Ritvalas helkafest
| Ritvalas helkafest | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Den centrala aktören i helkatraditionen är Ritvala by och dess invånare. Sedan 1920 har Ritvala ungdomsförening ansvarat för att upprätthålla traditionen. Föreningen organiserar arrangemangsarbetet och det utförs huvudsakligen som talkoarbete. I arrangemangen kan alla intresserade delta. Att vara medlem i föreningen eller att bo i Ritvala är inte förutsättningar för att deltagande. Man håller medvetet festen småskalig och så okommersiell som möjligt. Många organisationer bistår Ritvala ungdomsförening med festarrangemangen, för närvarande är det särskilt lågstadieskolan i Rauhala och musikinstitutet i Valkeakoski.
Helkafesten i Ritvala arrangeras av och i den deltar folk oberoende av ålder och kön: män, kvinnor, unga, vuxna och gamla. Äldre människor är särskilt respekterade på grund av traditionens karaktär, eftersom den upprätthålls – trots all den information som finns nedskriven – i stort utifrån en minnestradition. Traditionen stödjs även av de många människor runtom i Finland vars rötter finns i Sääksmäki och Ritvala eller som anser det vara viktigt att den finska kulturen ska leva vidare.
Utövande av traditionen
Helkafesten i Ritvala ordnas en gång per år under pingsten i Ritvala by i Sääksmäki, i nuvarande Valkeakoski. Pingsten varierar i kalendern i förhållande till påsken allt mellan början av maj till början av juni. Kärnan i traditionen är en procession av jungfrur som sjunger helkasånger i kalevalameter medan de går fram på byvägarna i en korsformad rutt. Processionen avgår från Raittinristi i centret av byn och avslutar på Seurantalonmäki i en stor ring. Evenemanget fortsätter som utomhusfest, men vid mycket dåligt väder kan folk gå in i föreningshuset. Programmet består av den egna byns och ortens program samt gästande artister i varierande proportioner, med bland annat folkdans, folksång och ett alltid högkvalitativt festtal. Helkafesten är också en folkdräktsfest: de bärs av många uppträdare och åskådare. Folkdräkterna etablerade sig som helkafestsdräkt på 1920-talet.
För traditionsbärarna är helkafesten i Ritvala mer än bara en dag och ett par timmars evenemang. Till helkafesttraditionen hör en ständig diskussion om festens betydelse, detaljerna i arrangemangen och programmets innehåll samt övning av programmen och praktiskt arbete från städtalko i Seurantalonmäki till bakning och biljettförsäljning. Ritvalaborna har en välövad rutin för festarrangemangen och långa erfarenheter om god praxis, om vad man ska göra och i vilken ordning för att allt ska löpa smidigt.
Traditionens bakgrund och historia
Ritvalas helkafest är Finlands äldsta folklorefest. Traditionens särart uppstår från dess mångskiktiga historia och öppna tolkningar. Forskare har placerat helkatraditionens startpunkt i den förhistoriska tiden, den kristna katolska kyrkans tid eller 1600-talets Ingermanland. Festbesökarna får uppleva en välsignelse av växtligheten, ett eko av den katolska processionstraditionen, rotfesten av den finskspråkiga kulturen eller helt enkelt våren på hembygden. Festen och traditionen lockar alltså sällsynt många intressegrupper: forskare inom olika områden och folkdräktsentusiaster, folk som intresserar sig för runosång i kalevalameter och folktraditions- och hembygdsaktiva. I Ritvala ungdomsförening vill man medvetet hålla traditionens tolkningar öppna. På så sätt har alla möjlighet till en egen helkafest där de kan hitta sitt fotfäste och tolka det på sitt sätt.
De första som gjorde anteckningar om Ritvalatraditionen och skrev ner helkasångerna var Kaarle Akseli Gottlund 1824 och Elias Lönnrot 1831. De sparade sångerna var Alkuvirsi, tre ballader (Inkeris, Mataleenas och Annikainens) samt Tuomen synty och Lopputoivotus. Lönnrot dokumenterade också ett ordspråk från Sääksmäki, som avslöjar traditionens betydelse: ”Jo sitten maailmakin loppuu kun Ridvalan helka ja Huittulan vainio.” – ”Då tar också världen slut, när Ritvala helkafest och Huittula åker slutar.” Ritvalaborna trodde att ”jorden slutar att växa och ge frukt” om man ger upp den gamla seden. Förtroendet för den gamla traditionen bevarades ovanligt länge i Ritvala, men till slut minskade det för att helt avbrutas på 1880-talet.
Helkafesten i sin nuvarande form, som kombinerar den gamla traditionens helkaprocession och sång med en ny slags friluftsfest i hembygdsanda, härstammar från 1904. Återupplivandet av helkasångtraditionen efter avbrottet på ett par årtionden är som det finländska medborgarsamhällets uppkomst i nötskal: byn, skolan och den fria medborgarverksamheten. 1903 grundades en folkskola i Ritvala. Dess första lärare Armiida Manner samlade en flickkör, som enligt flickornas önskemål även sjöng helkasånger. De framställdes för första gång i årsfesten av byns enda förening, en frivillig brandkår. Årsfesten var på pingsten. Detta inspirerade människor att fortsätta helkasjungandet och festerna under de följande pingstarna.
Förmedlande av traditionen
Samhällets vetskap om hur festen ordnas förs vidare genom muntlig tradition och genom att fira tillsammans. Traditionsbärarna minns hur festen har ordnats och hur den ska ordnas, varje fest är ett resultat av diskussioner och ett steg mot en ny fest. Man kommer aktivt ihåg tidigare skeden, händelser och upplevelser under festarrangemangen och hela året. Festarrangemangen samlar ihop människor i olika åldrar till talko och deltagarna lär sig redan som barn hur saker ska göras tillsammans. På festen träffar man släktingar, gamla bekanta och bybor från de gångna årtiondena.
Traditionen förmedlas vidare genom att handla så att så många barn och ungdomar som möjligt ska kunna vara med och uppträda. För traditionen är det centralt att uppmuntra och att lita på sin egen röst. Helkaprocessionens inledningssång börjar ju med en uppmuntran att våga sjunga och inte skämmas över sin röst: ”Ruvetkasme, rohjetkasme, älkäs me ääntämme hävetkö.”Helkafesttraditionen i Ritvala förmedlas också vidare genom att erbjuda så högkvalitativ och innehållsrik information som möjligt. Helkafestarrangörerna är stolta över den snart tvåhundra år gamla forskningstraditionen.
Traditionens framtid
Ritvala helkafestens framtid ser trygg ut. Den urgamla helkatraditionens mångskiktade, öppna tolkningar gör dess historia till en berättelse som fascinerar och intresserar många. Den unika helkatraditionen uppskattas, och många människor har förbundit sig till att upprätthålla den. Att arrangera en helkafest skapar en positiv gemenskapskänsla och stärker den lokala identiteten. Den har också bevisat att seghet och samarbete skapar ”god frukt”. Framför allt har ritvalaborna själva förbundit sig till att bevara sin tradition, för den kan man inte ge upp eftersom den skapats i världens begynnelse.
Aktör som står bakom förslaget
Källor och länkar till andra informationskällor
Ylen Elävä arkisto: Helkajuhla - maamme vanhin kansanperinnejuhla. Radiohaastattelu vuodelta 1958, uutislähetys vuodelta 1985.
Anttonen, Veikko, 2015. Missä pyhä, sieltä apu – kansanomaisen ja kirkollisen pyhän kohtaamispisteitä keskiajan Suomessa. Kirjassa Suomalaisten pyhiinvaellukset keskiajalla, Kun maailma aukeni. Toim. Sari Katajala-Peltomaa, Christian Krötzl ja Marjo Meriluoto-Jaakkola. SKS.
Enäjärvi-Haavio, Elsa, 1953. Ritvalan helkajuhla. WSOY.
Lounema, Risto, 2003. Suomen kansan pyhät paikat. Yhtyneet Kuvalehdet.
Tuominen, Jarkko (toim.), 1991. Aikakirja III. Valkeakosken kaupungin julkaisusarja B:3. Valkeakosken kaupunki. (Sisältää 1989 pidetyn helkajuhlaseminaarin esitelmät.)
Valkeapää, Leena (toim.), 2005. Kauniissa joukos, Sata vuotta nykymuotoista Ritvalan helkajuhlaa. Ritvalan Nuorisoseura.