Finländska förhållandet till skogen
| Finländska förhållandet till skogen | ||||
|---|---|---|---|---|
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Alla finländare har ett förhållande till skogen, som på något sätt bygger på den egna levnadshistorien, släktbakgrunden, livsmiljön, arbetet, fritiden och/eller de delade kulturella uppfattningarna om finskhet. Uppfattningen om skogarnas betydelse och samband med finskheten har byggts och byggs än idag med hjälp av kultur, bildning och utbildning. Skogarna kopplas till Finland och finskhet även utomlands.
Relationen till skogen kan samtidigt bygga på flera perspektiv och vara en del av yrket, vardagen, livsstilen, boendet och fritidssysselsättningarna. Det finländska förhållandet till skogen blir ofta en del av människans identitet. För att existera kräver förhållandet till skogen dock ingen kontinuerlig nära kontakt med skogen: det kan uppträda som åsikter, attityder, värden och uppfattningar.
Många föreningar och grupper delar och upprätthåller ett visst slags förhållande till skogen. Exempel på dessa är skogsyrkesmän, naturföretagare, miljöutbildare, vandrare, scouter, bärplockare, jägare och sommarstugeägare. Förhållandet till skogen kan förknippas med skogen som miljö, material eller källa till inspiration, upplevelser och information.
Förhållandet till skogen är central eftersom över 80 procent av Finlands areal består av skog. Hälften av finländarna bor inom högst 200 meter från en skog och fler än två tredjedelar av finländarna rör sig i naturen varje vecka av olika orsaker. Över hälften av skogarna är i privat ägo och var femte över 20 år gammal finländare äger skog. Skogssektorn sysselsätter direkt 70 000 finländare och skogsklustret, som vid sidan av skogsbruket även inbegriper annan industri och ekonomi, exempelvis pappers- och skogsmaskinsproduktion, planerings-, konsultations- och specialistarbete, 150 000 personer.
Utövande av traditionen
Skogskulturens stora betydelse i Finland grundar sig på den viktigaste naturmiljön, skogen, som finländarna alltid har levt i växelverkan med. Med skogskultur avses individers och samfunds sätt att fungera, praxis, uppfattningar, betydelser och värderingar som är förknippade med skogarna och som delas i sociala sammanhang. Skogskulturen föds i växelverkan mellan människan och skogen och har varierande skogsrelaterade värderingar och olika slags sätt att använda skog, som hör ihop med näring, fritidssysselsättningar och livsföring. Finländarnas förhållande till skogen är flerdimensionell och har alltid haft olika perspektiv. Skogssektorn är en av den finska ekonomins hörnstenar; den är den enda produktionsgrenen i hela landet som klarar sig på världsmarknadens villkor. I Finland är skogssektorn den viktigaste delen av bioekonomi, vilket innebär användning av förnybara naturresurser och förädling av dem till produkter. Den mest betydande förnybara och industriellt förädlingsbara naturresursen i Finland är trä. Skogsbranschen har förnyats kraftigt under pressen av den senaste tidens samhälleliga och globala omvälvningar och behållit sin betydelse. Skogarna utnyttjas mångsidigt även inom annan näringsverksamhet, till exempel turism- och naturproduktsbranschen. Användning av skogarna inom olika slag av näringsverksamhet inbegriper väldigt mycket sakkunskap, know-how och andra yrkeskulturella innehåll, som har långa samhälleliga traditioner inom skogsbranschen, men som även förnyas, lever och tilltar ständigt.
Skogsskyddet lyfter fram mångsidiga och ibland även sinsemellan motstridiga värderingar om skogen. Inom naturvården framhävs skogarnas och skogsnaturens egenvärde, men även användning och skyddande av skogarna på ett ekologiskt hållbart och socialt rättvist sätt.
Skogarna är även en fritidsmiljö vars mångsidiga användning möjliggörs av den med hela världens mått sätt unika allemansrätten. Skogarnas rekreationsanvändning har ökat både på grund av den ökade fritiden och framhävandet av skogens välgörande inverkan. Det är populärt med olika slags fritidssysselsättningar som för ut människan i skogens natur. I skogens natur söker man efter estetiska, uppiggande och rogivande upplevelser.
Till användning av skog och träd kopplas otaliga yrkes- och hantverkskunskaper, varav en del fortfarande har betydelse för arbetet (t.ex. vedhuggning, skogsvård) och en del upprätthåller traditionellt kunnande (t.ex. flottartraditionen, näverarbeten). Det krävs även många färdigheter för att röra sig i skogen.
Skogen är en väsentlig del av den nationella kulturen. Finsk konst, formgivning och arkitektur får ofta sina teman och material från skogen. Kända finska designföretag och varumärken drar nytta av skogen ur gamla och nya utgångspunkter i sina produkter.
Traditionens bakgrund och historia
Finska näringar, habitat och världsbilder har alltid varit starkt anknutna till skogens natur. Både den gamla folkliga traditionen och dagens samhällsdiskussion speglar det flerdimensionella förhållandet till skogen. Finland är känt som ett skogsbruksland där uppehälle och råvaror har fåtts från skogen. Gagnvirke, tjär- och svedjebränning samt skogens gåvor har möjliggjort livet i Finland under århundraden. Finland har varit känt som ett skogsindustriland ända sedan 1800-talet. Ökningen av levnadsstandarden som började i slutet av 1800-talet byggde till stor del på skogsbruket och ännu på 1950-talet försörjde sig nästan hälften av den yrkesverksamma befolkningen på jord- och skogsbruk och totalt över 70 procent av finländarna var en del av jord- och skogsbruksbefolkningen. Skogsbranschen sysselsatte hundratusentals finländare. Användningen av skogarna har vid ingången till 2000-talet blivit mer varierande, men skogsbruket som en del av bioekonomin är fortfarande central i Finland.
Skogen har alltid varit ett samhälleligt delat mentalt landskap, en individuellt upplevd personlig plats och en fritidsmiljö. Redan på 1800-talet utkristalliserades särskilt en högt ifrån sedd utsikt över sjö och skog som Finlands nationallandskap. Den finska landskapsbildsamlingen har varit en av finskhetens mest effektiva uppbyggare. När man pratar om finskhet hänvisar man fortfarande nästan alltid till naturen och särskilt skogen. Det vardagliga språkbruket och namnbeståndet är fulla med skogsrelaterade fraser och uttryck. Skogen har haft en central plats i det finska folkminnet och skogen är fortfarande på många sätt finländarnas andliga hem, som kopplas ihop med mentala och andliga dimensioner.
Förmedlande av traditionen
Det finländska förhållandet till skogen föds och utvecklas från och med barndomen. För många finska familjer och ungdomar är skogen fortfarande en betydelsefull plats och viktig för utvecklingen av identiteten. Minnena om skogen nära det egna hemmet och lekarna där har ofta varit grundläggande för hela livet. Familjerna och fostran hemifrån har stor betydelse för förmedlingen av traditionerna förknippade med vistelse i och användning av skogarna samt för att hålla traditionen levande. Skogen har en viktig plats i många daghems vardag, både som närmiljö och genom särskild narturpedagogisk verksamhet. Natur-, miljö- och skogsinriktningen syns även i många skolors verksamhet och i olika läroämnen kommer skogens natur och användningen av skogen som ett finskt fenomen kraftigt fram. Ett personligt och respekterande förhållningssätt till skogen utvecklas framför allt vid vistelse i skogen och det är möjligt för barn och ungdomar att få en stimulerande omgivning i skogen. Skogsbranschen erbjuder flera yrken där man upprätthåller den egna yrkeskulturen och förmedlar yrkesmässiga skogsrelaterade traditioner.
Även många skogsrelaterade sätt att spendera fritiden på är typiskt finska. En del av dem har en lång historia såsom sommarstugevistelse och hobbyverksamhet inom scoutrörelsen, utflykter, natur, motion, jakt samt svamp- och bärplockning, medan en del är nyare såsom geocaching, airsoft eller stiglöpning. Terräng- och vildmarkskunskap undervisas även inom Finlands försvarsmakt. Eftersom privat ägande av skog och familjeskogsbruk är typiskt för Finland, lär man sig många färdigheter inom skogsanvändning och -vård redan som barn när man växer upp i ett privat skogsbruk.
Skogarna finns med i samhällsdiskussionen. Finländarna oroas av förbuskade landskap, skogsindustrins framtid, skogsbrukets påverkan på miljön, försvinnande ur- och stadsskogar samt alieneringen dels från skogen, dels från att dra nytta av skogen. Förhållandet till skogen förmedlas som en del av den finska kulturen, som det redan har anknutits till på ett varierande sätt.
Traditionens framtid
Det finländska förhållandet till skogen är starkt och mångsidigt, men det finns även många hot som riktar sig mot det. Urbaniseringen och nya fritidsalternativ skapar en alienering från skogen. Att röra sig i naturen kräver en kunskap som riskerar att glesas ut. Skogsägarna bor sällan nära sin skog längre och skogsvårdsarbetet läggs ut på entreprenad till professionella skogsarbetare. Globaliseringen förändrar skogssektorn och påverkar förutsättningarna för utövande av skogsbruk i Finland. Värderingskonflikter ställer olika slags förhållanden till skogen mot varandra och påverkar sinsemellan olika sätt att använda skogen.
Det är viktigt att möjliggöra ett uppbyggande av ett mångsidigt och mångvärdigt förhållande till skogen och att det stöds ända från barndomen. Skogen har en så central betydelse i Finland att en aktiv relation till skogen hjälper till att skapa ett bra liv. Enligt forskning producerar skogen psykiskt, fysiskt och ekonomiskt välmående.
Den finska skogen möjliggör ett unikt förhållande till skogen som innehåller olika och med tiden föränderliga värderingar, tillvägagångssätt och uppfattningar. Ett hållbart förhållande till skogen kan samtidigt vara ekonomiskt, ekologiskt, socialt och kulturellt. När värderingar krockar skapas samhällsdiskussioner, växelverkan och nya tankar. Det finländska förhållandet till skogen lever och utvecklas.
Aktör som står bakom förslaget
Lusto - Suomen Metsämuseo, Suomen Metsäyhdistys, Metsäkeskus, Metsämiesten Säätiö, MTK, Metsäteollisuus ry Suomen Partiolaiset Metsähallitus, Metsähistorian Seura Suomen 4H-liitto
Aktör som stör finska förhållandet till skogen
Metsäteho, Stora Enso, Metsä Group UPM Tapio Oy Metsäkustannus Oy
Källor och länkar till andra informationskällor
Litteratur
Anttonen, Veikko 1994: Erä- ja metsäluonnon pyhyys. – Pekka Laaksonen ja Sirkka-Liisa Mettomäki (toim.), Metsä ja metsänviljaa. Kalevalaseuran vuosikirja 73. Helsinki: SKS.
Elo, Pekka ja Paalanen, Tommi: Ihmisen suhde luontoon.
Karjalainen, Pauli Tapani 2004: Ympäristö ulkoa ja sisältä: geografiasta geobiografiaan. – Raine Mäntysalo (toim.), Paikan heijastuksia. Ihmisen ympäristösuhteen tutkimus ja representaation käsite. Ympäristöalan julkaisuja. Oulu: Oulun yliopisto. S.49–68.
Lukkarinen, Ville 2004: Kansallisen maiseman vertauskuvallisuus ja ympäristön tila. – Ville Lukkarinen ja Annika Waenerberg, Suomi-kuvasta mielenmaisemaan. Kansallismaisemat 1800- ja 1900-luvun vaihteen maalaustaiteessa. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 965. Taidekoti Kirpilän julkaisuja 3. Helsinki: SKS. S. 20–91.
Lundström, Kennet 1999: Skogen som lekplats. – Budkavlen. Årgång 78. Turku: Institut för folklivsforskning vid Åbo Akademi. S. 83–89.
Markkola, Pirjo 2004: Johdanto. Maatalous jälleenrakennuksesta EU-aikaan. – Pirjo Markkola (toim.), Suomen maatalouden historia. Osa 3. S. 14–23. Helsinki: SKS.
Pihkala, Erkki 1982: Maa- ja metsätalouden uusi asema. − Suomen taloushistoria 2. Teollistuva Suomi, 387—407. Helsinki: Tammi.
Raivo, Petri 1997: Kulttuurimaisema: alue, näkymä vai tapa nähdä. – Tuukka Haarni, Marko Karvinen, Hille Koskela ja Sirpa Tani (toim.), Tila, paikka ja maisema. Tutkimusretkiä uuteen maantieteeseen. Tampere: Vastapaino. S. 193–210.
Reitala, Aimo 1987: Metsä suomalaisessa kuvataiteessa. – Aarne Reunala ja Pekka Virtanen (toim.), Metsä suomalaisten elämässä. Monitieteellinen seminaari 18.–19.12.1986. Silva Fennica, Vol. 21 no 4. Helsinki: Suomen metsätieteellinen seura. S. 436–444.
Roiko-Jokela, Heikki (toim.) 2012: Ihminen ja metsä: kohtaamisia arjen historiassa 1 & 2. Helsinki: Metsäkustannus.
Saastamoinen, Olli 2012: Metsät ja puut ihmisten arjessa. Tieteessä tapahtuu vol. 30, nro 2 (2012).
Suutala, Maria 1986: Luonto ja kansallinen itsekäsitys. Runeberg, Topelius Lönnrot ja Snellman suomalaisten luontosuhteen kuvaajina. – Juha Manninen ja Ilkka Patoluoto (toim.), Hyöty, sivistys, kansakunta. Suomalaista aatehistoriaa. Prometheus-sarja. Oulu: Pohjoinen. S. 237–270.
Tani, Sirpa 1997: Maantiede ja kuvien todellisuudet. – Tuukka Haarni, Marko Karvinen, Hille Koskela ja Sirpa Tani (toim.), Tila, paikka ja maisema. Tutkimusretkiä uuteen maantieteeseen. Tampere: Vastapaino. S. 211–226.
Tarkka, Lotte 1994: Metsolan merkki - metsän olento ja kuva vienalaisrunostossa. – Pekka Laaksonen ja Sirkka-Liisa Mettomäki (toim.), Metsä ja metsänviljaa. Kalevalaseuran vuosikirja 73. Helsinki: SKS. S. 56–102.
Tarkka, Lotte 1998: Sense of the forest. Nature and gender in Karelian Oral Poetry. – Satu Apo, Aili Nenola, Laura Stark-Arola (ed.), Gender and folklore. Perspectives on Finnish and Karelian Culture. Studia Fennica Folkloristica 4. Helsinki: SKS. S. 92-142.
Vilppula, Matti 1996: Metsä suomalaisessa kulttuurissa. – Seija Aalto, Auli Hakulinen, Klaus Laalo, Pentti Leino, Anneli Lieko (toim.), Kielestä kiinni. Helsinki: SKS. S. 286–296.
Virtanen, Pekka 2000: Metsänhaltijoita ja muuta metsänväkeä. – Vuosilusto 98–99. Punkaharju: Lusto – Suomen metsämuseo ja metsätietokeskus. S. 14–23.
Virtanen, Pekka 1987: Kansanperinteen metsäkuvia. – Aarne Reunala ja Pekka Virtanen (toim.), Metsä suomalaisten elämässä. Monitieteellinen seminaari 18.–19.12.1986. Silva Fennica, Vol. 21 no 4. Helsinki: Suomen metsätieteellinen seura. S. 453–474.
Wiman, Ronald 1982: Maalta kaupunkiin. – Eino Jutikkala, Yrjö Kaukiainen, Sven-Erik Åström (toim.), Suomen taloushistoria 2. Teollistuva Suomi. S. 494–505.
Web-källor
Luke – Luonnonvarakeskus, Luonnon virkistyskäyttö – Tietoa ulkoilusta.