Ryatraditionen

Ryatraditionen
Med i nationella förteckningen
Plats Finland, Tavastehus, Egentliga Tavastland Ämnesord rya, vävning, ruggade textil

Utövare och folk som känner till traditionen

Ryan är en väv med inknutna garntrådar. Bild: Tarja Kröger.

Ryor tillverkas av hantverksintresserade på olika håll i Finland, bland annat på kurser på Taitoförbundet, medborgar- och arbetsinstitut och i grupper inom grundutbildningen inom konst. Kring hobbyn finns även mindre privata och aktiva hobbygrupper. På Facebook finns en grupp med över 3 000 medlemmar som kallar sig ”Ryan en finländsk traditionstextil”. Genom ömsesidigt lärande tillverkas även ryor bland annat via videor på Youtube. Vid sidan av ryatraditionens entusiaster tillverkas och planeras ryor av konstnärer och hantverksföretagare. Ryor planeras och tillverkas även på handarbetstimmarna i grundskolan. Ryamodeller och tillbehörspaket säljs av företag inom hantverksbranschen. Ryor har sparats på museer och även samlare har samlat på ryor. Intresserade av inredning lyfter tidvis fram ryan som en inredningstrend. Man har även forskat i ryatraditionen och om den har ett flertal böcker och artiklar skrivits.

Utövande av traditionen

Traditionellt har ryorna varit stora täcken, väggtextilier eller sittunderlag, men numera tillverkas även små ryor och för andra ändamål än att pryda väggen.

Ryor har traditionellt tillverkats genom vävning på vävstol. Nockor knyts i varptrådarna och mellan nockraderna vävs bottenväven. Vanligtvis kombineras 3–4 nockor i varptråden. Garn i olika färger skapar en nyansrik färgyta. Den vanligaste ryaknuten är smyrnaknuten som används i österländska mattor. Som nockor används i allmänhet ullgarn, men även andra material används.

Ryor tillverkas även genom att man syr i ett färdigt bottenväv. Ryor som sys tillverkas genom att nockorna sys på ett glest linnetyg i tuskaft eller på säckväv av jutegarn eller bottenväv som har hålrader med jämna mellanrum.

Ryor kan göras utifrån färdiga modeller i ryakit eller planeras själv.

Traditionens bakgrund och historia

Tillverkning av rya genom vävning. Bild: Tarja Kröger.

Ordet rya härstammar från det gamla skandinaviska ordet ry som betyder ett tuffat täcke. Exakta uppgifter om forna ryor har inte sparats, men man tror att fiskarna vid kusten lärde sig ryatraditionen av vikingarna. Ryan är en praktisk utrustning att ha med på sjöresor då den om dagarna fungerar som en varm mantel och om nätterna som ett täcke. Ulltextilen står mot väta och saltvatten bättre än en skinnfäll vars läderdel hårdnar när den blir våt. Det kan väl vara att det tuffade täcket är en imitation av en skinnfäll: en päls som är sydd på tyg.

Den första säkra uppgiften om att ryor fanns i Finland är från medlet av 1400-talet då man vet att Olaf Nilsson, slottshövitsman på Tavastehus slott, ägde en rya. Ryor tillverkades som sängtäcken av yrkesvävare i slottens egna arbetsstugor eller underlydande kronogårdar. De som fått läran på slotten och herrgårdarna spred kunskapen i den närliggande omgivningen. Från slott och herrgårdar spred sig ryorna till borgarhemmen och därifrån till allmogehemmen.

De tidigaste ryorna som användes som täcken var tjocka som skinnfällar, tätt varpade och varma. Ryan användes så att den tuffade delen låg mot den sovande och det släta bottentyget låg uppåt. På 1700-talet blev den på båda sidor tuffade ryan vanlig, Den enda sida värmde och den andra prydde rummet. När ryan blev ett dekorativt dagstäcke och senare en prydnad som hängdes upp på väggen blev den andra sidan slät igen.

Teman för att pryda ryan togs sannolikt från andra för samtiden typiska textilier. Inom stånden anammande man mönster i mönstervävnader och broderade tavlor. Väverskor som anställts bland folket till herrgårdar och prästgårdar förmedlade mönstren på allmogeryor utifrån minnet. Grannarna kopierad mönstren av varandra. Det uppkom lokala ryavävningsområden med egna typiska mönster och färger. Ryorna vävdes av husmödrarna och döttrarna, men vid behov utnyttjades även kringvandrande professionella ryaväverskor.

Slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet anses vara den folkliga ryans guldålder. Ryan hörde till dotterns, ibland även pojkens hemgift. Brudparet vigdes på en vigselrya och efter vigseln användes ryan som ett täcke. Vigselryan ansågs skydda och bringa brudparet lycka, men gav även uttryck över husets välstånd. Vigselryan används ännu i dag och i många församlingar hittar man en bröllopsrya som tas fram vid vigselceremonin.

Ryatraditionen höll på att försvinna i medlet av 1800-talet när vaddtäcket började ersätta ryatäcket. I och med nationalromantiken i början av 1900-talet började man intressera sig för ryan igen. Konstnärerna intresserade sig för ryorna, en av dem av Akseli Gallen-Kallela. Gallen-Kallela samlade folkliga ryor och han planerade även en av Finlands kändaste ryor ”Låga” som ingick i inredningen i den finländska paviljongen under världsutställningen som hölls i Paris år 1900. Ryan Låga var en så kallad bänkrya som täckte hela sitsen och även en del av golvet. Lågan tillverkades hos Finska handarbetets vänner, såsom även många andra ryor i jugendstil planerade av arkitekter och konstnärer i början av 1900-talet.  

Den folkliga stoltheten över de tidigare århundrandens handarbetsprestationer börjande samtidigt med intresset för det nationella. Av gamla brudryor och ryor som använts som täcken, dvs. tidigare brukstextilier gjordes dekorativa väggbonader. Försäljningen av ryor via posten till handarbetsintresserade ökade explosionsartat i skiftet mellan 1920- och 1930-talet. Ryor såldes som färdiga textilier eller som ryakit med tillbehör för ryatillverkning. Mönster och modeller av ryor publiceras i ett flertal tidningar. Förmedlarna av ryor (t.ex. Finska handarbetets vänner och Neovius) publicerades sina egna ryamodeller. Många textilkonstnärer av i dag planerar ryamodeller.

Utgången av 1900-talet betydde ett nytt skede i ryans liv. Många hade inte längre plats för en stor väggrya, men däremot passade små ryor även i en liten bostad. En inredare kunde liva upp sitt hem med en tavelrya eller kombinera flera mindre ryor till en önskad helhet. Det uppstod nya ryamodeller och även folkliga modeller sammanställdes i miniatyrryor. Modellerna spreds som tillbehörskit. Traditionen att själv göra en rya levde kvar.

Förmedlande av traditionen

Tillverkning av rya genom att sy. Bild: Tarja Kröger.

Traditionellt har kunskapen om hur ryor tillverkas och den till ryan anknutna traditionen följt med från hus till hus och från släktens äldsta till de yngre. I slutet av 1800-talet började man även samla ryamodeller och publicera böcker och tidningsartiklar om dem. Finska handarbetets vänner som grundades 1879 tog till sin uppgift att arkivera folkliga ryamodeller för att kunna användas som teman för nya textilier. Föreningen ordnade den första tävlingen i ryamodeller år 1904. Ryor som hamnat i museisamlingar och hos samlare är ryor som värderades och som följde som arv från en generation till en annan. De enkla sängryorna höll inte för att bevaras på museer eftersom de användes till slut eller så förstördes de på något annat sätt.

Ryamodeller och tillverkningsanvisningar har förmedlats även genom ryakit sedan 1900-talet. Ryatraditionen har även fått uppmärksamhet tack vare många ryautställningar. Ryorna har genomgått en förändring i och med tävlingar i planering av ryor. Man har även gjort undersökningar om ryor. Den första undersökningen i ämnet är en textilhistorisk undersökning ”Finlands ryor” som publicerades av professor U.T. Sirelius år 1924.

Ryatraditionen går vidare och förnyas också via undervisningen. Tillverkning av ryor lärs ut i läroinrättningar på olika stadier, bland annat i grundskolan, konstundervisningen, fria bildningsarbetet och på kurser och inom hobbyverksamheten. Ryatraditionen lever och förnyas även på sociala medier, bland annat på inredningsbloggar och i bildtjänsten Pinterest.

Traditionens framtid

Tillverkningen av ryor blir tidvis populärt på nytt då ryan har visat sig vara anpassad till förändringar. Amatörer och professionella hittade nya uttrycksformer för ryan. Exempel på dessa är bland annat stolryan, graffitiryan och pixelryan som görs av garnbollar. Tack vare nya uttrycksformer väcker ryan nytt intresse. Även gamla farmorsryor tilltalar återigen nya generationer. Ryorna väcker en nostalgisk känsla av hemmet och det förgångna. Tillverkning av ryor intresserar också som en form av långsamt görande; enligt dagens hjärnforskning har tillverkningen av ryor en god hälsoeffekt då bland annat koncentrationsförmågan förbättras när man gör något med händerna. 

Under projektet på Finlands Hantverksmuseum 2005 som gällde sparande av information om ryor blev det tydligt att det bland kunderna fanns ett behov om kunskap om ryor och därför grundades en databas med uppgifter om ryor och före slutet av 2019 fanns där uppgifter om 2890 ryor. Databasen växer hela tiden. Av de kontakter som museets informationstjänst mottar gäller 70 procent frågor om ryor, och museets informationstjänst svarar dagligen på frågor som gäller identifiering av ryor. Informationstjänsten samarbetar kontinuerligt med ryaintresserade och samlare och museer som har ryasamlingar.

Ryatraditionen lever och mår bra och som exempel kan nämnas Jenni Vanhanen som valdes till årets artesan 2019 samt hennes arbete.

Källor och länkar till andra informationskällor

Nätverksmaterial

Punomo – käsityö verkossa, Ryijyt

Suomen Käsityön Ystävät

Käsi- ja taideteollisuusliitto Taito ry ja Facebook: Onni elää käsityössä

Tutustu ryijyihin museoiden ja arkistojen Finna.fi-palvelussa

Ryijyjen hoito; puhdistus, ripustus, säilytys

Litteratur

Aav, Marianne (toim.) 1983. Ryijy. Rugs from Finland. Helsinki: Museum of Applied Arts.

Hännikäinen, T. 1996. Ryijykirja. Helsinki: Ajatus.

Karsikas, Ulla 2016. Ryijyn taikaa. Opas ryijyn suunnitteluun ja valmistukseen. Helsinki: Minerva.

Kolu, M., Karhunkorva, R., Manninen, R., Oikari, M., Puranen, E., Teerimäki, R. & Vesanto, A. (toim.) 2007.

Ryijyt esillä. Ryijyt Suomen käsityön museon kokoelmissa. Suomen käsityön museon julkaisuja 25.

Nieminen, T. 1984. Ryijynukka. Opas tekstiilityötä opettavalle. Vantaa: Kunnallispaino.

Peltonen, Jarno (toim.) 1990. Ryijy. Finnish Textiles. Helsinki: Museum of Applied Arts Publication no 33.

Priha, Päikki 1999. Rakkaat Ystävät. Suomen Käsityön Ystävät 120 vuotta. Helsinki: Ajatus.

Sihvo, P. 2009. Rakas ryijy. Suomalaisten ryijyt. Museovirasto.

Sirelius, U. T. 1988 (alkuperäispainos 1924). Suomen ryijyt. Tekstiilihistoriallinen tutkimus. Helsinki: Erika-kirjat.

Sopanen, T. & Wilberg, L. 2008. Ryijy elää. Suomalaisia ryijyjä 1778-2008.

Svinhufvud, L. 2009. Moderneja ryijyjä, metritavaraa ja käsityötä. Tekstiilitaide ja nykyaikaistuva taideteollisuus Suomessa maailmansotien välisenä aikana. Designmuseo.

Svinhufvud, Leena ja Viljanen Eeva (toim.) 2009. Ryijy!: The Finnish Ryijy-Rug. Helsinki: Designmuseo.

Tihinen, Juha-Heikki ja Westerholm, Sabina (toim.) 2016. Uhra-Beata Simberg-Ehrström. Porvoo: Stiftelsen Pro Artibus.

Toikka-Karvonen, A. 1971. Ryijy. Helsinki: Otava.

Willberg, L. Rantala, H. Nytorp, E. 2008 Aatelisryijy arkipeite arvotekstiili - Vesilahti kertoo ryijyn tarinaa.