Segling med traditionella klinkbyggda båtar

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search

Purjehdus3.PNG

Segling med traditionella klinkbyggda båtar
Plats Suomi
Ämnesord träbåtar, klink, klinkbyggd båt, klinkteknik, segling

Utövare och folk som känner till traditionen

Jouni Jylhä bygger ”Porkarpaatti”. Bild: Harro Koskinen.

Klinkbyggda traditionella båtar har redan länge använts för segling. Utvecklingen har gått från råseglet via spriseglet till gaffelriggen. Det första seglet kan ha varit ett litet lövträd som man tog på stranden och höll upprätt i båten för att i medvind skulle ge båten en god fart. De allra minsta båtarna försågs inte med segel.

Rusningsstart vid en seglingstävling i Nådendal. Bild: Markku Jussila.

I vårt lands kust- och skärgårdsområden har man länge använt klinkbyggda öppna traditionella skärgårdsbåtar för fritidssegling. Några få hade redan tagit dem till fritidsbruk när skärgårdsbefolkningen ännu använde dem för deras egentliga ändamål, fiske och transport. Förutom de traditionella båtarna tillverkas även segelförsedda nöjesbåtar med klinkteknik. Båtarna i fråga seglas och används precis som moderna segelbåtar av glasfiber. Dessa, skärgårdens före detta arbetshästar har traditionellt huvudsakligen varit i privat ägo. Än i dag är båtarna privat ägda båtar för fritidsbruk. De används till utflykter eller så fungerar de som fritidbåt till och med hela sommarlovet. Båtar finns också i föreningars ägo. Då är deras syfte att låta intresserade personer pröva på att segla som de tidigare generationerna. Föreningarna undervisar också barn och ungdomar i den traditionella seglingskonsten, förfädernas vardagssyssla.

Seglingshobbyn är populär såväl bland kustens och skärgårdens lokala befolkning som bland deltidboende. Dessa befolkningsgrupper fungerar tillsammans i föreningsverksamheten och i själva seglingsevenemangen. Detta stärker känslan av samhörighet. Syftet med det moderna bruket av öppna klinkbyggda båtar är att skapa kustens och skärgårdens invånare något slags förhållande till områdets gamla kultur och belysa hur man förr klarade sig på sjön och till havs. Det finns kring tvåhundra stycken klinkbyggda båtar i seglingsskick i Finland. (Summan omfattar inte fritidsbåtar av trä med ballastköl som till exempel folkbåtar.) Det finns knappt tio stycken föreningar som klassificeras som traditionsbåtsföreningar. Många vanliga båtklubbar har en egen avdelning för traditionell segling. Ett par föreningar koncentrerar sig på att upprätthålla museer kring temat.

Utövande av traditionen

Bruket av båtarna och segling kan tydligt delas i två starkt avvikande grupper. Under sommarens semesterperiod arrangerar man ett tiotal tävlingar för dessa båtar. De ivrigaste transporterar sina båtar från en tävling till en annan på jakten efter segern. Tävlingsverksamheten har en betydande inverkan på att gamla, redan för länge sen ur bruk tagna båtar, har restaurerats och tagits i bruk på nytt. Renovering av gamla båtar har delvis motiverat bevarande av båtbyggskunskaperna. Tävlingarna är alltid stora publikevenemang och när båtarna ligger vid kajen kan publiken se dem på nära håll. När seglen hissas har publiken möjlighet att se båtarna segla och i många fall att följa tävlingens gång från stranden och bryggorna.

En helt annan användargrupp utgör de personer som har valt dessa öppna klinkbåtar som sina semesterbåtar. Man gör dagsseglingar med båtarna och njuter av semesterdagarnas fina väder. De större båttyperna är försedda med en liten kajuta. Det blir bekvämare att fira seglingssemester på flera dygn eller veckor, när övernattningsutrymmena följer med. Dessa båtar har vanligtvis gaffelrigg och kan lätt styras av en person, liksom de mindre båtarna. Större båtar är alla försedda med en motor, vilket garanterar en viss säkerhet samt eliminerar de utmaningar som orsakas av stiltje och på så sätt garanterar att till exempel överenskomna tidtabeller kan hållas.

Det viktiga nordiska evenemanget ”Vinden Drar” fick sin början på åländska entusiasters initiativ. Sedan 1985 har kring tvåhundra nordiska klinkbåtsentusiaster tillbringat en vecka i juli tillsammans under ”Vinden Drar”-flaggan. Evenemangen har arrangerats årligen turvis på Åland, i Norge, i Sverige, i Danmark och på Färöarna. Tre gånger har evenemanget arrangerats i Finland, följande gång blir 2018. Under veckan har man möjlighet att segla med andra nordiska klinkbyggda båtar och får veta om deras ägenskaper. I veckans program ingår föredrag om skärgårdskulturen och traditionella hantverk, med de klinkbyggda båtarna i centrum.

Det är i princip lätt att segla. Har man som barn seglat till exempel med en liten optimistjolle, lär man sig att kontrollera den traditionella båten i ett par timmar. Principen är detsamma, vare sig man seglar en traditionell båt eller en modern glasfiberbåt: den som får en traditionell båt att gå ovanligt bra, lär sig snabbt också att maximera glasfiberbåtens fart.

Traditionens bakgrund och historia

Konsten att segla är i princip lika gammal som båtfarten. I skärgården har man seglat och rott lika länge som man har bott där. Att kryssa i motvind med en rårigg var ineffektivt och man försökte inte ens det, utan rodde i motvind eller väntade tills vinden vände sig. Kyrkan och prästerna var inte heller förtjusta i en båt som gick i motvind, eftersom de ansåg den vara djävulens verk. Vatten har en liten friktion. Eftersom det inte fanns landsvägar, var det helt naturligt att ta sig fram genom vattenleder både i våra havsområden och i insjöarna. Båten var en förutsättning för livet och en självklarhet. Med båt besökte man fiskevattnen, hämtade foderlöv och hö från öarna, besökte betesöarna för att mjölka korna och flyttade korna och fåren till betet. Man seglade till städerna för att sälja fisk- och andra produkter.

Gaffelrigg. Mast, bom, gaffel. Det trekantiga förseglet är en så kallad fock.


I slutet av 1800-talet såg herrarna i Airisto Segelsällskapet i Åbo på dessa skärgårdsbåtar och ansåg dem vara primitivt riggade. Skärgårdsborna seglade till Åbo för att sälja sina produkter till stadsborna, och stadsherrarna som hade segling som fritidssyssla iakttog båtarna och deras primitiva riggar. Herrarna bestämde sig redan på 1800-talet att arrangera en årlig seglingstävling för dessa skärgårdsbåtar. Traditionen pågår fortfarande, trots att de tävlande båtarna redan sedan 1950-talet inte är i annat bruk än tävling. Tävlingsverksamheten startades med andra ord av stadsborna. Verksamheten har lett till att flera föreningar för traditionella båtar har grundats i skärgården. Också de vanliga båtklubbar som fungerar i skärgården har tagit med de klinkbyggda båtarna i sin verksamhet och arrangerar seglingstävlingar och andra evenemang. Båtbyggekurser arrangeras och de ivriga deltagarna lär sig att segla och att ta hand om och reparera båtar.




Förmedlande av traditionen

August Strandfelt från Norrby i Iniö bygger en skötbåt. Bild: Harro Koskinens samlingar.

Seglingshobbyn med traditionella båtar förmedlas ofta från föräldrar till barn. Evenemangen och tävlingsverksamheten verkar vara det bästa sättet att förmedla traditionen vidare. Tävlingar arrangeras längs kusten från Lovisa till Österbotten. Mest omfattande är verksamheten i Åbo skärgård, där tävlingar arrangeras åtminstone i Korpo, Nagu, Houtskär, Iniö och Gustavs. På startlinjen i en tävling kan det finnas upptill ett trettiotal båtlag. I vissa tävlingar finns olika tävlingsklasser i vilka båtarna delas in enligt längden. Också duken man använt till seglen kan påverka vilken klass båten tillhör. Flera föreningar har också exakta skriftliga regler som syftar till att båtarna skulle bevaras som så ursprungliga som möjligt. Tävlingarna är roliga evenemang. Deltagarna har förstått att det är förmånligt att ha en lång vattenlinje och stora. En bra seglare och en erfaren besättning samt hemmaplansfördelen kan dock vara mer värda än stora segel. Även om tävlingarna är lekfulla blir de rätt allvarliga när startskottet har gått. Efter tävlingen är emellertid besättningarna alltid sams. Alla känner varandra från tidigare. Publiken kan bestå av upp till femhundra personer. Tävlingarna arrangeras ofta i samband med andra sommarevenemang. Publiken kan ha program under hela dagen ända till kvällsdansen.

Priset på nya båtar varierar väldigt mycket. Till exempel en båt på sex meter med tolv bordgångar och basade spant kan kosta hälften av priset för en lika stor båt med sex bordgångar och med naturvuxen yxad spant. Till exempel kan båten spantas med basade spant på en dag, medan det kan ta en hel månad att leta efter naturligt rundade rötter och grenar i skogen och sedan kanske två månader att sätta dem på plats. Nya båtar är alltså värdefulla, vilket är ett tydligt hinder för att traditionen kunde få en större popularitet. Om en familj har råd med en båt, är den troligen inte en öppen klinkbyggd segelbåt man skaffar.

Traditionens framtid

Man kunde tänka sig att den nya generationen som växer i den gröna ideologin helst skulle vilja ha en båt av trä och naturmaterial. En båt som tillverkats av naturmaterial blir inte problemavfall eller en miljörisk efter att den tjänat i ett par generationer. Klinkbåtsentusiasterna inbillade sig att den nya, miljömedvetna generationen skulle föredra en båt som byggts med traditionella metoder och som drivs fram med naturens kraft, vinden. Så gick det inte, och orsaken till detta är alldeles säkert de höga tillverkningskostnaderna. Till en ny traditionell båts pris får man en bra använd segelbåt av glasfiber med alla bekvämligheter. Om intresset till båtar tar slut, är det mycket enklare att sälja en glasfiberbåt. Gamla använda traditionella båtar säljs sällan, men också den potentiella köpargruppen är begränsad. Man strävar efter att förmedla seglingstraditionen såväl på kurser som vid olika evenemang.

Förutom båtarnas höga priser är det största hotet mot hobbyn troligen det att många båtar som är i bruk trots underhållet ruttnar så att de inte längre kan sjösättas. Att byta ruttna bord eller spant, för att inte tala om kölen, är svårt och tar tid, om båtägaren är villig att beställa arbetet från en yrkesmänniska. Om antalet båtar som används för segling minskar betydligt, kan det hända att det snart inte längre finns segelsömmare som behärskar de gamla traditionerna. Det är inte heller lätt att hitta segeltyg som lämpar sig för båtarna. Detsamma gäller linorna. Föreningsverksamheten och särskilt samarbetet är ett sätt med vilket traditionen och hobbyn kan upprätthållas.

Det är sannolikt att traditionen bevaras som relativt oförändrad. Det finns alltid personer som inte drivs med strömmen utan studerar traditionellt båtbygge även om de vet att beställningarna kommer att vara få. Det är också sannolikt att dessa förra generationernas arbetsverktyg kommer att ha beställare och användare. Dessa båtanvändare är inte ”seglare” utan personer som är så intresserade av kustens och skärgårdens traditionella liv och kultur att de fysiskt vill vara en del av detta liv under sin fritid. Dessa personer är också potentiella traditionsbärare och beställare av nya båtar. Traditionen med tävlingsverksamheten är också i nyckelposition, eftersom den når människor som inte nödvändigtvis själva vill ha en öppen träbåt men som uppskattar den levande traditionen. Föreningarnas kursverksamhet är småskaligt, men till exempel Houtskär Folkhögskola har ordnat populära längre kurser om segling med traditionella båtar. Undervisning arrangeras för både barn och vuxna också i Korpo, Nagu och Gustavs.

Aktör som står bakom förslaget

Kansallismuseo / Suomen merimuseo

Airisto Segelsällskap rf.

Forum Marinum

Gip-Jiippi (Yhteenliittymä)

Houtskär Allmogebåtsförening.rf

Houtskär Båtklubb rf.

Houtskär Kulturgille rf.

Iniö Båtklubb rf.

Kirkkonummen Perinneveneyhdistys St. Nikolaus.ry.

Klassiska Båtar rf www.loviisanlaivasilta.fi

Korpo Hembygdsförening rf.

Korpo Sjöfarare rf.

Kotkan Pursiseura ry - Kotka segelsällskap rf

Kuopion Puuveneveistäjät ry

Kustavin Perinnevenepurjehtijat ry.

Kvarkens Båtmuseum

MYS (Mahogany Yachting Society)

Puuveneveistäjät ry.

Raumanmeren Puuveneilijät ry

Sjöhistoriska Institutionen vid Åbo Akademi

Skärgårdsmuseet (Rönnäs, Loviisa)

Suomenlahden Puuveneilijät ry

Turunmaan Perinneveneyhdistys ry.

Östnyländs Allmogebåtsförening rf.


Båtbyggare och andra sakkunniga

Byggare

Marko Nikula, Eero Ranta, Petter Mellberg, Joel Simberg, Jukka Salo, Jukka Viinikainen, Lennart Söderlund, Jan Backman, Veijo Sorvali, Jari Vanhatalo, Erkki Lönnqvist, Allan Savolainen, Riku Nylund

Sakkunniga

Esko Mattsson, Harro Koskinen, Bosse Mellberg, Markku Jussila, Kari Herhi, Juha Herranen, Sami Uotinen, Stefan Hellström, Leo Skogström, Tero Lehti, Tuomas Nuotio, Rabbe Smedlund, Visa Roine, Timo Back, Henry Forssell

Källor och länkar till andra informationskällor

Websidor

www.puuvene.net, www.veneenrakentaja.com, www.puuveneveistajat.fi, www.brannskar.fi, www.jakobstadsbatvarv.multi.fi, www.vallilanveneveistamo.fi, www.miiluboats.com, www.houtskärallmogeseglare.net, www.houtskarsbatklubb.com

Litteratur

Broch, Ole-Jacob 1997. Puuvene - limisauma, tasasauma, ristiinlaminointi, korjaukset ja huolto. Helsinki: Opetushallitus.

Chapelle, Howard 1969. Boatbuilding - a complete handbook of wooden boat construction. New York: W.W.Norton Company.

Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm 1999. Människor och båtar i Norden. Sjöhistorisk årsbok 1998-1999. Borås: Centraltryckeriet Åke Svenson AB.

Klippi, Yrjö & Aromaa, Juha & Klippi, Pyry 2015. Puuvene Suomessa. Helsinki: ReadMe.fi.

Perälä, Osmo 2011. Puuvene – veistäminen, kunnostaminen, perinne. Hämeenlinna: Kariston Kirjapaino Oy.

Pälviranta, Edgar 1997. Veneenrakennuksen oppikirja – lauta- ja rimarakenteiset U-pohjaiset soutu- ja perämoottoriveneet. Helsinki: Opetushallitus.

Rovamo, Pertti & Lintunen, Martti 1995. Suomalainen puuvene. Porvoo: WSOY.

Rössel, Greg 2000. Building small boats. North Brooksville: WoodenBoat Publications.

Simmons, Walter, J. 1980. Lapstrake Boatbuilding. Camden: International Marine Publishing Company.

Törnroos, Birger 1968. Båtar och båybyggeri i Ålands Östra skärgård 1850-1930. Meddelande från Sjöhistoriska Museet vid Åbo Akademi. Nr 11.

Törnroos, Birger 1978. Öståländska fiskebåtar förr och nu. Meddelande från Sjöhistoriska Museet vid Åbo Akademi. Nr 13.