Mexikanska De dödas dag i Finland
| Mexikanska De dödas dag i Finland | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
De dödas dag (Día de los Muertos) är demexikanska ursprungsfolkens internationellt kända högtid. Den togs med i Unescos lista över immateriellt kulturarv år 2008 med namnet Ursprungsbefolkningars högtid för de avlidna. Högtiden firas traditionellt årligen i Mexiko, men den utgör också en del av traditionerna för mexikaner som bor runtom i världen. De dödas dag är mycket betydelsefull för mexikanerna men har även etablerat sig inom kretsar där man blivit bekant med traditionen mycket senare. Under De dödas dag har människor möjlighet att symboliskt vara i kontakt med sina avlidna nära och kära. I den mexikanska gemenskapen i Finland ingår lite över 1 500 personer, med företrädare för både första och andra generationen. Inte alla praktiserar traditionen aktivt, men en stor del av gemenskapen firar högtiden på ett mer avslappnat sätt inom den närmaste kretsen. I många hem runtom i Finland finns det hundratals altaren för De dödas dag varje år. Alla som vill visa respekt för sina avlidna närstående kan delta i firandet på ett festligt och glädjefyllt sätt.
De dödas dag firas årligen runtom i Finland. Altaren för De dödas dag har byggts till exempel i Rovaniemi, Åbo, Joensuu, Tammerfors, Jyväskylä, Uleåborg, Riihimäki, Hyvinge, Sibbo, Esbo, Vanda och Helsingfors. Dessutom har många museer deltagit i firandet genom att skapa altaren. Mexikos ambassad i Finland har ofta stött uppbyggandet av altaren.
Mörka årstider, längtan och hemlängtan till det tidigare hemlandet påverkar människors sinnen. Minnen som är kopplade till de avlidna under mörka och melankoliska årstider väcker många känslor hos de gemenskaper och individer som bygger altaren.
Utövande av traditionen
De avlidna firas på olika sätt runtom i världen. Från USA har Halloween spridit sig över hela världen, medan man i Finland tidigare har firat kekri och allhelgona. I den mexikanska traditionen för De dödas dag ser man positivt på de avlidna, och skrämmande inslag hör inte till traditionen. De dödas dag är en tid för att minnas redan avlidna närstående. Att bygga altaren är en central del av traditionen. Andra aspekter av De dödas dag innefattar att städa gravar, skapa olika dekorationer och matlagning. Under De dödas dag sjunger, dansar och ber man. Förberedelserna är noggrant genomförda eftersom man enligt traditionen tror att de avlidna kan påverka nutiden: Den avlidne personen kan föra med sig rikedom (till exempel en riklig majs-skörd) eller olycka (sjukdomar, olyckor, ekonomiska svårigheter etc.), beroende på om de får presenter eller inte.
I Mexiko firas De dödas dag årligen vanligtvis mellan oktober och november, men start- och slutdatum kan variera beroende på ort och dess samhällen. Altaren kan ha olika speciella betydelser under olika dagar. Till exempel den 27 oktober ägnas åt tidigare husdjur, den 28 oktober till offer för olyckor eller våldsam död och den 29 oktober till de som drunknat. Den 30 oktober är till för att minnas de som är glömda eller utan familj, 31 oktober till ofödda barn och den 1 november till döda barn. Den faktiska dagen för Alla själars dag – Día de todos los Muertes, firas den 2 november.
Altaren är en central del av traditionen. Första steget i att bygga altaret är att välja en lämplig plats och bestämma för vem altaret ska göras. Altaren kan dekoreras med färgglada och vita bordsdukar, tyger och silkespapper (papel picado). Altaren bör innehålla vatten, salt, ljus och blommor eller frukter. Dessa symboliserar naturens fyra element och är därför nödvändiga för att bygga altaret. Till exempel representerar vatten själens renhet och ursprunget till livet. Dess syfte är att trösta och släcka den trötta avlidna personens törst på resan. Ljusen lyser upp de dödas väg så att de kan komma till platser där de förväntas vara. Saltet är ett rengörande element och säkerställer att den avlidnas kropp inte skadas under den kommande årliga resan fram och tillbaka.
Utöver detta kan altaret även innehålla något annat som påminner levande människor om den avlidna närstående. Altaret pryds med dödskakor, sockerskallar och fotografier, för att symboliskt göra de döda mer närvarande. Rökelse används för att rensa bort onda andar, så att själen kan nå altaret utan fara. Altaret dekoreras med cempasúchil-blommor (sammetsblommor) på grund av deras färg och doft. Dessa blommor hjälper de avlidna att hitta till sina altaren. Därutöver serveras de avlidnas favoriträtter och drycker, tillsammans med personliga föremål eller saker som de avlidna skulle kunna sakna, allt från leksaker till favorittidningar och cigaretter.
I Mexiko varierar altaren beroende på gemenskap och ort. Till exempel, i orter med fler urbefolkningar, som i Guerrero, Morelos, Sonora, Michoacán, Nayarit, Estado de Mexico, Querétaro, Puebla, Veracruz, Chiapas, Oaxaca och Tabasco, kan förberedelserna börja tidigare på hösten. Traditionen inkluderar gemensamma uppgifter som att plocka cempasúchil-blommor, bygga stigar med teblad och tillverka tamales med majs. Många altaren är monumentala verk med olika nivåer och betydelser. Många platser och samhällen är internationellt kända. Till exempel, San Andrés Mixquic söder om Mexico City, ön Janitzio i sjön Patzcuaro i Michoacán, Xilitla i San Luis Potosí och Santa María del Tule i Oaxaca är kända för att upprätthålla traditionen. Förutom dessa är särskilt Mexico Citys stora torg El Zócalo från och med 2016 ett centralt område för firandet av De dödas dag med stora altaren, jättelika skallar,skelett och parader. En scen från James Bond-filmen från 2015 som filmades där gav traditionen och platsen enorm internationell synlighet. Disney-filmen Coco från 2017 har gjort De dödas dag känd för barn runtom i världen. Båda filmerna är exempel på hur icke-religiös populärkultur påverkatr traditionen.
Traditionens bakgrund och historia
De dödas dag har en lång tradition. På områdena i Mexiko och Centralamerika hedrade ursprungsbefolkningar som maya och azteker de avlidna genom att fira redan för tusentals år sedan. Enligt forntida övertygelser hölls dessa fester till ära för de avlidna, och ur denna praxis föddes en tradition att hedra de döda. När de spanska erövrarna anlände till Mexiko på 1500-talet kopplades De dödas dag så småningom ihop med det katolska firandet av döda och ursprungliga helgon. De dödas dag är ett av de många resultaten av mötet mellan två världar. Doktor Saúl Millán, expert vid Mexikos institut för antropologi och historia (INAH), presenterar i flera artiklar en pre-latinamerikansk syn på döden i Mexiko, som relaterar till en allmän uppfattning om kosmos, världsalltet. "Kosmos ansågs vara en enhet uppdelad i två motsatta halvor. En var ljus, varm. Den andra var kall, underjordisk och fuktig och i mitten av dem fanns det ett träd som sammanfogade himlens krafter med de underjordiska. [...] detta är orsaken till sambandet mellan den allmänna kosmologin och årets tidsmässiga ordning. De dödas dag sluter cykeln som är kopplad till majsens tillväxt. De dödas festival är faktiskt en skördefest med syftet att dela den första skörden med de avlidna.”
Ursprungsbefolkningens fest hölls i mitten av september. Den hade en viktig roll i evangelisationen: katolicismen lyckades ersätta och förena vissa inslag av ursprungsbefolkningens traditioner med religiösa ikoner och trosbekännelser relaterade till katolicismen. I Finland minns man också de avlidna vid samma tid på året. Allhelgonadagen, firandet av kekri och Halloween har alla bidragit med sina egna inslag till denna tradition. Med dagens kulturella utbyte är det lätt att se att även finländare är nyfikna på att lära sig mer om denna färgstarka och fascinerande mexikanska tradition.
En av de mest aktiva institutionerna som främjar och sprider traditionen för De dödas dag i Finland är Helinä Rautavaara Museum i Esbo. Sedan 1998 har konstnärer och medlemmar från den mexikanska gemenskapen samlats på museet för att samarbeta med Mexikos ambassad och bygga traditionella altare för De dödas dag. År 2000 arrangerade Helsingfors stads konstmuseum HAM ett altare under De dödas dag som var dedikerad till de stora konstnärerna Tina Modotti, Diego Rivera och Frida Kahlo. Skelettfigurerna av pappermassa på altaret beställdes av den berömda Linares-familjen, som har specialiserat sig på att göra dem. Åbo stads museum WAM kuraterade 2010 utställningen Dödens många ansikten (Kuolema ja sen monet kasvot) där det visades många olika konstverk. Verken behandlade teman kring döden och inkluderade ett mexikanskt altare. Finlands Nationalmuseum byggde 2019 tillsammans med Mexikos ambassad ett altare dedikerat till konstnären Francisco Toledo. I Helsingfors organiserade Askelten Palo ry år 2021 tillsammans med Lapinlahden Lähde ett kulturevenemang som inkluderade ett mexikanskt altare för De dödas dag. År 2022 arrangerade konstkollektivet Jaranas del Norte i Helsingfors en fandango, en festival kring traditionen för De dödas dag. Den äldsta artikeln på nätet som annonserar om ett altare för De dödas dag är från 1993, vid Konstindustrimuseet (numera Designmuseet) i Helsingfors.
Förmedlande av traditionen
De flesta mexikaner blir bekanta med traditionerna kring De dödas dag redan under barndomen. Traditionerna kring De dödas dag och altarbyggandet är sammanvävda till en fest som firas både inom familjen och allmänt i samhället. Traditionen överförs främst inom familjer, men till exempel i Finland spelar den mexikanska gemenskapen en central roll i att överföra traditionen. Altaren som byggts runtom i Finland lockar nya människor till traditionen. Många av dessa altar byggs och visas upp i offentliga utrymmen tack vare stödet från kultur-, konst- och undervisningsinstitutioner som känner till och främjar denna tradition. De byggs i samarbete med mexikaner, latinamerikaner och finländare. I Finland finns det flera föreningar, kulturcenter, museer, läroanstalter och organisationer som varje år som av olika skäl vill visa respekt för de döda på detta färgstarka och livliga sätt. Till exempel sprider Kulttuurikeskus Ninho ry traditionen bland finska barn, Askelten Palo ry genom dans, Jaranas del Norte kollektivet med musik och dans, Helinä Rautavaara Museum med traditionella altaren för De dödas dag och föreningen Suomi-Meksiko -yhdistys ry på olika sätt. Dessutom deltar kulturcenter och bibliotek runtom i Finland i att föra traditionen kring De dödas dag vidare. Det är här viktigt att betona vilken viktig roll Mexikos ambassad har i att stödja sådana institutioner och gemenskaper som är intresserade av att bygga sina egna altaren.
Traditionens framtid
De dödas dag har blivit en av de mest framstående symbolerna för mexikansk kultur. Traditionen är livskraftig både inom landets gränser och utanför. Denna tradition är både gammal och modern, levande och samtida. Den har en samhällelig kontinuitet och förnyas ständigt, både i Mexiko och runtom i världen. Konst och litteratur förstärker dess universalitet. De dödas dag-traditionen innefattar symboliska element från den mexikanska folkliga traditionen, såsom poesi, skulpturer, målningar, hantverk, dödskallar, dans, musik, sång, film och olika framträdanden som gestaltar hur de döda lever. Exempel på dessa folkliga element är Las Calaveras literarias, en tradition med svart humor där litterära figurer på ett roligt sätt beskriver hur döden tog den avlidna. Där finns skulpturer och vardagssituationer med dödskallar och skelett i huvudrollen. Själva döden framställs som en elegant och färgstark kvinna, som den berömda Catrina, José Guadalupe Posadas gravyr i vilken han avbildar dödens ansikte som en elegant kvinna och som senare målades av Diego Rivera och förverkligades i hans muralmålning "Sueño de una tarde dominical en la Alameda Central". Denna kombination av tradition, konst, kultur och andlighet säkerställer traditionens kontinuitet. Författaren Octavio Paz diskuterade firandet av De dödas dag i sitt essäverk "Laberinto de la Soledad". Enligt Paz är offentliga karnevaler för mexikanerna ett sätt att kanalisera livets kaos och speciella ögonblick: där människor kan öppna sig, släppa loss och existera utan att vara. Firandet tillåter allt som vardagskulturen hindrar. Paz beskriver firandet: "Livskulten, om den är djup och fullständig, är också en dödskult. Båda är ofrånkomliga. En civilisation som förnekar döden slutar med att förneka livet [...] För invånarna i New York, Paris eller London är döden ett ord som aldrig uttalas, för det bränner läpparna. En mexikan besöker å andra sidan henne, retar henne, smeker henne, sover med henne, firar henne, det är en av hans favoritleksaker och hans mest beständiga kärlek". I detta avseende är framtiden för förfädernas traditionella dödskult, så som den förstås inom den mexikanska kulturen, säkrad, både här och överallt annars. Döden är alltid förknippad med osäkerhet. Den matar fantasin och skapar hopp för dem som tror att det finns ett liv efter döden.
Aktör som står bakom förslaget
Artikeln skapades som en del av projektet Elävän perinnön lähettiläät och skrevs av Rosamaría Bolom.
Källor och länkar till andra informationskällor
Internetkällor
Kuolleiden päivä Unescon ihmiskunnan aineettoman kulttuuriperinnön luettelossa
Hakkarainen, Antti. Kuoleman Kautta Elämään. Kuolleiden Päivän Meksikon Kulttuurissa. Lahden Ammattikorkeakoulu. Opinnäytetyö.
Maunula, Leena. Vainajien päivän alttari katetaan myös Helsingissä. Helsingin Sanomat. 3.11.1993
YLE oppiminen Pyhänpäivä, Kekri ja Halloween - juhlia kuolleiden muistamiseksi.
Päivyri.fi. Pyhäinpäivän historia ja perinteet. Suomalaisesta kalenterista, sen historiasta ja etymologiasta.
Serena, Edgar. Kuolleiden Päivä. Día de los Muertos. Maailman antropologian blogijulkaisu.
Internekällor på andra språk
UNESCO. Día de los Muertos: El regreso de lo querido.
Aguilar Guzmán, Fernando. Día de Muertos, una fiesta para evangelizar. Gaceta Especial UNAM.
Aguilar Rubín, Marcela. Fiesta de Muertos en México, Patrimonio de la Humanidad.
CONACULTA. La Festividad Indigena dedicada a los Muertos en México. Patrimonio Cultural y Turismo. Cuadernos 16.
Islas, Brenda. Día de Muertos, una tradición muy viva. Naciones Unidas. Noticias ONU.
Paz, Octavio. Día de Muertos. Fondo de Cultura Económica. El Laberinto de la Soledad. Todos Santos.