Flottningstraditionen
| Flottningstraditionen | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Människor har rört sig längs vattnet och transporterat tunga laster runtom i världen. Redan i bibeln berättas det hur trä till Salomos tempel flottades från Libanons skogar till byggplatsen. Flottningstraditionen samlar, bevarar och delar de färdigheter och metoder som används för att transportera timmer från avlägsna platser till användningsställen. Behovet av att transportera byggvirke är gammalt. I Finland skaffades timmer till sågverken genom att flotta det från övre delarna av vattendragen. När flottningsmetoderna utvecklades kunde större mängder timmer och längre sträckor transporteras. Skogsindustrin kunde utvecklas. Bäckar, floder, sjöar och hav krävde olika flottningsmetoder, och mekaniseringen förändrade flottningen ytterligare.
Skogs- och flottningsarbetet erbjöd arbete och förtjänstmöjligheter på landsbygden runtom i Finland. Trä som huggits under vintern transporterades med häst till vattendragen. När isen smälte flottades först det lagrade timret från de övre delarna av vattendragen och samlades i större flottar, som sedan vanligtvis släpades till användningsställena. Dessa dragningar genomfördes som gemensamma flottningar. Under gemensamma flottningar samlade alla flottare som arbetade på floden eller sjöarna på ett överenskommet sätt ihop sitt virke. Vid nedre delarna hade varje flottare rätt att ta sitt virke som var märkt med det egna flottningsmärken. Flottningsregler, som beskrev hur flottningen utfördes, fastställdes för varje vattendragsområde.
Föreningar som Suomen Uittoperinneyhdistys ry, Pielisen-Karjalan Tukkilaisyhdistys ry, Evijärviseura ry och Päijät-Hämeen Jätkäperinneyhdistys har grundats för att bevara flottningstraditionen. Dessutom presenterar många byaföreningar flottningsfärdigheter för allmänheten under sommarevenemang. Det finns hundratals flottningsentusiaster i Finland. Under de senaste två åren har över 330 medlemmar anslutit sig till Suomen Uittoperinneyhdistys ry:s Facebook-grupp. Det månatliga besöksantalet har redan stigit till tvåtusen. Medlemsantalet i föreningarna har förblivit stabilt. När de äldre medlemmarna har gått bort har nya entusiaster kommit till. Lusto i Punkaharju och Lapin metsämuseo i Rovaniemi samt Pielisen Savottamuseo i Lieksa har skapat omfattande samlingar av detta kulturarv. Det finns privata museer till exempel i Miekankoski i Mäntyharju och i Palokki i Heinävesi. Även hembygdsmuseer har intressanta samlingar där lokala flottningsmetoder presenteras. I olika delar av Finland har flottningstraditionen hedrats med minnesmärken. I vattendraget Vuoksenen fortsätter Järvi-Suomen uittoyhdistys att bedriva flottning. Flottningen har upphört i andra vattendrag. Trä som huggits från öarna transporteras vattenledes till sin destination. En vanlig kompletterande transportmetod till flottningen är bogsering med pråm. Buntflottning är ett ekonomiskt och ekologiskt sätt att transportera stora mängder på långa transportsträckor. Antalet flottare ökar. De flesta skogsbolag är intresserade av flottning och flottningstraditionen. Antalet stödmedlemmar i Suomen Uittoperinneyhdistys har ökat från cirka fem till över tio på några år.
Utövande av traditionen
Virke transporteras vattenledes. Flottningen upphörde på 1960-talet, men löshuggning har flottats via flottningsrännor vid evenemang. Under flottningsuppvisningar och tävlingar presenteras olika färdigheter som har krävts under löshuggningstiden. Stockar flottas med strömmen och deras färd underlättas med dammar som samlar vatten för flottningen och med styrkilar, det vill säga stockar fastsatta vid stranden som förhindra att de fastnar vid stranden och klippor. När flottningen fortskred till större vattendrag samlades timret i flottar. Flottningen effektiviserades genom att bunta samman virket, som sedan drogs till uppdelningsplatser eller användningsställen.
Vid uppdelningsplatserna fick varje flottare sina egna stockar enligt flottmärkena. Varje flottare hade sitt eget märke, som stämplades på stockarnas ändar. Trästockar drogs i ett tidigt skede med skutor eller pontoner. Ankartrossen virades runt stocken antingen för hand eller med hjälp av en häst. Först fördes ankaret längre bort och sedan började man dra flotten med hjälp av bogserlinan. När man var nära ankaret flyttades det till en ny plats. När motorbåtar blev tillgängliga blev dragningen maskinarbete. Utövandet av flottningstraditionen innebär att att utöva och uppvisa sina flottningsfärdigheter under sommarevenemang och tävlingar. I nordliga älvar användes även tukkilauttoja, som byggdes genom att binda flera stockar samman med träkilar. Flotten hade flera stockknippen efter varandra och styrdes med långa åror som var fastsatta i fören och aktern. I Pello byggdes en traditionell flotte och den släpptes sedan nedför Torneälv. Flottbyggandet och flottleden är dokumenterade på video. Även på Ijo älv har det flottats på liknande sätt. Dessa flottar användes för att transportera tjärntunnor från inlandet. Videor har skapats av flottningskulturhändelser och delats på internet. Museer har samlat in utrustning, dokument och fotografier som är relaterade till flottning. I samband med utställningar har det även varit uppvisningar där flottningskultur har presenterats. Suomen Uittoperinneyhdistys och Pielisen-Karjalan uittoyhdistys deltar i den internationella flottningskulturen genom International Timber-Raftsmen Association. Organisationen arrangerar årligen ett internationellt flottningsevenemang. Flottningsmetoder från olika länder och vattendrag presenteras för flottningsutövare. Evenemanget ordnas i Lieksa år 2024. Organisationen har utsett betydande platser för flottningutgående från flottningsutövande. Långvariga utövare av flottningstraditionen belönas. Organisationen har arbetat för att få flottningstraditionen erkänd av Unesco. Tillsammans ansökte Spanien, Tyskland, Polen, Tjeckien, Lettland och Österrike om att få flottningstraditionen inkluderad på Unescos internationella lista över immateriellt kulturarv. Under Unescos mellanstatliga möte i Rabat, Marocko, konstaterades det att Timber Rafting är ett levande kulturarv den 2 december 2022. Suomen Uittoperinneyhdistys har publicerat tidningen Vonkamies i 26 år. Publikationen har delat minnen och händelser. Upp- och nedgångarna kring flottningen har beskrivits och orsaker och konsekvenser har analyserats. Under de senaste två åren har flottningsutövarna haft en egen Facebook-grupp och föreningen har en webbplats. Internet har underlättat samarbetet mellan utövarna av flottningstraditionen i Finland och internationellt.
Traditionens bakgrund och historia
Finlands skogsindustri uppstod längs flottlederna, eftersom det var det första användbara transportmedlet för stora mängder timmer. Redan på 1600-talet etablerades sågverk nära forsar, som även bedrev exportverksamhet. Ångkraften möjliggjorde i slutet av 1800-talet en ökning av sågverkens storlek. Samtidigt utvecklades flottningsmetoder som lämpade sig för långa transporter. Till exempel, Unescos världsarv Verla befinner sig i mynningen av en stor vattenled. Träsliperier och sågverk byggdes vid flodmynningarna nära kusten. Förutom bearbetning av stora stockar användes även mindre diametrar på virket. Stora pappers-, pappersmassa- och fanérbruk planerades också längs vattenlederna. Det främsta transportsättet fram till 1960-talet var flottning. Väg- och järnvägstransporter utvecklades och ökade sin andel av råvaruleveranserna. Flottningen belastades av kapitalkrävande processer och även om flottningsmetoder mekaniserades, krävdes det fortfarande mycket manuellt arbete. Användningen av virke från både lands- och flottransporter orsakade problem i sågverken och trä som stod i flottförråd ledde till variationer i kvaliteten. Flottning via flotte blev allt vanligare i vattenledsleveranser. Det var ett snabbt transportmedel och lämpade sig för alla typer av transporter. Ändå har knippuflotte behållit sin goda konkurrenskraft på långa avstånd. En enda knippuflotte motsvarar upp till 400 lastbilslass.
Förmedlande av traditionen
Suomen Uittoperinneyhdistys, Pielisen-Karjalan Tukkilaisyhdistys, Evijärviseura och Päijät-Hämeen Jätkäperinne har grundats för att vårda gamla flottningstraditioner. Även i många byaföreningar utövas detta kulturarv och kunskap och färdigheter förmedlas till nya generationer. Nytt material om flottning har dokumenterats för skolor. Utflykter där man berättar om flottning har arrangerats för skolelever. Genom webbplatser och Suomen Uittoperinneyhdistys Facebook-grupp sprids information till entusiaster, men även till många som är intresserade av flottningstraditionen. Sommarevenemang och timmerhuggartävlingar är mer traditionella sätt att föra traditionen vidare. Årligen arrangeras Käylä timmerhuggarveckoslut och timmerhuggarnas SM-tävlingar, och tidvis har det arrangerats evenemang i bland annat Evijärvi, Ijo älv, Kuhmo och Torneälv. I Lieksa, Kuopio och Evijärvi har det ordnats veckovisa föreställningar på sommaren. Vid dessa evenemang lära man ut timmerhuggarfärdigheter. Genom föreningarna är det också möjligt att beställa uppvisningar av professionella. Inom skogsläroanstalter har flottningen varit en del av läroplanen. Järvi-Pohjanmaan folkhögskola har ordnat kurser där man kunnat lära sig timmerhuggarfärdigheter. Man planerar evenemang där detberättas om skogs- och flottningshistoria för studeranden. Ett projekt som förvaltas av Östra Lapplands samkommun har skapat undervisningsvideor om lokala flottningstraditioner för skolelever. En virtuell flottningsvideoproduktion utvecklas. En dokumentärfilm om skogshyttvärdinnor (kämppäemäntä) är på gång. Där berättas om matförsörjningen för stora flottor och timmerhuggningar i Finlands skogar. Att föra traditionen vidare på internet är snabbt och effektivt. Genom videor kan färdigheter förmedlas till olika delar av landet. I framtiden kommer skapandet av internet- och videomaterial samt dess spridning vara ännu viktigare för kulturarbetet.
Traditionens framtid
I en föränderlig värld har flottning och därigenom flottningstraditionen blivit viktigare. Äldre generationer har personlig erfarenhet av flottning, men de yngre saknar beröring med denna tradition. En enkät bland skolelever visar att endast ett fåtal kan berätta om flottning. För bara några decennier sedan var flottning för många det första lönearbetet. Man flottade som mest 16 miljoner m³ om året. Flottning utövades över hela Finland. Under de senaste åren har endast 0,5–1,0 miljoner m³ virke flottats per år, huvudsakligen i Vuoksens vattendrag. Mängden virke som transporteras med skjutpråmar är ungefär samma som flottas. Eftersom bränslekostnaderna har stigit och importen av trä från Ryssland har upphört, har intresset för flottning ökat. Flera företag undersöker möjligheter att spara kostnader genom flottning.
Idag har flottning blivit maskinellt arbete. Flottningen erbjuder inte längre arbetsmöjligheter som tidigare. Kunskapen och färdigheterna inom flottning är allt mer sällsynta. Flottningstraditionen efterfrågas fortfarande. Romantiken kring flottarnas arbete är fortfarande tilltalande. Färdigheterna som användes av flottarna håller på att bli en motionsform. Museiutställningar och flottningsshower fortsätter att intressera allmänheten. Under de senaste åren har det producerats videor som berättar om denna tradition. Dessa har delats på internet. Dessa moderna metoder för att bevara och dela minnen om flottningstraditionen är viktiga.
När flottningens betydelse av olika skäl har ökat har intresset för flottningstraditionerna också ökat. Evenemang och dokumentärsprojekt har hittat sponsorer och publiken har hittat till dessa evenemang. Men att få finansiering för kulturarvsarbete är fortfarande en utmaning. Dock ger EU Leader-finansieringen, som Lapin uittoperinne tutuksi-projektet har fått, hopp till andra kulturarvsutövare.
Aktör som står bakom förslaget
Suomen uittoperinneyhdistys ry
Pielisen-Karjalan tukkilaisyhdistys ry
[1] Lauri Sneliman, projektipäällikkö
Iijoen tukkilautta näytöslaskut, Jarmo Alasiurua vetäjä
Juhani Hakkarainen, Suomen Uittoperinneyhdistys ry:n puheenjohtaja
Källor och länkar till andra informationskällor
Internetkällor
Suomen Uittoperinneyhdistys ry
Evijärviseura.ry-Pohjanmaan Järviseudun Uittomieskämppä
YLE Uutiset: Akrobatiaa tukin päällä koskessa
Suomen Uittoperinneyhdistys facebook-ryhmä
TAPAHTUMAT.LUONTOON.FI Uittovideoita ja muisteluksia
ITÄ-LAPIN JA SODANKYLÄN UITTOPERINNETUTUKSI-HANKE
Videolänkar
Youtube: Miekankosken Uittoperinnepäivä 2018
Youtube: Varistaipaleen kanava - Naiset nipunlaskussa
Youtube: UITTO Nordic Board Company
Yle Areena: Tukkilaiset tulikokeessa
Elävä muisti: Vuoden 1949 ensimmäiset valtakunnalliset tukkilaiskisat
Literatur
Pakkanen Esko. Ankravee! Kirja uitosta. Metsäkustannus 2015.
Pakkanen Esko: Antaa pölkyn juosta, Pieni kirja uitosta. Suomen metsämuseo LUSTO, Suomen Uittajainyhdistys ry. 2004
Purhonen Elias J. Purhonen: Hivakka, eli selonteko uitosta ja sen terminologiasta. 1998
Kalle Päätalon Iijoki-sarja.
Vonkamies julkaisu.
Tunnettuja elokuvia uittoon liittyen: mm. Laulu tulipunaisesta kukasta, Koskenlaskijan morsian, Tukkipojan morsian, Hornankoski, Kaksi vanhaa tukkijätkää, On lautalla pienoinen kahvila, Tukkijoella, Koskenkylän laulu, Me tulemme taas ja Tukkijoella tapahtuu.
Kattavimmat uittoon liittyvät kokoelmat: Metsämuseo Lusto, Lapin metsämuseo ja Pielisen museo.