Gärdgårdsbygge

From Elävän perinnön wikiluettelo
Gärdgårdsbygge
Med i nationella förteckningen
Plats Södra Savolax, Finland
Ämnesord

Utövare och folk som känner till traditionen

Ännu i början av 1900-talet omgavs miljöerna kring en bondgård i Södra Savolax av många traditionella staket. Gårdsplaner och särskilt trädgårdsland inhägnades med gärdsgårdar eller risstaket, fälten och hagmarkerna kantades av sten- och kviststaket, likaså var korridorerna för korna inhägnade på båda sidor. 'Kortlöpande' gärdsgårdar eller staket består av stolpar av samma längd och sträcker sig diagonalt från marken upp till stakets rygg. Ett sådant staket var hållbart om dess pålar tillverkades av skott från gran eller en. Att elda vid stakets nedre delar förlängde deras livslängd. Traditionella gärdsgårdar har byggts över hela Finland. Gärdsgårdar har varit en del av den finländska landsbygdsmiljön i århundraden. Byggandet av gärdsgårdar och deras benämningar kan variera mellan landskapen. Mer exakta uppgifter om staket och deras strukturer finns dock först från 1700-talet. Staket har byggts bland annat för att fånga vilda djur samt för att avgränsa och skydda odlings- och bostadsområden från vilda djur, boskap och tjuvar. Ännu under 2020-talet tillverkas gärdsgårdar för boskap och andra tamdjur. I dagens djurhägn används ofta eltråd tillsammans med gärdsgårdar, vilket kan betraktas som en anpassning av traditionen till samhällets utveckling. Ännu idag används gärdsgårdar som gränser för bostads- och sommarstugeområden. Gärdsgårdar kan sträcka sig i flera kilometer längs åkerns kanter. Veterligen finns det ingen utbildning för traditionellt gärdsgårdsbygge i någon skola i Finland. De som bemästrar tekniken och utövar traditionen är privatpersoner. För närvarande uppskattas det finnas endast några få av dem i Finland.

Riukuaidan rakentajat hymyileväisinä työn teossa.
Bild: Jussi Lonka, Perinnekylä Tupaswilla, Laukaa.

En av de skickligaste inom tillverkningen av traditionella gärdsgårdar är fårfarmaren Matti Partio från Kristina i S:t Michel, som ordnar uppvisningar under sommaren vid olika evenemang. Han har uppträtt vid evenemang som Vanha Savotta i Rautjärvi i Pälkäne, traktor- och lantbruksmuseet Jokipellon traktori- ja maatalousmuseo i Kuortti i Pertunmaa, evenemanget Rauta ja Petrooli i Riihimäki samt Konepäivät vid Tupalan Talomuseon i Asikkala. Denna tradition upprätthålls bland annat genom staketbyggningsevenemang arrangerade av bland annat Forststyrelsen, Maa- ja kotitalousnaiset, hembygdsföreningar, naturskyddsorganisationer och andra föreningar.


Utövande av traditionen

En gärdsgård byggs med seivpar som är satta i marken med jämna avstånd mellan dem, och mellan dem placeras slanor diagonalt i horisontellt läge för att skapa en vägg. På vissa orter är det en del av traditionen att slanorna är kraftigt lutande uppåt och på andra orter nästan i horisontellt läge. För att fästa används grenar som virats runt seivparen (visas, vitas) och för att stödja används stödseivar (tukiseiväs, varakas, pönkä). Verktyg som behövs är järnspett, yxa och handskar eller belagda fingervantar. Nedan beskrivs stegen för att bygga en gärdsgård enligt traditionen från Södra Savolax (Kristina).

Arbetet börjar med att samla material och verktyg. Pinnarna och staketdelen tillverkas och förvaras när det finns lämpligt virke och tillräckligt med tid. Långsamt växande och tättvedigt trä som krysskäringstall eller unggran av en tjocklek på cirka 3 cm används till pinnarna. Det är bra att ha pinnar i olika längder för att kunna anpassa höjden på staketet efter terrängen och markstrukturen. Pinnarna barkas och slipas. För att förhindra förruttnelse hettas pinnarna försiktigt i öppen eld. Stödseivarna fungerar som diagonala stödpelare för varje eller varannat seivpar, på båda sidor av staketet eller bara på ena sidan. En eller tall används som material. Stödseivarna är cirka 2,5 cm tjocka och lika långa som pinnarna. Äldre undervegetationstallar, tallar eller till och med aspar används för staketdelen. De samlas vid gallring av skogen eller vid virkestillverkning. Staketdelen får inte vara för tjock i basen eller för tunn i toppen för att passa tätt mellan seivparen. Staketdelen måste sträcka sig genom minst 2–3 seivpar, det vill säga en längd på över 2 m. Staketdelen barkas på 1–3 platser längs längden om det behövs. Vid behov kan staketdelen delas, då kallas det kviststaket. Helst används en granplanta som har ungefär samma tjocklek som en mans långfinger (ca 1 cm) och en längd på 80–120 cm som slanor. En grangren med ungefär samma storlek kan också användas. Slanorna bör vara färska. Livslängden kan förlängas genom att förvara dem i vatten eller i snö. Slanorna delas från basen innan användning.

Arbetet börjar med att markera platsen och längden på staketet. Sedan gör man hålen för första seivparet i marken med järnspettet i sidled i förhållande till staketet, ungefär 5 cm från varandra. Hålen för nästa seivpar görs ungefär en famn (en famn = 178 cm) från det föregående. Pinnarna bankas ned i hålen och den nedre delen av staketdelen placeras mellan seivparen. En sten placeras på startpunkten för att hålla basen på första staketdelen uppe. Slanorna binds åt åttasidigt genom att slanans topp viras runt ett av seivparen, barksidan utåt under staketet. Därefter viras slanorna runt sig själva så att barksidan hamnar utåt när den viras runt det andra seivparet. Virandet görs så många varv som slanorna tillåter och varje varv viras även runt sig själva. Slanans bas pressas mellan seivparen. Den andra staketdelen placeras lutande över den första. Staketet kan göras tätt eller glest efter behov. Höjden bestäms också efter behov. Stödseivarna (-seivpar) träs mellan seivparen och spänns genom att tryckas stadigt ned i marken vid behov med en käpp på båda sidor av staketet. De 2–3 översta staketdelarna placeras ovanpå stödseivaren. Basen placeras för att börja mitt emellan seivparen. Bindningen görs ovanför.

Pätkä riukuaitaa tien reunassa.
Bild: Matti Partio, Mikkelin Ristiina.

Staketet byggs nedifrån och upp enligt den tidigare beskrivna metoden för den planerade staketlängden. Om ett traditionellt byggt staket ska ersättas kan man tryggt använda en yxa eller annat vasst verktyg utan att oroa sig för slitage på verktygen. Om staketet har fästs med tråd eller spik är det en mödosam process att ta ner det för hand. Efter att ett traditionellt byggt staket har ersatts kan det fortfarande användas som ved, vilket gör det till ett miljövänligt och helt återanvändbart bruksföremål under hela dess livslängd.


Traditionens bakgrund och historia

Gärdsgårdsbygge krävde mycket trä, vilket gjorde att staten på 1700-talet blev oroad inte bara över avverkningen av bygg- och tjärbränsleträ utan också över annan slösaktig skogshantering. Längden på gärdsgårdar och stängsel för bondgårdar och torp mättes och anpassades till åkermarken och antalet djur. Det kunde finnas gärdsgårdar som sträckte sig över flera kilometer. En kartläggning gjord i början av 1900-talet visade att de minsta torpen i Savolax hade proportionellt flest gärdsgårdar. Vårdslös användning av trä betraktades som slöseri och reglerades genom upplysning och sanktioner. Man fruktade att avskogning skulle leda till försämrat klimat och försvåra jordbruket. Gärdsgårdar byggas därefter mer sällan och de blev lägre. Gärdsgårdar byggdes av grupper om 2 till 4 personer. Ofta arbetade en erfaren byggare med en ung pojke, kvinna eller äldre man som fortfarande var "i stånd att arbeta". Till exempel kunde kvinnor i Karelen bygga stängsel parvis medan männen var på sina resor till S:t Petersburg. Även dagarbetare användes. Måttstocken för lönen var avståndet mellan pålarna. En hård mark ökade lönen. Strukturen på gärdsgården varierade inte bara geografiskt utan också beroende på preferenser och naturliga förhållanden. Konstruktionen påverkades av vilket slags djur som stängslet skulle förhindra och hur länge stängslet var tänkt att stå. Enkelheten och estetiken beaktades. Hushållets förmögenhet avspeglades i stängselstrukturen. Det kunde finnas upp till fem slanor i varje par, medan de enklaste stängslen hade bara tre slanor. Höga stängselpålar och stödpålar i varje mellanrum var garantin för gärdsgårdens livslängd. Ett trästängsel kunde också byggas på en stenfot som lagts eller staplats ovanpå varandra.

Ännu i början av 1900-talet var kunskapen om att gärdsgårdsbygge vanlig på landsbygden och var en del av torparnas färdigheter. Gärdsgårdar byggdes på landsbygden inte bara för egen användning utan också som dagsverk för markägaren. Dagsverket kunde ha en noggrant definierad längd i seivpar, som varje torpare var tvungen att utföra. De bästa och mest hållbara gärdsgårdarna tillverkades av en på grund av dess hårdhet och hållbarhet, men det har varit svårt att få tag på och har varit fridlyst ända fram till 2006. Ofta måste man använda gran istället för enbär som material till trästängslen.

Numera är gärdsgårdsbygge inte längre en tradition som majoritetsbefolkningen utövar. De flesta vet inte hur man bygger gärdsgårdar, och om man vill ha ett på sin tomt köps det av en privat entreprenör. Bland entreprenörerna finns de som bygger gärdsgårdar på traditionellt sätt och de som använder halm- eller andra standardträvaror i gärdsgårdsbygget. Gärdsgårdarna har stor variation, och vissa gärdsgårdsbyggare kan bygga gärdsgårdar utan stödpålar. En sådan gärdsgård är inte lika hållbar som en gärdsgård bör vara, utan sjunker ner i marken redan efter några år. För gärdsgårdsbyggarna är det en stolthet att bygga en gärdsgård som klarar av en vuxen mans vikt och tjugo års användning.

Pieni riukuaitainen aitaus.
Bild: Matti Partio, Mikkelin Ristiina.

Byggandet av gärdsgårdar är mycket viktigt för de som utövar traditionen, det är en källa till yrkesstolthet som ger mycket innehåll i livet. Att bygga gärdsgårdar är en egen livsstil. Genom att bygga gärdsgårdar och andra hantverk kan man få upplevelser av glädje och framgång, och det kan också fungera som en form av terapi. Handarbete ger utövarna känslan av framgång och känslan av att vara till nytta för samhället. På den avfolkande landsbygden är detta inte självklart, det kan vara lätt att bara sitta stilla på soffan.


Förmedlande av traditionen

En bra metod för att lära sig att bygga gärdsgårdar är att delta i talko, som till exempel anordnas av Forststyrelsen, Maa- och kotitalousnaiset samt naturskyddsföreningar. Under talkot har man möjlighet att prova på alla arbetsmoment som ingår i gärdsgårdsbygget. Byggtraditionen överförs också genom arbetsuppvisningar som hålls under traditionsevenemang. Traditionen överförs bäst enligt en lärlingsmodell, där en kunnig gärdsgårdsbyggare överför färdigheten till en lärling personligen i en praktisk arbetsmiljö. Vid gärdsgårdskurser överförs traditionen direkt från utövarna till de som är intresserade av färdigheten.

Traditionens framtid

Bevarandet av gärdsgårdstraditionen har uppmärksammats särskilt i Östra Finland. Vid Nyslott museum har man upprättat en beskrivning av gärdgårdsbyggnadssättet vid Puumala Liehtalanniemi kulturgård (godkänd av Puumala kommunstyrelse den 4 november 2019), där ett av målen är att skapa särskilda anvisningar för staketbygget, inklusive gärdsgårdar, portar och grindar. Beskrivningen inkluderar allmänna metoder som att göra sektionsstolpar, slipning av stolparna, kolning, tillverkning av splintved och snoddning av kvistar. Dessutom nämns följande om Liehtalas nuvarande situation gällande gärdsgårdar: ”På betesmarkens östra sida finns en murad stenbas för gärdsgården, så åkrarna har tidigare varit mer öppna. För närvarande är Liehtalas gärdsgårdar jordbaserade, men skötsel- och användningsplanen möjliggör flyttning av gärdsgården. Att bygga nya gärdsgårdar och renovera gamla är en av de mest återkommande och tidskrävande reparationerna på museigården. Därför bör kunskapen om att underhålla gärdsgårdar vara tillräcklig på lokal nivå.”

Framtiden för gärdsgårdstraditionen är för närvarande huvudsakligen beroende av ett fåtal aktiva utövare, som dock redan är i mogen ålder. Ungdomar som trivs ute i naturen behöver inspireras i ämnet med olika utbildningstillfällen. Metoder för att förmedla den korrekta byggtekniken kan vara bland annat (1) handledning från en erfaren gärdsgårdsbyggare enligt lärlingsmodellen, (2) gärdsgårdstalko, (3) arbetsuppvisningar, (4) en kurs i att bygga gärdsgårdar som en valfri kurs inom skogsbranschen vid yrkesskolor, (5) utbildning vid medborgarinstitut och folkhögskolor, (6) utveckling av webbutbildningsmaterial och (7) information och marknadsföring till naturnära organisationer, som exempelvis Scouterna. Det finns en betydande potential för efterfrågan på gärdsgårdar: gamla föremål och landsbygdsromantik tilltalar många inredare och konsumenter. Dessutom är ekologiskt tänk en viktig faktor för många, och inte alla människor vill köpa industriellt tillverkade nya varor. Gärdsgården är ett ekologiskt bruksföremål, vars material kommer direkt från naturen. Att skaffa en gärdsgård till den egna trädgården stödjer dessutom finländskt företagande, hantverkskunnande och traditionellt kunnande. Efter sina användningsår kan den ännu utnyttjas exempelvis som bränsle.


Aktör som står bakom förslaget

Maa- ja kotitalousnaisten Keskus, Vantaa

Etelä-Savon Maa- ja kotitalousnaiset, Mikkeli

Lammasfarmari Matti Partio

TM Riitta Laamanen

Källor och länkar till andra informationskällor

Internetkällor

Etelä-Savon maa- ja kotitalousnaiset.fi: Aitatalkoiden järjestäminen. Esimerkkikortti 8

Kaleva.fi: Riu´ut aidaksi ilman nauloja tai rautalankaa

Maaseutukuriiri.blogspot.com: Mahdollisuutena Maisema -hankkeen ja Metsähallituksen riukuaitatalkoot

Puumalan Liehtalanniemen museotilan rakennustapaselostus

Suomenkuvalehti.fi: 64-vuotias Matti Partio tekee riukuaitaa ja ainakin hetken maailma on seesteinen ja sopuisa

Suomenmaa.fi: Riukuaidalle on kysyntää

Video: Riukuaitoja Matti Partio

Video: Matti Partio riukuaidan teossa Tupaswillan maisemissa

Video: Matti Partio riukuaidan teossa Vanhan Savotan metsä- ja maatalousnäyttelyssä 2014

Video: Riukuaitatalkoot perinnemaisemissa 2014

Video: Reino Halin puuaidan teossa

Literatur

Forssell Lotta: Puinen riukuaita kunnioittaa perinteitä, 24 - 27. TerveMetsä, Stora Enson Metsä-lehti metsänomistajille, 03/2014.

Korhonen Teppo: Aita. Perinteiset aidat ja portit. Maahenki Oy. 2013.

Kovanen & Luostarinen & Lahdenvesi-Korhonen: Koppelj, sarani ja kokkitalli. Opas maatalouden rakennusperinnön vaalimiseen Etelä-Savossa. Pro Agria. Offsetpaino Tuovinen. 2004.

Mahdollisuutena maisema -hankkeen pienesite: Aitatalkoiden järjestäminen. Maisemanhoitokortti 8.

Partanen Hannele & Korhonen Teppo & Kovanen Kirsti (toim.): Riukuaita ja pärekatto. Opas perinteisestä rakentamisesta. Maa- ja kotitalousnaisten keskus. Painorauma. 2002.

Partio Matti: Haastattelu 9.10.2019 Mikkelin Ristiinassa, 28.10.2019 Mikkelin Rantakylässä ja 20.11.2019 Mikkelin Ristiinassa.

Pasanen Sari: Aidat ja portit. Viherympäristöliitto ry. Art-Print Oy. 2002.

Salonen Taru & Poranen Taneli: Aitakirja. Opas kauniin ja käytännöllisen aidan rakentajalle. Moreeni. 2017.

Tuormaa Markus: Puutyöt pärekorista pistoaitaan. Metsäkustannus. 2014.

Tuormaa Markus: Menneen maailman aita, 70 – 73. Metsälehti Makasiini, 02/2019.