Segling med traditionella klinkbyggda båtar

From Elävän perinnön wikiluettelo

Segelbåtar på vattnet.

Segling med traditionella klinkbyggda båtar
Plats Finland
Ämnesord träbåtar, klink, klinkbyggd båt, klinkteknik, segling

Utövare och folk som känner till traditionen

Oavslutad klinkbyggda båt.
Jouni Jylhä bygger ”Porkarpaatti”. Bild: Harro Koskinen.

Klinkbyggda traditionella båtar har länge använts för segling. Utvecklingen har gått från råsegel via sprisegel till gaffelrigg. Det första seglet kan ha varit ett litet lövträd som man tog på stranden och höll upprätt i båten för att ge båten god fart vid medvind. De allra minsta båtarna försågs inte med segel.

Segelbåtar på vattnet.
Rusning vid start på en seglingstävling i Nådendal. Bild: Markku Jussila.

I vårt lands kust- och skärgårdsområden har man länge använt klinkbyggda öppna traditionella skärgårdsbåtar för fritidssegling. Ett fåtal använde dem för fritidsbruk redan då skärgårdsbefolkningen använde dem för deras egentliga ändamål, fiske och transport. Förutom de traditionella båtarna tillverkas även segelförsedda nöjesbåtar med klinkteknik. Båtarna i fråga seglas och används precis som moderna segelbåtar av glasfiber. Dessa "skärgårdens före detta arbetshästar" har traditionellt huvudsakligen varit i privat ägo. Än i dag är fritidsbåtarna privat ägda. De används till utflykter eller som fritidbåtar under sommarsäsongen. Det finns också båtar som ägs av föreningar. Då är deras syfte att låta intresserade personer prova på segling på det sätt som äldre generationer gjorde. Föreningarna undervisar också barn och ungdomar i traditionell seglingskonst, en av äldre tiders vardagssysslor.

Segling som hobby är populär såväl bland kustens och skärgårdens lokalbefolkning som bland deltidboende. Dessa grupper samarbetar kring föreningsverksamhet och seglingsevenemang. Detta stärker känslan av samhörighet. Syftet med det moderna bruket av öppna klinkbyggda båtar är att ge kustens och skärgårdens invånare ett förhållande till områdets äldre kultur och belysa hur man förr levde vid kusten och till havs. Det finns kring tvåhundra klinkbyggda båtar i Finland som är i seglingsskick. (Då utelämnas fritidsbåtar av trä med ballastköl, bland annat folkbåtar.) Det finns knappt tio föreningar som klassificeras som traditionsbåtsföreningar. Det finns ytterligare många båtklubbar med en egen sektion för traditionell segling. Ett par föreningar upprätthåller även museer kring temat.

Utövande av traditionen

Användning av och segling med båtarna kan delas in i två skilda kategorier. Under sommarens semesterperiod arrangeras ett tiotal tävlingar för dylika båtar. De ivrigaste seglarna transporterar sina båtar från tävling till tävling i jakt på segrar. Tävlingsverksamheten bidrar klart till att gamla båtar som för länge sen har tagits ur bruk restaureras och tas i bruk på nytt. Renovering av gamla båtar har delvis bidragit till att kunskaper i båtbygge har tryggats. Tävlingarna är alltid stora publikevenemang och när båtarna ligger vid kajen kan publiken se dem på nära håll. När seglen hissas har publiken möjlighet att se båtarna segla och i många fall att följa tävlingens gång från stranden och bryggorna.

En helt annan användargrupp utgörs av de personer som har valt dessa öppna klinkbåtar som sina semesterbåtar. Man gör dagsseglatser med båtarna och njuter av semesterdagarnas fina väder. De större båttyperna är försedda med en liten kajuta. Det blir bekvämare att segla på semestern under flera dygn eller veckor, då övernattningsutrymmen finns ombord. Dessa båtar har vanligtvis gaffelrigg och kan lätt styras av en person, precis som de mindre båtarna. Större båtar är alltid försedda med motor, vilket garanterar en viss säkerhet. Samtidigt elimineras de utmaningar som stiltje orsakar eftersom man till exempel säkert kan hålla överenskomna tidtabeller.

”Vinden Drar” är ett viktigt nordiskt evenemang som fick sin början på initiativ av åländska entusiaster. Sedan 1985 har kring tvåhundra nordiska klinkbåtsentusiaster tillbringat en vecka i juli tillsammans under ”Vinden Drar”-flaggan. Evenemangen har arrangerats årligen turvis på Åland, i Norge, i Sverige, i Danmark och på Färöarna. Tre gånger har evenemanget arrangerats i Finland, senast 2018. Under veckan har man möjlighet att segla tillsammans med andra nordiska klinkbyggda båtar och få veta om deras egenskaper. I veckans program ingår föredrag om skärgårdskulturen och om traditionellt hantverk med de klinkbyggda båtarna i centrum.

Det är i princip lätt att segla. Har man som barn seglat med till exempel en liten optimistjolle så lär man sig att kontrollera en traditionell båt på ett par timmar. Principen är detsamma vare sig man seglar en traditionell båt eller en modern glasfiberbåt: då man vet hur en traditionell båt seglas lär man sig också snabbt att få upp farten på en glasfiberbåt.

Traditionens bakgrund och historia

Konsten att segla är i princip lika gammal som sjöfarten. I skärgården har man seglat och rott lika länge som man har bott där. Att kryssa i motvind med en rårigg var ineffektivt och man försökte inte ens , utan rodde i motvind eller väntade tills vinden vände. Kyrkan och prästerna var inte heller förtjusta i båtar som seglades i motvind, eftersom de ansåg att det var djävulens verk. Vattnets friktion är liten. Eftersom det inte fanns landsvägar, var det helt naturligt att ta sig fram på vattenleder både i våra havsområden och i insjöarna. Båten var en förutsättning för livet och en självklarhet. Med båt besökte man fiskevattnen, hämtade foder och hö från skärgården, besökte betesöarna för att mjölka korna och flyttade korna och fåren till betet. Man seglade till städerna för att sälja fisk och andra varor.

Tecknad bild av en klinkbyggda båt.
Uppmätning av storbåt. Mast, bom, gaffel. Det trekantiga förseglet är en så kallad fock. Photo: SLS 1932


I slutet av 1800-talet uppmärksammande medlemmarna i Airisto Segelsällskap i Åbo dylika skärgårdsbåtar, som de uppfattade som ovanligt enkelt riggade. Skärgårdsborna seglade till Åbo för att sälja sina produkter till stadsborna, och stadbor som seglade som fritidssyssla iakttog båtarna och deras enkla riggar. Segelsällskapet beslutade redan på 1800-talet att arrangera en årlig segeltävling för skärgårdsbåtar. Traditionen upprätthålls fortfarande, trots att de tävlande båtarna ända sedan 1950-talet enbart används för tävlingsbruk. Tävlingsverksamheten startades med andra ord av stadsbor. Verksamheten har lett till att flera föreningar för traditionella båtar har grundats i skärgården. Också andra båtklubbar i skärgården har tagit upp klinkbyggda båtar i sin verksamhet och arrangerar segeltävlingar och andra evenemang. Båtbyggarkurser arrangeras och ivriga deltagare lär sig att segla och att ta hand om och reparera båtar.

Förmedlande av traditionen

Svartvitt foto av båttillverkare.
August Strandfelt från Norrby i Iniö bygger en skötbåt. Bild: Harro Koskinens samlingar.

Fritidssegling med traditionella båtar förmedlas ofta från föräldrar till barn. Evenemang och tävlingsverksamhet verkar vara bästa sättet att föra traditionen vidare. Tävlingar arrangeras längs kusten från Lovisa till Österbotten. Mest omfattande är verksamheten i Åbo skärgård, där tävlingar arrangeras åtminstone i Korpo, Nagu, Houtskär, Iniö och Gustavs. Upp till trettio båtlag kan delta i en tävling. Vissa tävlingar har olika tävlingsklasser som båtarna delas in i enligt längd. Också duken som används i seglen kan påverka vilken klass båten tillhör. Flera föreningar har också exakta skriftliga regler som syftar till att båtarna ska bevaras i så ursprungligt skick som möjligt. Tävlingarna är roliga evenemang. Deltagarna har insett att det är fördelaktigt att ha en lång vattenlinje och stora segel. En bra seglare och erfaren besättning samt hemmaplansfördel kan dock vara viktigare än stora segel. Trots att tävlingarna är roliga börjar allvaret då startskottet går. Efter tävlingen är emellertid besättningarna alltid sams. Alla känner varandra sedan tidigare. Publiken kan bestå av upp till femhundra personer. Tävlingarna arrangeras ofta i samband med andra sommarevenemang. Publiken kan ha program under hela dagen ända till kvällsdansen.

Priset på nya båtar varierar väldigt mycket. Till exempel en båt på sex meter med tolv bordgångar och basad spant kan kosta hälften så mycket som en lika stor båt med sex bordgångar och naturvuxen yxad spant. Om man förser båten med basad spant räcker arbetsmomentet en dag, medan det kan ta en hel månad att leta upp naturligt rundade rötter och grenar i skogen och sedan kanske två månader att sätta dem på plats. Nya båtar är alltså värdefulla, vilket är ett tydligt hindrar traditionen från att blir populärare. Om en familj har råd att köpa en båt är det knappast en öppen klinkbyggd segelbåt man skaffar.

Traditionens framtid

Man kunde tänka sig att yngre generationer som växer upp med stor medvetenhet om naturens sårbarhet skulleföredra en båt av trä och naturmaterial. En båt som tillverkats av naturmaterial blir inte problemavfall eller en miljörisk då den har använts under ett par generationer. Klinkbåtsentusiasterna föreställde sig att den nya, miljömedvetna generationen skulle föredra en båt som byggts med traditionella metoder och som drivs fram med naturkraft, vinden. Så blev det inte, och orsaken till det är säkert de höga tillverkningskostnaderna. För samma pris som en nybyggd traditionell båt får man en använd segelbåt i gott skick av glasfiber med alla bekvämligheter. Om intresset för båtar upphör är det mycket enklare att sälja en glasfiberbåt. Gamla använda traditionella båtar säljs sällan, men antalet potentiella köpare är också begränsat. Man strävar efter att förmedla seglingstraditionen såväl genom kurser som vid olika evenemang.

Förutom båtarnas höga priser är det största hotet mot hobbyn troligen att många båtar som är i bruk trots att de underhålls ruttnar så att de inte längre kan sjösättas. Att byta ruttna bord eller spant, för att inte tala om kölen, är svårt och tar tid även om båtägaren är villig att beställa arbetet från en yrkesman. Om antalet båtar som används för segling minskar betydligt, kan det gå så att det snart inte längre finns segelmakare som behärskar de traditionella teknikerna. Det är inte heller lätt att hitta segeltyg som lämpar sig för båtarna. Detsamma gäller linorna. Föreningsverksamheten och särskilt samarbet bidrar till att traditionen och hobbyn kan upprätthållas.

Det är sannolikt att traditionen tryggas i relativt oförändrad form. Det finns alltid personer som går mot strömmen och studerar traditionellt båtbygge trots att de vet att beställningarna kommer att bli få. Det är trots allt sannolikt att de traditionella farkosterna får beställare och kommer till användning. Dessa båtanvändare är inte seglare utan personer som är så intresserade av kustens och skärgårdens traditionella liv och kultur att de fysiskt vill vara en del av detta på fritiden. Dessa personer är också potentiella traditionsbärare och beställare av nya båtar. Traditionen med tävlingsverksamhet är också i nyckelposition, eftersom den når människor som inte nödvändigtvis själva vill ha en öppen träbåt men som uppskattar den levande traditionen. Utbildning i konstruktion av klinkbyggda båtar ges till exempel av Livia Yrkesskola i Parais, Euraåminne kristliga institut och Traditionscentrum Kuggom i Lovisa.

I december 2021 upptagandes den nordiska klinkbåtstraditionen i Unescos representativa lista över immateriella kulturarv. Det är fråga om den första samnordiska, multinationella nomineringen, och i bakgrunden till ansökan finns ett par hundra aktörer inom branschen: båtbyggare, föreningar, museer och utbildningsinstanser. Totalt 19 finländska organisationer stödde nomineringen. Att komma med i Unescos förteckning ger erkänsla till de nordiska hantverkstraditionerna och bidrar till tryggandet av klinkbåtstraditionen i de nordliga områdena. Ansökningsprocessen har redan initierat många olika projekt relaterade till traditionen på olika håll i Norden.

Aktör som står bakom förslaget

Organisationer

Airisto Segelsällskap rf.

Bosund båt-, fiske- och jaktmuseum r.f.

Gip-Jiippi (Yhteenliittymä)

Houtskär Allmogebåtsförening.rf

Houtskär Båtklubb rf.

Houtskär Kulturgille rf.

Iniö Båtklubb rf.

Kirkkonummen Perinneveneyhdistys St. Nikolaus.ry.

Klassiska Båtar rf

Korpo Hembygdsförening rf.

Korpo Sjöfarare rf.

Kotkan Pursiseura ry - Kotka segelsällskap rf

Kuopion Puuveneveistäjät ry

Kustavin Perinnevenepurjehtijat ry

MYS (Mahogany Yachting Society)

Puuveneveistäjät ry.

Raumanmeren puuveneilijät

Suomenlahden Puuveneilijät ry

Turunmaan Perinneveneyhdistys ry.

Östnylands Allmogebåtsförening rf.


Museer och institutioner

Forum Marinum

Finlands Nationalmuseum / Finlands sjöhistoriska museum

Kvarkens Båtmuseum

Sjöhistoriska Institutionen vid Åbo Akademi

Skärgårdsmuseet (Rönnäs, Loviisa)


Båtbyggare och andra sakkunniga

Byggare

Marko Nikula, Eero Ranta, Petter Mellberg, Joel Simberg, Jukka Salo, Jukka Viinikainen, Lennart Söderlund, Jan Backman, Veijo Sorvali, Jari Vanhatalo, Erkki Lönnqvist, Allan Savolainen, Riku Nylund

Sakkunniga

Esko Mattsson, Harro Koskinen, Bosse Mellberg, Markku Jussila, Kari Herhi, Juha Herranen, Sami Uotinen, Stefan Hellström, Leo Skogström, Tero Lehti, Tuomas Nuotio, Rabbe Smedlund, Visa Roine, Timo Back, Henry Forssell

Källor och länkar till andra informationskällor

Websidor

Bransskär - saaristosäätiö

Houtskär allmogeseglare

Houtskärs båtklubb

Jakobstads båtvarv

Miilu-Boats

Museovirasto: Kaustislainen viulunsoitto ja pohjoismainen limisaumaveneperinne ehdolla Unescon aineettoman kulttuuriperinnön luetteloon

Puuvene.net -keskustelufoorumi

Puuveneveistäjät ry

Vallilan veneveistämö

Vendia Woods

Veneveistäjä Marko Nikula


Litteratur

Broch, Ole-Jacob 1997. Puuvene - limisauma, tasasauma, ristiinlaminointi, korjaukset ja huolto. Helsinki: Opetushallitus.

Chapelle, Howard 1969. Boatbuilding - a complete handbook of wooden boat construction. New York: W.W.Norton Company.

Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm 1999. Människor och båtar i Norden. Sjöhistorisk årsbok 1998-1999. Borås: Centraltryckeriet Åke Svenson AB.

Klippi, Yrjö & Aromaa, Juha & Klippi, Pyry 2015. Puuvene Suomessa. Helsinki: ReadMe.fi.

Perälä, Osmo 2011. Puuvene – veistäminen, kunnostaminen, perinne. Hämeenlinna: Kariston Kirjapaino Oy.

Pälviranta, Edgar 1997. Veneenrakennuksen oppikirja – lauta- ja rimarakenteiset U-pohjaiset soutu- ja perämoottoriveneet. Helsinki: Opetushallitus.

Rovamo, Pertti & Lintunen, Martti 1995. Suomalainen puuvene. Porvoo: WSOY.

Rössel, Greg 2000. Building small boats. North Brooksville: WoodenBoat Publications.

Simmons, Walter, J. 1980. Lapstrake Boatbuilding. Camden: International Marine Publishing Company.

Törnroos, Birger 1968. Båtar och båybyggeri i Ålands Östra skärgård 1850-1930. Meddelande från Sjöhistoriska Museet vid Åbo Akademi. Nr 11.

Törnroos, Birger 1978. Öståländska fiskebåtar förr och nu. Meddelande från Sjöhistoriska Museet vid Åbo Akademi. Nr 13.


Utbildning för konstruktion av klinkbyggda båtar

[./Https://www.livia.fi/koulutustarjonta/veneenrakennus Livia Yrkesskola, Pargas]

Euraåminne kristliga institut

Traditionscentrum Kuggom, Lovisa

Kansalaisopistot eri puolilla Suomea