Färgning med naturliga färgämnen

Plats	Finland
Ämnesord

Utövare och folk som känner till traditionen

I skolundervisningen erbjuder färgning med naturliga färgämnen ett mångsidigt ämnesområde som kan närmas med problemorienterat och ämnesövergripande projektarbete. Lärare i grundskolans undervisning och inom det fria bildningsarbetet utför färgning med naturliga färgämnen på olika kurser och evenemang. I Finland finns föreningen Värjärikilta ry, som vid slutet av år 2022 hade över 500 medlemmar. Föreningen har lokala grupper över hela Finland och en Facebook-grupp Luonnonvärjärit - Värjärikilta, som är öppen för intresserade. Färgning med naturliga färger, färger och nya innovationer undersöks inom det tvärvetenskapliga BioColour-projektet.

Industriell produktion testas inom indigofärgning i företaget Natural Indigo Finland, som har samarbetat med textilindustrin. Traditionen med färgning med naturliga färgämnen har överlevt och överförts till yngre generationer av nya utövare, inte bara genom muntlig kunskap, utan också eftersom färgningsanvisningar i ett tidigt skede har publicerats i tidskrifter och böcker och på senare tid alltmer även i sociala mediekanaler, t.ex. på bloggar och i Facebook-grupper. Rådgivning och kurser för att sprida och upprätthålla färdigheten har organiserats av olika kvinnoorganisationer, särskilt under 1900-talets början under lågkonjunkturen och den ekonomiska depressionen.

Utövande av traditionen

Att färga med naturliga färgämnen utövas idag på många olika sätt och metoderna och defärgämnen som används kan varieras och utvecklas i all oändlighet. Målet med färgningen kan vara att färga enligt gamla recept. Då används välbekanta färgväxter och man strävar efter att färga enligt äldre, kanske till och med komplexa metoder. Till exempel har medlemmar i Värjärikilta deltagit i medeltidsmarknader i färgglada dräkter, organiserat färgningsdemonstrationer och sålt färgade garner. Vid färgning kan antingen inhemska färgväxter användas eller importerade färger. Användningen av naturliga färgfixativ istället för metallsalter är ett miljövänligt sätt att färga, vilket kräver en något annorlunda, tvåstegs färgningsprocess. Blått färgas antingen med vejde ('Isatis tinctoria') eller med importerad indigo ('Indigofera tinctoria'), som var en värdefull handelsvara redan under vikingatiden (800–1025-talet). Röda nyanser fås från al ('Alnus'), brakved ('Frangula alnus') och björk ('Betula') bark. Beroende på färgningsmetoden varierar nyanserna från ljusa nyanser producerade med kokmetoden till intensiva röda nyanser, speciellt erhållna genom fermenteringsmetoden. På 1970-talet spred sig svampfärgning från Nordamerika, där blodspindling('Cortinarius sanguineus') och rödskivig kanelspindling ('Cortinarius semisanguineus') används som källa för ett rött färgämne. Gult fås från flera växter, varav de vanligaste är björkblad, asp- och videblad, renfana och vitmåra. Det finns flera färgningsmetoder: kokfärgning, kallfärgning, kontakttryck och till exempel svampfärgning. Färgningsmetoderna med naturliga färgämnen har utvecklats och man har tagit till hjälpredskap och metoder som avviker från traditionella färgningsanvisningar, till exempel färgning i mikrovågsugn. Utländska recept och metoder har anpassats till inhemska förhållanden och färgväxter. Man har även lärt sig att använda olika växtavfall som uppkommer vid matlagning allt mer. Kontakttryck är en metod där det är möjligt att skapa mönster på tyg genom att överföra växtfärg direkt från blad och blommor till tyget, en teknik kallad ekoprint. Taitoföreningens teknik år 2022 var växtfärgning, och då åtnjöt burkfärgning stor popularitet. . Förutom för färgning används naturliga färgämnen även för olika tygtrycksmetoder.

Traditionens bakgrund och historia

De äldsta uppgifterna om den finska färgningstraditionen härrör från de äldsta textilfynden, som främst är från senare delen av järnåldern, cirka 800–1300 v.t. På grund av att textilier består av organiskt material och lätt bryts ned bevaras de sällan. Å andra sidan har det funnits en praxis att bränna de avlidnas kläder vid begravningar, vilket också har resulterat i att få textilier har bevarats. Forskning tyder på att man i Finland har färgat främst ull med inhemska färgämnen. Under järnåldern användes färgningsmetoder som krävde lång färgningstid eftersom färgningen skedde vid låga temperaturer. Färgerna utvanns från växter som man hittade i naturen. Under järnåldern användes färgningsmetoder som kypsfärgning, mordantfärgning med växtmordanter och fermenteringsmetoder med tanniner. Användningen av alun som mordant och varmfärgning i kokande vatten blev vanligare under medeltiden (ca 1200–1500 v.t.). Bomull var nästan uteslutande importerat och färgat. Även färgämnen importerades till Finland redan i ett tidigt skede. Textilernas färger uppnåddes genom att färga i tre färger ─ blått, rött och gult ─ och genom att överlappa dem på olika sätt eller färga två gånger kunde man skapa andra färger.

Blått framställdes med hjälp av växten vejde eller importerad indigo (Indigofera tinctoria), vilket var en värdefull handelsvara redan under vikingatiden (800–1025-talet). Även roten från färgväxten krapp (Rubia tinctorum) var antingen importerad eller så användes inhemska rotsystem som vitmåra (Galium album), stormåra (Galium mollugo) och gulmåra (Galium verum). Röd färg erhölls även genom att tillsätta roten från blodrot (Potentilla erecta). Gul färg utvanns från flera växter, där de vanligast använda var björkblad, ljung (Calluna vulgaris) och skvattram från rododendronsläktet (Rhododendron tomentosum, tidigare kallad Ledum palustre).

Förmedlande av traditionen

Kunskapen om färgning har traditionellt överförts från generation till generation huvudsakligen muntligen, men instruktioner om goda färgväxter och färgrecept har också skrivits ned och publicerats i böcker, tidningsartiklar eller enbart i receptböcker, vilka har överförts som arv till kommande generationer. Den äldsta färgningsguiden på finska, publicerad av Kansanvalistusseura år 1905, är Alina Helléns broschyr ”Neuvoja kotivärjäykseen kasviaineilla”. Sammanlagt har ungefär tio färgningsmanualer publicerats på finska och flera av dessa har fått flera nyutgåvor.

Forskning kring färgning med naturliga färgämnen har utförts både med hänsyn till historien och färgningstraditionen samt kring nya tillämpningar. Det har publicerats två avhandlingar (Räisänen 2002 och Vajanto 2016) samt flera examensarbeten vid olika högskolor och läroanstalter. Färdigheterna inom färgning förs även vidare genom undervisning. Färgning med naturliga färgämnen undervisas från och med grundskolan vid olika hantverksinriktade läroanstalter. Bland hobbyister delas information aktivt även på sociala medieplattformar. IFacebook-gruppen ”Luonnonvärjärit - Värjärikilta” ställer nybörjare frågor om färgning och mer erfarna delar med sig av sina erfarenheter och sin kunskap. Värjärikilta erbjuder information på sin nya webbplats och målet är att samla grundläggande anvisningar för att hjälpa nybörjare komma igång med färgningen. Under olika evenemang överförs färgningskunskap från Värjärikiltas lokala grupper till nybörjare. Värjärikilta har cirka 10 lokalgrupper. Information om färgning delas med en bredare publik på till exempel forntida- och medeltida marknader samt andra hantverksevenemang.

Färgning med naturliga färgämnen är en populär hobby och traditionen utvecklas ständigt. Färgning kan göras på många olika nivåer och på olika sätt. Alla intresserade kan färga hemma enligt sina egna förmågor och sin entusiasm, till exempel med burkfärgning som inte kräver mycket plats. Detta möjliggör enklare hobbyutövande. Värjärikilta, som har funnits i över 20 år i Finland, har främjat användningen av naturliga färgämnen på många olika sätt. Om somrarna arrangerar de färgningsevenemanget Värjäripäivät där hobbyister och yrkesmänniskor kan samlas. Professionella eller erfarna färgare undervisar deltagare i nya och beprövade tekniker. Under år 2022 har Värjärikilta uppdaterat sin webbplats för att underlätta spridningen och bevarandet av färgningskunskapen.

I den öppna Facebook-gruppen ”Luonnonvärjärit - Värjärikilta” kan alla dela sina hantverk, fråga och utbyta kunskap. Gruppen hade den 10 mars 2023 redan 6807 medlemmar, vilket visar intresset för färgning med naturväxter och traditionens livskraft. Ett hot kan vara att nya hobbyister har mycket entusiasm, men endast lite erfarenhet. Ofta ställs frågor i Facebook-gruppen och någon av medlemmarna svarar. Det vore bra om nybörjaren även dubbelkollar informationen från flera skriftliga källor och samtidigt lär sig grundläggande färgningstekniker. Det finns också beprövade webbplatser på nätet där informationen är erfarenhetsbaserad och pålitlig. Många institut undervisar i färgning med naturliga färgämnen. Även grundskoleelever kan lära sig färgning med naturväxter och relaterad kemi till exempel på handarbetstimmarna. Detta stödjer lärandet om hållbar utveckling redan i låg- och högstadiet.

År 2022 valde Taitoföreningen färgning med naturliga färgämnen som årets teknik. Teman var speciellt kokfärgning av garn, ekoprint och burkfärgning av garn med naturväxter, vilket är möjligt att göra hemma äveni mindre utrymmen. Taitoföreningen har samlat information på sin egen webbplats, där man kan lära sig om ärgning. Detta gav synlighet för färgning under året, inklusive valet av årets färgare på Käsityögala 2022.

BioColour är ett forskningsprojekt finansierat av Finlands Akademi och genomfört av Rådet för strategisk forskning under åren 2019–2025. Målet är att genom forskning främja användningen av biobaserade färgämnen i olika produkter. Hur extraheras färgämnena för användning och är deras föreningar säkra ur miljö- och hälsoperspektiv? I själva färgningsprocessen undersöks färgningsmetoder, förhållanden och hjälpmedel samt hållbarheten av den resulterande färgen i olika förhållanden. En sådan forskning ger också information till vardagsentusiasten. Att skapa mer ekologiska och etiska produkter kräver hållbara lösningar för produktion och användning av färgämnen. Detta skapar möjligheter för användning av naturliga färgämnen både inom industrin och hemma. Företaget Natural Indigo Finland arbetar med industriell tillverkning av naturliga färgämnen med hjälp av växterna vejde, lök och pil. I Finland utvecklas också olika projekt inom cirkulär ekonomi, såsom återvunnen ull och utnyttjande av olika biprodukter från industrin.

Traditionens framtid

Framtiden för användningen av naturliga färgämnen ser ljus ut. Det finns en allt större grupp aktiva entusiaster och intresserade. Värjärikilta arrangerar årligen färgningsevenemanget Värjäyspäivät med program som inkluderar föreläsningar, workshops och färgning. Värjärikilta har lokala grupper på flera platser som ordnar färgningsevenemang. Många olika aktörer, inklusive privata utbildare, läroanstalter, organisationer och samfund, arrangerar kurser i växt- och svampfärgning. Användningen av naturliga färgämnen undervisas brett i olika läroanstalter, från grundskolan till högre utbildning, inom frivillig folkbildning och bland entusiaster.

Relevansen av naturliga färgämnen syns genom det ökande intresset för deras bredare användning inom olika tillämpningar inom cirkulär ekonomi. Ett exempel på detta är det pågående tvärvetenskapliga BioColour-projektet (2019-2025) (https://biocolour.fi), där forskare från Finland, USA och Brasilien arbetar tillsammans. Projektets syfte är att hitta nya, hållbara alternativ och produktionsmetoder för färgindustrins behov. Forskningen inkluderar odlade färgväxter, färgproducerande mikrober samt biprodukter från skogs- och livsmedelsindustrin.

För närvarande är återvinning, hållbar utveckling och uppskattning av naturen viktiga värderingar i samhället. Betydelsen av hantverk och uppskattningen för handgjorda ting har ökat. Lokal produktion betraktas nu som viktigare än tidigare. Globalt har man blivit medveten om textilproduktionens påverkan på klimatförändringar och man förstår nu utvecklingen av utarmning av naturresurser vid tillverkning av textilier. Plaggens ekologiska och etiska aspekter anses vara viktiga.