Sävslöjden i Kronoby

Elävän perinnön wikiluettelosta
Sävslöjden i Kronoby
Plats Kronoby, Österbotten
Ämnesord hantverk, slöjd, säv, flätning, vävning

Utövare och folk som känner till traditionen

Sävfat och två grytunderlägg tillverkade i spiralteknik. Foto: Finlands hantverksmuseum/ Gunnar Bäckman.

Säven är ett halvgräs som växer i sumpmarker och vattendrag. Säven påträffas överallt på jorden, och används på många håll som råmaterial vid tillverkning av föremål och till och med vid husbygge. I Kronoby kommun i Österbotten påträffas säven i stora mängder vid Kronoby ås mynning. Det är bl.a. den rikliga förekomsten på säv som gjort sävslöjden till en så viktig näring i Kronoby. Föremål av säv tillverkas på flera olika håll i landet, men tack vare det stora antalet hantverkare och det faktum att hantverket dokumenterats ingående i flera omgångar, är sävslöjden i Kronoby mycket välkänd. Traditionen att tillverka föremål av säv har varit levande åtminstone sedan 1700-talet. Under första halvan av 1900-talet var sävslöjden ett vardagshantverk i många familjer i Kronoby. Idag finns det en handfull hantverkare som tillverkar sävföremål för försäljning, och dessutom de som har hantverket som hobby.

Utövande av traditionen

Sävslöjden utövades traditionellt av alla – såväl av unga som av gamla, av män som av kvinnor. Sävslöjden blev i synnerhet de obesuttnas hantverk. Genom sävslöjden fick de inkomstmöjligheter. Vanligen framställdes flätade mattor. Vävda mattor förekom också, men de krävde mer resurser i form av vävstol och tillräckligt stort utrymme att ställa upp densamma. En fördel med sävslöjden var att den inte krävde stora utrymmen eller många specialredskap. Det var därför lätt att framställa sävprodukter och således dryga ut kassan.

Säven skördas i midsommartid, endera genom att man skär av stråna eller genom att man rycker upp dem. Sedan ska säven torka utomhus för att inte angripas av mögel. Efter torkningen uppbevaras säven inomhus i ett torrt utrymme. För att inte gå av måste sävstråna fuktas på nytt innan man använder dem.

Flättekniken är en av de vanligaste metoderna för att tillverka sävföremål. Mattor kan tillverkas genom att man flätar ihop sävstråna till platta band, som sedan sys ihop till mattor. Korgar, tabletter och sulor tillverkas genom att man flätar ihop stråna på samma sätt som man flätar näver eller pärtor. Mattor och löpare framställs i vävstol, vanligen med ränning av bomull. Spiraltekniken används vid tillverkning av större fat och korgar, genom att sävstråna vrids ihop till långa "band" som sedan sys ihop. Ännu idag tillverkas många av de traditionella föremålen, såsom olika askar och fat, skosulor, underlägg och vävda sävlöpare.

Idag finns i Kronoby en handfull hantverkare som tillverkar sävprodukter för försäljning. Därtill finns det de som har gått kurser i sävslöjd och kan tillverka produkter för eget behov.

Traditionens bakgrund och historia

Säven skördas. Foto: Finlands hantverksmuseum.

Sävslöjden var redan i mitten på 1700-talet en viktig näring i Kronoby. Vid en sockenstämma år 1761 beslöts nämligen att det var vid vite förbjudet att skörda säv i Bråtöfjärden förrän vid Larsmäss, d.v.s. den 10 augusti. Beslutet antyder att tillverkning av sävföremål var en viktig inkomstkälla redan då. I synnerhet för de obesuttna var tillgången på säv mycket viktig, eftersom de till stora delar livnärde sig på inkomsterna från försäljningen av sävföremål. Att säven hade betydelse för fattigvården i Kronoby framgår bl.a. av att kyrkoherde Joel Wegelius år 1898 i en skrivelse yrkade på att flottningen av trävirke i Kronoby å borde förbjudas under sommarmånaderna, eftersom stockarna skadade säven och därmed omöjliggjorde de obesuttnas chanser till inkomster via sävarbeten. Detta, menade kyrkoherden, skulle leda till att omkostnaderna för fattigvården ökade.

Under 1800-talet och början av 1900-talet växte hantverket till en viktig näring i bygden. Vanliga produkter var vävda eller flätade sävmattor, väskor, mössor, askar och behållare av olika slag samt skosulor. Produkterna var såväl nytto- som prydnadsföremål. De såldes på marknader i de närliggande städerna Karleby och Jakobstad, och det hände att hantverkarna själva reste så långt som till Uleåborg eller Vasa för att sälja sina alster. Andra hade återförsäljare som köpte upp produkterna och sålde dem t.o.m. till Sverige.

Sävslöjden hade sina glansdagar under krigsåren på 1940-talet. Det rådde stor brist på råmaterial, och säven användes som ersättning för bl.a. läder. I snart sagt varje hem i Kronoby drygades inkomsterna ut med tillverkning och försäljning av sävprodukter. Alla i familjen, även barnen, deltog i tillverkningen, och på så vis fördes kunskapen vidare. Återförsäljare såg till att produkterna såldes i de större städerna i landet. De förde också med sig önskemål om nya produkter, vilket ledde till att utbudet blev bredare och mer mångsidigt.

Intresset för sävprodukter avtog under 1960-talet, när det kom nya material ut på marknaden. Kvaliteten på säven i Kronobydeltat försämrades också i och med invallningen av fjärdarna till en insjö på 60-talet. På 1980-talet hade vattenkvaliteten förbättrats så mycket att säven igen var av god kvalitet. Ett uppsving för sävslöjden märktes således under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.

Tillverkning av en sävtablett. Foto: Finlands hantverksmuseum.

Förmedlande av traditionen

Till skillnad från tidigare, är sävslöjd idag inget som lärs ut i hemmen. I skolan kan eleverna få prova på sävslöjd, om det finns en kunnig hantverkare/lärare som kan undervisa. Långt ifrån alla får dock prova på hantverket. Säven som råmaterial är krävande. Dels ska den skördas vid en bestämd tidpunkt och torkas på rätt sätt för att inte mögla, dels är det ett hantverk som sliter på händerna. Detta begränsar också antalet kunniga utövare.

Idag sker förmedlingen främst via Kronoby folkhögskola, som ordnar kurser i sävslöjd. På folkhögskolan hålls vanligen en kurs per läsår, med ca 10-12 deltagare. Eftersom kursen hålls dagtid är en stor del av deltagarna pensionärer, men även elever som studerar på andra linjer vid folkhögskolan, t ex språklinjen för nyinflyttade. I kursen ingår att deltagarna också är med och skördar och torkar säven. Kursen riktar sig till alla nivåer, vilket innebär att såväl nybörjare som längre hunna har behållning av kursen. En del av kursdeltagarna fortsätter med sävarbetet även efter att kursen tagit slut. Folkhögskolans mål är att stöda kommunens medborgarinstitut att också ta upp sävslöjd i sitt kursprogram, för att öppna upp för möjligheten att lära sig sävslöjd även för dem som arbetar dagtid.

Traditionens framtid

Framtiden för traditionen är i viss mån beroende av efterfrågan på sävprodukter. Ännu idag är hantverket i Kronoby i mångt och mycket att betrakta som en bisyssla, där de utövande hantverkarna tillverkar produkter för försäljning. Årligen finns det dock personer som lär sig sävslöjd via de kurser som ordnas i Kronoby folkhögskolas regi.

Aktör som står bakom förslaget

Kronoby hembygdsförening r.f.

Källor och länkar till andra informationskällor

Andersson, Katarina 2014. Sävslöjden från Kronoby. I: Sköna slöjd (red. Bäckman). Vasa: Österbottens hantverk r.f.

Käsityönurkka: Kruunupyyn kaisla

Saarikoski, Sari & Savolainen, Anelma 2005. Kaislanpunonta. Jyväskylä: Atena Kustannus.

Storå, Nils 1979. Kronoby kommuns historia I. Kronoby: Kronoby kommuns förlag.

Sävtagning - dokumentation av levande traditioner

Tegengren, Helmer 1943. Kronoby sockens historia. Kronoby: kommunalnämnden i Kronoby.