Glasblåsning

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search
Glasblåsning
Plats Suomi
Ämnesord Glas, Glasblåsning, Glashytta, glasformgivning, Glasblåsare

Utövare och folk som känner till traditionen

Kaappo Lähdesmäki bearbetar ett påbörjat föremål med en träkupa. Lasismi, Riihimäki 2011. Bild: Finlands glasmuseum / Marja-Leena Salo / TAKO-projekt

Glastillverkning har skett genom blåsning redan i över 2000 år. Också i Finland har glasindustrin som bäst sysselsatt flera tusen människor. Glasindustrin har nästan försvunnit från Finland. Numera bedrivs industriell glastillverkning i Finland nästan enbart vid Iittalas glasbruk. Bruket sysselsätter nästan 200 personer, varav en fjärdedel är blåsare. Dessutom har Finland flera små hyttor som andelslag eller som företag som tillverkar glas genom blåsning. Utbildningscentret Tavastia utbildar blåsare i Notsjö, i Ikalis i Sastamala samkommun. Genom grundexamen kommer man in i branschen. Årligen utexamineras det i medeltal 10 blåsare. Större delen av de utexaminerade fortsätter sina studier, oftast inom kulturbranschen, en del med glas. Sedan 1993 har de som stannat inom branschen skapat en stark ny glastillverkningstradition i vårt land. Branschen är fortfarande liten men de segaste har stannat kvar och främjat manuell glastillverkning.

Finlands glasmuseum samlar aktivt information om glasblåsningens historia i Finland. Suomen lasi elää-glasutställningarna, som arrangeras vart femte år, har synliggjort de stora förändringar som det har skett inom branschen sedan 1981. Museets utställnings- och forskningsverksamhet stödjer också annars bevarandet av traditionen och nytt glas.


Utövande av traditionen

Glasblåsning är grundmetoden i glastillverkning. Glas kan blåsas utan att använda en form, med det är vanligare att blåsa i en form, antingen så att man snurrar på glaset eller genom fusing. Blåsaren gör givetvis också mycket annat än blåser. Blåsaren har traditionellt assistenter och föremålen uppstår inte genom enbart blåsarens arbete utan av ett arbetslag. Numera arbetar en del blåsare utan assistenter med hjälp av redskap de utvecklat. En del blåsare samarbetar med yrkesformgivare och -konstnärer genom att tillverka enskilda konstverk, prototyper, till och med serieproduktion. En del blåsare har också en utbildning inom konst- eller formgivningsbranschen, så att de kan förverkliga sina egna verk.

En förvaringsburk blåses i Riihimäki glasbruk på 1920-talet. Bild: Finlands glasmuseum


Glasindustrins problem har medfört olika lösningar såväl internationellt som i Finland. I Finland har man sedan början av 1990-talet utbildat fler blåsare än någonsin förut. Många av de mest uppskattade blåsarna har fungerat som lärare. Till en början var syftet med utbildningen att utbilda blåsare för industrin. Artesaner och artenomer inom glasbranschen har dock oftast fått sysselsätta sig själva. Många nya glashyttor har uppstått nära industrin just på grund av bevarandet av traditionen. Till exempel i Notsjö och Riihimäki finns hyttor och studior som har blivit ställen för tidsfördriv för de gamla glasblåsarna. Så förmedlas traditionen vidare även om det inte är i samma omfattning som i de gamla glasbruken. Numera skaffar många unga glasblåsare sig industrierfarenheter utomlands. Så bildas en stark grund från vilken man kan bygga upp sina specialkunskaper med de gamla glasblåsarnas hjälp.


Traditionens bakgrund och historia

Glasblåsning uppfanns för mer än 2 000 år sedan i Mellanöstern. Till Finland kom det blåst glas redan på järnåldern. När Finlands första glasbruk grundades 1681, var blåsning redan etablerad och nästan den enda glastillverkningsmetoden. De första blåsarna kom från Sverige, men de var ursprungligen tyska. Glasblåsarna hade en central roll ända till mitten av 1800-talet, i Finland ofta även senare. Hyttans ägare visste ofta ingenting om tillverkningen. Industrialiseringen bringade tekniska experter till glasbruken. Arbetet delades genom att arbetslagets storlek växte upptill tiodubbelt. De delar som krävde mindre yrkeskunskaper fick mindre bra belönade assistenter göra.

Glasblåsarens kunskaper har uppskattats också senare. Identiteten som en skicklig hantverkare och en industriarbetare har varit paradoxal. Arbetslagets mästare har varit den mest uppskattade yrkespersonen. Det var viktigt att få vara med som lärjunge i de skickligaste mästarnas arbetslag. Så ärvde de unga sina mästares kunskaper.

Sara Hulkkonen tar glas från ugnen till pipans ände. Notsjö glaskompani 2011. Bild: Finlands glasmuseum / Marja-Leena Salo / TAKO-projekt


Förmedlande av traditionen

Numera förmedlas traditionen av skolorna och genom aktivt samarbete mellan gamla mästare och unga glasblåsare. Studerandena måste göra praktik i bruk eller i enskilda konstnärers verkstäder. I Notsjö ordnas regelbundet verkstäder där antingen finländska eller utländska blåsare lär ut specialtekniker. Kunskaper förmedlas också genom pensionerade glasblåsare: många besöker dagligen små verkstäder.

Yrkesskolan Tavastia arrangerar tilläggsutbildning som leder till examen för glastillverkare som redan är verksamma inom yrket. På hösten 2014 trädde Undervisningsstyrelsens nya examensgrunder i kraft för både Yrkesexamen för glasblåsare (gesäll) (YE) och Specialyrkesexamen för glasblåsarmästare (SYE). Birkalands yrkeshögskola arrangerar blåsningskurser för sina elever med syftet att lära dem formgivningssamarbete tillsammans med blåsare.

Glasblåsning avviker stort från de flesta andra hantverkskunskaperna: den kan man i praktiken inte ha som hobby. För hobby är den för dyr.


Traditionens framtid

För att glasblåsning ska leva vidare som kulturarv förutsätts å ena sidan att utbildningen ska bevaras och å andra sidan att nya glåsblåsarföretagares och formgivarföretagares verksamhet ska stödjas. Stödet behöver inte nödvändigtvis vara direkt ekonomiskt stöd från staten eller kommunerna utan framför allt en ökad uppskattning för hantverkskunskapen och att hantverkets värde som en del av kulturarvet erkänns.

Glashyttorna arrangerar efter möjlighet verkstäder och kurser där antingen gamla glasblåsare eller utländska kunnare undervisar. Kultur- och upplevelseturism bringar besökare till hyttorna och ökar kännedomen om och uppskattningen av hantverkskunskapen i allmänhetens ögon. Finlands glasmuseum fungerar i samarbete med hyttor i samband med främjandet av turismen.

Aktör som står bakom förslaget

Suomen lasimuseo, Suomen lasimuseon ystävät ry, Nuutajärven lasikylän kulttuurisäätiö, Riihimäen Lasinpuhaltajakerho ry, Aalto-yliopisto Taiteiden ja suunnittelun korkeakoulu Hämeen ammattikorkeakoulu HAMK, Koulutuskeskus Tavastia, Sastamalan koulutuskuntayhtymä


Källor och länkar till andra informationskällor

Lasihyttejä: Bianco Blu, Hytti ry, Lasismi, Mafka&Alakoski, Nuutajärvi, Lasistudio Pekka Paunila, Soda Shop Design, Lasistudio Jan Torstensson

Riihimäki Glasblåsare Klubben träningsmaterial för gymnasieelever: http://www.lasinpuhaltajat.fi/flipbook/vihko/

Reijo Ahtokari, Suomen lasiteollisuus 1681-1981, Helsinki 1981.

Vilho Annala, Suomen lasiteollisuus I / II, Helsinki 1931 / 1948.

Markku Annila, Vanhat lasini : suomalaista lasia 1700-luvulta 1900-luvun alkuun, Suomen lasimuseo, Riihimäki 2006.

Kaj Franck, teema ja muunnelmia, theme and variation, Heinolan kaupunginmuseo, Lahti 1987.

Helena Tynell, Design 1943-1998, Suomen lasimuseo, Riihimäki 1998.

Humppila, lasitehdas tien varrella, Lasitutkimuksia - Glass Research XIV (2002), Suomen lasimuseo, Riihimäki 2002.

Kaisa Koivisto, Kolme tarinaa lasista, Lasitutkimuksia - Glass Research XIII, Suomen lasimuseo, Riihimäki 2001.

Kaisa Koivisto (ed.), Ilmatar - Skymaiden, Glass by Nanny Still, The Finnish Glass Museum, Riihimäki 2003.

Kaisa Koivisto, Markku Salo: Cries and Whispers / Huutoja ja kuiskauksia, The Finnish Glass Museum, Riihimäki 2008.

Kristalli! Suomalaisen kristallin tarina, Lasitutkimuksia - Glass Research XII, Suomen lasimuseo, Riihimäki 1999.

Uta Laurén, Gunnel Nyman, Beauty Captured in Glass, Lasiin vangittu kauneus, Suomen lasimuseo, Riihimäki 2009.

Antti Metsänkylä - Pirkko Suutari, Työryhmä: verstakko, Museovirasto, Helsinki 1992.

Virpi Nurmi, Lasinvalmistajat ja lasinvalmistus Suomessa 1900-luvun alkupuolella, Suomen muinaismuistoyhdistys, Helsinki 1989.

Nuutajärvi - Kartano ja lasipruuki, Museovirasto, Helsinki 1983.

Nuutajärvi, 200 vuotta suomalaista lasia, 200 Years of Finnish Glass, Hackman, Tampere 1993.

Oiva Toikka, Lasi, Glass, Suomen lasimuseo, Riihimäki 1988.

Oiva Toikka, Lasia, Nuutajärveltä, Amos Andersonin taidemuseo, Helsinki 1995.

Osakeyhtiö Kumela, lasimaalaamosta tehtaaksi, Suomen lasimuseo, Riihimäki 2002.

Mirja Orvola (toim. ed.), Heikki Orvola, Craft Design, Pohjoinen, Oulu 2000.

Riihimäen Lasia, Riihimäen Lasi Oy 1910-1990, Suomen lasimuseo, Riihimäki 1910.

100 vuotta Karhulan lasia, Lasitutkimuksia V, Suomen lasimuseo, Riihimäki 1989.

Marja-Leena Salo, Into & polte - Nuutajärven lasikylän tekijöiden tarinoita, Nuutajärvi 2015.

Suomalaisen lasin juhlaa, Iittala 125, Designmuseo, Helsinki 2006.

Suomen lasi elää, Finnish Glass Lives Suomen lasimuseo, Riihimäki 1986.

Suomen lasi elää 2, Finnish Glass Lives 2, Suomen lasimuseo, Riihimäki 1990.

Suomen lasi elää 3, Finnish Glass Lives 3, Suomen lasimuseo, Riihimäki 1995.

Suomen lasi elää 4, Finnish Glass Lives 4, Suomen lasimuseo, Riihimäki 2000.

Suomen lasi elää 5, Finnish Glass Lives 5, Suomen lasimuseo, Riihimäki 2005.

Suomen lasi elää 6, Finnish Glass Lives 6, Suomen lasimuseo, Riihimäki 2010.

Suomen lasi elää 7, Finnish Glass Lives 7, Suomen lasimuseo, Riihimäki 2015.

Markku Tasala, Lasintekijöiden tarinoita Iittalasta, Designor Oy Ab 2001.

Tapio Wirkkala, ajattelevat kädet, Taideteollisuusmuseo, WSOY, Helsinki 2000.