Den finska spetsen och värnande om vildmarkstraditionen

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search
Den finska spetsen och värnande om vildmarkstraditionen
Plats Suomi
Ämnesord hund, hundhobby, ursprungsras, hundraser, fågelhund, natur, hobby, jakt, miljö, skogshöns, vattenfågel, små rovdjur, skogskultur, nationalkänslan, nationalsymbol, nationalhund

Utövare och folk som känner till traditionen

Vildmarkstraditionen kring den finska spetsen och den även globalt sett unika jaktmetoden som utövas med trädskällande fågelhundar går vidare i tiden genom enskilda jägare och genom åtgärder av rasorganisationer, föreningar och Forskare. Den praktiska kunskapen och traditionen övergår direkt från erfarna entusiaster till den yngre generationen under jaktutflykter och under gemensamma evenemang, såsom jaktprov för skällande fågelhundar samt under hundutställningar.

Den finska spetsen hör starkt till den finska vildmarkstraditionen. Bild: Hannu Huttu

Nationellt representeras rasen av Finska Spetsklubben, som numera har cirka 7 500 medlemmar. Organisationen är medlem i den finländska centralorganisationen för kennelverksamhet, Finska Kennelklubben. Regionalt bevakas rasens intressen av kenneldistrikt under Finska Kennelklubben samt av föreningar som upprätthåller rasens livskraft. Dessa föreningar är bland annat spetsklubbar och jaktföreningar med kennelverksamhet. I Finland finns sammanlagt över 4 500 registrerade jaktföreningar.

Den traditionella jaktmetoden som utövas med den finska spetsen upprätthålls bäst i Finland, men den är även välkänd i Sverige, Norge och i ryska Karelen.

I Finland finns för närvarande kring 7 500 finska spetsar. Mindre populationer finns i Sverige, Ryssland, Norge, England och USA. Ett mindre antal finska spetsar finns även i Frankrike, Holland, Kanada och Australien. Det vackra utseendet har gjort sin del för att främja rasens spridning ut i världen. Ett exempel på detta är de finska spetsarna som på 1920-talet exporterades till England som modehundar (Suomen Kuvalehti nummer 29/1935). Det totala antalet finska spetsar i världen är cirka 13 000 hundar. Toppåren för registreringen av rasen var på 1960-talet, då det som bäst registrerades nästan 3000 individer per år. År 2016 registrerades det i Finland 737 individer, och då ökade antalet redan andra året i rad. Den finska spetsen var Finlands trettonde mest registrerade ras år 2016.

Den finska spetsen utsågs till Finlands nationalhund 1979 på Finska Kennelklubbens initiativ.


Utövande av traditionen

Hundar av spetstyp har hört till vår nordliga levnadsstil sedan stenåldern. Den finska spetsen har gått vid finnarnas sida i århundraden och varit en oersättlig hjälp vid jakt samt fungerat som samhällets vakt- och sällskapshund. Rasen kan utan tvivel konstateras ha varit med om att bygga det finska levnadssättet och det finska själsliga landskapet. Än i dag har många finländare personliga erfarenheter av rasen, och den känns igen överallt i Finland. Den finska spetsen är en självklar del av finskheten.

Det centrala elementet i vildmarkstraditionen kring den finska spetsen, jakten, utövas i dag på samma sätt som redan för hundratals år sedan – endast vapnen och utrustningen har utvecklats under tidens lopp. Jakt på skogshöns (tjäder, orre, järpe) med en finsk spets är globalt sett unikt. Den utövas förutom i Finland i praktiken endast i Sverige, Norge och Ryssland.

I ett typiskt fall är det bara husbonden och hunden som tillsammans är ute på jakt, och deras samarbete i skogen är sömlöst och arbetsfördelningen klar. Den finska spetsen har ett vitt sök och den vittrar skogshönsen även om de sitter i trädtopparna. Då hunden hittat vilt utpekar den dess läge till husbonden genom att skälla under trädet. Hunden fäster fågelns uppmärksamhet på sig själv genom sitt ivriga skällande och sin viftande svans. Då kan husbonden tyst och utan att skrämma fågeln smyga tillräckligt nära trädet där hunden skäller. En begåvad och erfaren hund kan ”tämja” fågeln genom sitt skällande så att husbonden har gott om tid för att fatta beslutet om att skjuta viltet eller ej.

Att jaga selektivt med en finsk spets möjliggör en kontrollerad förvaltning av skogshönsstammarna, eftersom jägaren kan före skottet bedöma art, kön och ålder på fågeln i hundens skall. Forskning har påvisat att unga hönsfåglar har en hög dödlighet och att en stor del av de unga hönsfåglarna inte överlever sitt första levnadsår. På grund av detta riktas en hållbar hönsfågeljakt alltid på de individer som hart den lägsta sannolikheten att nå förökningsålder. I hönsfåglarnas fall är detta de unga individerna.

Ofta nöjer sig husbonden med att lyssna på det klingande skallet och att följa med hundens pigga arbete. I skogen är den finska spetsen i sitt element. Det väsentliga är tillvaron tillsammans med hunden i en finländsk skog. Tillvaron kulminerar sig med en kopp kaffe som kokas över öppen eld och avnjuts i tjäreldens sken.

Nuförtiden har det vid sidan av själva jakten lyfts fram jaktprov för skällande fågelhundar, där den traditionella jaktformen simuleras i en verklighetstrogen miljö och på ett sätt som efterbildar en verklig jaktsituation, men utan att skjuta viltet. Det första jaktprovet för den finska spetsen arrangerades redan för 120 år sedan, 1897. Jaktprovet för skällande fågelhundar möjliggör att utöva och upprätthålla hundens traditionella användningssätt också utanför den korta jaktsäsongen.

Den finska spetsen är enligt den gamla finska språkbilden ”en hund för all skörd” och används även för andra viltarter: små rovdjur (mård, mårdhund, mink, grävling), vattenfåglar (andfåglar och sädgås), älg, björn och förr även ekorre i en omfattning som var betydande för för nationalekonomin.

Finsk spetshobby omfattar numera också älgprov och rasen lämpar sig vid behov rätt mångsidigt till olika slags hundaktiviteter. Finska spetsar har till exempel dresserats att följa blodspår och till och med använts på agilitybanor, dvs banhoppning för hundar.

Utställningsverksamhet är en del av den finska spetshobbyn. Med hjälp av utställningar styrs aveln av så att rasens utseende och struktur så att den fortsatt följer rasens officiella beskrivning.

Det urgamla förhållandet mellan den finska spetsen och finnen betonas i familjegemenskaper, där hunden är en jämställd medlem i flocken och är sin flock trogen. Den finska spetsen lämpar sig därför utmärkt som en så kallad terapihund på ålderdomshem.


Traditionens bakgrund och historia

Den finska spetsen är en ursprungsras som direkt, utan korsningar härstammar från en naturstam. Som trädskällande ursprungsras är den finska spetsen en sällsynthet på världsnivån. Till sina egenskaper är den finska spetsen intelligent, känslig att reagera och självständig. Att jaga allt vilt är en stark medfödd instinkt hos rasen.

Vår nationalhund finsk spets har fasta anknytningar till finsk kultur. Rasen är den äldsta av Finlands hundraser och har sedan forna tider följt med urfinnarna. Redan hällmålningarna från stenåldern visar en hund som liknar den finska spetsen. De finsk-ugriska stammarna använde dessa tämligen små jakthundar redan när de flyttade till sina nutida bosättningsområden. Förutom jakten hade dessa hundar en stor betydelse i bevakningen av boplatserna. Också de nutida finska spetsarna visar en stark drift att vaka. Ännu på det förra århundradet när Finland var ett agrart samhälle, fanns det ofta en finsk spets på lantgården som en självklar del av tidens kulturlandskap.

Det särskilda förhållandet mellan hunden och människan var viktig redan för de forntida finnarnas välbefinnande. Hunden gav värme under kalla nätter och höll sällskap.

Det antas att en enhetlig stamras för spetsen började bildas i Finland ungefär ett hundra år efter tidräkningens början. Hundar av den finska spetsens typ har använts för jakt överallt i Finland redan i hundratals år. Från slutet av 1800-talet har det bevarats rikligt med skriftliga uppgifter om rödpälsade skällande jakthundar. Wilhelm von Wright antydde i sin skrift från 1834 på likheten mellan den skällande fågelhunden och räven. Spetsar användes som jakthjälp redan när man jagade med bågar, men användningen blev vanligare först efter att eldvapen kom till allmogens användning.

Den finska spetsen hjälpte i sin tid stort med att skaffa näring. Skogarna och vattendragen var innan jordbruket utvecklades och etablerades de viktigaste sätten att skaffa mat. Hunden jagade i naturen efter sin egen mat men även näring för sin mänskliga partner. Därtill fick hunden också bära ett stort ansvar vid anskaffningen av den forntida valutan, dvs pälsar. Pälsjakt har i sin tid varit en viktig näring, och ekorren har varit ett av de viktigaste pälsdjuren. Ekorrens centrala betydelse i den forntida naturproduktsbaserade ekonomin skildras bra av att en av de äldsta kända finska antalsenheterna var kiihtelys (timmer), en bunt på 40 ekorrskinn.

Den finska spetsen har vid behov självständighet och mod nog att bemöta och jaga björn, vilket också var viktigt för de forntida finska jägarna.

Den finska spetsen har alltid betraktats som en hund för allt vilt. Den används också som apporterande hund för vattenfåglar. Den finska spetsen håller bra kontakt till sin husbonde i skogen. Ett kort arbetsavstånd på högst ett par hundra meter har varit nödvändigt i skogen, eftersom en finsk spets som snävt fokuserar på skallarbetet kan lätt hittas och överraskas av vilda rovdjur såsom vargen eller björnen.

Den finska skällande fågelhunden antecknades för första gången i en rasbok 1892 och redan under samma år arrangerades rasen första specialutställning. I den preciserade rasbeskrivningen 1897 ändrades den finska skällande fågelhundens namn till finsk spets.

År 2006 sammanslogs den finska spetsen och dess ryska systerras karelsk-finsk lajka som en och samma ras. Detta utvidgade den finska spetsens genetiska material och möjliggjorde en ökning i den värdefulla genetiska variationen. Den finska spetsens utseende led dock inte av sammanslagningen, eftersom raserna liknade varandra mycket även till utseendet.


Förmedlande av traditionen

Spetstraditionen förs vidare inom finländska familjer huvudsakligen från föräldrar eller mor-/farföräldrar till barn. När en ny hundägare får sin första finska spets, uppstår det urgamla speciella förhållandet mellan finnen och den finska spetsen på nytt.

Den gemensamma vildmarkstraditionen kring den finska spetsen förmedlas vidare även av nationella hund- och jaktföreningar samt av regionala och lokala föreningar som arrangerar gemensamma evenemang samt utbildningar och kurser. Det går även att komma in i verksamheten och traditionen genom att lära sig känna den finska spetsen på utställningar där hundarnas utseende, struktur, karaktär och beteende utvärderas, eller under jaktprov, där de olika hundindividernas färdigheter och jaktbenägenheter mäts. År 2016 antecknades 1221 utställningsbesök av finska spetsar och 1475 jaktprovsprestationer, av vilka den största delen var jaktprov för skällande fågelhundar.

Såsom i all hundverksamhet, ska man kunna ”läsa hunden” vid jakt. Konsten att läsa hunden kan inte läras in eller ut muntligt eller skriftligt – den ska upplevas. Man lär sig att läsa hunden och dess handlingar, uttryck och gester, endast genom att tillbringa tid med hunden på jakt. Det hjälper givetvis om en person som redan har erfarenhet om detta är med.

Traditionell information angående finnens och den finska spetsens gemensamma utveckling hittas i och förmedlas av talrika skriftliga publikationer från Kalevala och Kanteletar till Finska Spetsklubbens historiker och novellsamlingar som beskriver jakt med rasen. Samvaron, den gemensamma jakttraditionen och rasen i sig har också förevigats i bildkonstverk, hantverksföremål, smycken, sagor och berättelser som känns av många finländare, till och med i filmer. Ett utmärkt, om dock någorlunda krigiskt, exempel på rasens stora betydelse är att infanterigeväret m/27, som även användes av finska soldater under vinterkriget, kallades för ”spetsen”. Orsaken till detta var att sidoskydden i gevärets främre sikte liknade den finska spetsens spetsiga öron. Spetsgeväret är troligen bekant för alla de män som gjorde sin värnplikt i Finlands armé på 1930–1960-talen, och den finska spetsens centrala kännetecken har förmedlats till deras medvetenhet även på detta sätt.


Traditionens framtid

Det är ytterst viktigt att synliggöra den finska spetsens långa tradition på ett positivt och aktivt sätt för de finländska stadsborna som på grund av urbaniseringen håller på att på förlora kontakten till vildmarkstraditionen.

Antalet utövare av vildmarkstraditionen kring den finska spetsen har till följd av koncentrationen av bostadsområdena minskat från toppåren. Med hjälp av rätt slags publicitet och genom att tröskeln ligger så låg som möjligt för dem som vill börja syssla med traditionen försäkras att traditionens fortsättning kan tryggas. Traditionen kring den finska spetsen kan även tryggas i stadsmiljöer.

Den äldre generationen i Finland känner fortfarande finska spetstraditionens innehåll och betydelse väl. Också dagens ungdomar har äkta intresse för detta långa kontinuum av levnadssätt, bara information om den kan göras tillgänglig för dem. Under de senaste åren har man sett en positiv ökning i kvinnliga jägares antal i vårt land. Det bästa är att många av dem har hittat jakthobbyn just genom den finska spetsen.

Med tanke på den finska spetsens framtid borde målet vara att varje finländare:

1. i huvuddrag ska känna till traditionen kring den finska spetsen nu och i framtiden

2. ska förstå vilken betydelse den finska spetsen har för den finska identiteten

3. ska känna igen den finska spetsen till utseende


The community/communities behind this submission.

Suomen Kennelliitto – Finska Kennelklubben ry

Suomen Metsästäjäliitto – Finlands Jägarförbund

Suomen Pystykorvajärjestö – Finska Spetsklubben ry


Källor och länkar till andra informationskällor

Videos:

Suomenpystykorva, kansalliskoiramme

Suomenpystykorva metsästyskoirana

The Finnish Spitz

Metsäkanalintujen metsästyksen tulevaisuus -paneelikeskustelu

Webbplatser:

Suomessa haukkuu muinaiskoira (Tiede 9.12.2015). Artikkeli suomenpystykorvan pitkästä historiasta.

Pystykorvasta halutaan maailmanperintökohde (YLE Uutiset 11.1.2013)

Suomenpystykorvan rotukuvaus

Suomen Pystykorvajärjestön koiratietokanta

Koiramuseon verkkonäyttely suomenpystykorvasta

Suomalainen pystykorva - muotikoira Englannissa (Suomen Kuvalehti 1935). Artikkeli suomenpystykorvasta ulkomailla v.1935.

Heimo Langinvainion tutkimus 2015 ”Hyvää elämää koiran kanssa - Koiran vaikutuksesta koiranomistajan hyvinvointiin ja onnellisuuteen”. Linkki julkaisuun.

Litterature:

Cavill, Angela 2014: Finnish Spitz. Kuopio: Suomen Pystykorvajärjestö – Finska Spetsklubben ry.

Tuominen, Erkki 1987: Pikinokka pystykorva, suomalaisen pystykorvametsästyksen opas. Hämeenlinna: Karisto.