Den ortodoxa korsprocessionen
| Den ortodoxa korsprocessionen | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Korsprocessionen är en oupplöslig del av den ortodoxa kyrkans liv. Dessa hålls överallt inom den ortodoxa kristna världen och i områden med gamla kyrkor. Traditionen lever starkt i ortodoxa kyrka i Finland, som i år firar sitt 100 år av autonomi. Kortare korsprocessioner som är relaterade till kyrkliga högtider – till exempel påsk, Jesu dop eller teofani, eller tempelfester – utförs hundratals gånger om året i Finland. Dessa processioner arrangeras alltid av en församling eller ett kloster eftersom en korsprocession är en rörlig gudstjänst där prästerskapet också deltar.
Längre korsprocessioner, som kan pågå i flera dygn, arrangeras också i församlingar och kloster och sträcker sig över långa sträckor. Många av dessa är årliga evenemang som är lokalt ivrigt emotsedda och som ofta uppmärksammas i lokalnyheterna. En av de mest kända är processionen från Valamo till Lintula kloster för firandet av Konevitsa-ikonen, vilken sker årligen i början av juli till fots och med båt.
Även organisationer inom kyrkan och enskilda präster kan organisera korsprocessioner. Idén till att anordna en korsprocession kan också komma på den lokala helgedomsgemenskapens begäran. Även om korsprocessionen klart är en ortodox tradition har den på senare år blivit bekant som en av de populäraste formerna av ekumenisk verksamhet. Ekumeniska korsprocessioner har också gjort traditionen känd inom andra kristna kyrkor.
Den avlidne biskop Aleksij beskrev korsprocessionen som ”en from manifestation”. I viss mån har korsprocessioner på senare år använts vid olika solidaritetsevenemang – till exempel efter utbrottet av kriget i Ukraina hölls korsprocessioner utanför Ukrainas ambassad i Helsingfors. På detta sätt har korsprocessionstraditionen blivit bekant, särskilt i huvudstadsregionen, också för dem som kanske inte nödvändigtvis nås av kyrkornas grundverksamhet. Innan kriget i Ukraina hölls även korsprocessioner över gränsen till det avträdda Karelen. Dessa processioner väckte stort intresse både bland församlingsmedlemmar och icke-ortodoxa som hade upptäckt sina ortodoxa rötter genom släktforskning.
Utövande av traditionen
Korsprocessionen är en urgammal praxis inom kyrkan där kyrkans budskap tas ut ur kyrkan och sprids ut i världen. Det är en ortodox gudstjänst där man bär ljus, kors, kyrkofanor, evangelium och ikoner under en viss sträcka. Alla är välkomna att delta i en korsprocession oavsett religiös tillhörighet.
Exempelvis under den första våren av coronapandemin år 2020 fördes den undergörande Kozelshtshan Guds Moder ikonen i en procession till de största sjukhusen i Helsingfors och till palliativa enheten Terhokoti, där församlingsrepresentanter bad för dem som drabbats av sjukdom. Processioner utomhus kunde hållas även när inomhusaktiviteter begränsades och människor hade en stark önskan att delta i gemensam bön. Efter att kriget i Ukraina bröt ut organiserades en stor korsprocession den 6 mars 2022 i Helsingfors, som startade från flera olika helgedomar samtidigt och stannade utanför Ukrainas ambassad för att visa stöd för Ukraina och be för fred. Händelsen, arrangerad av Helsingfors ortodoxa församling, samlade deltagare som motsatte sig kriget i Ukraina. Processionen börjar alltid i en kyrka och återvänder slutligen till kyrkan. Själva färden kan vara ganska kort: Den mest kända korsprocessionen i Finland är troligtvis processionen runt kyrkobyggnaden under påsknatten. En korsprocession kan dock pågå i flera dagar och sträcka sig över hundratals kilometer. En korsprocession kan vara ett separat evenemang eller en del av en kyrklig fest eller pilgrimsresa. Processioner kan också förenas: det kan finnas flera startpunkter och processionerna kan till slut nå samma destination.
Vanligtvis genomförs processionen till fots. Utöver det har processioner genomförts genom skidåkning, paddling, cykling, rodd och rullskridskoåkning samt med olika kollektivtrafikmedel: tåg, båtar, bussar – till och med tunnelbanan. Endast fantasin sätter gränser! En korsprocession kan vara fysiskt påfrestande: Eexempelvis n gudstjänst som utförs till fots kan pågå i flera timmar innan nästa pauspunkt, vanligtvis ett hus eller en helgedom, nås. Därmed förenar korsprocessionen andligt och fysiskt utförande, vilket kallas andlig strävan. Att anstränga sig själv är dock inte det slutliga målet i det kristna livet, utan målet är att uppnå andlig förnyelse och glädje, något som främjas av kontinuerligt lyssnande på heliga texter och gemensam sång. Kyrkan lär att korsprocessionen renar och när sinnet. Korsprocessionen representerar också en vandrande församling. Den heliga processionen visar att kristna är främlingar och pilgrimer på jorden. Kristna vandrar i tiden mot det tidlösa och varaktiga. Korsprocessionen ger riktning åt pilgrimmen. I täten går korset, de kristnas segertecken. Det markerar att en kristen ska vandra i Kristi fotspår och tillsammans med Kristus.
Traditionens bakgrund och historia
Under tidiga kristendom – speciellt under förföljelsen av kristna, men särskilt efter att dessa upphörde i början av 400-talet – började den kristna kyrkan starkt uttrycka sin tro genom processioner och parader utanför gudstjänstplatserna, vilka inkluderade böner och kyrkosånger. Inför påsknattsgudstjänsten kom de nyligen döpta i en ceremoniell procession till helgedomen för att för första gången delta i den Heliga Nattvarden. Detta bruk är ursprunget till de påsknattskorsprocessioner vi känner till idag och hela traditionen med korsprocessioner.
Korta korsprocessioner har alltid varit en del av det ortodoxa kyrkolivet överallt i Finland, men traditionen med längre korsprocessioner har varit starkast i församlingarna som blev kvar bakom gränsen efter kriget. De första årtiondena efter kriget var en tid av intensiv materiell återuppbyggnad i Finlands ortodoxa kyrka. En tid för att återuppliva och föra vidare det immateriella kulturarvet började strax därefter.
Traditionen med långa korsprocessioner återupplivades av resande prästen Vesa Takala i början av 1980-talet. Under hans ledning gick processionerna med ikoner genom skogarna från by till by, från hus till hus. Processionerna kunde pågå i upp till en vecka. Längs vägen välsignade fader Vesa hem, dess invånare, djur och hela världen. Lite senare började samarbetet mellan de finska och ryska gränsvakterna också möjliggöra organiserandet av korsprocessioner som korsade rikets gränser. Innan kriget i Ukraina gjordes årligen korsprocessioner från Ilomants till Melaselkä på den ryska sidan, en gammal gränsby i Ilomants, samt till den gamla kyrkbyn Korpiselkä, där den gamla ortodoxa träkyrkan fortfarande står emot tidens tand. Dessa korsprocessioner var för många deltagare en sorts pilgrimsfärd till sina äldre släkters gamla boplatser, till sina förfäders eller mor- och farföräldrars hemkyrkor och begravningsplatser. Återupptäckten av korsprocessionstraditionen har stärkts under de senaste årtiondena. Renässansen som började i Norra Karelen har nått alla församlingar, och korsprocessioner betraktas nu som en av de mest mångsidiga, flexibla och populära formerna av ortodox kyrklig verksamhet.
Förmedlande av traditionen
Korsprocessionstraditionen överförs nu på ett flexibelt sätt från en generation till en annan, precis som vilken annan kristen tradition och sed. För varje ortodox kristen är livet i själva verket en lång korsprocession. Den ortodoxa kyrkan lär att hela människans liv är en rörelse mot Gud. Ett nydöpt litet barn går i sin första procession runt dopfatet tre gånger. Den sista processionsvandringen i en kristens liv är begravningståget från kyrkan till kyrkogården. Barnets eller ungdomens första riktiga procession är ofta på påskdagen runt kyrkan. Barnen tas med i processionen för att bära ikoner och de minsta får en säker batteridriven ljusstake istället för ett vanligt ljus, vilket inte innebär någon fara även om den hanteras vårdslöst. I församlingarna ordnas vanligtvis på annandag påsk speciella påskliturgier för familjer med barn, där även de barn som inte orkar vara vakna under påsknattens gudstjänst kan delta i processionen. Korsprocessionen är också en uppskattad gudstjänstform för barn: upplevelserik, flexibel och deltagande. Deltagande är en stark punkt inom korsprocessionstraditionen: Alla som deltar i processionen kan på ett mycket konkret sätt känna sig delaktiga i att göra något – ingen lämnas utanför, även om de inte bär något i processionen eller om deltagarna inte talar samma språk. Om rutten planeras rätt möjliggör korsprocessionen också en jämlik deltagarmöjlighet för personer med rörelsehinder. Denna fina aspekt av korsprocessioner har kanske upptäckts först nyligen. Förutom kyrkomedlemmar bjuds även andra kristna till korsprocessionerna, och numera planeras en del av processionerna som ekumeniska evenemang från början. Det mest betydelsefulla sättet att föra traditionen vidare är att bjuda in nya människor att själva få uppleva känslan av att vara med i en procession. Man lär genom att göra.
Traditionens framtid
Ortodoxa korsprocessionstraditionens framtid ser ljus ut. Även om korsprocessionen är lätt igenkännbar och grundläggande oföränderlig som verksamhetsform, har den visat sig vara mycket flexibel och erbjuder många möjligheter samt är en upplevelserik form av andlig aktivitet. Korsprocessionstraditionen representerar även en ekologisk och hållbar pilgrimskultur. Den positiva människobilden som hör till den ortodoxa trostraditionen och människans ansvar gentemot skapelsen kan enkelt kopplas till korsprocessionen. Människan ses som skapelsens förvaltare. Men det gäller bara så länge människan vårdar och skyddar naturen. Genom skogar, tallmoar och skogskärr påminner den ortodoxa korsprocessionen om att människan ändå alltid lever på naturens villkor. Kristna har ett enormt ansvar för att skydda naturen.
Denna aspekt framkommer även i en av de mest traditionella korsprocessionerna som anknyter till kyrkoåret. På trettondagen, eller teofanifesten, går man i korsprocession till ett närbeläget naturligt vatten för att utföra en stor vattenhelgelse. Då påminns man om Kristi upplivande dop i floden Jordan (Mt 3:13–17). Det vigda vattnet används för att helga de närvarande människorna och hela naturen. Samtidigt påminns det om förbindelsen mellan människa och natur och vattnets stora betydelse för skapelsen. Det är rimligt att anta att yngre generationer på allt nya sätt kommer att knyta samman korsprocessionstraditionen med naturskydd.
Församlingarna genererar ständigt nya idéer kopplade till korsprocessionstraditionen. Till exempel arrangerade Norra Finlands ortodoxa församling år 2022 en plåtjärnskorsprocession från Uleåborg till Kajana och tillbaka. I år kommer man att än en gång resa med plåtjärnståget, och enligt förhandsinformation kommer målet att vara Idensalmi. Här möts församlingsbaserad pilgrimskultur och korsprocessionstraditionen enligt principerna för hållbar utveckling. I Saimens ortodoxa församling planeras en ekumenisk sälkorsprocession som ska ros med kyrkbåtar från den ortodoxa kyrkan i stadens centrum till sälvattnen. Även Rimen och Gränsens väg-korsprocessionen har diskuterats, vilken skulle förena alla tre ortodoxa stift. Även teknisk utveckling syns i framtidsplanerna. Planer har diskuterats om korsprocessioner utrustade med GPS-sändare, vars framsteg skulle kunna följas i realtid online och som man skulle kunna ansluta sig till under färden.
Aktör som står bakom förslaget
RIISA Suomen ortodoksinen kirkkomuseo
sekä kaikki Suomen ortodoksisen kirkon seurakunnat ja luostarit:
Helsingin ortodoksinen seurakunta
Kaakkois-Suomen ortodoksinen seurakunta
Kuopion ortodoksinen seurakunta
Joensuun ortodoksinen seurakunta
Jyväskylän ortodoksinen seurakunta
Taipaleen ortodoksinen seurakunta
Saimaan ortodoksinen seurakunta
Pohjois-Suomen ortodoksinen seurakunta
Tampereen ortodoksinen seurakunta
Källor och länkar till andra informationskällor
Video
16 minuutin mittainen videoesittely ristisaattoperinteestä
Internetkällor
Ekumeeninen rauhan ristisaatto Ilomantsissa 5.3.2022
Kuvakertomus ristisaatosta Lapinlahdelta Alapitkälle (vuosittainen tapahtuma)
Pekka Sivukari "Ristisaatto itärajan ylitse Korpiselkään on diplomaattinen erikoisuus – video", Yle Uutiset (10.8.2015)
René Gothónin tutkimukset pyhiinvaelluksesta erit. Athokselle
Ukrainan suurlähetystölle tehty ristisaatto, "Noin 300 osallistujaa sunnuntain ristisaatossa", (Suomen ortodoksinen kirkko)
Ukrainan suurlähetystölle tehty ristisaatto, "Ristisaatto ja rukouspalvelus Ukrainan suurlähetystöllä 6.3.", (Suomen ortodoksinen kirkko)
Yle Areena/Yle Uutiset Itä-Suomi "Ristisaatto jalkaisin Venäjän rajan yli kiinnostaa väkeä kaikkialta Suomesta" (9.8.2018)
Literatur
Hanna Hentinen & Elina Vuola (toim.): Vaellus pyhiin – Ristisaattoja idän ja lännen rajalla / Sacred journeys – Orthodox processions in Eastern Finland ISBN 978-952-2888-54 9 Kirjapaja, 2018.