Cirkuskultur
| Cirkuskultur |
|---|
Utövare och folk som känner till traditionen
_Tuntematon_valokuvaaja_Keravan_museo.jpg)
Cirkuskulturen innefattar övning av cirkuskonster och föreställningsverksamhet riktad till publiken, som utövas av både professionella och amatörer. Cirkusföreställningar i Finland har årligen hundratusentals åskådare.
I föreställningsverksamheten finns förutom cirkuskonstnärer även yrkesmän inom många andra branscher, som deltar i den konstnärliga planeringen av verket eller sköter bland annat programplaneringen, föreställningstekniken och uppgifter kring betjäning av publiken. I cirkuskulturen ingår även underhåll, användning och utveckling av utrustning, samt skötsel och utbildning av cirkusdjur.
De finländska cirkusproffsen består av cirka trehundra artister och lärare. Cirkusartisterna har studerat vid inhemska och utländska cirkusskolor eller är självlärda. Förutom cirkusgruppernas och den traditionella cirkusens föreställningar, arbetar de även på privata tillställningar, evenemang och andra produktioner inom scenkonst, samt med olika uppgifter inom estradunderhållning. Många är också lärare på ungdomscirkusar och cirkusklubbar.
Totalt arbetar cirka 250 personer med undervisning på ungdomscirkusar. I vårt lands otaliga ungdomscirkusar övar cirka 9 000 ungdomar i olika åldrar på cirkuskonster och antalet ökar hela tiden. Cirkusbranschens konnässörer består även av otaliga cirkusvänner, -forskare och -samlare från andra branscher som bevarar cirkusens historia och för vidare information om cirkusen.
Utövande av traditionen
Finland är ett dynamiskt europeiskt cirkusland. Den finska cirkuskulturen innehåller såväl kringresande cirkusverksamhet med djur och tält, som nycirkusverksamhet och amatörverksamhet. Cirkushobbyverksamheten som började på 1970-talet har lett till utvecklingen av en unik nycirkuskultur i vårt land och samtidigt vid sidan om detta bär den kringresande tältcirkusen livskraftigt upp vårt lands traditionella cirkuskultur. Nycirkusen leder cirkuskonsten till nya estrader och nya former.
Enskilda cirkusartisters verksamhetsfält är dock mer omfattande än tredelningen som presenteras här. Cirkusartister kan uppträda i många olika slags sammanhang och tillställningar. Cirkuskonsten utövas även yrkesmässigt av många som kommer från cirkuskulturens utsida och således begränsas kännedomen och utövandet av cirkuskonsten inte bara till cirkusgemenskapen.
Cirkus har alltid varit en internationell och gränsöverskridande konstform som inte hindras av geografiska eller konstnärliga barriärer. Kringresandet har traditionellt varit ett naturligt sätt att nå ny publik. Det tar lång tid att lära sig cirkuskonster, så det mest ekonomiska har varit att ha kvar samma nummer och söka sig med den till nå ny publik på olika orter. Nuförtiden är cirkusens verksamhetsfält mycket internationellt. Konster, artister och verk förflyttar sig från en ort till en annan och från ett land till ett annat.
Den klassiska cirkusen bygger sig på tradition och föreställningen består av cirkusnummer på en rund manege. Programmet kan bland annat innehålla akrobatiska nummer som kräver skicklighet och kroppskontroll, olika slags nummer som kräver noggrannhet och manipuleringsförmåga, clowneri och trolleri. Djurnummer har en naturlig roll i den traditionella cirkusen. Även cirkusdirektören som leder föreställningen samt orkestern har viktiga uppgifter.
I nycirkusverk används element och teknik från cirkusen, men föreställningen har ofta en fri form. Nycirkusen förenar cirkusen med annan scenkonst och använder estetik, vars utgångspunkter ofta ligger närmare annan scenkonst än traditionell cirkus. Det som man vill uttrycka med cirkuskonsten är ofta mer betydelsefullt än själva numret. Inom nycirkusen definierar föreställningens plats eller tillvägagångssätt inte om föreställningen upplevs som cirkus.
Såsom annan scenkonst står även cirkusens estetik och verksamhetsformer i ständig förändring. Även vokabulären förändras med konsten och är beroende av använderen. Indelningen i klassisk och nycirkus speglar den brytningstid som började i Europa på 1970-talet och där den professionella cirkusen öppnade sig utanför cirkussläkterna i och med grundandet av cirkusskolor.
Cirkuskonsten används mångsidigt i Finland, även vid främjande av välmående hos personer med funktionsskillnader. I den sociala cirkusen fungerar cirkusen som ett redskap enligt deltagarnas behov för att bland annat främja delaktighet och socialt välbefinnande. För tillfället används cirkusen som en metod med bland annat åldringar, asylsökande, invandrare, rehabiliteringspatienter inom mental hälsa och specialunga. I Finland har även nya former av cirkusverksamhet utvecklats, såsom babycirkus
Traditionens bakgrund och historia
Konkret kan tänkas att cirkusverksamheten i Finland började med att en fransk ridkonstgrupp besökte Åbo sommaren 1802, även om enskilda cirkusartister hade setts tidigare i vårt land. Under de följande årtiondena uppnådde Finland en stadig ställning som genomfartsland för utländska cirkussällskap på deras resor mellan Stockholm och S:t Petersburg.
Den första finska cirkusen anses vara bröderna Ducanders cirkus som de satte ihop år 1896. Början av 1900-talet fram till första världskriget var en livlig tid av cirkusbesök. Små inhemska grupper blev professionella och i vårt land verkade flera inhemska cirkusartister och grupper, som visade upp sig på sin tids största folkevenemang, det vill säga marknaderna.
När Finland hade blivit självständigt och nöjesskatten trädde i kraft blev besöken från utlandet färre. De långa avstånden och stränga vintrarna samt den höga nöjesskatten som staten lade på cirkusen försvårade upprätthållandet av cirkusverksamheten och i början av 1900-talet fick många cirkusars livslopp ett snabbt slut. Vid slutet av 1920-talet hade alla inhemska företagare slutat sin verksamhet eller blivit någon slags underleverantörer till tivolin. Små cirkusar var en väsentlig del av de stängda tivolinas programutbud på 1930-talet. Som mest färdades 16 tivolienheter runt om vi vårt land. Det så kallade fronttivolit och dess cirkus som verkade i Karhumäki (Medvezjegorsk) under åren 1942–1944 bar upp cirkuskulturen under krigstiden.
Efter krigen längtade folket efter cirkus igen. Sirkus Sariola prövade sina möjligheter under åren 1949–1953. Även cirkusbesök från Sverige och Danmark kom till vårt land under 1940–1950-talen. Cirkusbesöken hörde ihop med välgörenhetskampanjen Barnens dag, som till sist ledde till att en permanent nöjespark, Borgbacken, grundades år 1950. På Borgbackens nöjespark fanns en cirkus, en side show-teater och en utomhusscen. Nöjesbranschen besvärades länge av en hög nöjesskatt, som försvann helt och hållet så sent som 1981.
Cirkusverksamheten eskalerade igen på 1970-talet. Finlands första ungdomscirkus grundades i Fredrikshamn år 1972. Sirkus Finlandia påbörjade sin verksamhet år 1976. I dess kölvatten skapades flera cirkusar i landet. Nuförtiden finns det tre till fyra kringresande traditionella cirkusar i vårt land.
Konstformen nycirkus började utvecklas i Finland på 1990-talet. Ett tjugotal etablerade professionella grupper är verksamma i vårt land. Därutöver produceras verk av otaliga arbetsgrupper, arbetspar och enskilda artister. Finska cirkusartister och -grupper arbetar i ett internationellt miljö och den finska cirkuskonsten åtnjuter internationell respekt.
Cirkushobbyns popularitet har utvidgat ungdomscirkusverksamheten till ett nätverk av ungdomscirkusskolor och cirkusklubbar som täcker nästan hela landet och undervisningsutbudet riktas till alla åldrar. Den ökade hobbyverksamheten har skapat en bra grund för den finska cirkuskulturen genom att uppfostra nya generationer av artister och publik.
I Finland startades år 1994 en cirkusutbildning som leder till examen. Professionella cirkusartister utbildas nuförtiden vid två läroinrättningar i Åbo och Lahtis.
Under drygt två hundra år har cirkusen förändrats från en av föreskrifter och lagar styrd verksamhet som ibland till och med har upplevts vara tvivelaktig till en aktiv aktör som även ur statens kulturförvaltnings perspektiv har en egen viktig betydelse i det finska konstlivet.
Förmedlande av traditionen
Traditionellt anses det att artister växer upp till cirkusmedarbetare genom att födas in i cirkusen och lära sig kunskaper och färdigheter av föregående generationer, ofta inom familjen. Nuförtiden undervisar man cirkuskonst på ungdomscirkusar och vid yrkesläroinrättningar. Självständig träning av konster med hjälp av exempel på webben är också en väg in i cirkusens värld.
Hobbyverksamheten i ungdomscirkusar och cirkusklubbar är betydelsefullt för värnandet av cirkuskulturen. Vid undervisningstillfällen förmedlas förutom cirkuskonster även en mångsidig cirkusrelaterad icke-verbal tradition och en upplevelse av gemenskap. Bevarandet och förstärkandet av cirkusarbetarnas gemenskapskänsla har betydelse för cirkuskulturens fortlevnad. Gemenskapen lever stark i branschens evenemang, som exempelvis ungdomscirkusfestivaler och disciplinspecifika träffar för amatörer och professionella.
Grundläggande konstundervisning har erbjudits på cirkusar i Finland sedan år 1993. Från och med hösten 2016 sker undervisning även på högstadie- och gymnasienivå i Tammerfors.
Amatörerna skapar på många sätt en grund för den professionella verksamheten. Flera av dagens finska cirkusartister har börjat sin karriär som en hobby varifrån de har gått över till professionell nivå genom att söka sig till internationella skolor inom branschen. Konsterna lärs fortfarande ut av de föregående generationernas artister, både på cirkusen och i cirkusskolan.
I vårt land examineras årligen 15–20 professionella cirkusarbetare vid två yrkescirkusskolor. Konstakademin vid Åbo yrkeshögskola har en fyrårig cirkuslinje som en del av utbildningsprogrammet inom scenkonst. Utbildningscentret Salpaus i Lahtis erbjuder en treårig cirkusartistutbildning. Vidareutbildningen sker ofta i branschens europeiska läroinrättningar.
Det väsentliga för cirkuskulturens livskraft är att föreställningsverksamheten fortsätter att vara mångsidig och tillgänglig för olika slags publiker, samt att kontakten mellan hobby- och föreställningsverksamhet förblir levande. Anordnandet av cirkusfestivaler och -evenemang har en stor betydelse för att upprätthålla cirkuskulturen och förnya konstarten.
Cirkusvetenskapare och de som skriver om cirkusen i sociala medier och bloggar, samt samlare med privata samlingar bygger för sin del upp cirkuskulturen. Publikationer och museiutställningar med cirkustema fungerar också som förmedlare av cirkuskulturen.
För att främja cirkuskulturen är det väsentligt att bevara konstartens historia och att använda historien för att utveckla branschen. Därför behövs information, data och forskning.
Traditionens framtid
Cirkus är populärt och branschen har utvecklats dynamiskt under de senaste årtiondena. Statistikförda föreställnings- och publikmängder har haft en gynnsam utveckling. Cirkusen intresserar även sådana publikgrupper som annan scenkonst inte når, såsom unga män som bor i städer.
Mängden cirkusamatörer har haft en jämn ökning under de senaste åren. De som tränar cirkus som hobby har en stor betydelse för cirkuskulturens framtid. Dagens barn och unga som genom sin hobby har fått en personlig kontakt med cirkusen är framtidens beslutsfattare och kan påverka hur cirkusen uppfattas som en konstart i samhället.
En stadig hobbygrund drar för sin del publik till cirkusevenemang. Utländska besökare tar med sig nya influenser till den professionella och amatörverksamheten och gör cirkuskonstens fält mer mångsidigt i vårt land.
I Finland finns en yrkescirkusutbildning på andra stadiet och en på högskolenivå, men på utbildningsstigen fattas en passage till magister- och doktorsexamen. Den saknade utbildningen och det låga antalet inhemska arbetstillfällen skapar en kompetensflykt av cirkusartister till utlandet.
Det offentliga stöd som cirkuskonsten åtnjuter är lågt i förhållande till konstartens slagkraft och volymer. Cirkusens professionella fält borde utvecklas och dess struktur stärkas för att det skulle finnas arbetsmöjligheter för nyexaminerade studeranden och dem som verkar inom branschen.
I Finland finns ännu ingen professionell minnesorganisation, vars uppgift skulle vara att tillvarata cirkusen.
Den traditionella cirkusen har under fyra årtionden växt utan offentligt stöd och behållit sin plats som barnfamiljernas favorit. De klassiska cirkusarna tar med sig cirkuskonsten även till sådana orter där det annars finns väldigt lite kulturverksamhet. Ekonomiska konjunkturer påverkar verksamheten hos cirkusar som lever på biljettinkomster och förändringar på den lokala arbetsmarknaden syns i publikmängden. När det gäller de traditionella cirkusarnas framtid är det även värt att beakta djurfrågor samt hur kommunerna planlägger och bygger sina centrum. Stenbeläggning av de sandplaner som lämpar sig för cirkusverksamhet begränsar kringresande cirkusars möjligheter att utsträcka turnérna i hela landet.
Aktör som står bakom förslaget
Föreningar
Cirko – Uuden sirkuksen keskus
Cirkusgrupper
Traditionella cirkusgrupper
Ungdomscirkusgrupper
Espoon esittävän taiteen koulu
Suomen Nuorisosirkusliitto ja sen jäsenorganisaatiot
Yrkeskolor
Turun ammattikorkeakoulu, Taideakatemia
Salpauksen Sirkusartistikoulutus, Koulutuskeskus Salpaus
Källor och länkar till andra informationskällor
Suomalaisen sirkuksen Sirkka-tietokanta esittelee taiteilijoita ja opettajia, sirkusryhmiä ja teoksia
Webmaterial och bloggar
Litteratur
Aaltonen, Timo & Purho, Markku (toim.): Makiaa magiaa. Viihdetaikuus ja estraditaide. Markku Purho Ky 2002.
Markku Aulanko & Seppo Malinen & Vesa Salo: Akrobaatin elämää tivolissa. Erään akrobaattiryhmän tarina – ja vähän muutakin! Musta Harlekiini Ky 2015.
Aulanko, Markku & Gammals, Björn: Sirkustemppuja palloilla, renkailla ja keiloilla. Otava 1986.
Aulanko, Markku & Nieminen, Kari: Sirkustaitojen käsikirja. Otava 1989.
Aulanko, Markku: Vanni. Suomalaisen norsuhistorian lyhyt oppimäärä. Musta Harlekiini 2005.
Cedercreutz, Emil: Cirkusliv i Norden. Illustrerad med skulpturer och silhueltter av författaren. Förlaget Bro. Helsingfors 1946.
Heinonen, Pentti: Jalat tukevasti ilmassa. Minerva Kustannus Oy. 2004.
Hirn, Sven: Sirkus kiertää Suomea 1800-1914. Suomalaisen kirjallisuuden seura 1982
Hirn, Sven: Kaiken kansan huvit. Tivolitoimintaamme 1800-luvulla. Suomalaisen kirjallisuuden seura 1986.
Kakko, Sofia-Charlotta & Kekäläinen, Katri (toim.): "Siellä on suupielet korvissa". Hyvinvointivaikutuksia sosiaalisesta sirkuksesta. Tutkivan teatterityön keskuksen julkaisu. Tampereen yliopisto. 2013.
Kakko, Sofia-Charlotta & Kekäläinen, Katri (ed.): "They're smiling from ear to ear". Wellbeing Effects from Social Circus. Publication on the Centre for Practise and Research in Theatre. University of Tampere. 2013.
Kakko, Sofia-Charlotta & Kekäläinen, Katri (toim.): Opas sirkuksen hyvinvointivaikutusten tutkimukseen. Tutkivan teatterityön keskuksen julkaisu. Tampereen yliopisto. 2013.
Kakko, Sofia-Charlotta & Kekäläinen, Katri (ed.): A Guide to the Study of the Wellbeing Effects of Circus. Publication on the Centre for Practise and Research in Theatre. University of Tampere. 2013.
Lehtonen, Eeva-Liisa; Hirn, Sven & Vaisto,Erkki: Sirkus, tivoli ja sirkustemput. Kirjallisuutta 1945-1987. Sirkus ja varieteetaiteen ystävät CiVa 1988. Leivo, Seppo & Leivo, Osmo (toim.) Zeppo Nievo ja muu elämäni. Books on Demand Gmbh, Helsinki 2012.
Lillqvist, Katariina: Arvoisa Herra Tarzan. Balladi viimeisestä eläintenkesyttäjästä. Atena-kustannus 2005.
Maukola, Riina (toim.): Rotta vai tarua. Tanssiteatteri Hurjaruuth. Like 2006.
Mikkanen Raili, Valojärvi Laura: Mennään sirkukseen. Minervakustannus 2012.
Mäkelä, Solmu: Suuri Taikakirja. WSOY 1974.
Nevala, Heikki: Silmänkääntäjiä, konstiniekkoja ja loihtutaiteilijoita. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2011.
Nevala, Heikki (toim.): Suomen Taikapiiri since 1945. Suomen Taikapiiri ry 2007.
Nevala, Heikki: Huvielämän kiertolaisia. Kotimainen sirkus ja tivolitoiminta 1900-1950. Keravan museo ja Sirkuksen tiedotuskeskus. 2015.
Pakarinen, Petri: Sorin Sirkus: kaksi vuosikymmentä. Tampere, Sorin sirkus, 2006.
Purovaara, Tomi: Ihmeen väkeä! Suomalaisen sirkuksen sankaritarinoita. Like 2008.
Purovaara, Tomi: Nykysirkus. Aarteita, avaimia ja arvoituksia. Cirko – Uuden sirkuksen keskus. Like 2005.
Sándor Kleinbarth, Edit: Balleriina hevosen selässä. [Edit Sandor Kleinbarth: Tibo Trading]. 2007.
Sirkuskirjallisuutta 1945-1994. 100 vuotta suomalaista sirkusta 1896-1996. CiVa-Uutiset 2/96.
Suurenmoinen sirkus. Tekstejä sirkuksesta. Teatterimuseo 2004.
Taivalsaari, Eero: Sirkuselämää. Suomalainen sirkus kautta aikojen. Otava 2006.
Toivonen Katja (toim.): Haminan Teinisirkus. Painoviestintä 2008.
Tyni, Tatu: Taikuuden oppikirja. Motion Magic –liiketaikuus. Like 2004.
Vienonen, Tanja: Painovoimaa uhmaten – Sirkusakrobatian keskeinen termistö suomi – englanti. Pro gradu – tutkielma. Englannin kieli, kääntäminen ja tulkkaus. Kieli- ja käännöstieteiden laitos. Turun yliopisto, 2015.
Yhtä Sirkusta. Muistoja sirkuksesta. Turun maakuntamuseo 2002.