Logdans

Kohteesta Elävä perintö -wiki
Loikkaa: valikkoon, hakuun
Logdans
Sijainti Suomi
Asiasanat dans, logdans, danslave, sällskapsdanser, nöjesevenemang

Utövare och folk som känner till traditionen

Särkkä log i Punkalaidun. Bild: Markku Poutala.
Pyhäsalmi Storlog. Bild: Sari Hovila 2011.

Med logdans avses nöjesevenemang som centreras kring pardans och dessa danser ordnas på dansbanor som byggts för detta specifika ändamål, ofta utanför städer. Logdans har långa anor i Finland och är än idag mycket populära bland allmänheten. I enkäten som gjordes av Taloustutkimus 1991 uppgav 37 % av svararna att de kunde tänka sig att gå på logdans, vilket utgör 1,85 miljoner människor av Finlands dåvarande befolkning. Den livligaste kvällen är midsommaraftonen och för en del dansare är den sommarens enda besök. De ivrigaste går på dansen tre gånger om veckan eller oftare under sommaren, och deras dansresor kan nå flera landskaps områden.

En del dansare förbättrar sina kunskaper på kurser. Många dansplatser erbjuder en kurs på köpet innan dansen börjar. Förutom dansskolor arrangeras kurser av ett femtiotal sällskapsdansklubbar. Till en sällskapsdanslärarens yrke finns utbildning på yrkeshögskolenivån, och undervisningsfältet är rätt omfattande – från danshandledare till lärare som fått sin behörighet på olika sätt.

På 1900-talet var de flesta dansarrangörerna allmännyttiga föreningar såsom ungdoms- och idrottsföreningar och frivilliga brandkårer, och många deltagare var talkofolk. Numera finns det också många ställen som fungerar på kommersiell basis och med anställd arbetskraft, men talkoarbetets andel är fortfarande stor.

En viktig roll i logdansen är musikerna som ger takten. På en liten scen kan uppträdaren vara en duo eller till och med en enda spelare med syntinstrument. På större ställen finns det ofta åtminstone en nationellt känd uppträdare som är specialiserad på dansmusik. Om orkestern uppträder ensam, är musikperioderna vanligtvis 45 minuter långa och pauserna 15 minuter långa. Ofta finns det emellertid två orkestrar, så det blir levande musik under hela kvällen. Numera räcker det inte med bara instrumentalmusik; man vill gärna ha en del av låtar med sång. Till sammansättningen kan höra en medlem som är specialiserad på att enbart sjunga, eller sången kan produceras av en eller flera orkestermedlemmar vid sidan av spelandet.


Utövande av traditionen

I Finland finns fler än 300 regelbundet fungerande danslogar och -hus, där det årligen arrangeras nästan 5 000 dansevenemang. Dessutom ordnas enskilda evenemang. Sommaren är livligare än vintern: i juli arrangeras ungefär tre gånger så många dansevenemang som i januari.

På vissa logar dansas det hela sommaren, till och med flera gånger om veckan, på vissa endast en gång. Antalet logar har minskat men deras genomsnittliga storlek har hela tiden vuxit. På 1940-talet var den typiska danslogen 100 m² stor. På 1990-talet ansågs en log på 250 m² vara liten, och en log på 400 m² var inte exceptionell. En del av utvecklingen har alltså varit koncentration snarare än en nettominskning i dansaktivitet.

Det finns ungefär 15 dansrytmer som spelas eller dansas till: foxtrot, tango, vals, långsam vals, humppa, jenka, polka, mazurka, hambo, jive, fusku, bugg, samba, rumba, cha cha cha, salsa. Musiken (dansrytmen) bestämmer inte entydigt dansarten, utan vissa dansrytmer kan dansas på flera olika sätt. Till dansarter som inte har någon egen dansrytm men som man dansar under varje danskväll hör fusku och bugg. Orkestern kan också spela sådana stycken som inte tydligt hör ihop med någon dansart, och då improviserar dansarna ofta med friare steg.

De nutida dansarterna har internationella rötter men har under årtionden utvecklats till nationella varianter. På 1900-talet fanns det synliga skillnader även mellan landskapen, men efter att dansarnas rörlighet ökade har skillnaderna jämnats ut. En av de viktigaste danserna är finländsk tango. Den väcker fram starka känslor ur såväl dansens som känslotillståndets synvinkel. Till unika finländska danser räknas även fusku och foxtrot. I Finland skiljder sig danssättet för dessa danser jämfört med i andra länder. Nationellt egenartad är även polka, som har inspirerat både dansarna och spelarna till allt större hastigheter. Dansen har till slut blivit så snabb att man egentligen inte hinner ta steg utan foten som träffar golvet studsar elastiskt som en gummiboll. Förutom polkan är även humppa, jenka och mazurka tydligt finländska danser. I dansevenemang förekommer även dansarter som har bevarat sin ursprungliga form, såsom långsam vals, cha cha, rumba, samba och jive.

Särkkä, bjudningrad. Bild Ari Ellert

Logdansen har utvecklat en egen etikett och på detta sätt blir dansevenemanget behagligt för alla parter. Dansarna ställer upp sig på två rader, kvinnorna på en rad och männen på en annan. En skylt eller en ljustavla anger vilket kön har tur att bjuda upp. Turen kan bytas i början av varje timme eller så kan det vara samma tur största delen av kvällen. Dansen går moturs kring logen (beroende på danslogens struktur) och dansarna ställer sig ofta i logens mitt för danser där man stannar på sin plats. Mannen är traditionellt den som för i dansen, medan kvinnan följer.

Det förväntas att orkestern spelar två stycken i rad för samma dansrytm, och man dansar dem med samma par. Därefter tackar båda för dansen, mannen följer kvinnan till sin plats, och båda tackar igen. Oftast börjar och avslutas dansen med vals. De andra dansernas ordning får uppträdarna välja. Vissa dansplatser har som vana att vissa dansarter ska spelas under varje danskväll, och vid behov spelas musik från plattor.


Traditionens bakgrund och historia

Före mitten av 1800-talet dansade man i stugor och rior, på vägar och broar. Fanns det inte någon sådan plats, dög ett jämnt berg eller ett sand- eller gräsfält som underlag.

I tidningar nämns danslogar sedan år 1879. Enligt tidningen i Raumo fanns det 1893 logar överallt, till skribentens förtret. Dansmotståndarna nöjde sig inte med protestskrifter: de förstörde logar, byggde igen dem och förstörde igen. Men visst fanns det också folk som hade förståelse för ungdomarnas danshobby. Vissa bönder byggde danslogar på sin egen mark och dem vågade man åtminstone inte offentligt förstöra.

Hanga log i Hankasalmi.

På 1940-talet byggdes fortfarande mest enkla öppna log på omkring 10x10 meter. De användes ofta endast ett par år. Större paviljonger med tak trängde undan de öppna logarna på 1950-talet. 1950-talet var sällskapsdansens gyllene tid, och många logar från den tiden är fortfarande i bruk. En populär modell var en mutterformad log med åtta hörn som stöddes av en tjock pelare i mitten. Den typiska storleken var litet över 200 m². Det finns olika uppskattningar om antalet logar. I Museiverkets insamlingstävling hittades över 800 namngivna sommarlogar, men samma log kunde ha flera namn, och alla logar fungerade inte samtidigt.

Statsmakten förhöll sig negativt till logdans och sökte dämpa den med nöjesskatt. Den stadgades år 1914 och var i bruk till år 1981. Som högst var den 50 procent av biljettens pris. Skatten undgicks genom att sälja samma biljetter två gånger eller låta bli att ge skattesedeln till tillförlitliga bekanta. Det hände även att dansen maskerades som en soaré. I slutet av en soaré kunde man dansa i en timme skattefritt. Om poliserna anlände, kunde någon till exempel börja hålla ett festtal mitt i dansen.

Finland var veterligen det enda landet i världen där dans förbjöds under det andra världskriget. Det första förbjudet förordnades i början av vinterkriget. Under mellanfreden tilläts dans, men när fortsättningskriget började deklarerades dansförbudet på nytt och det gällde i tre år.

Dansförbudet kringgicks och bröts emot. Enligt en berättelse från Kauhajoki bars danslogen till plats i stycken; den monterades i början av dansen och nedmonterades efteråt. I Helsingfors arrangerades danser under benämningen danskurs, men år 1943 tolkades även de som offentliga nöjestillställningar dvs om man tog in elever medan kursen pågick eller arrangerade mer än en halvtimme av gemensam dans under en dag. Man ingrep till och med i privata hemfester, om gästerna var för många. På ett bröllop fick bröllopsparet dansa en vals medan de andra fick nöja sig med att se på.

Brott mot förbudet kunde innebära böter, till och med fängelse. Dansare hade sina egna motåtgärder: de installerade en vakt utanför nöjesplatsen, och när polisen kom, skingrades folket. Listigare personer kunde ordna med en scen inför myndigheterna: när polisen kom gick männen och kvinnorna till varsin sida av salen och en solist uppträdde med en solosång. När polisen hade gått sin väg, fortsatte dansen. Dansarna var dock rädda för razzior, och inte utan orsak: år 1944 blev en person dödligt sårad av en poliskula när publiken flydde från en razzia.

Pukkilansaari log i Isokyrö.

Logkulturen böjde sig inte under trycket från ovan, men under 1960- och 1970-talen blev det en kris när konkurrerande tidsfördriv och ny populärmusik trängde in. Under en tid arrangerades evenemang som erbjöd något för var och en: en orkester spelade traditionell dansmusik och en annan uppträdare spelade schlager för den yngre generationen. Konceptet fungerade inte så bra, och många danslogar fick stänga sina dörrar. Atmosfären började förändras på 1980-talet och blev återigen mer positiv mot dans. Denna popularitetsökning och kulturisk synlighet gentemot allmänheten har särskilt främjats av humppafestivalen i Villmanstrand 1977–88 samt Tangomarknaden i Seinäjoki som startades 1985. Dansundervisning har betydligt utvidgats och sällskapsdanslärare utbildas på högskolenivå.


Förmedlande av traditionen

Fram till slutet av 1900-talet lärde man sig danserna från släktingar eller vänner. Numera spelar dansskolor, logdansklubbar och -föreningar en märkbart större roll i förmedlandet av traditionen. Dansskolor och föreningar som koncentrerar sig på pardans arrangerar dansundervisning i form av olika danskurser. Dessutom arrangerar föreningar dansresor till danslogar på olika håll i Finland, danskryssningar och annan hobbydansverksamhet för sina medlemmar. Dansens element förmedlas i hög grad även direkt från en dansare till en annan, även om detta ofta är så omärkligt att dansarna inte nödvändigtvis lägger märke till det.

Traditionen förmedlas vidare och utvecklas också via utbildning av danshandledare och -lärare. Handledare för föreningsverksamhet utbildas på Suomen Seuratanssiliitto SUSEL ry:s sällskapsdanshandledarutbildningar och i utbildningar som arrangeras av några privata parter. Inom Suomen Tanssinopettajain Liitto STOL ry fungerar en sällskapsdansavdelning. Medlemskap till denna förening sökes genom en examen. Lärarutbildning i pardans på högskolenivå arrangeras i Uleåborg yrkeshögskola, veterligen som den enda instans i världen. Utbildningens omfattning är 240 sp. Logdanstraditionens kulturella styrka återspeglas även i det att utlandsfinländare på många platser har grundat gemenskaper som samlas ihop för Finlandsdanser, alltså logdanser. Detta sker bland annat i Los Angeles, Florida, Australien, på Teneriffa, i Göteborg och i Eskilstuna. Logdans stärker alltså även utlandsfinländarnas särpräglade finländska kulturidentitet.

För den "stora allmänheten" som inte dansar logdanser är dansen stämplad som ålderdomlig: dansen är "humppa för äldre". Ändå lockar logdans fortfarande deltagare i alla åldrar – också unga – och de som anslår sig till kulturen får märka att logdans är en livskraftig kultur som lockar människor med den gemensamma musikaliska rörelsens glädje, gladsinthet och hobbyns sociala karaktär. Många entusiaster anser att det är särskilt värdefullt inom logdanskulturen att alkoholkonsumtionen (jämfört med förr) spelar en tydligt mindre roll nu.

Logdansens etikett förmedlas på många sätt: många danslogar har till exempel en separat skylt som informerar dansarna om just den logens "trafikregler". Danslogarnas layout varierar så med dessa trafikregler vill man ge anvisningar om var på danslogen det är bäst att dansa på sin plats eller ta sig fram så att det inte uppstår olägenheter för andra dansare. Dansetiketten förmedlas också direkt som muntlig tradition från en entusiast till en annan. Dansetiketten lärs i viss mån ut (bland annat hur man ska beakta de andra dansarna) på danskurser.


Traditionens framtid

Den mest betydande förändringen inom danskulturen är möjligen attityden. Ännu på 1990-talet rådde allmänt förakt för logdans, särskilt i städerna. En rätt radikal förändring har skett angående alkoholkonsumtion. Vid många gamla logar byggdes en egen finka för förvaring av berusade bråkmakare, men numera är berusade personer sällsynta på logarna. Detta har säkert bidragit till att dansen har utvecklat en positiv bild, och numera ses logdansen också som ett socialt motionsevenemang som främjar hälsan. Televisionsserien "Dansar med stjärnorna" har ökat det allmänna intresset för dans, även om programmet inte handlar om logdans.

Logdans är inte enbart bevarande av tradition utan förnyar sig ständigt. På 2000-talet har det kommit flera nya dansarter till logdans. Foxtrot har delvis ersatts med fusku, gånghumppa har vunnit mark från fotombyteshumppa, dansarten bugg som importerats från Sverige har blivit mycket vanlig och polkavarianten swing-polka har uppstått. Dessutom har det särskilt i städerna uppstått separata dansgenrer som lockar särskilt unga till pardans – och en del av dem fortsätter till logdans.

Också i logdansetiketten pågår det någon slags omvälvning: betoningen av jämlikt bemötande av könen i resten av samhället reflekteras också i dansetiketten, och på många platser råder blandad uppbjudning under hela kvällen i stället för de traditionella turerna att bjuda upp.

Undersökningar i en eventuell förändring av logdansentusiasternas åldersprofil har inte gjorts, men entusiasternas stegvisa åldrande torde i någon grad bilda ett hot mot kulturen. Å andra sidan kommer det ivriga nya entusiaster till logdansen särskilt genom olika slags danskurser.


Aktör som står bakom förslaget

Suomen Tanssinopettajain Liitto STOL ry

Suomen Seuratanssiliitto SUSEL ry

Tanssin Tiedotuskeskus - Dance Info Finland

Suomen tanssipalvelin tanssi.net

Oamk / Tanssinopettajan tutkinto-ohjelma

Matti Jokinen

Petri Riihikallio


Källor och länkar till andra informationskällor

Tanssi.net: Tanssilajit, musiikki ja askeleet, videonäytteitä

Tanssi.net: Tanssilavagalleria, rakentamisperinteitä ja kuvia

Suomen Tanssistudiot Oy: Tanssin abc, historiaa, taustaa ja ohjeita

Länkar

Tanssipalvelin Tanssi.net

Keisala, Jyrki: Suomalaisen seuratanssin lyhyt historia

Wikipedia: Lavatanssi

Litteratur

Hakulinen Kerkko & Yli-Jokipii Pentti: Tanssilavakirja. AtlasArt 2007, ISBN 978-952-5671-07-0.

Hirvonen Marianne: Lavatanssit Raisiossa 1950-luvun alusta nykypäivään. Pro gradu, kansatiede, maaliskuu 2001, 75 s.

Jalkanen Pekka & Kurkela Vesa: Suomen Musiikin Historia, Populaarimusiikki. WS Bookwell Oy, Porvoo 2003, ISBN 951-0-27706-1.

Jokinen Matti: Tanssipaikkaopas. 1993, 1995, 1997, 2001, viimeisimmän ISBN 951-97210-2-9.

Kahila Heikki ja Pia: Kun Suomi sanoi Saanko luvan, Gummerus Kustannus Oy, Jyväskylä 2006, ISBN 951-20-6767-6.

Laine Juha: Suomalaisten nuorten tanssilavakulttuuri ­- modernia kansankulttuuria? Pro gradu, Jyväskylän yliopisto 2003. Linkki julkaisuun.

Niemelä Veikko: Paritanssin pyörteitä vuodesta 1650 vuoteen 1995.

Nieminen Aila: Tanssilava, järvi ja hanuri. Lavatanssit Suomessa vuosisadan vaihteesta 1960-luvun loppuun asti. Pro gradu, Jyväskylän yliopiston etnologian laitos.

Pesola Sakari: Tanssikiellosta lavatansseihin, teoksessa Rillumarei ja valistus (toim. Matti Peltonen), s. 105--126. Historiallinen arkisto 108, Suomen historiallinen seura, Helsinki 1996.

Talve Ilmari: Suomalainen kansankulttuuri, Mikkeli 1980.

Yli-Jokipii Pentti: Paikallisyhteisöjen muutos Suomessa kesäisten tanssilavojen kuvastamana.

Yli-Jokipii Pentti: The Cultural Geography of the Summer Dance Pavillions of Ostrobothnia, Finland. Journal of Cultural Geography 18 (1999), 109--132.