Menuetten i Finlands svenskbygder
| Menuetten i Finlands svenskbygder | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Än idag finns det människor i Österbotten som kan dansa sin menuett. Jämsides med att menuetten har dansats i folklig tradition fram till nutid började den dansas i organiserad form inom folkdanslagen redan i början av 1900-talet. Inom Finlands Svenska Folkdansring förekommer menuett ständigt på dansprogrammet. Menuettdans lärs i dag ut på kurser till folkdanslagens instruktörer, som i sin tur lär ut menuetten inom sina folkdanslag. Idag dansas menuett inom varje folkdanslag och varje finlandssvensk folkdansare kan dansa menuett. Det finns också folkdanslag som har specialiserat sig på menuetter från olika delar av Svenskfinland. Då folkdansare sammankommer till fester av olika slag är menuetten en av danserna som dansas, också i privata sammanhang.
Menuetten visas även upp för publik i alla sammanhang då finlandssvenska folkdansare uppträder, både i eget land och på olika håll i Norden. Inom folkdansrörelsen ackompanjeras dansen av folkdansspelmän. Inom spelmansrörelsen, Finlands svenska spelmansförbund och lokala föreningar, utövas traditionen genom samspel i grupper och som solospel. Kännedom om musiken har spelmän och folkmusiker, både professionella musiker och amatörmusiker.
Utövande av traditionen
Menuetten dansas till musik i ¾ taktart. Ett menuettsteg tas under två taktdelar, enligt stegmönstret höger – paus – vänster, höger, vänster – paus. Menuett dansas parvis av man och kvinna och oberoende av andra par, men samtidigt med många par bredvid varandra. Utgångsställningen är två mot varandra stående led med kavaljererna i den ena och damerna i den andra. De två lederna dansar mot varandra och dansar ett fritt antal gånger över till motstående sida och tillbaka. Detta kallas ”övergångar”. I mitten av dansen dansas parvis om, vilket kallas ”hoptagning”.
Den kavaljer som står ”i bordsändan” kallas bordsändskavaljer, och paret som står i bordsändan kallas "bordsändspar". Begreppet kommer från platsen närmast brudbordet där brudparet satt på sitt bröllop, där var hedersplatsen, och den kavaljeren har den ledande rollen. Idag talar man också om ”första par”.
Bordsändskavaljerens roll är att veta och bestämma hur menuetten genomförs. För det första skall han veta när i musiken dansen skall börja, stegen börja tas. Det är det svåraste beträffande hela menuetten. För det andra bestämmer bordsändskavaljeren hur lång menuetten blir. Menuettens längd är inte bestämd i folklig tradition. Bordsändskavaljeren bestämmer hur många övergångar man tar till motstående sida, innan man tar ihop och svänger om i mitten av dansen. Till hoptagningen ger bordsändskavaljeren tecken t.ex. genom att stampa. Efter hoptagningen dansas åter ett obestämt antal övergångar innan dansen är slut. För att veta när dansen skall sluta ger bordsändskavaljeren åter tecken.
Idag dansas polska efter menuetten och bordsändskavaljeren har den ledande rollen att stampa som tecken till olika skeden också i polskan.
Musiken och dansen har idag långt gått skilda vägar. Musiken har en särskild plats inom den finlandssvenska spelmanskulturen. Menuetten har traditionellt spelats på fiol, solo eller med sekunderande stämma. I senare tider har även dragspelet varit ett viktigt instrument som fört den musikaliska menuettraditionen vidare.
Traditionens bakgrund och historia
Menuetten uppkom i Frankrike. Den första menuetten tror man att dansades av Ludvig XIV år 1653 då han var 15 år. Menuetten uppfördes i baletter och i ”Ballet de la Nuit” (Nattens balett) uppträdde Ludvig som solguden Apollon iklädd en guldfärgad dräkt och peruk med gyllene solstrålar. Därav fick han namnet Solkonungen. Småningom började menuetten också förekomma inom sällskapslivet och dansades solo av ett par åt gången. Som sällskapsdans spred sig menuetten snabbt till Norden, och omtalas 1667 i Danmark och 1676 i Sverige. Den började dansas av herre, kung och folk.
Under 1700-talet stod menuetten i blom i Sverige och i den östra riksdelen Finland. T.ex. år 1778, då kung Gustaf III och drottning Sofia Magdalena hade fått en son, firades detta med en stor bal. Där dansades sjutton menuetter i rad, solo av ett par åt gången. Kungen och drottningen inledde. Sedan fortsatte menuetterna i rangordning av de sexton följande paren. Amiralen Carl Tersmeden ger glimrande skildringar om hur man dansade menuett solo, två par samtidigt eller flera par samtidigt. Och hur man bytte partner så att alla damerna kom att dansa menuett med alla herrarna inom en omgång.
Landsbygdsbefolkningen runt om i Finlands svenskbygder dansade också menuett redan under 1700-talet. I vissa bygder i Österbotten – i Vörå, Oravais, Munsala, Jeppo och Nykarleby samt i Lappfjärd och Tjöck – var menuetten huvuddansen långt in på 1900-talet. Den dansades som allmän dans till vardag och fest och den dansades som ceremonidans på bröllop. Med ceremonidans avses den första, eller de första danserna med bruden, då vissa bestämda personer dansade i tur och ordning med bruden eller brudparet. Även här kunde man byta partner, så att alla männen i en omgång dansade med alla kvinnorna.
Efter ceremonidanserna blev dansen allmän då alla bröllopsgästerna fick dansa. Då fortsatte man att dansa menuett. På 1930-talet kunde man dansa ett trettiotal menuetter den första bröllopsdagen och ännu flera den andra dagen. Ännu på 1950-talet kunde det på bröllop dansas ett femtontal menuetter. Spelmännen hade ett stort antal menuetter på sin repertoar. Det finns uppgifter om att en spelman inte upprepade samma melodi på ett och samma bröllop.
Dessa två situationer, ceremonidans och allmän dans, påverkade tempot i menuetten. Inom ceremonidansen på allmogens bröllop dansades menuetten långsamt, sirligt och värdigt. I mitten av 1800-talet dansades menuetten så långsamt att ungdomen hade svårt att lära sig stegen berättade spelmannen Erik Ebb (f. 1814) i Lappfjärd, som hade 40 menuetter på sin repertoar. Som allmän dans i samhället dansades menuetten under 1700-talet med ett lätt och kort steg i snabbt tempo. I Österbotten började man i början av 1900-talet i vissa bygder hoppa i menuetten. Man kunde hoppa i hela menuetten, eller stiga ut som det hette, den första halvan och hoppa den andra halvan.
Spelmän och grupper som aktivt bidragit till att föra menuetten vidare som levande musiktradition är bl.a. mästerspelmännen från Lappfjärd Torsten Pärus (1910-2001) och Valter Enlund (1912-2013), Bengt Lillhannus samt spelmanslaget Jeppo Bygdespelmän som bl.a. vann ”Europapriset i folkkonst” år 1985.
Förmedlande av traditionen
Det ordnas speciella danskvällar för allmänheten i Österbotten, där menuetten har huvudrollen. Inom folkdansrörelsen dansas menuett regelbundet i alla folkdanslag. För musikens del lärs menuetten ut på samspelsövningar, kurser och workshops. Menuetten spelas både på uppträdanden och under spontant spel, s.k. ”buskspel” på stämmor och festivaler. Olika områden i svenska Österbotten har sin egen lokala variant av menuetten, t.ex. Tjöck, Lappfjärd, Oravais, Munsala och Jeppo, och här värnar man också om traditionerna genom att odla dem inom lokala dans- och spelmanslag. Jeppo med sin särpräglade variant bör omnämnas som speciellt anmärkningsvärd i detta hänseende eftersom sättet att spela menuett i trakten idag aktivt förs vidare till en yngre generation inom exempelvis folkmusikensemblen Jepokryddona.
Menuettmelodierna traderas muntligt från spelman till spelman och inom spelmanslag och -grupper. För spelmän och musiker ordnas kurser och workshops. Till ringa del sker traditionsöverföring genom undervisning vid musikskolor, -institut och vid yrkeshögskolor och Sibelius-Akademin.
Menuetten har noggrant dokumenterats av arkiv och forskare under 1900-talet. Dansbeskrivningar, noter och inspelningar har publicerats och utgivits i olika format. Det här materialet utgör en rik källa för dagens utövare.
Traditionens framtid
I folklig tradition har eldsjälar avgörande betydelse för att föra menuettdansandet vidare. Det har visat sig att ”bordsändskavaljeren”, som tar initiativ till de olika skedena i menuetten, har en stor roll, man kan säga en avgörande roll. Så länge det finns ”bordsändskavaljerer” i ovannämna menuettbygder, förs traditionen vidare i folklig tradition. Menuett lärde man sig tidigare från barnsben. Det fordras kraftåtgärder med det snaraste, dvs. det fordras resurser och personer för att få barn och unga i t.ex. skolor och klubbar, att lära sig menuetten. I organiserad form kommer menuetten fortsättningsvis att leva vidare inom folkdanslagen.
För att bevara traditionen att spela menuett bör man understöda och sprida kännedom om menuettens position i den finlandssvenska kulturen. En viktig målgrupp i detta sammanhang är barn och unga som borde komma i kontakt med traditionen via musikundervisning i skolor och klubbar. I den finlandssvenska spelmansrörelsen borde man lyfta fram menuetten särskilt i den verksamhet som riktar sig till den yngre målgruppen, exempelvis på folkmusikläger och spelkurser. Att kombinera musik och dans i sådana sammanhang är önskvärt för att poängtera den naturliga symbiosen mellan dans och musik.
Aktörer som står bakom förslaget
Svenska litteratursällskapet i Finland/ Finlands svenska folkmusikinstitut
Östra Nylands Folkdansdistrikt rf
Helsingfors Folkdansdistrikt rf
Västra Nylands Folkdansdistrikt rf
Mellersta Österbottens Folkdansdistrikt rf
Källor och länkar till andra informationskällor
Videor
Föreningen Brages folkdanslag dansar menuett från Jeppo 2007.
Jeppobor dansar sin menuett 1997.
Folkdansare i östra Nyland dansar menuett från Lappfjärd 2013.
Litteratur
Andersson, Otto 1963. Äldre dansmelodier. Finlands svenska folkdiktning. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.
Biskop, Gunnel 2015. Menuetten – älsklingsdansen. Om menuetten i Norden – särskilt i Finlands svenskbygder – under trehundrafemtio år. Helsingfors: Finlands Svenska Folkdansring.
Heikel, Yngvar 1938. Dansbeskrivningar. Finlands svenska folkdiktning. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 268.
Hoppu, Petri 1999. Symbolien ja sanattomuuden tanssi. Menuetti Suomessa 1700-luvulta nykyaikaan. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Nallinmaa, Eero 1982. Barokkimenuetista masurkkaan: sävelmätutkimuksia. Tampere.