Finsk boskap och boskapsbrukets traditioner

Plats	Finland
Ämnesord

Utövare och folk som känner till traditionen

Människans och nötkreaturens gemensamma historia uppskattas ha börjat i Finland för minst cirka 4 000 år sedan. Det var början på en period då boskapen blev en integrerad del av människans självhushållning. Kunskapen om boskapsskötsel fördes överfördes från en generation till nästa och information överlämnades från mor till dotter eller från den äldre husmodern till svärdottern. Utökandet av traditionella kunskaper och färdigheter avtog under den efterkrigstida modernisering av jordbruket, när man övergav den inhemska finska boskapen. Antalet skickliga uppfödare av finsk boskap har drastiskt minskat och den traditionella kunskapen riskerar att helt försvinna om inte särskild uppmärksamhet ägnas åt den nu. Förlusten av biodiversitet har ökat intresset för finsk boskap. Som en ursprungligsras är den fortfarande genetiskt mångsidig och därför lämpad för olika användningsområden. I synnerhet bidrar dess betande i traditionella biotoper till att främja den biologiska mångfalden. Det ökade intresset har väckt ett nytt behov av kunskap om boskapsskötsel, eftersom de nya kreatursuppfödarna saknar viktig kunskap som traditionellt fördes vidare mellan generationerna.

Uppfödarna av finsk boskap utnyttjar effektivt sociala medienätverk. Genom olika sociala mediegrupper samlas människor i olika åldrar och yrken, som antingen är intresserade av finsk boskap som hobby eller yrke. Grupperna har tusentals medlemmar, även om antalet egentliga uppfödare av finsk boskap nu bara ett tiotal. Uppfödarna delas in i konventionella mjölkproducenter, självförsörjare och alltmer de som utnyttjar finsk boskap för betemarker, producenter av dikor och förvaltare av biologisk mångfald. År 2021 grundade uppfödarna av finsk boskap en förening vars huvudsyfte är att stödja användningen, uppfödningen och bevarandet av de inhemska rasernas mångsidiga genom. Föreningen erbjuder också medlemmarna stöd och fungerar som deras företrädare. För närvarande har öreningen för finsk boskap Suomenkarja ry cirka 60 medlemmar.

Utövande av traditionen

Finsk boskap är ett samlingsnamn för öst-, väst- och nordfinsk boskap, tre ursprungliga nötkreatursraser. Raserna definieras enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO:s standard som hotade. Finsk boskaps unika egenskaper och genom har till stor del formats av människors behov. I självhushåll var boskapsdjuren en integrerad del av människornas vardag, både på landsbygden och i städerna. Boskapsdjur har fortfarande en viktig plats i den finska kulturen, föreställningar och miljön. De representerar vårt levande kulturarv, den finska biologiska mångfalden och FAO:s globala biodiversitet för att säkra livsmedelstillgången. Tack vare den genetiska mångfalden har den finska boskapen goda möjligheter att anpassa sig till nya föränderliga miljöer även i framtiden.

Boskapsskötseltraditionen för finsk boskap inkluderar fortfarande många aspekter som rör djurvård och förhållandet mellan djur och människa. Boskapsuppfödare berättar att korna är arbetskamrater, husdjur och till och med familjemedlemmar. Att ge kor namn är en viktig del av traditionen och signalerar att finsk boskap behandlas som individer. Vid namngivningen av kalvar används namn som relaterar till naturen och följer ofta ett mönster där kornas släkt kan identifieras. I den traditionella namngivningen användes ofta slutet "-kki" i väst (t.ex. Lemmikki och Mansikki) och slutet "-ke" i öst (Lemmike och Mansike).

Finsk boskap anpassar sig till moderna robotladugårdar, landskapsvård och manuell mjölkning för självhushållning. Flera traditioner som hör till mjölkning har redan till stor del försvunnit, såsom "ripsiminen" (borstande av korna) eller "lehmisavut" (rökning av korna). Under mjölkningen användes löv- eller björkgrenar för att skrämma bort flugor, myggor och bromsar från kornas rygg för att hålla korna lugna. Borstandet användes också för att lära kvigor att mjölkas och var vanligtvis barnens uppgift. I vissa delar av Finland kallades lövgrenar "hosa".

På våren kunde vilande djur, som inte behövde daglig vård, såsom tjurar, kvigor och kalvar, flyttas långt bort från gården. Sommarbetet praktiserades till och med som öbete, dit djuren fördes antingen med båt eller genom simning. På hösten hämtades boskapen tillbaka till ladugården. Sommarbetestraditionen, kallad "kenttäperinne", används fortfarande på många håll i Finland. Särskilt i Tornedalen ingick sommarladugårdar väsentligen i sommarsäsongen. Byarna längs älvarna var tätbebyggda och inkluderade inte betesmarker, så boskapen fördes till utmarkerna för bete. Förr flyttade kvinnfolket, äldre kvinnor, pigor eller unga flickor med boskapen till utmarkerna på sommaren. Under sommaren sköttes vinterladugården: den tvättades och ibland även beboddes. Moderna sommarladugårdar var byggda av plankor och deras användning har på vissa ställen blivit vanligare igen, särskilt i samband med landskapsvårdsarbete när boskapen flyttar långa sträckor för sommaren.

Finska traditionella biotoper (ängar, hagar, hagmarker och skogsbeten) har formats av den tionella boskapsskötseln under hundratals, till och med tusentals år. Efter att betet slutar minskar mångfalden i traditionella biotoper och försvinner till slut genom igenväxning. Betande har också fördelar för att bekämpa klimatförändringen, eftersom koldioxidbindningen i det betade området varar länge på hösten. Det växer också träd i hagmarkerna som binder koldioxid. Den relativt småvuxna finska boskapen är smidiga betare och klarar sig med relativt blygsam föda genom att omvandla naturligt gräs och buskar till kött och mjölk. De klarar även av bete vid stranden eftersom finsk boskap också betar i vattnet. Då de är hornlösa passar de i täta terränger och orsakar därför inte skada på träden.

Kulningstraditionen lever fortfarande hos vissa uppfödare av finsk boskap. Tidigare hade varje stam sin egen metod att kalla på boskapen, så regionalt känner man till åtminstone en karelsk, tavastländsk, åländsk, österbottnisk och savolaxisk version. Förutom stammarna/områdena fanns det även skillnader i gårds-, släkt- och byspecifik kulning. Kulningarna innehöll många olika stilar. Kulningar med rika och mångsidiga musikaliska ornament, det vill säga dekorationer, utgör den äldsta och mest utvecklade arbetsmusiken i Norden. Vi vet också att arbetsmusik, eller sång, har använts i människa-djurförhållanden, till exempel för att lugna kvigor när de lär sig att mjölkas.

Mjölk från finsk boskap användes för att göra smör, ost och surmjölksprodukter som fil, surmjölk och yoghurt. Tidigare var smör och ost viktiga inkomstkällor. Mjölken hade en betydande roll för små barns överlevnad. Mjölken från finsk boskap har en lämplig proteinbalans för osttillverkning. Typiskt gjordes ostar i formar som rundostar, filmjölks- eller äggostar, eller stektes som bruna fläckiga bondostar. Matkulturen kring finsk boskap håller på att återhämta sig i takt med en ökad boskapsmängd.

Traditionens bakgrund och historia

I Finland har nötkreatur uppfötts i tusentals år och de har anpassat sig till de rådande förhållandena, vilket innebär att de tål kylan, den långa mörka vintern och utnyttjar den lokala vegetationen. Denna tåliga och anpassningsbara boskapsstam fortsatte sin existens från förhistorisk tid genom medeltiden och ända fram till idag. Avkomlingarna av Finlands förhistoriska nötkreatur lever fortfarande bland oss som finsk boskap och bär på den traditionella boskapsskötselns arvl. Utvecklingen inom boskapsskötsel under den förmoderna tiden fick fart när syftet med djuren inte alltid krävde slakt. En av de viktigaste anledningarna till att man födde upp nötkreatur var att gödsla åkrarna. Senare blev smör en viktig handelsvara för att betala skatter. Det är värt att notera att nästan all boskap i Finland före mitten av 1800-talet huvudsakligen var av inhemska lantraser, med importerade djur som främst återfanns på herrgårdar. Först mot slutet av 1800-talet ökade användningen av olika djurbeståndd märkbart på grund av intresset för korsningsavel. Den officiella uppkomsten av finsk boskap daters till slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då avelsföreningar grundades för alla tre finska boskapsraser. Dessa föreningar höll stamregister som krävdes för renrasig avel. Samtidigt började dock utländska avelsraser, särskilt ayrshire, få uppmärksamhet när man övergick till mjölkproduktion. Andra världskriget och den kraftiga utvecklingen inom mjölkproduktionen därefter påverkade särskilt öst- och nordfinsk boskap. De evakuerade från Karelen lyckades rädda bara en del av den östfinska boskapen till deras nya hem runtom i Finland. Under Lapplandskriget deltog Sverige i räddningsoperationen för den nordfinska boskapen. Båda evakueringarna resulterade i betydande förluster av boskap. Till exempel återvände inte den nordfinsk boskapen tjurar någonsin från sin evakuering, och antalet kor som återvände hem var också mindre än de som evakuerades. I samband med kriget tog också guldåldern för de finska boskapsraser slut, då importraserna ersatte de inhemska raserna och avelsföreningarna slogs samman.

Mot slutet av 1970-talet insåg man att öst- och nordfinsk boskap var nära att utrotas. Båda rasernas antal hade sjunkit till endast ett tiotal - endast ett par tiotals nordfinska kor fanns kvar. Nordfinska boskapens problem förvärrades av bristen på tjurar för artificiell inseminering. Några bestämda djurhållares och välunderrättade myndigheters åtgärder i sista stund räddade till sist den öst- och nordfinska boskapen från utrotning. Åtgärder för att rädda dem inleddes på statlig nivå på jordbruksskolor på 1970-talet. Ett årtionde senare placerades finsk boskap från avelsprogrammen på tre fängelsegårdar i Pelso, Sukeva och Konnunsuo. Tryggandet av traditionerna kring finsk boskapsskötsel kräver naturligtvis att den finska boskapen överlever som en livskraftig ras. Även om de finska boskapsraserna nu är skyddade och omfattas av officiella genbanksprogram, har till exempel västfinsk boskap oroande nog minskat de senaste åren. Syftet med att skydda de genetiska resurserna är att bevara både finsk boskap som ras och det kulturella arvet på ett hållbart sätt. Hållbara lösningar involverar att beakta miljön, dagens och de kommande generationernas behov samt ekonomiska aspekter.

I augusti 2023 stängde den sista fängelsegenbanken på Pelsogården. De levande genbankarna för finsk boskap fortsätter sin verksamhet på jordbruksskolor: genbanken för västfinsk boskap i Tammerfors på AhlmanEdus gård, genbanken för östfinsk boskap i Kajanaland i Seppälä vid Kainuun ammattiopistos jordbruksskola inom naturresursutbildning , och genbanken för nordfinsk boskap i Rovaniemi på yrkesinstitutet Lappias Louhi-enhet. Dessa gårdar är nyckelplatser för att trygga de levande traditionerna inom finsk boskapskötsel och för att föra dem vidare till kommande generationer.

Förmedlande av traditionen

Tidigare var boskapsvård huvudsakligen kvinnornas ansvar, och kunskapen kring vård av finsk boskap fördes genom generationer från mor till dotter eller från den äldre husmodern till svärdottern. Senare etablerades officiella aktörer, som avels- och rasföreningar, vilka spelade en betydande roll i att förmedla kunskapen. Genom svåra tider har personer i Finland upprätthållit traditionerna kringfinsk boskapsskötsel genom sitt eget arbete. Idag fungerar boskapsuppfödare även som företagare genom att erbjuda bland annat gårdsbesöksverksamhet eller annan djurstödd verksamhet. Man kan bekanta sig med finsk boskapsskötsel vid på husdjursgårdar, ko-läger eller herde-semestrar. De levande genbankdjuren på Ahmmani Loue och Seppälä överför kunskap om djurvård och -hantering till sina elever. Dessutom hjälper Finlands nationella genresursprogram för jord- och skogsbruk samt fiskerihushållning tillsammans med NordisktGenresurscenter (NordGen) och Andelslaget Faba, som producerar avels- och rådgivningstjänster för nötkreatursraser, till att bevara de genetiska resurserna för finsk boskap.

Suomenkarja ry, grundad av uppfödare av finsk boskap 2021, stöder användningen av ursprungliga raser, uppfödning och bevarande av ett mångsidigt genetiskt arv. Dessutom erbjuder föreningen medlemmarna stöd och fungerar som en intressebevakare. För närvarande har föreningen cirka 60 medlemmar. Sociala medieplattformar har blivit en viktig stödjande nätverkskälla för boskapsuppfödare. Exempelvis Suomenkarja - Aito Suomalainen Selviytyjä; itäsuomenkarja eli kyyttö; pohjoissuomenkarja; Suomenkarja lypsylehmänä och ytterligare grupper underhålls i samband med olika projekt.

Traditionens framtid

Finsk boskap och boskapsbrukets traditioner utgör en del av vårt kulturarv: De är en del av den finska biologiska mångfalden som skyddas av Finlands nationella genresursprogram för jord- och skogsbruk samt fiskerihushållning och är en del av FN:s globala biodiversitet för att säkerställa livsmedelssäkerheten. Den genetiska mångfalden som har bildats under lång tid säkerställer de ursprungliga rasernas potential att anpassa sig till föränderliga miljöer även i framtiden. Finland, liksom många andra länder, har förbundit sig att bevara den biologiska mångfalden, som i hög grad inkluderar jordbruksresurserna för ursprungsraser. Bevarandet av de unika boskapsskötelstraditionerna som är förknippade med finsk boskap är beroende av om huruvida finsk boskap inte dör ut. År 2023 står vi i Finland inför en situation där vi riskerar att förlora en djurpopulation som klassificerats som en ursprungsras. En av de mest hotade ursprungliga djurpopulationerna på senare tid är den västfinska boskapen, en av de tre finska ursprungliga nötkreatursraserna. I den allmänna diskussionen har man ännu inte uppmärksammat den kritiska situationen för hela djurpopulationens framtid. Genom att förlora den västfinska boskapen skulle vi även förlora den genetiska mångfalden och kulturarvet som har varit knutet till den under tusentals år.

Idag har djurens roll, värdering och ekonomiska betydelse genomgått stora förändringar, vilket har satt ursprungrasernas framtid i fara. Den ursprungliga användningen av finsk boskap som traditionellt betesdjur har varit en avgörande faktor för återhämtningen av den östfinska boskapen från vågdalen under 1970- och 1980-talen, till dagens nästan tvåtusen individer i en livskraftig population. Just nu är det avgörande att styra bort från riktningen som leder till utrotning och hitta en ny positiv riktning för alla finska boskapsraser - särskilt för den västfinska boskapen.

Aktör som står bakom förslaget

Suomenkarja ry

Kotieläinsektorin johtaja, FT Mervi Honkatukia

Osteologi, dosentti, FT Auli Bläuer

Historian tutkija, FT Hilja Solala

Källor och länkar till andra informationskällor

Literatur

Bläuer, Auli 2015: Voita, villaa ja vetoeläimiä. Karjan ja karjanhoidon varhainen historia Suomessa. Karhunhammas 17. Arkeologia, Turun yliopisto, Turku.

Halmemies Taina. 2019. Kutsu Karjasi Koolle: Karjaperinteestä. JAMK

Honkatukia, M. 2021. Itäsuomenkarjan tilanne vakaa, länsisuomenkarjan huolestuttavasti harvinaistumassa. Elonkierto.

Jumpponen, M. 2019. Suomenkarjan ruokinnan haasteet.

Kaltio, M. J. 1958: 60 vuotta suomenkarjan jalostusta. Suomen karjanjalostusyhdistys r.y.

Karja, Miia & Lilja, Taina (toim.) 2007: Alkuperäisrotujen säilyttämisen taloudelliset, sosiaaliset ja kulttuuriset lähtökohdat. Maa- ja eläintarviketalous 106. Maa- ja elintarviketalouden tutkimuskeskus, Jokioinen.

Kroløkke C, Nørkjær Bang A, Ovaska U, M Honkatukia. 2023. A flock of one's own: Nordic human-mountain cattle kinship-making practices. Society & Animals, 1-25. ISSN1063-1119 (in press).

Maijala, Kalle 1998: Jalostustyöllä tulosta. 100 vuotta naudan- ja sianjalostusta. Suomen Kotieläinjalostusosuuskunta.

Solala, Hilja & Honkatukia, Mervi (toim.) 2022: Snöhvit, Punakorva, Fjellblom. Pohjoisten tunturikarjojen historia, nykypäivä ja tulevaisuus. Näyttelyjulkaisu samannimisestä museonäyttelystä. 3MC – Pohjoiset tunturikarjat. Kulttuuriperintö ja geenivarat -hanke 2022.

Toivio (nyk. Solala), Hilja 2014: ’Risteytyksistä maatiaisrotuihin. Professori Victor Prosch ja kotieläinjalostuksen murros 1800-luvun jälkipuolella’. Teoksessa Eläimet, Lähde – Historiatieteellinen aikakauskirja 2014. 96–122.

Internetkällor

NordGen, Alkuperäisrodut

Paja Ahlaman "Syvennä tietoasi suomenkarjasta!"

Maa- ja metsätalousministeriö, "Suomen maa-, metsäja kalatalouden kansallinen geenivaraohjelma"

Ympäristöhallinnon yhteinen verkkopalvelu "Perinnebiotoopit"