Kajanalands peilikäs
| Kajanalands peilikäs | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Peilikäs-traditionens tryggande och kontinuitet påverkades i hög grad av etablerandet av hantverksföreningen Kainuun Kotiteollisuusyhdistys och rådgivningsstationer i olika områden inom Kajanaland. Efter att Taito Kainuu och Kainuun Pirtti avslutade sin verksamhet år 2014 arkiverades den traditionella kunskapen och föremålen i Kajanalands museums samlingar och i Kajanastadsarkiv.
Peilikäs-traditionen upprätthålls genom undervisning i vävning vid Kajanaland medborgarinstitut och kurser i traditionellt hantverk. I varje kommun inom Kajanaland finns ett medborgarinstut grundat på 1970-talet, baserad på lagen om fritt bildningsarbete och dess syften. Rektorer, planeringslärare och heltidslärare har sina kvalifikationer enligt den nämnda lagen. Kommunerna är ansvariga för att driva medborgarinstituten och erhåller statligt stöd för undervisningsverksamheten enligt Lagen om fritt bildningsarbete. Vid medborgarinstuten finns en planeringslärare eller heltidslärare som ansvarar för textilarbeten, och deras ansvarsområde inkluderar att årligen sammanställa undervisningsprogram för ämnesområdet tillsammans med vävnads- och textillärarna.
Utövande av traditionen
Peilikäs är en ojämnvävd matta med specifika mönster och ofta även färgsättning som särskilt förknippas med Kajanaland. Peilikäs utgör både ett uttryck för hantverksfärdighet och den kajanaländska livsstilen. Mönstret på peilikäs ses i många sammanhang som en ikonisk symbol för Kajanaland och används i kommersiella sammanhang, grafik samt i handgjorda produkter (vantar, strumpor och mattor) gjorda med olika tekniker. Peilikäs-ranan används fortfarande som överdrag och väggdekoration, och den visas upp på museer i Kajanaland som ett exempel på den avlägsna och resursfattiga regionens smarta textiltradition.
De fysiska egenskaperna hos den traditionella peilikäs-ranan, särskilt dess enkelhet i tillverkningen och strukturens värme, främjar den långvariga, traditionella användningen och tillverkningen av textilen. Dessa egenskaper påverkade också att ranan utvecklades till ett immateriellt kulturarv. Även om de första mönstren för peilikäs redan var dokumenterade i det nationella museiväsendets samlingar vid dess grundande, exluderade den rådande uppfattningen om folkligt konsthantverk de enkla östliga bruksföremålen från det museala intresset. Speciellt ranans långvariga användning verkar ha gjort den icke-historisk och därmed svår att bevara, vilket i sin tur har gjort den till en traditionell form av hantverk med ett ökat musealt värde.
Traditionens bakgrund och historia
Den traditionella peilikäs-rana är en enkel halvullvävd ulltextil med ripsbindning, vanligen traditionsenligt tillverkad med material som fanns till hands i hemmet. Till skillnad från Västra Finlands dekorativa ranor användes peilikäs främst som sängtäcke, tack vare dess tunga struktur och värmande material som gjorde den särskilt passande för detta ändamål. Vid 1900-talsskiftet täckte husmödrarna sängar på golvet, bänkar och i sovrummen där familjen, arbetare och gäster sov med peilikäs-ranor. Även husbonden hade användning av peilikäs. De använde peilikäs-lärft för att täcka hästen och placerade sedan peilikäs-täcken ovanpå för att hålla resande varma i släden. Användningen och tillverkningen av traditionella peilikäs-ranor fortsatte länge i Kajanaland. Medan liknande textilier i Västra Finland hade trängts undan av dekorativa ranor redan på 1800-talet, användes ripsvävda ullmattor från Övre Nordbotten, Lappland och Kajanaland som täcken ända fram till 1950-talet. Fenomenet är kopplat till perioder av återhämtning av traditionella försörjningsmodeller i ett samhälle som långsamt moderniserades. Även om hantverksskolor och olika kurser på 1900-talet spred nya material, vävtekniker och heminredningstextilier till Kajanaland, togs de gamla och självförsörjande metoderna i bruk när de behövdes som mest, exempelvis under 1930-talets kristider och 1940-talets återuppbyggnadstid då användningen av traditionella textilier ökade.
De första textilierna av peilikäs registrerades i samlingarna hos det Historisk-etnologiska museet innan det blev Finlands Nationalmuseum under den nationalromantiken. År 1894 gjorde arkitekterna Yrjö Blomstedt (1871–1912) och Victor Sucksdorff (1866–1952) en forsknings- och samlingsresa till Karelen i Ryssland. Trots sina planer stannade de några dagar på den finska sidan, i det som idag är Kajanaland, där de förvånades över att hitta intressant, sällsynt, ursprungligt och gammalt material för sin forskning. Forskarna var särskilt förtjusta i de lokala utövarnas skicklighet och de speciella vävmönstren som fanns i området. De kajanaländska textilierna och peilikäs-ranorna föll i glömska i ett halvt sekel. Även om dessa ranor samlades in och undersöktes i andra delar av Finland, som Egentliga Finland, Österbotten, Satakunta, Tavastland och Lappland, nämndes inte de kajanaländska textilierna i de allmänna översikterna av folklig kultur, såsom Atlas över Finlands folkkultur (1976). Det är värt att notera att inte ens de tidigare samlingarna, såsom Blomstedts och Sucksdorffs samlingar, påverkade innehållet i begreppet folklig konst, som framhävde västfinländsk folkkultur. På 1940-talet återupptäcktes peilikäs, tack vare förtjänstfulla förespråkare för hemindustrin: Kotiteollisuusliitto, landsbygdsförvaltningens hemindustriavdelning och hemindustriföreningar som ville betona betydelsen av regionala mönster och produkter baserade på dessa, och hur de främjar handarbetskonsten och försörjningen. I Kajanaland presenterades dessa ranor vid Kajaani hembygdsförenings 40-årsjubileumsutställning på initiativ av inspektören Toini-Inkeri Kaukonen. Kaukonen framhävde att peilikäs var äkta, sällsynt och en del av den nationella hantverksindustrin. När också den lokala hemindustriföreningens ledare, Salme Tervonen, tog upp frågan, skapades en modern produktion av traditionella ranor i regionen, som fick symboliseras av inredningstextilen Kainuun peilikäs, Kajanaländsk peilikäs.
Nationalmuseets och Kajanaland hembygdsmuseers samlingar fylldes från och med 1960-talet med peilikäs-ranor och bitar från ranor . Denna dokumentation relaterades till ett efterkrigstida återuppvaknandeför lokalpatriotismen och hembygdsarbetet. I det här sammanhanget handlade det inte längre om att samla vävda mönster, utan ranorna dokumenterades för att beskriva inredningen i kajanaländska hem och en livsstil som höll på att försvinna. I det regionala centralmuseet Kajanaland Museum manifesterades peilikäs kulturella arv i samband med att kommunen övertog museiverksamheten (1977), då ranan presenterades som den enda textilen i det nya museets grundutställning, i sitt traditionella produktions- och användningssammanhang. När det regionala museiarbetet började i början av 1980-talet identifierades behovet av att dokumentera och forska kring kajanaländska textiltraditioner och frågan togs upp i museets IKI-tidning. Temaumret (1/1983) presenterade kajanaländska ranor som hantverksprodukter och beskrev dokumentationen av ranor i Finlands Nationalmuseums och Wetterhoffs hemindustriskolors elevsamlingar. Dessa händelser hade även en inverkan på peilikäs ökade nationella uppmärksamhet och acceptans. I Ulla Harjumäkis Kankaankutojan sidosoppi presenteras peilikäs tillsammans med andra finska folkliga ranor med namnet Kajanaländsk peilikäs.
I efterdyningarna av andra världskriget och den lokala patriotismens återuppvaknande ökade intresset för det finska hantverket med regionala inriktningar. Då inkluderades peilikäs i den nationella kategorin för hantverk, något som motiverades av ranans äkta finska och kajanaländska egenskaper. Ranans regionala betydelse utvecklades under namnet Kajanaländsk peilikäs som en produkt från Kainuun Pirtti, kopplat till både framgångsrik näringsverksamhet och traditionens kontinuitet och lokala ursprungl
Förmedlande av traditionen
Traditionen förmedlas numera sällan till kommande generationer inom familjen som tidigare. Överföringen av traditionen betonas främst i undervisningsplanen för vävkurserna. Den gemenskap som uppstår på vävkurserna skapar en gynnsam miljö för att föra traditionen vidare. Åldersstrukturen bland eleverna är bred, från unga till äldre, som har minnen av textilier som vävts hemma och de minnen och berättelser de gett upphov till. Lärarens betydelse betonas genom deras förståelse för den kajanaländska textiltraditionen och hur de integrerar den i kursens läroplan. I målen och innehållet för medborgarinstitutens undervisning i vävning betonas traditionens betydelse och uppskattning. På kurserna lär man sig att designa och konstruera textilier, antingen enskilt eller i grupp under lärarens handledning. Att utvärdera det egna arbetet och grupparbetet inspirerar till ytterligare lärande och experimenterande. Undervisningen ges i lokaler ägda av kommunen, hembygdsgårdar eller lokaler hyrda av privata ägare. Undervisning ordnas också enligt invånarnas önskemål i mer avlägsna byar i Kajanaland. Institutens kurser kan pågå antingen en termin eller ett läsår. Timantalet är runt 80–100 timmar per läsår. Vävkurserna hålls både dag- och kvällstid för att ge möjlighet för arbetande personer, arbetslösa samt medborgare i olika åldrar att delta. Kurserna hålls en gång i veckan med handledning av läraren, och när planen är klar och arbetet har kommit igång ordentligt kan eleverna fortsätta väva på egen tid.
På kurserna kan vuxna, föräldrar eller mor-/farföräldrar ta med sig barn, så att de kan se, uppleva och delta i vävningens och hantarbetets olika faser. Under terminerna samt i början av sommarlovet arrangerar instituten väv- och hantverkskurser för barn och ungdomar. Vid medborgarinstitutet Kainuun kansalaisopisto finns undervisning enligt läroplanen för grundläggande konst och hantverk för barn och ungdomar. Information om kurserna sprids på institutens hemsidor, i tryckta studieprogram, lokala tidningar samt i särskilda kursbroschyrer. Vid terminsslutet anordnar medborgarinstituten utställningar med elevarbeten, där besökare också kan ta del av elevernas presentationer av sina arbeten. På medborgarinstitutens hemsidor finns bildgallerier med videor och bilder från evenemang och utställningar.
Peilikäs-tyget konstrueras som en grupp där var och en deltar i arbetet. Vi kommer överens om varpens bredd, uppsättningen, trådsättningen och varpbindningen. Peilikäs ger varje vävare möjlighet att designa sitt eget mönster när det kommer till material, mönster och färgsättning. Med samma varp kan man väva väggtextilier, överdrag till dekorationsdynor, bordstextilier eller tyg till väskor. En Peilikäs-rana kan vävas med ulltrådar, mattrasor, snöre eller garn. Peilikäs-mönster anpassas både för handvävning och maskinell vävning. Användningen av mönstren i textiltryck eller keramikmönster skapar nya dimensioner.
Traditionens framtid
I Kajanalands peilikäs finns det, förutom synliga former, mönster, färger och föremål, en tidlös, immateriell betydelse. Kunskapen och uppskattningen av den rika historien, kunskapen och traditionen skapar möjligheter till nytt tänkande och skapande. Förvandlingen från århundraden som bruksföremål till en dekorativ textil och fortsatt användning som mångsidigt brukstextil och -föremål ger en bred bild av traditionen och dess utveckling. Kursutbudet i vävning och traditionella hantverkskurser för barn och ungdomar lägger grunden för bevarandet och förnyelsen av traditionen. Dessa textilier och föremål, som kan beröras och bäras, innehåller en levande historia, en immateriell tradition. Väggbonaderna i offentliga lokaler i Kajanaland och i privata hem är fortfarande högt ansedda och vävs antingen på kurser eller i hemväverier. Det blir allt mer populärt att väva peilikäs-ranor med en mängd olika material. Den enkla, avskalade och lätt modifierbara designen passar för vävning, stickning eller tryck på textil. Vävda peilikäs-tavlor och stickade plagg är vackra och karakteristiska gåvor från företag och kommuner i Kajanaland, med en berättelse som är hämtad från Kajanalands peilikäs-tradition.
Aktör som står bakom förslaget
Kainuun Museo, Maria Pöppönen
Kajaanin Kalevalaiset Naiset ry, Eila Parviainen
Jyväskylän yliopisto, Helena Lonkila
Källor och länkar till andra informationskällor
Literatur
Lonkila, Helena. Syvällä Sydänmaassa: Yrjö Blomstedtin Ja Victor Sucksdorffin Kainuu. Jyväskylä: University of Jyväskylä, 2016.
Lonkila, Helena, ja Janne Vilkuna. Peilikäs Peilinä. [Kajaani]: [Kainuun museo], 2005.
Lonkila, H. (2005). Peilikäs raanu as a mirror. Nordisk museologi, 2005(2), 114119.
Lonkila, Helena. "Oma Omituinen Kuosi." Väylä: Paltamon Puolueeton Paikallislehti 2002: 4.
Branschens aktörers webbplatser