Påskbrasor

Kohteesta Elävä perintö -wiki
Siirry navigaatioon Siirry hakuun
Påskbrasor
Mukana kansallisessa luettelossa
Sijainti Etelä-Pohjanmaa, Keski-Pohjanmaa, Pohjanmaa
Asiasanat festseder, festeldar, årets fester, påsk, evenemang, trostradition, byaverksamhet, social interaktion, häxor, trolldom, näringsmagi

Utövare och folk som känner till traditionen

Den österbottniska påskbrasetraditionen har utövats och utövas fortfarande i dess kärnområden i Mellersta och Södra Österbotten men även i övriga Österbotten. Traditionen upprätthålls genom att elda hus- och familjespecifika familjebrasor inom familjekretsar samt genom att ordna gemensamma brasor i byarna. Hela familjen kan delta i att göra upp brasor, inte bara männen. Bybrasorna eldas idag av byaföreningarna och olika organisationer, såsom lantmannaföreningar och idrottsföreningar, genom vilka talkoarbetets tradition lever vidare. Brasplatserna är samlingsplatser för personer i alla åldrar där man träffar bekanta och umgås. Alla är välkomna till bybrasorna, även de som kommer längre ifrån. Påskbrasetraditionen lever kvar i alla åldrar och den har hittat nya former av gemenskap i bland annat byaföreningarnas verksamhet.

Bild: Johanna Junno.

Utövande av traditionen

Påskbrasetraditionen är fortfarande en levande folklig tradition i Södra och Mellersta Österbotten samt i övriga Österbotten. Familjebrasorna tänds vanligtvis i början av kvällen och bybrasorna lite senare. Resningen av bålen och insamlingen av brasmaterialet, det vill säga materialet som ska brännas, inleds ofta redan flera veckor före braskvällen. Själva bålet byggs eller reses dock först på brasdagens morgon eller några dagar innan brasan ska tändas på påskafton. Byborna anordnar även kaffe- och korvförsäljning samt lotteri vid brasplatsen.

Påskkärringar lockas till brasorna med små priser. Påskbrasetraditionen upprätthålls av alla åldrar till exempel genom att delta i resandet av brasan, samlas vid brasplatsen, träffa bekanta och umgås, samt spendera gemensam fritid tillsammans med familjen eller byborna och förbipasserande. Traditionen att elda brasor lever vidare i en muntlig ritual efter den trostradition som hör ihop med påskbrasor och påskkärringar. Påskkärringarna är fortfarande en del av den österbottniska påskfirandet i form av barnens tradition att gå runt från hus till hus.

Landskapsevenemang med storbrasa på Ylivieska travbana i början av 1990-talet. Folk i alla åldrar har samlats vid brasan. Bild Johanna Junno.


Man har kunnat observera tre olika former inom traditionen: familjens eller bostadshusets mindre brasor, så kallade familjebrasor, byarnas bybrasor och landskapens storbrasor. På 1990-talet anordnades alla dessa tre former av traditionen. På 2000-talet har storbrasorna egentligen försvunnit och ersatts av bybrasor som byggs och eldas som talkoarbete av byföreningar och andra organisationsaktörer.

Eldning av storbrasor har anordnats till exempel på Keskinens travbana i Ylivieska på 1990-talet, då upp till 4 000 besökare samlades på platsen. Det var ett flera timmar långt brasevenemang med program (häx- och galopptävlingar, kaféverksamhet, lotterier), som kulminerade i att brasan tändes. Till storbrasan samlades folk från cirka 100 kilometers avstånd.

Bybrase- och familjebrasetraditionerna lever vidare sida vid sida. Familje- och husspecifika brasor eldas främst av barnfamiljer på landsbygden. Familje- och bybrasor är en landsbygdstradition och i tätorter eller städer är det förbjudet att tända brasor på grund av den täta bebyggelsen. På påskaftonen och -natten åker man runt med bil för att titta på brasor och ibland stannar man vid en brasplats för att träffa folk och beundra den brinnande brasan.

Påskkärringstävling på storbraseevenemanget på travbanan i Ylivieska i början av 1990-talet. Påskkärringar framför programnummer. Bild Johanna Junno.271x271px

Bybrasornas påskkärrings- och häxtävlingar intresserar främst barn och dem som har barnasinnet kvar och de är idag en rolig och levande del av evenemanget. Påskkärringstävlingarna är lekfulla uppvisningstävlingar för påskkärringar, där alla deltagare vanligtvis får ett litet pris. På 1990-talet anordnades i samband med storbraseevenemanget i Ylivieska en påskkärringstävling, där barn utklädda till påskkärringar framförde små programnummer för publiken. Påskkärringarna intervjuades och de presenterade sig samt kunde framföra en sång eller en dikt. Vid bybrasorna har man anordnat bland annat lekfulla skönhets-/fulhetstävlingar. Till exempel vid bybrasan i Raudaskylä fanns det påsken 2016 en kvinna utklädd till påskkärring som delade ut karameller ur sin korg och önskade glad påsk.


Traditionens bakgrund och historia

Påskbrasor har en flera hundra år gammal historia. Festeldar har bränts på olika håll i Europa särskilt i samband med årscykelbundna bemärkelsedagar samt kalendariska festdagar och brytpunkter. Andra festeldar har varit och är ställvis fortfarande fastlags-, midsommar- och valborgsbrasor, pingsteldar samt kekrieldar. Inom den gamla traditionen har festeldarna varit antingen odlings- eller fördrivningseldar. De äldsta eldbränningstraditionerna torde härstamma ända från förkristen tid. I Österbottens påskbrasetradition finns det likheter med eldar för fördrivning av häxor (Sydsverige och Sydeuropa). Påskbrasorna, eller ”valkiat” som de kallas i Södra Österbotten, har troligtvis etablerat sig i Österbotten på 1700-talet.

Braseldar har förknippats med föreställningar kopplade till skördeåret och brasor har eldats på åkrar i tron om att röken och askan som spreds på åkrarna skulle ge en bra spannmålstillväxt. Därutöver har påskbrasorna förknippats med tron om att de kunde jaga bort häxor och det onda. Man trodde att häxorna och påskkärringarna inte såg att flyga på grund av röken och att påskkärringarna var rädda för levande eld. Dessutom har elden universella symboliska betydelser som ett skyddande och renande element.

Påskbrasan byggs av äkta material (”kokkovärkki”), såsom halm och ris. Bild Johanna Junno.274x274px


I Finland har avundsjuka ”häxor” i alla fall i Österbotten gått omkring i grannarnas ladugårdar och orsakat skada på boskapen efter kriget och ända in på 1960-talet. Under fastan och särskilt på påsklördagen har ”häxorna” exempelvis klippt bort hår från kornas svansar eller ull från fåren. I bakgrunden låg en gammal tro att det bara finns en viss mängd gott i världen och för att det goda skulle räcka till en själv, var man tvungen att stjäla det från andra. Påskbrasorna jagade bort och avslöjade dessa vandaler. Även andra konster har använts för att skydda sig från det onda.

Festbrasor har också eldats som ett tecken för fest. Tidigare har det i första hand varit unga som samlats vid påskbrasorna och de har varit platser för socialt umgänge och sällskapande. Nuförtiden är brasorna hela bygemenskapens fest där alla kan samlas, även förbipasserande.


Förmedlande av traditionen

Påskbrasetraditionen upprepas från år till år på olika håll i Södra och Mellersta Österbotten. Brasor byggs och eldas av olika aktörer. Vid brasorna berättar man om trostraditionen som är kopplad till dem, alltså för man även vidare den muntliga traditionen som är en väsentlig del av det. Brasorna är en tradition och en sedvänja som har upprätthållits i flera århundraden. Genom att tända brasor med familjen förs traditionen vidare till barnen och bybrasorna sprider den ytterligare till personer i alla åldrar. Bygget av brasor med talkoarbete, där exempelvis byföreningar, lantmannagillen och idrottsföreningar deltar, är också en form av dagens gemenskap. Brasplatserna är samlingsplatser för personer i alla åldrar där man träffar bekanta och umgås. Alla är välkomna till bybrasorna, även de som kommer längre ifrån. Brasevenemangen är öppna sammankomster. I tidningar och media finns information om brasorna.

Brasornas parallella former, familjebrasorna och bybrasorna, stärker och stödjer traditionens bevarande och fortlevnad. Påskbrasetraditionen har bevarats och den har kunnat forma sig enligt den moderna människans verksamhet och liv. Den är ett tecken på traditionens styrka och vitalitet. Den har även fått en funktion idag. I Södra och Mellersta Österbotten är man medvetna om och stolta över påskbrasetraditionen och dess originalitet i just dessa regioner. Gränserna för förekomsten av brastraditionen har förblivit ganska likadana när det gäller påskeldarnas utbredning, men midsommarbrasorna har blivit allt vanligare runt om i landet i och med sommarstugorna.

Tändandet av påskbrasorna är en sed och en årligen återkommande ritual som har ett samhälleligt godkännande. Agrarkulturens bakgrund med folktro och näringsmagi är fortfarande närvarande i påskbrasetraditionen och den muntliga traditionen. Braseldandets historia berättas och olika generationer minns tillsammans sina upplevelser om både gamla och nya uttrycksformer av traditionen. Även media för fram dessa former.

Bybrasa i byn Järvikylä i Sievi i början av 1990-talet. Bild Johanna Junno.268x268px


I brastraditionen förstärks identiteten och tillhörandet i en gemenskap, men även handlingskraften, driftigheten och byarnas livskraft. Nuförtiden bjuds de små påskkärringarna till brasorna, medan de förr i tiden endast hade en funktion att skrämma bort häxorna. Häxorna har behållit sin plats även i dagens brastradition. Den gamla vandaliseringen som utövades av avundsjuka vuxna har utformats till en tradition för barn med sina maskeraddräkter och rundvandringar. På påsklördagsmorgonen är det viktigt att ha något att lägga i kaffepannorna som de små påskkärringarna går runt med från hus till hus, för det är inget gott omen för huset om man inte har något att ge dem.


Traditionens framtid

Påskbrasetraditionen lever fortfarande stark i Södra och Mellersta Österbotten. Gemensam braseldning i byarna har ökat och inom familjer eldar man fortfarande familjebrasor. Storbrasor har knappt ordnats alls på 2000-talet.

Traditionen kommer att stanna kvar som en stark form av sed- och festkulturen, eftersom den har kunnat anpassa sig efter de behov som dagens människor har. Så länge som det finns liv på landsbygden, lever traditionen med nya variationer. Rundvandrings- och trostradition stärker traditionens och sedens livskraft och hållbarhet även i fortsättningen. Traditionen är inte bara till för folk i en viss ålder och upprätthålls inte heller av bara en åldersgrupp, utan den berör alla åldrar.

Aktör som står bakom förslaget

Södra Österbottens landskapsmuseum, Seinäjoki

Peräseinäjoen Viitalan Nuorisoseura ry (Seinäjoki)

Hanhikosken kyläseura, Ylistaro (Seinäjoki)

Kihniänkylän nuorisoseura (Peräseinäjoki)

Könnin kyläseura ry (Ilmajoki)

Luovan Kyläseura Ry (Kurikka)

Munakan nuorisoseura (Ilmajoki)

Tuiskulan kyläseura (Kurikka)

Länkar till andra informationskällor

Artiklar och böcker

Junno-Pennanen Johanna, Kellä kommein kokko - Pääsiäiskokkoperinne Pohjanmaalla. Perinteentutkimuksen pro gradu tutkielma 1999 It'-Suomen yliopisto. 1999. https://www2.uef.fi/documents/11461/.../f367c343-6a32-451c-8655-3c17db278ec5

Junno-Pennanen Johanna, kenttätyöaineistot (haastattelut, ainekirjoitukset, havainnoinnit, valokuvat ja sanomalehdet).

Harva Uno, Suomalaisten muinaisusko, Helsinki 1948.

Helminen Helmi, Kansanomainen ajanlasku ja vuotuisjuhlat. Suomen kulttuurihistoria I 1933.

Mansikka V.J., Kokkotulista. Virittäjä Helsinki 1940.

Sarmela Matti, Julkaisematon käsikirjoitus juhlatulista 1993.

Sarmela Matti, Suomen perinneatlas, Suomen kansankulttuurin kartasto 2, SKS Helsinki 1994.

Vilkuna Kustaa, Vuotuinen ajantieto Helsinki 1950, 1980 ja 1988.

Arkiver

Museovirasto. Keruukilpailu nro 30/1983. Kyselyvastaukset.

SKS Kansanrunousarkisto, kalendaarikortisto ja Pääsiäiskysely 1992.