Dansen purpuri i Karlebynejden
| Dansen purpuri i Karlebynejden | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Med Karlebynejden avses socknarna Karleby, Nedervetil, Terjärv och Kronoby i norra svenska Österbotten. I dessa bygder hade dansen purpuri en stark ställning allt fram till 1960-talet. Purpuri dansades både till vardag och fest och på bröllopen som ceremonidans och som allmän dans. Det var vanligt med stora tredagarsbröllop. Då bröllopen firades utomhus på sommaren stod ett hornkapell för musiken.
I början av 1980-talet började en grupp traditionsbärare värna om purpurin och visade också upp den för publik. Purpuri är en folklig dans, som inte har dansats i folkdräkt, men då traditionsbärarna, bland dem Greta och Bjarne Snåre i Kronoby och Anna-Lisa och Yngve Biskop i Karleby, började uppträda med den kom folkdräkten in i bilden och alla dansande klädde sig i sin hembygds dräkt. Då dessa traditionsbärare blev äldre fortsatte en yngre grupp traditionsbärare år 2012 att föra dansen vidare.
Idag samlas omkring trettio personer till purpuridans regelbundet en gång i månaden för nöjets skull för att dansa tillsammans och samtidigt upprätthålla traditionen. De som dansar idag kommer från Karleby, Kronoby, Jakobstad, Larsmo och Pedersöre. Vid danstillfällena står ofta flera spelmän från olika spelmanslag under ledning av Mikael Fröjdö för musiken. Dagens purpuridansare har lärt sig av den äldre generationen och är idag själva traditionsbärare.
Många spelmän kan spela till dansen, liksom även hornkapell. Kronoby Hornkapell (hornseptett) spelar regelbundet musiken till purpurin under ledning av sin dirigent Mikael Fröjdö. Han har lärt sig av musikanterna i Kronoby Hornkapell. Fröjdö är också fiolspelman och har lärt sig purpurispelandet i unga dagar av äldre fiolspelmän i Kronoby, Karleby, Nedervetil, Terjärv och Esse. Fröjdö har i fråga om musiken och spelandet tagit till sig de muntliga historierna och anvisningarna om stil och utförande, som inte finns i notskrift.
Utövande av traditionen
Det skall genast framhållas att purpuri är en mycket stor och mycket lång dans, som kan dansas av hur många par som helst. Hur lång dansen blir tidsmässigt beror på antalet par i dansen, ju fler par, desto längre tid.
Utgångsställningen är att man sitter på bänkar längs väggarna i dansutrummet. Dansen har då en fyrkantsuppställning. Dansen leds av par nummer ett, som ska känna till turerna, i vilken ordningsföljd de kommer och inleda dem. Då par nummer ett inleder en tur runt golvet, stiger de följande paren upp efterhand och följer efter. Några turer inleds av två par samtidigt – av par nummer ett och ett annat par som sitter diagonalt i utrymmet och som kallas vis-a-vis, medan de övriga sitter och väntar på sin tur att utföra turen. Purpuri är en dans där man har god tid att se på hur de övriga klarar sig i dansen.
Purpuri dansas idag med följande turer: 1) polonäs, 2) hopptakt, 3) som föregående med annan melodi, 4) slätvals, 5) figuré, 6) hopptakt som tur 2 men med annan melodi, tidigare dansades den turen två gånger, 7) marsch. Turerna hopptakt och figurén utförs mitt på golvet av två par åt gången i tur och ordning, av paren som sitter diagonalt emot varandra i salen. Sist följer avtackning, då de diagonalt sittande paren går ut mitt på golvet och tackar varandra, två par åt gången.
Stilmässigt och typiskt för purpuridansen är att man dansar, som om man egentligen inte dansade. Detta uttryckte Bojen Huldén på ett träffande sätt år 1977, då hon skriver om stilen: ”Och så det förbryllande inslaget av frånvaro, som bara de skickligaste och mest rytmsinnade kunde briljera med: man skulle dansa som om man egentligen inte dansade, som om fötter och ben och armar skötte sig alldeles själva medan ens medvetande var någon annanstans. ”Personerna i dansen skiljde sig från varandra beträffande skickligheten och personligheten, de som ledde purpurin kallades ofta ”stordansare”. En sådan var Storback-Alfred, som var den sanne purpurimästaren – närvarande i rytmen och frånvarande i anden. Hans ben hade ”minst två extraleder mellan knäet och vristen, och det var helt obegripligt att alla kunde slänga precis i takt, och utan att Alfred behövde anstränga sig ett dugg”, berättade Huldén. Stilen försöker man hålla än idag.
Traditionens bakgrund och historia
Dansen purpuri (franskans potpourri) är en räcka danser, som dansades efter varandra. Danskedjorna fick i Frankrike under 1700-talet namnet potpourri. Till Finland kom dansen österifrån i början av 1800-talet och började allmänt dansas både av den svensk- och finskspråkiga befolkningen. Borgerskapet kallade dansen potpourri och allmogen talade om purpuri.
I Uleåborg dansades potpourri 1809 då ryssar hade inkvarterats i staden efter 1808-1809 års krig. Till den första balen hade man inbjudit endast damer för att de inflyttade herrarna skulle ha någon att dansa med. I Helsingfors dansades potpourri från och med 1820-talet. Då universitetet i Helsingfors firade sin 200-årsjubelfest 1840 stod bl.a. potpourri på dansprogrammet.
Hos landsbygdsbefolkningen blev purpurin vanlig under senare delen av 1800-talet. I de svenska kustbygderna har purpuri förekommit allmänt i västra Nyland, Åboland och i norra svenska Österbotten. I början av 1900-talet blev det vanligt att hornorkestrar stod för musiken vid bröllopen, som sommartid hölls utomhus och man hade byggt ett dansgolv för dansen.
Den kända spelmannen Lennart Witting (1880–1959) säger 1945 att ursprungligen hörde följande turer till purpurin: polonäs i ¾ takt, galopp i 2/4 takt, s.k. ”fugure”, figuré, i 6/8 takt, vals, masurka-galopp i ¾ takt (ibland spelades ytterligare en galopp i 2/4 takt efter denna), och slutligen antingen en polonäs i ¾ takt eller en marsch i 2/4- eller 4/4 takt. Valsen var då, och är än idag, slätvals.
Purpurin hade stor roll som bröllopsdans ännu in på 1950-talet. Den dansades både som första dans, som kallas ceremonidans, och som allmän dans. Den första purpurin dansades endast av pällhållarna (brudtärnorna och brudsvennnerna), som var brudparets ogifta vänner och släktingar. Inför den första purpurin parades pällhållarna ihop av brudparet, som hade gjort upp en förteckning över vem som skulle dansa med vem, och paren ropades upp. Den första purpurin inleddes med en mycket lång polonäs, en promenad runt golvet i olika formationer, som kallades ”roså”. I den deltog endast pällhållarna och efter ”rosån” dansades själva purpurin som kallades ”rospurpuri”. Brudparet dansade inte alltid med i ”rosån” utan gick med som första par i ”rospurpurin”, med första paret bland pällhållarna som vis-a-vis. Om brudgummen, som skulle leda ”rospurpurin”, inte var någon ”dansare” kunde han ha en ställföreträdare. ”Rospurpurin” dansades med andakt, Gudi till behag, tyst och stilla skulle det gå. Om ”rospurpurin” genomdansades till belåtenhet, var bröllopets rykte räddat.
”Rospurpurin”, kunde räcka hela första bröllopsdagen, då pällhållarna uppgick till ett hundratal. Under tredagarsbröllopen dansades vanligen tre purpurier. I de två andra purpurierna deltog alla bröllopsgästerna, då var dansen ”allmän”. Man åt och drack kaffe mellan turerna och kunde också dansa andra danser, modedanser, emellan innan man fortsatte med följande purpuritur. Purpurin som allmän dans dansades med utrop, man ”hujkade”, ropade till, då man mötte ett par som man kände varmt för, eller var god vän med, eller om man tyckte att flickan och pojken skulle passa bra för varandra.
Förmedlande av traditionen
I Karlebynejden var purpuri huvuddans långt in på 1950-talet. Inför bröllopen samlades ungdomar tillsammans med någon vuxen för att öva inför den spännande situationen att medverka i ”rospurpurin”. Under arbeten där man måste vänta, som att bränna tegel och man vakade vid bränningen som tog tre dygn, kunde man dansa purpuri, till och med prästen var med. I purpurin dansade alla generationer tillsammans. Barn såg på då vuxna dansade och lärde sig. Barn i sju-åttaårsålder kunde dansa lika bra som vuxna. Purpuri dansades också på ”barnbröllop”, som innebar en danstillställning med ett barn utklätt till låtsasbrud, då vuxna och barn samlade in medel åt någon fattig familj genom att betala för dansen.
Då purpurin förekom hos överklassen på 1800-talet leddes dansen ofta av en ledare, eller danslärare, som ropade ut turerna. I allmogesamhället ropade ingen ut turerna, utan mannen i par nummer 1 hade ledarrollen, det var han som skulle kunna dansen och veta i vilken ordningsföljd turerna kom. Så är det än idag. Bland förgrundsgestalter inom purpuridansen under senare delen av 1900-talet kan nämnas Johan ”Jussi” Björk och Anna-Lisa och Yngve Biskop i Karleby, Greta och Bjarne Snåre i Kronoby samt Bruno och Greta Högnabba och Gunnar och Gunvor Kolam i Terjärv.
Vid sidan av att dansen än i dag dansas i levande tradition är dansen också väl dokumenterad. Den första uppteckningen är från 1910-talet efter Karlebybor, som bodde i Helsingfors. Då dansforskaren Yngvar Heikel på 1920-talet upptecknade danser i Svenskfinland kunde han i detalj beskriva hur purpurin dansades i olika socknar. Dansen varierade till sin form i olika bygder. År 1971 började ingenjören Kim Hahnsson dokumentera danser på film, bland annat purpurier i Svenskfinland. Purpurin i Kronoby filmade han 1977, två år senare upptog dåvarande arkivarien vid Svenska litteratursällskapet, Ann-Mari Häggman, samma purpuri på film.
Purpuri dansas i sin helhet för nöjets skull endast i sociala sammanhang, vilket sker då en större mängd människor har samlats till exempel för att fira något. Tillställningarna är öppna för allmänheten.
Purpurin är ingen uppvisningsdans, för det är den alldeles för lång och tidskrävande. Då purpuri idag uppvisas för publik dansas den i förkortad form. Vissa turer som upprepas utelämnas och turer som utförs av två par åt gången dansas av fyra par åt gången. På det sättet blir dansen kortare. Purpuridansarna uppträder regelbundet på olika håll, bland annat på Folkmusikfestivalen i Kaustby. Vid uppvisningar är det vanligt att ikläda sig folkdräkt.
Kronoby Hornkapell spelar regelbundet musiken till purpurin under ledning av sin dirigent Mikael Fröjdö. Hornkapellet framför purpurimusiken på konserter och spelar också vid speciella tillfällen till purpuridansen.
Traditionens framtid
Eldsjälarna har en stor roll inom folklig tradition. I dansen purpuri har någon person genom tiderna haft den ledande rollen, så också idag. I Karlebynejden är ledaren, spelmannen och dirigenten Mikael Fröjdö i en nyckelposition. I takt med att nya blåsare ansluter sig till Kronoby hornkapell, får de lära sig purpurimusiken. Målsättningen är att fortsättningsvis levandegöra purpurin både genom musiken och dansen på ett roligt sätt. I fråga om själva dansandet med kännedom om turerna och deras ordningsföljd, har det ledande paret, och dess vis-a-vis, den avgörande rollen. Idag innehar Harriet och Peter Bäck den uppgiften. De har lärt sig av den äldre generationen. Tillställningarna, där purpuri dansas, är alltid öppna för nya dansare, som får lära sig genom att titta på hur de andra paren dansar. Dansen purpuri i Karlebynejden är en levande tradition än i dag.
Aktörer som står bakom förslaget
Purpuridansarna i Karlebynejden
Källor och länkar till andra informationskällor
Inbandningar:
Karlebynejdens Spelmansgille. LP-skriva 1980.
Filmupptagningar av Kim Hahnsson (FMI 230) och Ann-Mari Häggmani (SLS 1368).
SLS 1368 Youtube: Dokumentation av purpuri i Kronoby 1979
Litteratur:
Ala-Könni, Erkki 1986: Suomen Kansanmusiikki. Tutkielmia neljältä vuosikymmeneltä. Kaustinen: Kansanmusiikki-instituutti.
Biskop, Gunnel 2008: Purpuri - att dansa Gudi till behag. Folkdansforskning i Norden. Nordisk forening for folkedansforskning.
Biskop, Gunnel 2016: Purpuri - att dansa på golvet som Herran dig gav. Helsingfors: Folkdansaren nr 1. Finlands Svenska Folkdansring.
Heikel, Yngvar 1938: Dansbeskrivningar. Finlands svenska folkdiktning. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 268.
Huldén, Bojen 1977: Det gäller att dansa med andakt på golvet som Herren dig gav. Huvudstadsbladet, den 3 april.
Nikula, Heikki 2013: Häämusiikkia kielirajalla - bröllopsmusik vid språkgränsen. Kaustinen: Kansanmusiikki-instituutti.
Rausmaa, Pirkko-Liisa 1999: Purpuri suomalaisessa tanssiperinteessä - Suomalainen purpuri. Toim. Kari Bergholm. Helsinki: Suomalaisen Kansantanssin Ystävät.