Guldsmedsarbete

From Elävän perinnön wikiluettelo
Guldsmedsarbete
Med i nationella förteckningen
Plats Finland
Ämnesord

Utövare och folk som känner till traditionen

Guldsmedsarbete utövas av guldsmeder och smyckestillverkare runt om i landet. För närvarande erbjuds utbildning inom branschen vid nio gymnasier och på högskolenivå vid två läroanstalter. Även det traditionella läroavtalsalternativet finns tillgängligt, där kunskapen överförs från mästare till lärling. Dock regleras kraven för läroavtal och kurskrav av Utbildningsstyrelsen. Förutom några större producenter är guldsmeder främst mikroföretagare som antingen arbetar ensamma eller i små gemensamma verkstäder. Smycken tillverkas idag av en mängd olika material, men här talar vi om traditionellt guldsmedsarbete och tekniker. Kunskapsnivån är fortfarande relativt hög i Finland, men nedskärningar och besparingar inom hantverksutbildning innebär att utbildningstiden inte räcker för att behärska yrket som guldsmed. Efter examen ligger det på studerandens eget ansvar att skaffa sig erfarenhet och skicklighet, vilket orsakar problem, särskilt vid jobbsökande när färdighetsnivån inte längre uppfyller arbetsgivarens krav. Naturbegåvade och motiverade studerande kan kompensera för den bristfälliga kunskapen och erfarenheten, men generellt sett kan man konstatera att yrkesskickligheten har försämrats. Organisationer som Finnish Goldsmith Association, Jewellery Art Association Finnish Silversmiths och Ornamo stödjer yrkesutövarna och bevarandet och utvecklandet av traditionen. Genom sociala medier knyts smyckesbranschens utövare löst samman och där delas information mellan yrkesverksamma. I vissa städer finns fortfarande föreningar för guldsmeder, men deras betydelse har minskat de senaste 15–20 åren. Finlands ur- och smyckemuseum Kruunu (senare Kruunu) dokumenterar, forskar i och presenterar traditionen genom utställningar. Kruunus uppgift är att sprida kunskap om klock- och smyckebranschens betydelse. Enligt strategin ansvarar Kruunumuseet för att dokumentera historien om tidsmätning, tiduppfattningar, klock- och smyckesrelaterat kulturarv: användningssituationer och -vanor (identitet), tillverkningsmetoder och verktyg, design och konst, företagshistoria, fenomen, berättelser och minnen, bilder, media, arkivmaterial, klockor och smycken.

Utövande av traditionen

Inträdet av nya material och teknologi inom smyckestillverkning har förändrat och diversifierat smyckesvärlden. Även betydelsen av råmaterial har förändrats. Guld och silver är inte längre självklara, utan plast, faner och många andra material har kommit in i smyckesvärlden. Detta har skapat en ny generation smyckestillverkare som inte längre förlitar sig på guld- och silversmedstraditionen. Därför blir det allt viktigare att vårda guldsmedsbranschens flertusenåriga kulturarv, så att kunskapen kan överföras till kommande generationer i dess helhet. Idag utövas traditionen främst av småföretagare som har utbildning inom guldsmedsbranschen och som tillverkar och reparerar smycken för sina kunder.

Ett utmärkande drag för den finländska guldsmedstraditionen är att guldsmeden själv sätter infattningarna för ädelstenarna. I resten av världen är det vanligt att det finns en särskild yrkeskår av stensättare som fäster ädelstenarna i smycken och guldsmederna tillverkar infattningen av ädla metaller för ädelstenarna.

Smycket är en intressant och meningsfull form av självuttryck. Ett smycke berättar något om både sin användare och tillverkare. Medborgarinstitut arrangerar olika smyckeskurser, till exempel kedjevävning. Denna aktivitet är viktig eftersom medvetenheten och intresset för branschen och traditionen sprids till bredare kretsar genom hobbyverksamhet. I Kruunumuseets program arrangeras då och då arbetsuppvisningar. Även de stora smyckestillverkarna förmedlar bilden av en guldsmed vid sitt arbetsbord till sina kunder.

I stora företag används ganska mycket gjutteknik av produktionsskäl. Det gör att arbetsmoment kan rationaliseras och exempelvis den krävande steninfattningen kan göras som en del av gjutprocessen.

Arbetsmetoderna skiljer sig åt mellan små verkstäder och industriella processer. Detta syns exempelvis i variationerna av ytbehandling. Små tillverkare och företagare designar mer individuella smycken än industrin, som producerar stora smyckesserier som kan tillverkas under flera år. I praktiken kan smycken delas in i tre kategorier, vilkas utgångspunkter skiljer sig åt i design och produktionssätt. Dessa smycken säljs genom olika försäljningskanaler och kanske också användarna skiljer sig.

• Design > Industriell massproduktion, detaljhandeln

• Hantverk> Guldsmed, mästartradition, egen arbetslokal och butik

• Konst > Smyckeskonst, egen arbetslokal, gallerier, utställningar

Tävlingar, mässor och andra hantverksevenemang är också viktiga forum där guldsmedstraditionen syns. Till exempel har bröllopsmässor blivit en viktig plats för guldsmedsbranschens synlighet.

Traditionens bakgrund och historia

Guldsmedsbranschen är en tusentals år gammal hantverkstradition. Metoderna och verktygen har förblivit ganska liknande under tidens gång, även om maskinernas ankomst har underlättat många arbetsmoment. Inom skråväsendet utbildade branschen sina egna arbetstagare genom mästare/lärlingsmodellen och kontrollerade således både kvaliteten och kompetensnivån som ansågs tillräcklig för yrkeskunnande. Idag bär utbildningsinrättningar och yrkesproffs ansvaret för att föra traditionen vidare. Dock orsakar den betydande förkortningen av utbildningstiden oro för om den tysta kunskapen och skickligheten överförs till nästa generation i samma omfattning som den har varit och bör vara.

Det finns ganska mycket hobbyverksamhet inom smyckesbranschen. Nästan alla medborgarinstitut erbjuder olika smyckeskurser, och även guldsmeder själva har blivit aktiva och erbjuder småskaliga kurser till sina kunder. Det här populära fenomenet är viktigt och det öppnar upp för hobbyutövare att förstå yrkets krävande och mångsidiga natur.

En mycket viktig del av den finländska guldsmedstraditionen är Fabergés arv från S:t Petersburg. De flesta av Fabergés mästare var finländare och efter revolutionen flyttade guldsmedstraditionen från S:t Petersburg till Finland med emigranterna. Lärare från S:t Petersburg arbetade som lärare vid guldsmedsskolorna, och denna tradition har fortsatt ända fram till idag främst i skolorna i Lahtis. En särskild egenskap i detta är att det användes något olika tekniker jämfört med övriga Europa.

Förmedlande av traditionen

I dag förs traditionen främst vidare genom yrkesutbildning. Tidigare fördes kunskapen från mästare till lärling, men nu från lärare till elev. Den största utmaningen för överföring av traditionen är att utbildningen har förkortats så att den erbjudna tiden inte räcker för att uppnå tillräcklig yrkeskunnighet och erfarenhet. Det finns fortfarande lärarkrafter som har mycket erfarenhet och kunskap, men de nya och kommande lärarna kommer att ha betydligt svagare kunskaper och färdigheter i sitt uppdrag. Det resulterar automatiskt i att överföringen av traditionen och den tysta kunskapen försvagas.

Traditionens framtid

Traditionen genomgår en kraftig förändring i den digitaliserade världen. Nya metoder möjliggör tillverkning av smycken via digitala applikationer även för de som inte har utbildning inom guldsmedsbranschen och konsumentens uppfattning om traditionell yrkesskicklighet grumlas. I samhället syns traditionens förändring till exempel hos ädelmetallernas minskade betydelse inom smyckestillverkning, modevärldens snabba cykler och smyckestillverkningens ökade volym genom industriell produktion. Smyckesbärarna delas dock upp i två grupper: de som värdesätter och använder klassiska ädelmetallssmycken och de som bär iögonfallande massproducerade modessmycken. Mångfalden gör det allt viktigare för traditionens bevarare att betona färdighet, värden och kvalitet i en hård konkurrens med industriella "kopior".

Aktör som står bakom förslaget

Suomen Kultaseppien Liitto ry

Suomen Kello- ja Korumuseo Kruunu

Källor och länkar till andra informationskällor

Internetkällor

Sarah Laukkanen, "Kultaseppien liitto: Suomalainen koruvalmistus uhkaa siirtyä ulkomaille" Yle 10.11.2017

Suomen kello- korumuseo Kruunu, "Kultasepäntyö ammattina" 5.10.2020

Tuija Vierto, "Kultaseppien grand old man arvioi nykykoruja: "Niissä elää Fabergén henki" – katso kuvat taiturimaisista koruista" 28.10.2018

Mikko Tuomikoski, "Suomi sai uudet "kruununjalokivet" – Jenni Haukio kantaa kaulallaan korua, jolle ei voi laskea hintaa" 31.5.2017

Heikki Rönty, "Korun arvo muodostuu tunteesta – eikä uusi tekniikka sitä ainakaan vähennä" 25.8.2016

Kello- ja korualan tietopankki, kasvava ja kehittyvä alusta jonne kuka tahansa voi lisätä tietoa ja kuvia.

Videor

Henrik Kihlman: Hopeaseppä mestari

Suomen kello- ja korumuseo Kruunu, Suomalaisen spektroliittikorun valmistusta 16.4.2020

Love Mandala, "Jewelry making process. Enamel making." 15.6.


Literatur

Guld och Silversmeder i Finland 1373 - 1873, Tyra Borg

Fabergé ja hänen suomalaiset mestarinsa, Ulla Tillander Godenhielm

Itsenäisyyden ajan suomalainen koru, Helena Pahlman, Lars Pahlman, Tuula Poutasuo, Päivi Ruutiainen, Ulla Tillander-Godenhielm, Esko Timonen

Kultasepän käsikirja 1945. Toimittanut Uuno V. Aarne ja L.M. Viherjuuri.

Suomalaisen kultajahopeasepäntyön historian bibliografia, Koonnut Visa Immonen (sisältää 44 sivua alan kirjallisuutta)

Suomalaisia Antiikkikoruja, Raimo Fagerström, wsoy, 1989


Doktorsavhandlingar:

Onko puhelinkoppi koru? Nykykoru taiteen kentällä. Päivi Ruutiainen.2012. Lapin yliopisto.

Arjen Trilogia. Korutaide taiteen tekemisen ja kokemisen välineenä. Petteri Ikonen.2004. Taideteollinen korkeakoulu.

Women and jewelry. Asocial Approach to Wearing and Possesing Jewelry. petra Ahde-Deal.2013 Taideteollinen korkeakoulu.

Kertomuksi akulatseppien yrittäjyydestä Kaisa Hyrsky. 2021 Helsingin Yliopisto. Käsityötiede.

The Imperial Russian Award System 1894-1917. Ulla Tillander-Godemhielm.2005. Helsingin Yliopisto.

Korualan koulupolku. Taike. Heli Kauhanen.


Läroboker

Kivenistutus. Jalokivien istutus kulatsepän työssä, 2013. 3. uudistettu painos. Immo Lahtela.

Hopeasepän pajasta. Heikki Seppä. OPH. 1999.

Kultasepän aineoppija ammattikemia. pekka Vaissi ja Hannu Huovinen. OPH. 2009.

Kultasepän jalokivioppi. Esko Timonen.