Ryatraditionen i Vesilax

Kohteesta Elävä perintö -wiki
Siirry navigaatioon Siirry hakuun
Ryatraditionen i Vesilax
Mukana kansallisessa luettelossa
Sijainti Pirkanmaa, Vesilahti
Asiasanat handarbete, rya

Utövare och folk som känner till traditionen

Vesilax i Birkaland är sedan hundratals år känd som en ryasocken. Traditionen har varit så stark och produktiv att det fortfarande finns ett stort antal ryor på bostädernas väggar. Största delen av ryorna är i privat ägo. Konsten att väva ryor har inte försvunnit från orten, eftersom många har en vävfärdig vävstol hemma hos sig, förutsatt att det finns plats för den. I sin tid var ryan en nödvändig brukstextil, vilket gjorde att den till sist blev en värdefull textil, och intresset för att väva ryor har bevarats och tidvis till och med ökat.

Ryijyn kudontaa kangaspuissa. Nukat pienissä laatikoissa.
En rya vävs i vävstolen. Nock i små lådor.

I Vesilax påverkade bevarandet och upprätthållandet av traditionen särskilt av rådgivningsstationen för hushållsindustri, som grundades 1976. Dit anskaffades flera vävstolar där ryor kunde vävas under experters handledning. Färdigheten har sedan lärts ut till otaliga ortsbor. Numera är stationen känd som Taitokeskus, och den är specialiserad på ryor. Det har samlats en modellsamling av såväl traditionella och moderna ryor, och den kompletteras ständigt. Ett stort antal ryor från olika tidsåldrar har under årens gång visats på flera utställningar. Dessutom går ryamodellsamlingen att se på nätet. Ryaexperter publicerade en bok om vesilaxryor 2008.

Utövande av traditionen

I Vesilax har det varit sed att väva en rya för brudkistorna till husets döttrar. Den användes som brudrya på bröllopet. Ibland vävde bruden ryan själv för att visa sina handarbetskunskaper. Det är fortfarande vanligt att ha en rya under bröllopsparet i sommarbröllop. Församlingens vigselrya Vesilahden tienoot vävdes av den 18-åriga Raili Hoikkanen från Ylämäen maatalousnaiset 1955. Ryan visar årtalet 1802, då Vesilax nuvarande kyrka blev färdig. Textilarbetslärare Sisko Laurila skänkte 2008 Vesilax församling sin version av Vesilax äldsta rya från 1701. Den hade i sin tid använts i kyrkan som bårkläde.

Också andra gamla ryor har uppskattats och återskapats i modeller och variationer. En av dessa är Suomelan Perttulis rya från 1700-talet. Enligt tidens sed har den nock på båda sidor. Vesilax handarbetscenter gjorde en reproduktion av ryan. Den hade 44 000 nockor. Under våren 2017 blir en version utan baknock färdig.

Ryijyn kutomisohje
Ryans vävnadssätt. Nockorna knyts om två varptrådar: en så kallad smyrnaknut. Högst uppe på högra sidan är syanvisningen för ryan.

Det har även varit sed att ryor tillverkas för ortens offentliga utrymmen. Eleverna i Vesilax högstadieskola Heidi Lindell och Ilkka Heinonen designade 1996 ryan Tiedon aurinko för sin skolas vägg. Eleverna vävde sin rya under textilarbetsläraren Leena Hellmans ledning. Ett par nockor till ryan knöts även av presidentfrun Eeva Ahtisaari.

Lite senare tillverkades för Krääkkiö skola en 100-årsjubileumsrya Ameen niinipuut, som designades av Tiina Kinnari utgående från de berömda lindarna i Amee. Förutom blå färg färgades garnet med växter från skolgården.

2012 designade Sonja Valkama ryan Isenge för högstadieskolan. För det nya daghemmet Peuraniitty i Narva vävdes 2016 ryan Heinähatun ja Vilttitossun ilmapalloleikki, som designades av Sinikka och Tiina Nopola. För Vesilax nya bibliotek, som blir färdigt på hösten 2017, har Jukka Vesterinen designat ryan Tieto ja Tunne.

Ryamodellerna planeras till exempel med akvarellfärger på papper, varifrån utkastet sedan överförs till millimeterpapper för markering av nockorna. En ruta motsvarar en nock som ska knytas. De traditionella ryornas färger är naturnära, medan moderna ryors färgskala följer färgerna i de allmänna inredningstrenderna. Vesilaxryor är mycket färggranna.

Ryan tillverkas i en vävstol så att ett grundväftsgarn, vanligen av ull, skyttlas med skyttel i ett spänt varpskäl för att bilda ett grundtyg på ca 1–1,5 cm. Efter en rad av mellanväft knyts en nockrad av färdigt skurna garnklipp där en nocktofs som antecknats i teckningen fästs kring två varpgarn. Knuten heter smyrnaknut. (se bilden)

Är ingen vävstol tillgänglig, kan ryan även tillverkas på annat sätt, genom att sy. Då tar man ett på förhand vävt särskilt ryabottentyg och syr nockorna i rader med ryanål enligt rutteckningen. Till sist skärs nockorna.

Ryijy vuodelta 1701. Ennallistus vuodelta 2008
En rya från 1701. En reproduktion från 2008 av Sisko Laurila.


Den korsmönstrade ryan från 1701 är en av Finlands äldsta bevarade ryor. Ryan på bilden är en reproduktion som gjordes av handarbetsläraren Sisko Laurila 2008 enligt den ursprungliga ryan. Ryan skänktes till Vesilax församling.

I Vesilax vävs ryor i Taitokeskus, som även beställer ryor från sina hemmavävare. Sydda ryor tillverkas av ortsborna med hjälp av tillbehörspaket som innehåller tydliga arbetsanvisningar.

Traditionens bakgrund och historia

Enligt den urgamla arbetsfördelningen hörde textiltillverkningen till husens och torpens kvinnfolk. När linodling i slutet av 1700-talet blev vanlig i Vesilax, behandlades linet på hösten; det samlades, blötlades samt bråkades och skäktades i heta linbastur. På hösten klipptes och behandlades även fårens ull. På vintern spanns de båda till garn, och när våren kom vävde man tyg och ryor. Ursprungligen användes som varp hållbart lingarn, senare bomullsgarn.

Den största herrgården i Vesilax, Laukko, samt några ståndpersonsgårdar spred information och kunskaper om ryatillverkning. Från Laukko vävstuga togs ryor till Sverige på 1500–1600-talen. Också prästgården var en betydlig tillverkare och användare av ryor.

När livet återvände till sin vanliga gång efter krigsperioden i slutet av 1700-talet, började ryavävningen bli vanligare. Arbetarna på lantgårdar vävde ryor för sina husbönders nya ljusa byggnader med skorsten. Torparfamiljer betalade torpens hyra med ryor. En tredjedel av bouppteckningar från Vesilax nämner ryor, men oftast enbart hos hemmansägare; när det gällde annan befolknings bostäder var ryor en sällsynthet. Det växande intresset för ryor syntes också i att ryor ofta nämndes i början av linneförteckningen. Även om en del ryor från slutet av 1800-talet tjänade som slädtäcken, handlade det inte om att ryans värde skulle ha minskat. Ingenting skyddade mot kölden bättre än en rya, och samtidigt var en rosig rya i kyrkosläden en vacker dekoration. Ibland vävdes ryor vars färggranna baksida viftade bakom sätet.

.

Sisustusryijy vuodelta 1954, malli 1800-luvun alusta.
En inredningsrya från 1954, modellen från tidigt 1800-tal.


Vesilaxryor har lokala särdrag, varav det viktigaste är den ljusröda färgen som även syns i Vesilax folkdräkt. Den torde ha kokats av odlingsväxten krapprot. Enligt Pehr Adrian Gadd kom växten ursprungligen från Nederländerna, och den introducerades troligen i Finland av ståndspersoner. En annan vanlig färg har varit fårsvart och mossgrönt. Den senare blev vanligare i början av 1800-talet. Blått, som vanligtvis är en importerad färg, förekommer något mer sällan i ryor. Färgerna i Vesilax avviker alltså från Östra Tavastlands och Mellersta Finlands blågula färgrymd. Eftersom unika färger hör till växtfärgningens natur, hör de också till ryor. Klara färger förekommer i ryor först från slutet av 1800-talet.

[[Tiedosto:Vesilahti Ryijyt SysRyijy1954.jpg|alt=Sisustusryijy vuodelta 1954, malli 1800-luvun alusta.|left|thumb|En inredningsrya med årtalen 1894 och 1954. Mönstret innehåller bland annat två ryttare. Samma dekormotiv har sparats från vesilaxryor från skiftet mellan 1700- och 1800-talen. Modellens rätta årtal torde därmed vara 1804.}}

Vesilaxryorna har fått sina mönster och dekormotiv både från vävarnas egen fantasi och från influenser från annanstans, vilka vävarna av ryornas mönster att döma måste ha mottagit gärna. Från märkdukar, som var populära särskilt bland ståndspersoner, kopierades växt- och djurmotiv samt heraldiska symboler.

De äldsta vesilaxryorna har ofta geometriska rutor, ränder och sicksackmönster. Redan i slutet av 1700-talet började blommor, vaser, djur, människor och hjärtan synas på ryorna. Som lyckobringande trolltecken har ryorna bland annat sankthanskors. Livets träd, som ger lycka och framgång för äktenskapet, är en tämligen vanlig mönstertyp. Såsom korset betraktades det som en kristen symbol, trots att själva mönstret redan är känt från Sumer och Assyrien. Livets träd finns också på Vesilax församlings vigselrya, som vävdes år 1955 men vars ursprungliga modell härstammar från 1802.

Ryor fördes från en socken till en annan med både brudgummar och brudar. Kanske spreds även tulpanmotivet från Satakunta just på detta sätt till Vesilax. Trots att man försökte producera nästan allt man behövde själv, skaffade man gärna importvaror från Narva marknad, handelsresor till Åbo och från vandrande köpmän. Förutom nya material och redskap spreds även motiv, mönster och trosuppfattningar bland vävare. Från turkiska och persiska mattor och ståndspersoners gobelänger fick man exotiska bildmotiv.

Sisustusryijy, jonka aihe on 1700-luvulta.
En inredningsrya, vars motiv härstammar från 1700-talet. I mitten ett livsträdsmotiv. Ryan har tillverkats av Lauha Kotipelto för Vesilax kommun 1991.

Ryan fick sin ställning som värdetextil på grund av den enorma mängden arbete och ullgarn som gick åt att tillverka den. Ofta färgade man garnet själv antingen med naturfärger eller med dyra köpta färger. Särskilt den äldre generationen har fortfarande velat tillverka och skänka de yngre dessa värdefulla konsttextiler till exempel som inflyttningsgåvor. Mödrar har än på 1900-talet brukat skänka husets söner en rya. Den äldsta dottern har ärvt brudryan och de andra döttrarna yllesjalar. Brudryan var en festtextil som följde kvinnan genom livet, och till sist tjänade ryan som bårkläde.

Förmedlande av traditionen

Numera förmedlas ingen tradition på samma sätt som förr i släkten, utan i första hand med hjälp av lokala aktörer, stödgemenskaper och undersökningar om ryor. Trots att det i Vesilax fortfarande finns ursprunglig befolkning, kommer en allt större del av befolkningen på grund av den större allmänna rörligheten ursprungligen från utanför kommunen. Det är därför inte självklart att traditionerna bevaras. Många lokala traditionstyper i Vesilax har som tur varit och är fortfarande så starka att de även har lockat med många av nykomlingarna. Vesilax ryatradition har inspirerat även många modelldesignare som bor annanstans.

Vesilahden seurakunnan vihkiryijy
Vesilax församlings vigselrya, vars modell härstammar från 1802. Samma år blev Vesilax nuvarande kyrka färdig. Denna rya vävdes av Raili Hoikkanen 1955.

Vesilax valdes redan 1976 till ett textiltraditionens undersökningsobjekt för Fredrika Wetterhoffs hushållsindustrilärarinstitut (HAMK). Då kartlades 134 väggtextiler, av vilka 87 var ryor. Det viktigaste resultatet av arbetet var att det i Vesilax 1978 grundades en egen rådgivningsstation för hushållsindustri, senare Vesilax handarbetscentral, numera Taitokeskus, som sedan grundandet aktivt har arbetat för att förmedla ryatraditionen. Talrika ryor har vävts i centralens lokaler och ryorna har visats på flera utställningar.

Från 1990-talet har Taitokeskus fungerat som ryacentral som vid behov ger modellerna, materialen och informationen som behövs för att väva en rya. Tillbehör kan givetvis också skaffas från handarbetsaffärer. Med stöd av näringsutvecklingsprojektet har det i Vesilax vid sidan av de folkliga ryamodellerna utvecklats en ny, modern modellsamling, som hela tiden har utvecklats. Nya forskningsprojekt har startats även på 2000-talet.

De traditionella ryorna har sin egen värdefulla och bestående plats, men de lämpar sig av en eller annan orsak inte alltid i moderna utrymmen. Därför har det i de nya ryamodellerna dykt upp motiv bland annat från Vesilax rika historia och mytologi, som behandlas på ett modernt sätt. Detta har ökat ryornas popularitet ytterligare. Berättelser om granen med den gyllene toppen figurerar i åtminstone fyra ryor. Ryan Palava sydän, som designades av Impi Sotavalta, har kallats för Elinan surma enligt folkballaden med samma namn från Vesilax. Också vitsvanshjortar som 1934 släpptes ut i naturen från Laukko gård har figurerat i en rya. Det finns motsvarande motiv kvar för många designare.

De mest bestående projekten som förmedlar traditionen har varit boken Aatelisryijy, arkipeite, arvotekstiili, som berättar vesilaxryornas historia, samt registret över ryorna från Vesilax, som finns på Vesilax kommuns webbplats. Registret uppdateras kontinuerligt och innehåller bilder och uppgifter om över 200 ryor. Traditionen förmedlas även av privata vävare.

Näpsä käsityökoululaisten ryijyjä.
Miniatyrryor som tillverkades av eleverna i handarbetsskolan Näpsä under våren 2017.

Traditionens framtid

För att traditionen inte skulle dö ut, måste den ha någon slags tidlös betydelse. I en rya är dock betydelsen inte alltid synlig, utan den kan på många sätt döljas bland ryans mönster, färger, former och historia. Den traditionella formen är alltså inte helig, och därför kan och måste ryan förnyas – annars hotar själva traditionen att avbrytas. Den ständiga men dock stegvisa förändringen har även tidigare hört till vesilaxryans historia.

Designare och tillverkare av vesilaxryor samt det lokala Taitokeskus har försökt anpassa sin verksamhet till både nutidens och framtidens antagliga behov. Vid sidan av traditionella ryor har det skapats modeller med friare former där mönstren, formerna och materialen motsvarar nutidens utvidgade behov. Eftersom den moderna människan i sin brådska inte alltid hinner tillverka en traditionell rya, har många slags miniatyrmodeller designats. En sådan kan man givetvis också teckna och väva själv och skänka som födelsedags- eller affärsgåva. En liten rya torde lättare hitta sin plats i en liten lägenhet. Rådgivning är tillgänglig på Taitokeskus eller till exempel hos ortsbor som redan har vävt flera ryor. Kanske finns det fortfarande mödrar som lär sina döttrar att väva ryor.

Ritva Kosken sisustusryijy Kesällä kerran
Inredningsryan Kesällä kerran, som designades av textilkonstnären Ritva Koski 1992. Ryan avbildar ett strandlandskap i Vesilax.


Ryan har också haft betydelser av lycka, framgång och välmående. Det är sannolikt att denna tradition fortfarande fortsätter i familjer och släkter. Ryor kan också förmedla minnen. Antagligen har många ryor uppstått i samband med vissa händelser och förväntningar. En omsorgsfullt och arbetsintensivt tillverkad rya på väggen har lyft fram minnen precis som all annan symbolisk konst.

Ameen niinipuut
Förr sades det att ”det finns tre stora saker i Vesilax; lindarna i Amee, björken i Riehu och tallen i Ilonen”. Alla växte de i södra Vesilax. Ryatävlingen i Krääkkiö skolas 100-årsjubileum vanns av Tiina Kinnaris utkast ”Ameen niinipuut”, som skildrar lindarna i Amee. Eleverna och gästerna deltog i ryaknytningen under jubileumsåret 2001–2002.

I samband med många vesilaxryor berättas det fortfarande historier om händelser som man inte velat eller inte kunnat glömma. En vesilaxrya berättar om hur en huvudbyggnad brann ner strax efter den blivit färdig, en brudkisterya berättar om hur en ung hustru dog tidigt, en rya beskriver ett gräl mellan bröder, en har blivit krigsbyte och i en antecknades mormors vigselår.

Ryaägare berättar ofta motsvarande historier som redan bevarats i en lång tid. Egentligen är det få ryor som saknar berättelser. En rya som har en symbolisk betydelse uppskattas, och med den får själva ryatraditionen symboliska krafter. Sannolikt vill även de kommande generationerna lämna sina avkomlingar något synligt minne. En vacker och långvarig rya är ett bra medel för det.

Aktör som står bakom förslaget

Vesilahden Taitokeskus

Vesilahden kunnan ryijyrekisteri

Vesilahden Museoyhdistys (Vesilax museumförbundet)

Många vävare från Vesilax


Länkar till andra informationskällor

Internet-lähteitä:

Taitokeskus Vesilahti: http://www.taitopirkanmaa.fi/vesilahdenkasityokeskus

Käsityö verkossa ry https://punomo.npn.fi/kasityo-verkossa-ry/

Vesilax rygalleri https://www.vesilahti.fi/vapaa-aika/kulttuuri/ryijygalleria/

Arajärvi Kirsti: Vesilahden historia. Hämeenlinna: Arvi A. Karisto Oy, 1985.

Gadd Pehr Adrian: Underrättelse om Färge-Stofters Planteningar I Finland Af Saflor, Krapp och Vau. Åbo, Tryckt hos Directeuren och Kongl Boktryckaren i Stor Förstendömet Finland, Jacob Merckell, Åhr 1760.

Honka-Hallila Helena (toim.): Vesilahti 1346-1996. Jyväskylä: Vesilahden kunta ja Vesilahden seurakunta, 1996.

Hoppu Matti (toim.): Hinsala - kylä Laukon kainalossa. Vesilahti, Vesilahden Hoppu-suku, 2003.

Hoppu Matti (toim.): Vesilahti - tarinoitten ja myyttien pitäjä. Eläkeliiton Vesilahden yhdistys ry, 2006.

Hännikäinen Tuija: Ryijykirja, 1996.

Järvenpää Maarit: Vesilahden seinätekstiilit. Vesilahti-projekti. Fredrika Wetterhoffin Kotiteollisuusopettajaopiston tutkielma, 1977.

Kankkunen Helle, Siippainen Lius: Vesilahti-projekti. Fredrika Wetterhoffin Kotiteollisuusopettajaopiston tutkielma, 1977.

Kylliäinen Mikko: Mitä arkistot kertovat vesilahtelaisista esi-isistämme? Tampereen seudun sukututkimusseura ry:n Vuosikirjassa nro XX:1 (1999), s. 39-45.

Kylliäinen Mikko & Puro Ritva (toim.): Aiwan kowa tapaus. Kirkonvartija Tuomas Tallgrén ja hänen aikakirjansa vuosilta 1795-1837. Jyväskylä, Wesilahti-Seura ja Vesilahden Kunta, 1996.

Lagerstam Liisa: Laukon herra. Gabriel Kurcki (1630-1712). Laukko Historicum, 2008.

Matinolli Eeva: Näin elettiin Vesilahdessa 1762-1900. Käsikirjoitus perukirjatutkimukseen, 2007.

Nytorp Rauno (toim.): Polveilee polut - raikuu rannat. Kertomuksia Palhon ja Vakkalan tienoilta. Palhon Maamiesseura ry, 2006.

Puro Ritva (toim.): Vesilahden seurakunnan rippikirja vuosilta 1688-1694. Vesilahden seudun sukututkimusseuran julkaisuja I, 2006.

Raevuori Yrjö: Laukon omistajia ja vaiheita. Tampere 1963.

Sirelius U.T.: Suomen ryijyt. Tekstiilihistoriallinen tutkimus. Helsinki 1924.

Sopanen Tuomas ja Willberg Leena: Ryijy elää. Helsinki, 2008.

Toikka-Karvonen Annikki: Ryijy. Helsinki, 1971.

Willberg Leena, Rantala Hilkka, Nytorp Eeva: Aatelisryijy, arkipeite, arvotekstiili. Vesilahti kertoo ryijyn tarinaa. Pirkanmaan käsi- ja taideteollisuus, 2008.