Dockteater

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search
Dockteater
Med i nationella förteckningen
Plats Finland
Ämnesord dockteater, dockor, teater, professionella teatrar, konstfostran, tvärkonstnärlighet, visual teater, barnkultur

Utövare och folk som känner till traditionen

Kalle Nyström 1909: Marionett-teatern. Foto: Haikara dock- och dräktmuseets arkiv.

Den finländska dockteatern lever i början av 2020-talet i ett mycket dynamiskt skede, då aktörer från tre generationer på professionella teatrar, solouppträdare och amatörteatrar arbetar på fältet. Traditionell och ny dockteater blomstrar sida vid sida, och branschens nationella och internationella festivaler hålls på olika håll i Finland året runt. Det finns forskning och avhandlingar som behandlar dockteater och även nya litterära verk om branschen har kommit ut på 2000-talet. Dockteater är populärare än någonsin tidigare: föreställningarna har årligen över 250 000 åskådare på över 3 500 föreställningar på olika håll i Finland. Föreställningar ger professionella teatrar, tiotals fria dockteatergrupper och soloartister samt otaliga amatörgrupper som står utanför statistiken.

Dockteaterfältet är mycket brett och består av hundratals professionella och amatörer inom branschen. Varje år görs och ses föreställningar på professionella teatrar, grupper, daghem, skolor, bibliotek, församlingar, åldringsverksamheten och bland invandrare. Dessutom används dockteatern på många olika sätt bland annat inom museipedagogik, konstfostran, terapi och i andra branscher. Dockteatern genomsyrar alla folkskikt och riktar sig åt alla åldersgrupper. Både den traditionella dockteatern och nutidens dockteater lever sida vid sida. Aktörerna tillhör tre generationer som även undervisar i branschen och ger handledning, håller kurser och sprider dockteatern som en konstform både i hemlandet och som gästspelare utomlands. Finländska dockteateraktörer har nätverk överallt i världen via sin internationella verksamhet.

I nuläget finns det i Finland tre på 1970-talet grundade dockteatrar som åtnjuter statsandelar (Teatteri Hevosenkenkä, Teatteri Mukamas ja Nukketeatteri Sampo), en som får verksamhetsbidrag för scenkonst (nätverket Aura of Puppets som samlar dockteaterkonstnärer på det fria fältet) och två som grundats vid millennieskiftet 2000 och åtnjuter behovsprövat statsstöd (Dockteatern Akseli Klonk och multikonstnärliga Mustan ja Valkoisen Teatteri). På det fria fältet verkar tiotals dockteatrar som grundades på 1980- och 1990-talet samt närmare femtio grupper och soloteatrar som grundades på 2000-talet. Dessutom finns det ett flertal produktspecifika och även längre verksamma och varierande sammansättningars arbetsgrupper som består av professionella aktörer och aktörer som presenterar olika konstgrenar. På fältet verkar tiotals fria yrkeskonstnärer som arbetar på free-lance basis i samband med enskilda produktioner och som regissörer på teatrar, manusförfattare, skådespelare, scenografer, visualister, dockmakare och i andra yrken. I branschen verkar för tillfället cirka 160 professionella konstnärer av vilka merparten har utbildats vid dockteaterlinjen vid Konstakademin på Åbo yrkeshögskola. Högskoleutbildningen inom dockteater som egen utbildningslinje blev indragen, men det är möjligt att inkludera kurser med inriktning på dockteater i studierna för scenkonstpedagogi på Konstakademin. Från året 2000 har det blivit möjligt att få kompetens inom dockteaterbransch också genom att avlägga yrkesexamen som baserar sig på yrkesprov. Numera (2020) är kompetensområdet för dockteater en del av yrkesexamen i föreställnings- och teaterteknik. Utbildningen ordnas av Yrkesinstitut SAMIedu i Nyslott.

Mona Leo år 1955 på TES-TV. Foto: Pressbild.

Nya förbund har uppkommit i branschen och under sitt paraply samlar de tiotals professionella aktörer inom branschen: redan nämnda Aura of Puppets (grundat i Åbo år 2009, ursprungligen under namnet Puppet Studio) och Metropolitan Puppets (grundat i Helsingfors år 2018), Nätverket för de som avlagt dockteaterexamen baserad på yrkesprov (grundad 2019 i Kuopio, landsomfattande) och Lapplands dockteaterförbund (grundat i Rovaniemi år 2007), vars medlemmar är både professionella och amatörer. På 2000-talet har sex länskonstnärer inom dockteater verkat på olika håll i Finland och de har inom sitt verksamhetsområde främjat dockteatern bland annat genom flera projekt och kurser. Därutöver arbetar ett stort antal finländska dockteateraktörer i internationella projekt och på dockteatrar utomlands. Hundratals amatörer gör dockteater nästan på varje ort i Finland och ett stort antal amatördockteatrar sysselsätter också professionella inom branschen.

I Finland ordnas i nuläget nio inhemska och utländska dockteaterfestivaler och dockteater får man även se i repertoaren för många andra festivaler. Den internationella verksamheten är livlig både inom konsten och utbildningen. Finlands centrum för det Internationella dockteaterförbundet (Union International de la Marionnette, grundades 1926) Suomen UNIMA ry, UNIMA Finland r.f. (grundades 1984) verkar konstant som en intresseorganisation och ett informationscentrum för branschen. Till föreningens medlemmar hör över 200 professionella dockteaterkonstnärer, amatörer, forskare och stödgivare från hela Finland.

Dockteater Vihreä Omena 1978: Finlands Kalle. Foto: Rauno Träskelin.

Utövande av traditionen

Flera olika aktörer bjuder på dockteater utarbetad med mycket olika tekniker och under olika teman. På scenen och utanför den kan man se dock-, objekt -, redskaps- och skuggteater och performanser med objekter, visuell teater och multi- och tvärkonstnärliga föreställningar. Även cirkus, nutidsdans och eldkonst förenas med föreställningarna och i Björneborg har man exempelvis gjort en dockteateropera. Parallellt med traditionell dockteater har det uppkommit mångkonstnärliga former av nutidsdockteater och visuell teater och av den orsaken har det på 2000-talet börjat strömma in ny publik till föreställningarna, i synnerhet vuxna. Dockteatern som är riktad till barn är emellertid den kändaste formen av konstgenren. Dessutom görs mycket tillämpande, gemenskaplig / samfunds och pedagogisk dockteater. I Taikalamppu-nätverket och barnkulturnätverket som verkar på olika håll i Finland finns också verksamhet och aktörer som betonar dockteater. På amatörfältet görs och används dockteater bland annat på daghem, församlingar, skolor och bibliotek.

Förutom nutidsformerna lever dockteater som riktas till barn fortfarande gott i Finland. Teman plockas ur sagor, berättelser och myter, både klassiker och nya texter. I gamla och nya professionella teatrar, teatergrupper och soloteatrar undersöker man nya infallsvinklar och utforskningar i animeringens magiska värld. Vid sidan av teater med traditionella handdockor, stavdockor och marionettdockor förevisas skugg- och objektteater. I produktioner används även uttrycksmedel från den visuella och fysiska teatern och dansteatern. På institutionsteatrar produceras digra föreställningar, bland de nyaste multikonstnärlig Kalevala som producerats i samarbete mellan Åbo Svenska Teater, Novia och Konstakademin vid Åbo yrkeshögskola. I föreställningen har dockteaterns breda uttrycksmedel fått möjlighet att glänsa med hjälp av närmare 30 artister och musiker.

Dockteater används på etablerade teatrar och på fria scener, dansteatrar och på cirkusarenor. Föreställningar ses allt oftare utanför scenerna, såsom på konstgallerier, äldreomsorg och flyktingförläggningar. Man använder och gör dockteater även för andra ändamål, bland annat inom konstfostran, terapi och vård, arbete bland invandrare, småbarnspedagogiken, arbete bland äldre, museipedagogik och undervisning.

Dockteatern Ofelia, Anne Lihavainen 2016: Svanvingen. Foto:Tiina Kolehmainen.

Traditionens bakgrund och historia

Dockteatern hör till de äldsta teaterformerna som har spridits ut i hela världen. Innan dockteatern utvecklades till en egen konstform föregicks den av att dockor eller idoler användes i forna ritualer och sedermera i religiösa ceremonier. Finländarna har haft sina egna heliga figurer: idoler formade av lera och bärnsten, alvdockor av trä och seita-stenar dyrkades länge som materialiserade andeväsen parallellt med den kristna tron. I och med marknader och handel anlände olika komedianter till Finland, bland dem även dockteaterarrangörer som på 1600 - 1700-talet kan ha influerat den finländska dockteatern. Det finns emellertid inte något dokumenterat om detta i teaterbranschen.

Europeisk marknads- och dockteater började man se i Finland i början av 1800-talet. Underhållskonstnärer på väg från Stockholm till S:t Petersburg hade på sin repertoar mekaniska dockor, metamorfosteater och föreställningar av den mekaniska teatern Theatrum Mundi. På den tiden börjande man i borgarhemmen och hos de intellektuella i Finland göra marionett-, handdock-, papper- och skuggteater för att roa barnen. Dockteatern blev även de vuxnas tidsfördriv: bland konstnärskretsarna i de större städerna och i ryska garnisoner hölls skuggteaterföreställningar på 1890-talet. Man var inspirerad av de föreställningar man hade sett utomlands.

Professionell dockteater startade i Finland i början av 1900-talet. Kalle Nyström grundade Marionetteatern i Helsingfors 1909 med repertoar som främst var avsedda för vuxna och Bärbi Luther höll i sin tur skuggteaterföreställningar för barn från 1915 till 1974. Marknadsteatertraditionen fortsattes av Arvo Avenius vars Marionetteater Fennia hörde på 1930- och 1940-talet till trotjänaren bland de i Finland turnerande tivolin. Polisernas dockteater som turnerade i skolorna från år 1952 riktade sig in på attitydfostran för att främja trafiksäkerheten. Irja och Matti Ranins Kasperteater riktade på 1960-talet sin repertoar till barnen, på TV, kortfilmer och på turnéer. Gunvor Ekroos startade dockteatern Haihara i Tammerfors år 1969. Ny dockteater fick vi se i Finland redan vid 1950-talsskiftet när vårt land besöktes av fransmannen Jacques Chesnais och ryssen Sergei Obraztsov. Deras föreställning inspirerade finländska dockteaterkonstnärer, bland annat Annikki Setälä (Lapplands dockteater) och Mona Leo (Helsingfors dockteater). Dockteaterns banbrytare turnerade runt Finland med tåg, buss och taxi – i Lappland även med rensläde. Föreställningarna gavs bland annat i skolor, daghem och på sjukhus.

Åbo konstakademi och Akhe Theatre 2011: Abduction of Europa. Foto: Katri Niemi.

I början av 1970-talet deltog professionella skådespelare, regissörer, scenografer och dramaturger i utarbetandet av barnteatern och utvecklandet av dockteatern. De nya professionella dockteatrarna Vihreä Omena, Hevosenkenkä, Sampo, Peukalopotti och Teatteri Mukamas kastade sig in i experimenteringar med olika uttryckssätt inom sin konstgren. Dockteater gjordes även på många institutionsteatrar på olika håll i Finland. Runt i landet uppstod tiotals amatörgrupper av vilka de som verkade längst fortsatte flera årtionden. På 1980-talet uppkom över 10 professionella soloteatrar och små grupper runt i Finland. Vid 1990-talsskiftet var dockteaterverksamheten mycket aktiv i Finland och ett flertal nya dockteatergrupper uppstod igen på olika håll. Bland annat i Uleåborg grundades dockteatern Akseli Klonk som under flera somrar även hade en tågteater. Vid millennieskiftet utökades den finländska dockteatern ytterligare flerfaldigt när man till följd av yrkesutbildning vid Åbo konstakademi grundade ett stort antal professionella dockteatergrupper. Av dessa började de flesta göra nutids dockteater. En mångkonstnärlig och modern dock-, objekt- och redskapsteater använder i sina produktioner ny estetik, teknik, teman och dramaturgi. Ny dockteater, avantgarde och tvärkonst riktad till vuxna hör till dagens värld.

Förmedlande av traditionen

I Finland verkar tre generationer av konstnärer som var och en bidrar till att föra dockteaterkonsten vidare och vidareutveckla den som en livskraftig och glänsande konst. Yrkespersonerna inom branschen utbildar, håller kurser och förmedlar sina kunskaper och färdigheter som mentorer. I Finland ordnas undervisning och kurser i dockteater till exempel på Konstakademin vid Åbo yrkeshögskola och även på kurser som hålls av yrkespersoner, bland annat på arbetarinstituten och på Konstuniversitetets Teaterhögskola.

I Finland hålls även årligen ett flertal seminarier, föreläsningar, verkstäder och andra evenemang, där man diskuterar frågor som berör konst. Festivalerna utgör en del av förmedlingen av dockteaterkonst till den stora publiken. Dessutom riktar aktörerna inom branschen sina åtgärder och förbindelser till beslutsfattare inom kulturbranschen och andra aktörer för att förbättra och öka förståelsen för dockteaterns betydelse.

Teatermuseet har fått ta emot föremål och publikationer från dockteaterbranschen. Dockteatrar som verkar och har verkat på olika håll i Finland uppmanas och har uppmanats att även framöver arkivera föremål och sin dokumentation på lokala minnesorganisationer. Dessutom uppmanas den äldre generationen att skriva sin historia och sina memoarer. För samlingarna svarar nämnda organisationer. UNIMA Finland strävar efter att hålla sig uppdaterad med arkiveringen inom branschen.

Aura of Puppets och TehdasTeatteri 2013: Shakespeare Stormen. Foto: Jussi Virkkumaa.

Traditionens framtid

Den finländska dockteatern är i sina glansdagar och nya generationer utvecklar branschen vidare med kraft. Dockteaterkonsten har alltid påverkat sitt samhälle, konstnärligt sett, i form av sina utmaningar och som konventionsbrytare. Dockteatern har påverkat miljontals åskådare i Finland och förmedlat konstformens humanistiska budskap under sin mer än 110-år långa historia. Nutidsdockteatern har tagit upp dagsaktuella frågor och genom sina tolkningar väckt upp både publiken och beslutsfattare. Den finländska dockteaterns mångsidighet är en resurs med vars hjälp denna konstform banar sin väg mot paradplatsen inom konsten.

I Finland har dockteatern breddats under 2000-talet både konstnärlig sett, inom utbildningen och till antalet till en betydande faktor på hemmaarenan och internationellt. Dockteater uppfyller alla kännetecken för scenkonsten på yrkesfältet, men i fråga om resurser har den hamnat i marginalen. I fråga om offentligt stöd är dockteater är inte likställd med andra aktörer inom scenkonst.

Dockteatern befinner sig ekonomiskt i en mycket ojämlik situation i förhållande till den övriga scenkonsten i sin helhet. Enlig statistikförda föreställningar höll professionella dockteatrar över 2 700 föreställningar år 2012 vilket utgör 14 procent av alla statistikförda teatrar samma år. Statistikförda dockteatrar fick i offentligt statsstöd 0,2 procent av andelarna. Utanför statistiken blir ännu tiotals yrkesaktörer. Inte en enda av de tiotals dockteateraktörer på det fria fältet har sedan 1993 omfattats av det finansieringssystem som anges i teater- och orkesterlagen. Branschen behöver mer finansiering och resurser, stärkande av dockteaterns professionella verksamhet och ökad synlighet, tillgänglighet och uppskattning. Utvecklandet av dockteatern och att säkerställa den i framtiden är av central betydelse för att trygga branschens verksamhetsförutsättningar vilka med tanke på fria aktörer är i ett så gott som kritiskt tillstånd.

UNIMA Finland rf överlämnade år 2013 till undervisnings- och kulturministeriet en officiell Utredning om läget för dockteatern och nödvändiga åtgärder. Dessutom har föreningen vänt sig till Centret för konstfrämjande, Teaterinfo Finland och andra officiella parter. Påverkningsarbetet har fortgått intensivt i över fem år. Ett projekt under namnet ”Generationernas möte” planeras där branschens tre generationer arbetar tillsammans i växelverkan för att förmedla kunskap och färdigheter och för branschens framtid. De viktigaste uppgifterna i dockteaterbranschen under den närmaste framtiden är att höja finansieringen av den splittrade branschen med små resurser och att trygga utbildningen, utveckla den regionala verksamheten, förbättra samarbetet och informationen, främja kompetensen inom produktionen och inom den specialiserade personalen på det fria fältet och att nätverka i Finland och internationellt. Utbildning inom branschen på alla nivåer är nödvändig för att branschen ska kunna utvecklas. Det är nödvändigt att trygga högskoleutbildning inom dockteater och undervisningen borde ske på både lägre och högre högskolenivå.

Aktör som står bakom förslaget

Suomen UNIMA ry, dockteaterbranschens intresseorganisation

Föreningen för dockteaterkonstnärer Aura of Puppets

Teatteri Hevosenkenkä

Lapin nukketeatteriyhdistys

Dockteatern Ofelia

Pieksämäen Nukkekoti

Privatpersoner: Eero Siren, Anna-Liisa Tarvainen

Källor och länkar till andra informationskällor

Websidor

Internationella dockteaterfestvialen TIP-Fest

Inhemska modern dokcteater minifestivalen Oh my puppets!


Litteratur

Nukketeatteria suomalaisilla näyttämöillä (LIKE 2009).

Artiklar och skrivningar av Marjut Tawast

AROPALTIO, Kirsi et al. Nukketeatteri ja naamioleikit. Helsingfors: Otava, 1979.

ANDRIANOV, Katriina. Esine roolissa. Doktorsavhandling. Tammerfors: Tammerfors Universitet, 2015.

BARIČ, Bojan - AUVINEN, Suvi. Sateenkaaren päässä – YK:n vuosituhatjulistus ja nukketeatteri. Helsingfors: Utrikesministeriet, 2007.

BARIČ, Maija - Kristiina Louhi. Nukketeatteria! Helsingfors: Nukketeatteri Sampo, 1997.

BARIČ, Maija - Kristiina Louhi. Puppet Theatre! Helsingfors: Nukketeatteri Sampo, 2004 (Nukketeatteri Sampo har också förläggat många andra böcker, cd-skivor mm. material).

FALKE, Ishmael. Carrot, sticks and a Black Box - A Guide for the Practise of Contemporary Puppet Theatre. Åbo: Sixfingers Theatre, 2011.

FALKE, Ishmael. Keppi, porkkana ja musta laatikko! – nykynukketeatterin opaskirja. Åbo: Sixfingers Theatre, 2011.

HILTUNEN, Mirja - TORNIAINEN, Liisa (toim.). Naamionuken monet kasvot – Nukketeatteri yhteisöllisenä taidekasvattajana. Rovaniemi: Laplands universitet , 1998.

HIRN, Sven. Nukketeatterimme varhaisvaiheet. Helsingfors: SKS, 2010.

KOKKONEN, Saara. Nukketeatteri elää. Helsingfors: Kirjastopalvelu, 1982.

NÄTTILÄ, Pertti – KINNUNEN, Raimo J. Ransu karvakuono. Helsingfors: WSOY, 2002.

PELTONEN, Leila - TAWAST, Marjut (toim). Nukketeatteria suomalaisilla näyttämöillä. Helsingfors: LIKE, 2009.

PELTONEN, Leila - Nukketeatterin tekijänä Lapissa – pohjoista nukketeatterikulttuuria 1940-luvulta tähän päivään (Atrain&Nord 2019).

PYYSALO, Katri. Kaikenmaailman Kasperit – nukketeatteri museonäyttämöllä. Tammerfors: Nukke- ja pukumuseo, 2001.

RIIKONEN, Mervi. Värien ja varjojen näyttämö. Tammerfors: Cityoffset oy, 2000.

RÄISÄ, Hannu. Nasty Puppet nukketeatteritekniikoita. Helsingfors: Johnny Kniga, 2009.

SIPPOLA, Outi: Elotonkin liikuttuu. Åbo: Aura of Puppets 2016.

SIREN, Eero. Nukketeatteri ja näyttelijän maailma. Doktorsavhandling. Helsingfors: Teaterhögskolan vid Konstuniversitet, 2017.

MUURINEN, Teija, VÄNTSI, Timo ja WITTING Sari. HOKSNOKKA Kirsti Huuhkan nukenrakennusohjeita. Helsingfors: Draamatyö, 2012.

OBS! Mera litteratur i boken "Nukketeatteria suomalaisilla näyttämöillä", sidor 317 – 320.