla, men även män har tillverkat bland annat bälten och tömmar med hjälp av brickbandstekniken. Tillverkningen av järnålderns brickband förblev i stort sett okänd ända fram till 2000-talet. Inom forskningen om arkeologiska brickband har stora framsteg gjorts under de senaste 20 åren, och man har lyckats rekonstruera vävtekniker som en gång i tiden gått förlorade.
Förmedlande av traditionen
Kontinuiteten och livskraften i traditionen att väva brickband lever vidare starkast inom olika hantverks- och hobbygemenskaper, där historiska återskapare av järnåldern och medeltiden utgör en klar majoritet. Kunskapen och färdigheten att väva brickband överförs ofta från person till person i olika sammanhang kopplade till historiskt återskapande. Att väva brickband kan man lära sig vid gemensamma träffar, där de mer erfarna delar med sig av sina kunskaper. Traditionen kan också föras vidare vid offentliga återskapandeevenemang, såsom järnålders- eller medeltidsmarknader och -festivaler. På detta sätt gör de historiska återskaparna också traditionen med brickbandsvävning känd för den stora allmänheten. Under järnåldern och ända in i historisk tid har färdigheten att tillverka olika slags band överförts från generation till generation som en del av vardagen, eller mellan mästare och lärlingar. Överföringen av traditionen från generation till generation avtog under 1900-talet i och med industrialiseringen och urbaniseringen. Inom gemenskaper för historiska återskapare väcks även traditionen att överföra kunskap mellan olika generationer till liv igen. Historiskt återskapande utövas ofta av hela familjen tillsammans, och barnen lär sig traditionellt hantverk av sina föräldrar eller andra medlemmar i gemenskapen. Färdigheter kan också överföras från en yngre generation till en äldre.
Brickbandsteknik har lärts ut som en del av vävningen i hemslöjdsskolor samt i konst- och hantverksskolor. Inom yrkesutbildningen har brickbandsvävning varit starkast representerad inom Raision seudun koulutuskuntayhtymä Rasekos kompetensområde för forntida tekniker. På hobbybasis kan man lära sig att väva brickband på kurser som arrangeras av hemslöjdsföreningar samt av medborgar- och arbetarinstitut. Som instruktörer på kurserna fungerar ofta hantverksartisaner inom forntida teknik eller andra hantverksproffs. Förutom historiska återskapare och yrkeshandverkare vårdas traditionen med brickbandsvävning även av hantverksentusiaster som är intresserade av olika tekniker och traditioner.
Den kunskap som produceras genom forskning om brickband och vävbeskrivningarna spelar en central roll i att föra traditionen vidare. Numera finns gott om olika instruktioner och guider jämfört med tidigare årtionden. Förutom i böcker och forskningspublikationer finns instruktioner och information även på många finländska och internationella webbplatser samt på sociala medier. Sociala medier fungerar som en effektiv plattform för kunskapsdelning och lärande, och deras visuella karaktär lockar nya människor till traditionen. Det möjliggör också att traditionen förs vidare till geografiska områden där det inte finns något förenings- eller kursutbud. En stor del av dem som väver brickband anser att det är viktigt att föra traditionen vidare och delar med sig av sin kunskap och sina färdigheter privat eller offentligt i olika informationskanaler.
Det finns för närvarande inga direkta hot mot att upprätthålla traditionen, men utmaningar relaterade till finansieringen av textilarkeologisk forskning kan ses som en riskfaktor för dess livskraft. I brist på extern finansiering har forskningen om brickband bedrivits som frivilligarbete eller genom egenfinansiering, vilket begränsar möjligheterna att forska om nytt material. Den kunskap, skicklighet och specialkompetens som krävs för forskningen måste också föras över till nästkommande generationer, så att det är möjligt att undersöka arkeologiska fynd även i framtiden.
Dokumentering av traditionen
Museiverkets arkeologiska samlingar omfattar ett stort antal brickbandsfynd från den yngre järnåldern. I en studie som genomfördes åren 2018–2019 undersökte och rekonstruerade vävläraren och textilkonservatorn Maikki Karisto, tillsammans med hantverkarmästaren Mervi Pasanen, över 50 brickbandsfynd som ingår i Museiverkets samlingar. Forskningsresultaten publicerades 2020 i verket Nauha-aarteita – Arkeologisia lautanauhoja Suomen rautakaudelta. Verket innehåller brickbandsforskningens historia, vävbeskrivningar för de undersökta banden samt fotografier av bandfynden och rekonstruktioner av dem. Det immateriella kulturarvet från arkeologiska brickband har dokumenterats i facklitteratur som är tillgänglig för alla. Forskning bedrivs regelbundet på nytt material, och alla forskningsresultat har ännu inte publicerats.
Finska forntidsdräkter med tillhörande brickband finns i samlingarna hos många museer runt om i Finland. Den mest omfattande samlingen av forntidsdräkter finns hos Kalevala Kvinnoförbundet i Heinola. Brickbandsforskning och rekonstruktioner av band presenteras i Lahtis historiska museums utställning Hyvä Paikka (En bra plats) samt i utställningen på Euras förhistoriska informationscenter Naurava lohikäärme. I de finländska museernas samlingar finns också ett stort antal folkliga brickband tillverkade under 1800- och 1900-talen. Det största antalet finns i Finlands nationalmuseums etnografiska och finsk-ugriska samlingar, i Finlands hantverksmuseums samlingar samt i Ilomants Museistiftelses samlingar. Enstaka brickband, verktyg och bilder på bandvävning finns bevarade i flera museers samlingar. I Museiverkets etnografiska bildsamling finns bilder på brickbandsvävning från början av 1900-talet. Etnologen Toini-Inkeri Kaukonen gjorde en omfattande studie av finländska bandtraditioner och lyfte fram traditionerna kring brickbandsvävning i sitt verk Suomen kansanomaiset nauhat, som gavs ut 1965.
Förutom i professionellt skötta museer finns brickband även i olika arkiv och samlingar. I Fredrika Wetterhoff-stiftelsens arkiv förvaras hemslöjdslärare Viivi Merisalos brickbandssamling. Merisalos brickbandsforskning och vävbeskrivningar från 1960-talet har spelat en viktig roll för bevarandet av brickbandstraditionen. Merisalos bok Nauhoja, som gavs ut 1966, var ända fram till 2000-talet den viktigaste informationskällan för dem som var intresserade av brickvävning. I Åbo Akademis kulturvetenskapliga arkiv finns textilkonstnären Barbro Gardbergs samling på cirka 4 000 band bevarad, vilken inkluderar brickband vävda under 1960- till 1980-talen. I Bjärnå finns också av en privatperson bevarad samling med brickband vävda av en lokal ”bandmor”, Kerttu Rantamäki-Helminen. Forskningslitteratur om brickvävning dokumenterar också traditionen och förändringar i den. Forskning har bedrivits bland annat inom områdena arkeologi, slöjdvetenskap och etnologi. Den mångvetenskapliga och yrkesövergripande bandforskning som bedrivits under 2000-talet frambringar kunskap för det kulturarvsförvaltande samfundets behov. Syftet med forskningen är att återuppliva och stärka traditionen. Aino Hujanen förbereder som bäst sin magisteravhandling inom kulturarvsstudier om brickvävningens levande tradition vid Åbo universitet. Forskningsmaterialet har tagits fram med hjälp av en omfattande enkätundersökning och verkstäder för levande kulturarv som genomförts på fem orter. Avhandlingen färdigställs under hösten 2026 och kommer att sparas i Åbo universitets öppna publikationsarkiv.
Brickvävare dokumenterar regelbundet traditionen på olika plattformar i sociala medier. Exempelvis ger en sökning på #lautanauha eller #brickvävning på Instagram eller Facebook en bred överblick över traditionens olika former i dag. Plattformar i sociala medier är dock opålitliga när det gäller materialets hållbarhet, och en samtidsdokumentation av traditionen i museisamlingar skulle vara till nytta för både kulturarvsproffs som arbetar med traditionen och de samfund som vårdar den. Som en fortsättning på den pågående magisteravhandlingen planeras ett samtidsdokumentationsprojekt med anknytning till brickvävning.
Hållbar utveckling
I utövandet av traditionen betonas användningen av ekologiska verktyg, material och arbetsmetoder. Vid vävningen används ofta verktyg som man själv har tillverkat av återvunnet material samt naturmaterial som ull, lin och bomull. Inköpta material och verktyg skaffas ofta från lokala hantverkare och företag, vilket kan upplevas som en motreaktion mot slit-och-släng-kulturen. Tillverkningen av brickband innefattar flera olika arbetsmoment, och att tillverka även ett enkelt band är en arbetsintensiv process jämfört med många nyare hantverkstekniker. Många brickvävare lär sig också att bland annat spinna garn och färgar garnerna de använder med naturfärgämnen. Att väva brickband hjälper till att förstå värdet av hantverk och de resurser som används till det.
Det finns i dag flera olika vägar att lära sig att väva brickband, och traditionen kan utövas utan stora kostnader. Från bibliotek kan man låna litteratur om brickvävning och på internet finns det gott om öppen information för dem som är intresserade av traditionen. Social hållbarhet främjas bland annat genom att producera tillgänglig information och läromedel. Traditionen utövas i många olika typer av gemenskaper, såsom föreningar för historiskt återskapande, kurser vid medborgar- och arbetarinstitut, Kalevala Kvinnoförbundets lokalföreningar och hantverks- och traditionsföreningar. Gemenskapernas verksamhet är i huvudsak öppen för alla intresserade oavsett ålder. De former av gemenskap som internet möjliggör betonas i geografiskt mer avlägsna områden. Det har även utvecklats ekonomiska möjligheter kring traditionen, och bland annat hantverkare inom forntida teknik produktifierar sin skicklighet och kunskap både som lärare och genom att sälja de brickbandsprodukter som de tillverkar.
Traditionen att väva brickband är på samma gång både lokal och global. En finländsk brickvävare kan finna en anknytning i traditionen till sin egen kulturella historia och identitet, men samtidigt förenar brickvävning olika kulturer och kan ses som ett gemensamt arv för mänskligheten – den är inte bunden till enbart en kulturell eller etnisk bakgrund. Med hjälp av traditionen kan man stärka sin egen kulturidentitet och samtidigt lära sig att uppskatta andra kulturer. Utövare av traditionen runt om i världen är intresserade av de vävtekniker och brickbandstraditioner som har utvecklats i olika kulturområden, och delar med sig av kunskap till varandra vid internationella träffar och på plattformar i sociala medier. Den finländska brickbandstraditionen har spridits till världen genom forskning som gjorts under 2000-talet, litteratur och sociala medier. Traditionen att väva brickband är i stor skala ganska okänd i Finland, men väldigt välkänd inom den stora internationella traditionsgemenskapen. Uppskattning av mångfald och kulturell hållbarhet är en viktig del av utövandet av traditionen.
Traditionens framtid
I och med den ökade tillgången på tillgänglig information och vävbeskrivningar genomgår brickvävningen en ny blomstringstid i Finland. Det exakta antalet utövare av traditionen är inte känt, men det finns åtminstone flera hundra brickvävare i olika åldersgrupper runt om i Finland. Antalet utövare har ökat tydlig under 2000-talet och traditionen förs vidare och tillämpas på många olika sätt. Utövare av traditionen bildar en mycket mångfaldig grupp som har olika utgångspunkter och motiv för sin verksamhet. Andra strävar efter att upprätthålla järnålderstraditionen genom att tillverka forskningsbaserade rekonstruktioner av arkeologiska band. Andra tillämpar brickbandstekniken och anpassar den till nutiden och modernt bruk. Vissa utövar traditionen utifrån båda perspektiven. Mångfalden stärker traditionens kontinuitet och gör den betydelsefull i nuet och i framtiden. I stor skala är brickvävning fortfarande ett ganska marginellt hantverk i Finland, men traditionens ställning har stärkts tydligt under de senaste decennierna.
Forskningen om arkeologiska brickband har producerat en mängd ny information om det förflutna, vilken tidigare har förblivit osynlig. Genom forskningen om brickband och andra arkeologiska textilier förstår vi bättre de sociala, kulturella och symboliska betydelserna av textilier och den kunskap och skicklighet som är kopplad till deras tillverkning. Tillverkningen av brickband och forskningen kring traditionen har huvudsakligen legat i händerna på kvinnor från förhistorisk tid fram till idag. Att synliggöra detta arbete kan påverka vilka slags fästpunkter och identifieringsytor som hittas i historien, samt hur vi ser oss själva som en del av traditionens kontinuitet. Utövare av traditionen skapar ständigt ny historia och nya berättelser vid sidan av den traditionella historieskrivningen. Antalet utövare av traditionen är litet i förhållande till utövare av de mest kända och populära hantverksteknikerna, men brickvävarna upplever traditionen som mycket betydelsefull och värd att värna om. En bredare kännedom om och synlighet för traditionen kan ha en positiv inverkan på både utövandet och forskningen av den.
Den finländska brickbandstraditionen väcker intresse även utomlands. Instruktioner för finländska bandrapporter har publicerats på flera språk, och vävare av finländska band finns runt om i världen. Finländska rapporter för brickband från järnåldern har till och med vävts på en forskningsstation i Antarktis. Traditionen med brickvävning vårdas både i små lokala gemenskaper och på global skala. Genom att väva brickband kan man rota sig i sin egen tradition och historia, eller bli en del av mänsklighetens gemensamma tradition.
Aktör som står bakom förslaget
Maikki Karisto: Kotiteollisuusopettaja, Artenomi (AMK), Tekstiilikonservaattori (AMK)
Mervi Pasanen: Käsityömestari
Aino Hujanen: Kulttuuriperinnön tutkimuksen maisteriopiskelija, Turun yliopisto
Raseko: Taideteollisuusalan perustutkinto – muinaistekniikan osaamisala
Muinaisaikayhdistys Birckalaiset ry
Historianelävöitysyhdistys Iloinen Joutsen
Länkar och källor
På nätet
Lautanauhaperintö -blogi. Kirjoituksia rautakauden lautanauhojen elävästä perinnöstä.
Nauhat ja nyörit -blogi. Ohjeita nauhalautojen valmistamiseen.
Punomo: Lautanauhaideoita.
Litteratur
Karisto, Maikki 2010: Lautanauhat: suunnittelu ja kutominen. Helsinki, Tammi.
Karisto, Maikki 2026: Brettchenweben: Eine ausführliche Einführung (German Edition). Helsinki, Salakirjat.
Karisto, Maikki & Pasanen, Mervi 2013: Omenaisia ja revonneniä: suomalaisia lautanauhoja. Applesies and fox noses: Finnish tablet woven bands. Helsinki, Salakirjat.
Karisto, Maikki & Pasanen, Mervi 2020: Nauha-aarteita: Arkeologisia lautanauhoja Suomen rautakaudelta. Helsinki, Salakirjat.
Karisto, Maikki & Pasanen, Mervi 2021: Tablet-Woven Treasures - Archaeological Bands from the Finnish Iron Age. Helsinki, Salakirjat.
Karisto, Maikki 2023: Lautanauhat – Kudonnan huippuosaamista nuoremmalla rautakaudella. Teoksessa Etu-Sihvola, Heli, Moilanen, Ulla & Therus, Jhonny (toim.) Luihin ja ytimiin – Tutkimuksia ja tulkintoja Euran Luistarin kalmistosta. Turku, Sigillum, 229-240.
Kaukonen, Toini-Inkeri 1965: Suomen kansanomaiset nauhat: kansatieteellinen tutkimus. Helsinki, SKS.
Merisalo, Viivi 1966: Nauhoja. Porvoo, WSOY.
Puolakka, Hanna-Leena 2023: Renkaita, spiraaleja ja lautanauhoja – pieniä tekstiilijäännöksiä pohjoisesta. Muinaistutkija, 40(4), 22-38.
Riikonen, Jaana & Ruohonen, Juha (toim.) 2023: Ravattulan muinaispuku. Tutkimukset ja valmistusohjeet. Turku, Suomen muinaistutkimuksen tuki ry.
Sahramaa, Jenni, Wright, Krista, Karisto, Maikki, & Pasanen, Mervi 2023: Liedon Ristinpellon haudan 86 nauhat – uusia havaintoja ja ennallistuksia. Muinaistutkija, 40(4), 39-62.
Examensarbeten
Hujanen, Aino 2024: Nauhaan kudotut merkitykset ja esihistorian elävä perintö: Lautanauhatutkimuksen merkitys ja mahdollisuudet museotyölle. Kandidaatintutkielma. Turun yliopisto.
Karisto, Maikki 2007: Lautanauhatekniikan tutkiminen ja oman suunnittelutyylin kehittäminen. Opinnäytetyö. Tietokoneavusteinen tekstiilisuunnittelu. Muotoilun koulutusohjelma. Muotoiluinstituutti. EVTEK-ammattikorkeakoulu.
Kontkanen, Hanna Maria 2005: Lautanauhatekniikan esihistoriaa, perinteitä ja nykypäivää. Pro gradu -tutkielma. Joensuun yliopisto.
Penna-Haverinen, Silja 2009: Lankoja ja johtolankoja: Turun (Kaarinan) Kirkkomäen myöhäisrautakautiset lautanauhat. Pro gradu -tutkielma. Turun yliopisto.
Sarkki, Seija 1979: Suomen ristiretkiaikaiset nauhat. Pro gradu -tutkielma. Helsingin yliopisto.
Voipio, Mari 2024: Nauhankudontasovellusten ominaisuudet ja soveltuvuus nauhankudonnan opetukseen. Tietojenkäsittelyn koulutus. Tradenomi (AMK). Laurea-ammattikorkeakoulu.
Videor
Maikki Karisto kertoo lautanauhatutkimuksesta. Journalistinen kuva-arkisto JOKA, 2019.
Helpon, yksinkertaisen lautanauhan kutomista. Lautanauhaperintö, 2025.
Monimutkaisen sidekudekuvion kutomista. Swan River Crafts, 2021.