Snålheten i Laihela
| Snålheten i Laihela | ||||
|---|---|---|---|---|
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Laihelabornas snålhet är väl känd i hela Finland och delvis även utomlands. Laihela är i hela landet känt för snålhet vilket bevisas av årtionden gamla och även nyare laihelabovitsar. Av denna anledning kallas Laihela även för Finlands Skottland. Förbindelser med Laihela anses tämligen ofta mest vara synonymt med snålhet och sparsamhet, och en person som är snål kallas ofta för laihelalainen (laihelabo), så begreppet är mycket känt. Dessutom hittas nya skämt om laihelabornas snålhet på hela tiden.
År 1997 gjorde Media People Oy en enkät om 40 kommuner på olika håll i landet. Deltagarna fick svara på vad dessa kommuner/städer var kända för. Svar från 299 personer analyserades. Laihela var enklast att placera på kartan. Från Helsingfors till Lappland placerade över 84 procent av deltagarna orten i rätt län. Laihela är bäst känd för snålheten, snålhets- och laihelabovitsar, Laihela mark, slantvändning, snikenhet, Finlands Skottland, sparsamhet och ekonomisk noggrannhet - upp till 80 procent.
I dag bor det 8 100 invånare i Laihela och de lokala invånarna är stolta över sin snålhet. Laihelaandan har också använts positivt och till och med som vissa företags projektnamn för sparåtgärder. Laihela har också ett eget museum där snålheten presenteras. Museet i fråga, Nuukuurenmuseo (Sparsamhetens museum), ligger på samma gårdsplan som Laihela hembygdsmuseum, och deras verksamhet upprätthålls av Laihela hembygds- och museiförening, som har fungerat i 80 år. Sparsamhetens museum spelar en betydande roll i att upprätthålla och främja Laihela rykte om snålhet. Det är också den mest kända sevärdheten i Laihela.
Utövande av traditionen
Berättelser, skämt och historier om laihelabornas snålhet hörs oftast när en utomstående och en laihelabo träffas. Skämt om laihelabor är allmänt kända, och de berättas också utanför Laihela, även om skämtaren och åhöraren inte har någon förbindelse med Laihela. Vitsar och skämt kan också läsas i olika skämtböcker samt på humorsidorna på nätet.
Utomstående berättar gärna snålhetsvitsar, när de träffar en laihelabo. Och laihelabor skämtar även gärna om sig själv. Enligt en undersökning som gjorts om ämnet handlar det högst sannolikt om att upprätthålla den egna etniska och regionala identiteten. Laihelaborna är nuförtiden stolta över sitt rykte och över att den lilla kommunen på grund av det är känd överallt i Finland. Vitsberättelserna betonar den egna ortens särkaraktär. Det är fint att veta att laihelabornas snålhet är så känd och livskraftig att ett sådant rykte och en vitstradition har uppstått. Att berätta en laihelabovits eller snålhetsberättelse är även ett utmärkt sätt att öppna diskussionen mellan en utomstående och en laihelabo eller att lätta till stämningen.
Till en början riktades det illvilligt hån mot laihelabornas snålhet, och också laihelabornas egen attityd gentemot ryktet har därför varit negativ. År 1998 gjordes en undersökning som visade att särskilt den äldre generationen fortfarande förhöll sig negativt till snålhetsryktet. Under årtiondens gång har dock skämten och berättelserna ändrat sin ton och blivit mer positiva. Enligt en undersökning i ämnet skedde det en särskilt stor förändring i attityden gentemot snålhetsryktet och laihelavitsarna i mellan 1960- och 1970-talen. Man började utnyttja ryktet genom bland annat Lions Clubs vitsbok samt andra souvenirer med snålhetstemat.
Numera är man stolt över att härstamma från Laihela, till den grad att man gärna vill lära andra att vara snåla, till exempel genom besök till Sparsamhetens museum. Lions Club tryckte för ett par år sedan upp betyg, "Toristus nuukuuren opis olosta" ("Intyg över att ha avklarat snålhetsläran"), som såldes till dem som hade besökt Laihela och fått lära sig snålhet.
Tonen för laihelabornas snålhet är allmänt rätt välvillig och positiv. Även i skämten söker laihelabon inte sin egen nytta genom att lura andra, utan handlar hellre klokt och extremt sparsamt. Laihelaandan var möjligen grönhet redan långt före den gröna rörelsen. Det var återvändning långt före Paris loppmarknader blev trendiga. Laihelabon säger, ”annanstans är snålheten obligatorisk, hos oss är den frivillig”. Även om man i Laihela tvättar sin engångsmugg, betyder det inte att man inte skulla ha råd att köpa en ny. Man dricker kaffe från pappmuggen som tvättats flera gångar, eftersom det går att dricka kaffe så och för att undvika slöseri. Den centrala idén är att använda och förbruka föremål, kläder och naturen lagom mycket för att leva. Att slösa på onödiga statusprylar vore ofattbart för en äkta laihelabo.
”Nuukasti mutta komiasti” (”Snålt men grant”) är Laihela kommuns slogan i dag. Snålheten symboliseras även i kommunens vapen av den sparsamma ekorren, som lägger undan föda för framtiden. Snålhetsryktet utnyttjas i kommunen från sparsamhetens synvinkel. På Laihela kommuns webbplats berättas det att ”När snålhet innebär förnuftiga tillvägagångssätt, hållbar utveckling och att ta hand om kommuninvånarnas intressen – då är man snål i Laihela.” Snålhetsryktet främjas och upprätthålls av Sparsamhetens museum, som är vigt åt ämnet. Vissa företag på orten utnyttjar även snålhetsryktet i sina företagsnamn och till exempel i marknadsföring: det är ekonomiskt att köpa och/eller använda tjänster eller produkter eller kunden kan spara genom att skaffa produkterna eller tjänsterna. Till Laihelaandan, alltså sparsamheten, har även andra företag hänvisat till i sin marknadsföring, inte bara de som har sin hemort i Laihela: ett exempel är Scanoffices televisionsreklam 2015 med en ”värmepump från Laihia”.
Traditionens bakgrund och historia
Vi är inte säkra på hur Laihelabornas snålhetsrykte födde. Mest sannolikt härstammar det från de sista hungeråren 1856–67. Omkring åren 1866–1867 skedde det ett stort vulkanutbrott på Island, och askan från det mörknade himlen. Som följd av vulkanutbrottet snöade det på midsommaren 1867, skörden förstördes och en hungersnöd rådde.
Laihela kommunnämnd hade godkänt en fattigvårdslag eller reglemente 7.8.1854. Det var ett bra verktyg för att sköta ärenden med under de tunga hungersåren. I Laihela var Frans Frederik förman för kommunnämnden, och han insåg att något måste göras för att avlägsna hungern. Kaptenen arrangerade att den fattiga, gårdslösa befolkningen placerades på bondgårdarna. Här fick de två måltider på välling per dag mot det att de arbetade i huset efter sina krafter. Så behövde de hungriga inte svälta eller gå runt och tigga. Husbönderna på gårdarna godkände inte detta, men kaptenen, som hade gått i krigsskola, visste hur man skulle ge folk order. Tiggare kom och gick och fick se prydliga österbottniska hus. Men när tiggarna bad om mat i husen, fick de ingenting, man bara sade att husbönderna måste ta hand om de egna fattiga. De hungriga vandrarna dog av sjukdomar, särskilt av tyfus. Många passerade Laihela utan att få den minsta matbit. Även om det varje vecka avled tiotals så undvek man dock på detta sätt att alla fattiga i Laihela dog.
Härifrån härstammar laihelabornas rykte som snåla, som spreds av tiggare som kommit från annan ort. Dessutom publicerade dagstidningarna efter hungeråren smädelseskrifter om laihelabornas snålhet. Detta kan betraktas som startpunkten för laihelaabovitsarna och berättelserna. Det finns dock uppgifter om laihelabornas sparsamma levnadssätt redan från 1700-talet. Snålheten nämns också, men egentliga grunder för snålhetsryktet är det svårt att hitta. Ryktet om snålheten kan ha uppstått under 1700-talet, efter den stora och lilla ofreden och de stora hungersåren. Laihelas läge vid farleden som leder till staden vid havet har gjort det till en genomgångsplats för många slags vandrare. Det kan hända att laihelaborna därför har tröttnat på att ständigt öppna sina dörrar för vandrarna eller att vara frikostiga och givmilda mot dem.
Marjatta Jauhiainen från Finska litteratursällskapet har undersökt skämten om laihelabor. Hon anser dialekten vara den mest trovärdiga förklaringen. Folk från grannkommunerna har skämtat om laihelabornas överdrivna användning av s-ljudet: ”Laihian skotti skiipes skorkooselle”. Skotti betyder pojke, och skottin från Laihela har kanske förknippats med skotten från Skottland och därigenom Laihela med snålheten. Enligt Jauhiainen har också några av Laihela grannkommuner, såsom Lillkyrö och Jalasjärvi, lidit av rykte som snåla. Av någon anledning har dessa kommuner aldrig inspirerat skämtare.
I början av förra århundradet började laihelabohumor samlas bland annat i Finska litteratursällskapets folkdiktsarkiv till följd av humorinsamlingar om olika ämnen. År 1969 arrangerade Finska litteratursällskapet och Lions Club Laihela en samlingstävling om laihelaboskämt. Så uppstod en helhet på 1006 enheter av laihelaboskämt, som fick namnet Justhin piisas. Från 1960-talet spred laihelabohumor från lokalhumornivån till hela folket, och de slagkraftiga skämtens popularitet växte på de längre skämtens bekostnad.
Förmedlande av traditionen
Sparsamhetens museum, som upprätthålls av Laihela hembygds- och museiförening, fungerar som en viktig främjare och upprätthållare av snålhetsryktet. Där går det att bekanta sig med snålheten bland de roliga snålhetsföremålen och slutanvända bruksföremålen. Det mest berömda av skämtföremålen torde vara Laihela mark – numera givetvis Laihela euro – som i sin tid uppfanns i en tävling för skolelever. Hembygdsrådet Esko Luoma har tagit fram en livlig historia om hur mynten missformades när en husbonde från Laihela och en judisk tyghandlare båda drog i den: den ena skulle gärna ha sålt och den andra tvekade att köpa — och så blev marken elliptisk. Turistguiderna har en viktig ställning som förmedlare av snålhetsryktet till de besökande i Laihela. I Sparsamhetens museum berättar guiden för besökarna om snålheten och snålhetsföremålen och även om snålhetsryktets historia. Många gånger är museiguiden den enda källa för till exempel en gäst från en annan ort eller från ett annat land som kan berätta om laihelabornas rykte som snåla.
I den gamla backstugan som fungerar som Sparsamhetens museum uppvisas förutom snålhetsföremålen även historien om fattiga backstugusittare, hur de levde förr när de måste spara allt. Hembygdsrådet och före detta ordföranden till Laihela hembygds- och museiförening Esko Luoma utförde i många år viktigt arbete för att utnyttja laihelabornas snålhetsrykte och grunda ett snålhetsmuseum som skulle vigas åt temat. Till sist genomfördes projektet och museet öppnade sina dörrar till publiken år 1992. Museet ligger i samma gårdsplan som Laihela hembygdsmuseum och är öppet på sommaren.
Snålhetsryktet utnyttjas i Laihela också i annan marknadsföring för turister samt i vissa företag i Laihela inom reklam och marknadsföring. I kommunen arrangeras dessutom bland annat årligen en Nuukuuren viikko, Snålhetens vecka. Under veckan pågår olika evenemang såsom kvällsorienteringar, cykling, sagotimmar och andra sysslor för barn, konserter, allsångskvällar, loppisar, begravningsplatsrundor med flera. I Laihela har bland annat lopp- och skidåkningsevenemang med snålhetsteman även arrangerats. Bygget av den energisparande byn i Laihela på 1980-talet väckte också intresse för ekonomiskt byggande. Laihelaborna har till och med valt årets skitru, det vill säga snåljåp! På 1990-talet planerades ett imponerande landmärke i Laihela vid riksväg tre. Projektet blev dock inte genomfört.
Man berättar gärna om kommunens berömda rykte till dem som reser till Laihela, om de inte känner till det på förhand. Laihela hembygds- och sparsamhetsmuseum har också en aktivt uppdaterad webbplats. I snålhetshörnan på Laihela kommuns webbplats finns laihelabovitsar, berättelser, dikter, hågkomster, snålhetstips och så vidare. Dessutom har laihelabovitsar samlats i flera böcker (bland annat Ei makiaa mahan täyreltä, Justhin piisas kun kesken loppu). Det finns till och med musik med snålhetstemat: Aleksi Riikonen har komponerat och Veijo Pihlajamäki skrivit sångtexten till jenkan Nuukan flikan jenkka.
Traditionens framtid
”Laihela rykte som snålhetens bo lever fortfarande starkt i talen – 150 år efter de ursprungliga händelserna.” Så skriver Iltasanomat i sin artikel om snålheten i Laihela 23.2.2017. Snålhetsryktet är alltså en mycket stark levande muntlig tradition som kan utnyttjas på otaliga sätt. Energisparing, återvändning och ekologiskhet är exempel på moderna trender som på ett naturligt sätt förknippas med snålheten och sparsamheten. I Laihia kan dessa utnyttjas genom att genomföra till exempel olika evenemang och seminarier eller samarbetsprojekt och på så sätt använda sig av sitt rykte. Den roll som Sparsamhetens museum har är att upprätthålla snålhetsryktet och att förmedla traditionens historia. Denna uppgift tar uttryck i historieberättelser till museibesökarna och till följarna på museets Facebookssida. De sociala medierna är ett utmärkt sätt att förmedla denna värdefulla tradition särskilt till yngre människor.
Aktör som står bakom förslaget
Laihian Kotiseutu- ja museoyhdistys ry,
Anne Riihimäki, Jaakko Heinimäki
Källor och länkar till andra informationskällor
Web-källor och videolinkar
Laihian Kotiseutu- ja Nuukuurenmuseon nettisivut
Laihian Kotiseutu - ja Nuukuurenmuseon Facebook-sivu
Laihian kunnan nettisivujen Nuukuusnurkka
Blogikirjoitus: Lukijakertomus: Vintage kynttilänjalka kiteyttää kitsastelun idealogian.
YLE Elävä arkisto:Laihian ylpeät nuukat. Ajankohtaiskuvaus Laihiasta vuodelta 1973.
Mainosvideo: Laihialainen lämpöpumppu.
Youtube-video: Nuukan flikan jenkka
Litteratur och andra källor
Iltansanomat 23.2.2017: Legenda laihialaisten saituudesta syntyi suurista nälkävuosista, jotka tappoivat 150 000 suomalaista.
Haastattelut: Esko Luoma, Jaakko Heinimäki
Kaarto-Nurmeksela, Sari 1998. "Ei nuukuus oo kurjuutta. Se on hyvinvoinnin perusta." - Kansatieteellinen tutkimus nuukuudesta laihialaisuuden manifestoijana. Pro gradu -tutkielma, Kulttuurien tutkimuksen laitos, Turun yliopisto.
Laihian Kotiseutulehti 2016. Laihian Kotiseutu- ja museoyhdistys.
Rapila, Alpo K. Laihialaisten nuukuus : mistä asiasta on ollut kysymys ennen ja nyt
Rapila, Alpo K. Laihian suuri erikoisuus : säästäväisyys, nuukuus : mistä asiasta on ollut kysymys jo ennen ja on tänäkin päivänä
VASEK 2/2008, Vaasanseudun kehitys Oy:n tiedotuslehti.
Santeri Alkiosta (Ilkka-lehden ja Maalaisliiton perustaja) kertova wikiartikkeli