Runosång

Kohteesta Elävä perintö -wiki
Siirry navigaatioon Siirry hakuun
Runosång
Plats Suomi
Ämnesord Runosång, kalevalameter, runosångsmeter, sång, folkmusik, folkdiktning, muntlig tradition, myter

Taito Hóffren /Bild:Juminkeko-stiftelse

Utövare och folk som känner till traditionen

Finländare har en levande och obruten anknytning till den gamla runosångtraditionen, även om den har blivit allt ovanligare under 1900-talet i och med samhällsförändringen. I Östra Finland, Kajanaland och Norra Karelen har sången i byarna bevarats mer än annanstans i Finland. I de vienakarelska byarna Hietajärvi, Kuivajärvi och Rimpi i Finland har de nuvarande och tidigare invånarna hela tiden kommit ihåg gamla sånger och sångsätt.

På musikfestivalen Sommelo som arrangeras i Kajanaland och Viena Karelen kan man delta i runosångkurser och lyssna på runosång både som traditionsframträdanden och som nyare sånger varje år. Nuförtiden lever runosången en kraftig uppgångsperiod.

Utövande av traditionen

Runosång är en sång där dikten följer runosångsmeter, som kallas också kalevalameter. Den baseras på ett fyrfotat trokéiskt versmått med vanligtvis åtta – ibland nio eller tio – stavelser och typiskt för den är allitteration, kontrollerad ordföljd och versbindning samt parallellism.

Runosången har bevarats bäst i Kajanaland och Viena Karelen, men i princip är runosången hela det östersjöfinska språk- och kulturområdets tradition. En romantisk beskrivning av runosången framhäver betydelsen av den muntligt traderade inlärningen inom familjekretsen, men i själva verket har även nuvarande generationer lärt sig sjunga i hemmet, skolan och andra läroanstalter och runosången är fortfarande en levande tradition.

Skolelever tränar på runosångsprogram i Timonniemi skola i Kuhmo år 2013. Bild: Runolaulu-Akatemia

Förutom i det aktiva sjungandet finns runosångstraditionen i alla finländares språkkänsla, i flera ordspråk, samt i en del barnsånger och ramsor. Även långa lyriska och episka runosånger koms ihåg och sjungs fortfarande i Kajanaland och Vitahavskarelen.

I den finska kulturen syns och hörs runosången på många andra sätt: i språket, den muntliga traditionen, Kalevala, Kanteletar och annan litteratur, bildkonst, teater, dans och i musiken, allt från opera till rock och rap, samt i populärkultur. I runosång är det fråga om ett levande kulturellt uttrycksregister som ständigt förnyar sitt innehåll och förändrar sin uttrycksform. Runosången lever även undermedvetet som en tradition särskilt i familjer där man sjunger vaggvisor för barnen. Den välkända finska vaggvisan ”Tuu, tuu tupakkarulla” är en runosång.

Outi Lesonen /Bild:Juminkekostiftelse

Traditionens bakgrund och historia

Runosång är en gemensam kunskap och färdighet för folken som levde i det östersjöfinska kulturområdet, finländarna, karelarna, ingermanlänningarna, voterna, esterna samt setukeserna och med hjälp av den har man hanterat, gestaltat och tolkat världen i såväl vardag som fest. I princip är det fråga om ett estetiskt kulturarv, vars rötter antas sträcka sig ett par tusen år bakåt och som fortfarande är livskraftigt, varierande och mångformigt. Nuförtiden påträffas traditionen i Finland, Karelska republiken, Estland och finsk- eller karelskspråkiga områden i nuvarande Sverige och Ryssland.

Runosångstraditionen var alltså ursprungligen gemensam för de östersjöfinska folken, men samhälleliga stora förändringar samt kyrkans fördömande attityd mot den åstadkom att den levde bäst i avlägsna områden i Östra Finland och i Viena Karelen. Traditionella episka runosånger sjöngs av männen, medan kvinnorna i sin tur var experter på lyrisk runosång. Nuförtiden är största delen av experterna inom runosångstraditionen kvinnor. Olika tidsperioder har fört med sig egna tillägg till runosången. Även sångarna har bearbetat traditionen.

Runoinsamlingen satte huvudsakligen igång under 1800-talets andra decennium, när en kraftig nationalromantisk strömning rådde i Europa. Inspirerade av den tyska filosofen J. G. Herders tankar började även finska studenter att samla in folkdiktning för att genom sångerna hitta en forntid till sitt folk. Elias Lönnrot tillhörde den studentgenerationen och han fortsatte runoinsamlingen systematiskt även efter att han hade gått över till arbetslivet. Zacharias Topelius den äldre, som hade arbetat som provinsialläkare i Österbotten, styrde runoinsamlarna till Vitahavskarelen. Därifrån samlade Lönnrot en sångskatt utifrån vilken han sammanställde Kalevala, diktverket som har upphöjts till att vara det finska nationaleposet

Jussi Huovinen /Bild: Juminkeko-stiftelse

Förmedlande av traditionen

Runosången har förmedlats och förmedlas fortfarande till kommande generationer som en levande sångtradition i hemmen, men i allt större utsträckning även genom utbildning och offentligt musicerande. I upprätthållandet av runosångtraditionen deltar numera centrala kulturinrättningar, universitet, sällskap och föreningar som arbetar med det finska språket och finländsk kultur.

Skolor, klubbar och föreningar har en uppgift att introducera barn och ungdomar till runosångens former och skapa festprogram utifrån runosånger till exempelvis Kalevaladagens festligheter. I Helkanuoret-förbundets klubbar, hobby- och studiecirklar samt evenemang har runosången en mycket central roll. Lågstadieelever tränar på programmet inför Helkafesten i Ritvala.

Runosång kan studeras på sommar- och andra kurser, exempelvis på folkmusiklinjen vid Kottbys musikinstitut, Musikfestivalen i Sommelo samt musikläroinrättningar på yrkesnivå. Runosång studeras särskilt i ämnesgruppen för folkmusik vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi, varifrån yrkesfolkmusiker som är rutinerade att framföra runosånger och utföra konstnärligt arbete examineras varje år. I Finland finns flera sånggrupper som är specialiserade på runosång.

Runosång forskas vid universiteten inom ämnena folkloristik och muntlig tradition, samt inom Sibelius-Akademins ämnesgrupp för folkmusik, Finska litteratursällskapet och Runosångsakademin. Förutom de ovannämnda stöds runosången som fritidsintresse, utbildning och forskning av bland annat Juminkeko-stiftelsen, Kalevalakvinnornas förbund och stiftelsen Kalevalasällskapet. I flera arkiv, särskilt Finska litteratursällskapet, Tammerfors universitets Folkminnesarkiv och Juminkeko-arkiv, finns en stor mängd värdefulla audioinspelningar. De spelar en stor roll vid brobyggandet från historiska sångstilar och -former till modern sång för dagens sångare.

Uroshämärä-gruppens (Heikki Laitinen, Pekka Huttu-Hiltunen och Taito Hoffrén) program består av runosång. Bild: Klaus von Matt/Runolaulu-Akatemia.

Traditionens framtid

Runosångens framtid ser ljusare ut än för några decennier sedan. Inflytandet från runosången kan nuförtiden höras i många musikgenrer, både i sångtexter och komposition. Nuförtiden studeras runosång vid många läroinrättningar och det är allt vanligare att den ses som en sångtradition.

Insamlings-, inspelnings- och forskningsarbetet har haft en stor betydelse för runosångens framtid under de senaste decennierna. Runosång forskas övergripande och inte bara som en text eller en melodi. När även studerande har kunnat delta i fältresor, håller en aktiv generation av forskare och framträdande konstnärer som förstår runosången på att växa fram.

Runosången föreslås till Unescos internationella lista

Runosång är den finska och även den östersjöfinska kulturens sockel. Vårt språk, vår världsbild och vårt sinneslandskap har formats i samma process med runosången. Vårt nationalepos Kalevala bygger på runosång. Just därför är runosången ett synnerligen finskt immateriellt kulturarvselement, trots att man samtidigt har saker gemensamt med de andra östersjöfinska folken. I slutet på år 2017 valdes Finska litteratursällskapets Stjärnsamling – som innehåller den mest värdefulla kalevaladiktningen – in i Unescos nationella världsminnesregister.

Runosången är ett internationellt känt element som representerar Finland på ett mycket bra sätt. Till runosången hör en stor omfattning av information, kunskap och skapande kompetens, låt oss exempelvis tänka på den ett par hundra år gamla forskningshistorien och den nuvarande betydelsen i vår kultur, i konst och skapande kutym. Nuförtiden kan runosången på ett mer tydligt sätt än under tidigare århundraden eller -tionden tas som en helhet som förutom en runo även har en melodi. Och ännu mer framkommer den finska kulturens djupaste väsen i runosången.

Runosång förenar. Det är en jämlik finsk kulturell kutym som sträcker sig från små barns vardagsliv till nationell högtidlighet. Det krävs ingen lång och övergripande utbildning för runosång, men den kan å andra sidan tjäna som konst på hög nivå och vara föremål för internationellt betydande forskning och forskningssamarbete.

Skyddandet av runosången innebär samtidigt även en verksamhet som följer kulturell och social hållbar utveckling. Runosång är hela befolkningens sak och en öppen och respekterande relation med andra folks traditioner är en del av runosångens skyddsprocess.

Aktör som står bakom förslaget

Elias Lönnrot -seura, Helkanuorten liitto ry, Juminkeko-säätiö, Kalevalaseura-säätiö, Kalevalaisten Naisten liitto ry, Käpylän musiikkiopisto, kamulinja,, Musiikkiyhdistys pro Sommelo ry, Ritvalan Nuorisoseura ja Runolaulu-Akatemia., Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Taideyliopiston Sibelius-Akatemian kansanmusiikin aineryhmä

Källor och länkar till andra informationskällor

Videolänkar

Runolaulu Pekka Huttu-Hiltunen, johtaja/Runolaulu-Akatemia, Kansanmusiikki ja kansantanssi - elävää perintöä!  - seminaari Kaustisilla (13.7.2016)

Web-källor

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura: Tietoa Kalevalasta

SKS:n Vähäisiä lisiä -blogi: Elias Lönnrot

SKS:n Vähäisiä lisiä -blogi: Runomitta

SKS:n Vähäisiä lisiä -blogi: Runolaulu

Kalevalaseura: Kalevala maailmalla

Litteratur

Huttu-Hiltunen, Pekka 2008. Länsivienalainen runolaulu 1900-luvulla, Länsivienalainen runolaulu 1900-luvulla. Kuuden runolaulajan laulutyylin kulttuurisensitiivinen musiikkianalyysi. Kuhmo: Juminkeko.

Huttu-Hiltunen, Pekka & Seppänen, Janne & Stepanova, Eila & Frog & Nevalainen, Riikka 2011 (toim.). Laulu kulttuurisena kommunikaationa. Kuhmo: Runolaulu-Akatemia ja Juminkeko.

Kallio, Kati 2013. Laulamisen tapoja. Esitysareena, rekisteri ja paikallinen laji länsi-inkeriläisessä kalevalamittaisessa runossa. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Luettavissa verkossa.

Mikkonen, Nadja 2016: Viisaus löytyy lintujen puheesta. YLE Uutiset 28.2.2016. Luettavissa verkossa.

Tarkka, Lotte 2005. Rajarahvaan laulu. Tutkimus Vuokkiniemen kalevalamittaisesta runokulttuurista. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Timonen, Senni 2004. Minä, tila, tunne. Näkökulmia kalevalamittaiseen kansanlyriikkaan. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.