Dövas kulturdagar
| Dövas kulturdagar | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Dövgemenskapen i Finland uppstod i samband med dövundervisningen, som inleddes i mitten av 1800-talet. Gemenskapen organiserade sig då de första föreningarna för döva grundades i Finland i slutet av 1800-talet, och föreningarnas takorganisation Finlands Dövas Förbund rf grundades 1905. Då var teckenspråket starkt och likaså dövas visuella kultur. I dag definierar döva sig som en språk- och kulturminoritet, och i Finland används två nationella teckenspråk – det finska teckenspråket och det finlandssvenska teckenspråket. Teckenspråkigas rättigheter har erkänts i lag.
Teckenspråksgemenskapen har uppskattningsvis 5 500 medlemmar och består av döva, hörselnedsatta, dövblinda och coda, dvs. hörande barn till döva föräldrar (förkortning av Children of Deaf Adults). Det finlandssvenska teckenspråket används av cirka 95 personer.
Döva har ända från början ägnat sig åt scenkonst i föreningsverksamheten, bland annat pjäser, föredrag och recitation på teckenspråk. Traditionen lever kvar och går vidare från en generation till följande. Teckenspråkets ställning har haft stor betydelse för dövas kulturliv. I slutet av 1800-talet blev den så kallade talmetoden i skolundervisningen av döva vanlig, och teckenspråket förbjöds så småningom i skolorna och elever som använde det kunde bestraffas. Konsekvenserna av de negativa erfarenheterna för döva var att de lärde sig att skämmas över sitt eget språk. På 1970-talet uppstod den s.k. dövmedvetenhetsrörelsen inom dövgemenskapen. Den betonade dövas rätt till sitt modersmål och sin livsstil och stärkte även dövas kulturverksamhet.
Trots den långa tiden av oralism levde teckenspråket i föreningarna och i kommunikationen mellan döva. De första kulturdagarna för döva, som ordnades år 1956 och som ursprungligen var riktade till ungdomar, var ett tecken på att man ville stärka teckenspråkets ställning. Nuförtiden är dövas kulturdagar ett evenemang som sammanför teckenspråksgemenskapen.
Utövande av traditionen
Finlands Dövas Förbund rf och förbundets kulturproduktion arrangerar vartannat år Dövas riksomfattande kulturdagar och vartannat år kulturevenemanget för döva seniorer. Evenemangen ordnas tillsammans med de lokala dövföreningarna. På kulturdagarna uppträder och tävlar en stor skara konstamatörer sinsemellan på teckenspråk. Man uppträder med scenuppvisningar, bildkonst, handarbete, fotografering och digital konst. För varje gren finns en individuell tävling och en grupptävling. På evenemanget, som pågår ett veckoslut, bedöms föreställningarna och verken av domare och på avslutningen tillkännages vinnarna och de bästa föreställningarna och verken belönas med stipendier.
Evenemanget har ett stort utbud av kringprogram, och samlar teckenspråkiga från olika delar av Finland, vilket innebär att det också har en viktig social betydelse. Riksomfattande fester har alltid varit viktiga tillställningar för att träffa andra och umgås och diskutera det egna språket, den egna identiteten och kulturen. Under evenemanget möts även olika generationer. Den lokala värdorganisationen ordnar kringprogram, exempelvis en stadsrundtur och kvällsprogram. Man uppskattar att cirka en tredjedel av teckenspråksgemenskapen deltar i kulturdagarna.
Traditionens bakgrund och historia
Rötterna till dövas kulturdagar ligger djupt i teckenspråksgemenskapens andliga arv. Finlands Dövas Förbunds medlemsföreningar har haft en central roll i gemenskapen, och har tillsammans med skolorna förmedlat teckenspråkigas kultur, traditioner och värderingar till följande generationer. Föreningarna har bevakat intressen och förmedlat information och samtidigt i ett tidigt skede värnat om den egna kulturen. De har för teckenspråkiga skapat den ram för naturligt umgänge på modersmålet som inte varit möjlig i den hörande majoritetskulturen.
I större städer samlas medlemmarna vecko- eller månadsvis. Programmet på kvällssamkväm och årsfester innehåller pjäser, diktrecitationer, trolleri, berättelser och föredrag. Många föreningar grundade egna teaterklubbar, och konst har man utövat ända från början. Som förebilder stod döva med ett rikt teckenspråk. Den döva konstnären Albert Tallroth var en av dem som utvecklade teckenspråkets uttryckssätt. Han framförde sina dikter med vackra, mjuka rörelser på teckenspråk, också med teckenkörer.
På 1950-talet föreslog man att kulturdagar för unga döva, med andliga tävlingar på programmet, skulle ordnas i syfte att bland annat främja ungdomsarbetet. De första kulturdagarna ordnades i Helsingfors år 1956 på Helsingfors Dövas Förening och blev genast mycket populära.
Redan på de första kulturdagarna valde man som obligatoriskt inslag Lauri Pohjanpääs dikt ”Soihdunkantajat” (Fackelbärarna). Dikten passade väl för evenemangets anda och ”ljusets fackla” blev en symbol för kulturdagarna. Den beskriver överförandet av de andliga bedrifterna och traditionerna från generation till generation. Evenemanget etablerade sig snabbt i teckenspråksgemenskapen och man började ordna kulturdagarna vartannat år på olika orter. Som värd för evenemanget stod Finlands Dövas Förbunds medlemsföreningar i tur och ordning. Under årens lopp utökades programmet med nya tävlingar.
De åtta första kulturdagarna var ett evenemang för unga. Deltagarna blev allt äldre, men evenemangets popularitet var oförminskad. År 1973 slopades åldersgränsen för tävlingsdeltagarna och namnet ändrades till Dövas riksomfattande kulturdagar. År 1981 började man även arrangera egna kulturevenemang för seniorer.
På kulturdagarna har man också betonat barnens kulturarv. De vuxna har ansvar för att värna om den teckenspråkiga barnkulturen och det teckenspråkiga arvet för barnen så att de får en stark identitet och ett balanserat och lyckligt vuxenliv. När samarbetet mellan dövförbundets kulturenhet och lärarna i skolorna för hörselskadade inleddes fick även barnen delta i tävlingarna. En stor förändring skedde år 2008 då även hörande teckenspråkiga fick rätt att delta i alla tävlingsgrenar.
År då kulturdagarna har ordnats:
1956 Helsingfors 1958 Åbo 1960 Tammerfors 1962 Jyväskylä 1964 Helsingfors 1967 Åbo 1969 Seinäjoki 1971 Tammerfors 1973 Jyväskylä 1976 Vasa 1978 Björneborg 1980 Helsingfors 1982 Kouvola 1984 Kuopio 1986 Uleåborg 1989 Lahtis 1991 Vasa 1993 Åbo 1995 Joensuu 1997 Rovaniemi 1999 Esbo 2001 Villmanstrand 2003 Kuopio 2006 Helsingfors 2008 Mariehamn 2010 Jyväskylä 2012 Uleåborg 2014 Tammerfors 2016 S:t Michel 2018 Tavastehus 2020 Joensuu
Förmedlande av traditionen
Under kulturdagarnas historia har tävlingarna varierat beroende på vad föreningarna, skolorna och enskilda teckenspråkiga har haft för intressen. På de första kulturdagarna var tävlingsgrenarna teckning, recitation, berättelser, uppvisningar och folkdans. Senare infördes nya grenar, såsom teaterstycken, gymnastikuppvisningar och köruppvisningar, vilket ökade intresset för evenemanget. I takt med ökad dövmedvetenhet började döva själva skriva teaterstycken som exempelvis beskrev konfrontationer mellan dövvärlden och den hörande världen. I synnerhet bland unga fanns lusten att skapa nytt på det egna modersmålet. Redan på 1960-talet ingick frågesporter och tävlingar i olika konstgrenar i kulturdagsprogrammet.
Kulturdagarnas historia kan ses både som ett värnande om gamla traditioner och som sökande av en riktning. Förändringar som har skett inom teckenspråksgemenskapen, till exempel dövmedvetenhetsrörelsens uppkomst och införandet av teckenspråksforskning, har påverkat evenemangets uppvisningar. Framför allt har man kunnat se att då teckenspråket har fått ett värde i sig har också uppskattningen av den egna kulturen och det egna språkets uttrycksrikedom ökat.
Traditionens framtid
I dövas kulturdagar deltar alltjämt ett stort antal döva i olika åldrar, personer med nedsatt hörsel och hörande som har teckenspråket som sitt första språk eller modersmål. På kulturdagarna tävlar man fortsättningsvis i olika konstarter, där man experimenterar med och för fram nya uttryckssätt. Nästan en tredjedel av teckenspråksgemenskapen i Finland deltar i kulturdagarna. Kulturdagarna är även ett tillfälle för organisationerna i döv- och teckenspråksbranschen att nätverka sinsemellan och med olika aktörer, och ett diskussionsforum för aktuella teman. Förutom för att ta del av utbudet på kulturdagarna kommer man för att träffa nya och gamla bekanta och njuta av det mångsidiga kringprogrammet. Evenemanget syns även på bred front i gatubilden på värdorten och gör den teckenspråkiga kulturen synlig för majoritetsbefolkningen. Kulturdagarna har därför en ljus framtid och betecknas tack vare sin långa historia som en betydelsefull kulturhändelse.
Aktör som står bakom förslaget
Källor och länkar till andra informationskällor
Nätverkskällor
Kuurojen 30. Valtakunnalliset Kulttuuripäivät 2018
18. Kuurojen Seniorien Kulttuuritapahtuma 2019
Suomen viittomakielten kielipoliittinen ohjelma
Viittomakielinen kirjasto: kulttuuripäivät
Litteratur
Elsilä, Minna. 1997. Kolme kuuroa suomalaista taiteilijaa: Albert Tallroth, Juho Felix Talvia ja Sävele Angervo. Kuurojen museon tutkimus.
Juva, Petra. 2006. Taide kuurojen kulttuurin ja kokemusten ilmentäjänä. Taideteollinen korkeakoulu. Taidekasvatuksen laitos. Taidekasvatuksen lopputyö.
Koivisto, Heidi. 2006. Kirkkaita ihanteita, kultatietä – Kuurojen yhteisön johtajien aktiivisuus viittomakielisessä kulttuuritoiminnassa. Humanistinen ammattikorkeakoulu. Kulttuurituotannon koulutusohjelma. Opinnäytetyö.
Koivisto, Maija. 2010. ”Ottaisiko soihdun vai lähtisiko kulkemaan pimeässä” Lausunta viittomakielisen yhteisön kieli-identiteetin ilmentäjänä Kuurojen valtakunnallisten kulttuuripäivien 50-vuotisessa historiassa. Jyväskylän yliopisto. Kasvatustieteen pro gradu -tutkielma.
Jokinen, Markku. 2000. Kuurojen oma maailma – Kuurous kielenä ja kulttuurina. Teoksessa Anja Malm. (toim.) Viittomakieliset Suomessa. Pieksämäki.
Nieminen, Raija. 1985. Kuurojen kulttuuri. Teoksessa Kuurojen Liitto 80 vuotta. Espoo.
Salmi, Eeva & Laakso, Mikko. 2005. Maahan lämpimään. Suomen viittomakielisten historia. Helsinki.