Sommarteater
| Sommarteater | ||||
|---|---|---|---|---|
|
Utövare och folk som känner till traditionen
I sommarteatrar uppträder både amatörer och yrkesartister. Många amatörskådespelare har flera års erfarenhet av sommarteater. Varje år rekryteras nya artister till produktionerna i stället för dem som ”går i pension”. Man försöker i synnerhet aktivera ungdomar för sommarteater. Att delta i sommarteater är ofta en hobby för hela familjen. Man behöver inte stå på scenen för att vara med, det finns alla möjliga slags sysslor att hjälpa till med – allt från korvgrillning och trafikdirigering till att bygga scener och skriva manuskript. Publiken är en heterogen grupp av människor – lokala invånare, sommargäster och andra teatervänner. En ”miljonpublik” ser sommarteater varje år.
Amatörteater spelas av byaföreningar, ungdomsföreningar och medborgarinstitutens dramagrupper. En sommarteater kan uppföras med lokala krafter av bybor, vara en betydelsefull amatörsommarteater på landskapsnivå eller en verksamhet som etablerat sig på nationell nivå.
Utövande av traditionen
Sommarteater spelas nationellt av finländska medborgare och personer som bor i Finland. Sommarteatrarnas regionala spridning har ofta varit beroende på var de aktiva bor, men numera reser yrkesartisterna i professionella sommarteaterproduktioner långa vägar till olika delar av landet för jobbets skull. Oftast anställs en professionell regissör. Sommarteatrarnas programurval har traditionellt bestått av komedier och traditionella, klassiska skådespel. Numera väljs emellertid allt oftare även andra teaterstycken. Det finns cirka 400 sommarteatrar i Finland.
Antalet svenskspråkiga sommarteatrar varierar årligen, men de uppgår till cirka ett tjugotal. Alla är amatörteatrar. Teatrarna lockar cirka 50 000 besökare per år. Teaterbåten, som turnerar från ort till ort med sina föreställningar, är också en sommarteater.
Sommarteaterns trumfkort är att den är bekant, trygg och inhemsk – i många fall en nostalgitripp. Musiken är många sommarteatrars dragplåster. Sommarteatern kan göra uppror mot den normerade människobilden och effektivitetstänkandet. Den är även en familjeteater och en teater där man överskrider generationsgränserna. Också de långlivade hjältarna från barnböcker och klassiska sagor kan dyka upp på sommarteaterns scen.
På landsbygden arrangeras sommarteatrar i föreningshus, på gamla gårdsområden, på gårdsplanerna vid byskolor, i herrgårdsmiljöer och vid stränder av sjöar, älvar, åar och havet. I städer kan man se föreställningar till exempel i parker eller vid fästningsruiner.
Traditionens bakgrund och historia
På 1800-talet ordnade ambulerande teatersällskap och cirkusartister uteföreställningar. Sommarteatrarna har spirat ur samma rötter som den finländska teatern, som har en stark koppling till ”allmogens organisering”: medborgarverksamhet inom folkrörelser, folkupplysningssällskap, nykterhetsrörelser, ungdomsföreningar, frivilliga brandkårer och arbetarföreningar. Scenverksamhet var ett utmärkt sätt för föreningarna att tjäna pengar med, men hobbyn var också självfostran. I skådespeleriet förenades talkoarbete, nytta och nöje, glädjen att uppträda och att man gjorde något för det allmännas väl.
Den politiska splittringen bland amatöraktörerna skapade i begynnelsen två grupper av teateraktiva. Arbetarscener och ungdomsföreningar har arrangerat organiserad teater i två århundraden. Efter inbördeskriget begränsades och förbjöds arbetarfolkets scenverksamhet. I början av 1950-talet blev de dock aktiva på nytt. En av de viktigaste utgångspunkterna för ungdomsföreningarna var att skapa en mångfaldig folkupplysningsverksamhet i enlighet med tanken om fostran och bildning. Länge framfördes lärorik fakta för folket genom teatern och dess metoder.
Den svenska teaterverksamheten startade på 1950-talet, men fick sitt egentliga genombrott i Nyland och Österbotten 1966. Det året byggde både Lurens Sommarteater och Närpes Sommarteater sina scener och Raseborgs sommarteater uppträdde för första gången vid Raseborgs slottsruiner. Efter detta spreds sommarteatertraditionen snabbt. År 1979 spelades sommarteater på svenska redan på elva scener i Finland, varav tre fanns på Åland. År 1993 sattes publikrekord när Raseborg Sommarteaters uppsättning, ”Sound of Music”, hade en publik på över 20 000 personer.
Förmedlande av traditionen
Många amatörteatrar skolar själv en ny generation med teaterskådespelare. Det innebär att barn i aktiva teaterfamiljer knyts till sommarteatern. Större och organiserade amatörteatrar och ungdomsteatrar erbjuder också bland annat en grundutbildning i teaterkonst. De som deltar ordnar teaterföreställningar inom utbildningen.
Traditionens framtid
Man måste få med unga skådespelare i verksamheten eftersom många av dem som är med börjar bli för gamla. Här gör ungdomsteatrarna ett bra jobb. Sommarteatern har fortfarande en viktig ställning i den finländska teatervärlden. Den är ett genuint finländskt och unikt fenomen som lockar också sådan publik som annars inte går på teater. Amatörteatrarna stärker den lokala identiteten och bidrar också ofta med en drivkraft som livar upp byn och kommunen. Jämfört med annan teaterverksamhet stöds sommarteatern i förhållandevis liten grad med skattemedel. Ekonomiskt stöd skulle bidra till att bevara sommarteaterkulturen från generation till generation. Den finlandssvenska sommarteatern blomstrar och mår bra.
Aktörer som står bakom förslaget
Suomen harrastajateatteriliitto
Finlands Svenska Ungdomsförbund FSU
Källor och länkar till andra informationskällor
Litteratur
Helavuori, Hanna & Räsänen, Heini 2015. ”Jonkin sortin hulluutta” – suomalainen kesäteatteri. Teoksessa Vanhatalo, Riitta (toim.): Aineettoman läsnäolo. Kulttuuriperinnön tulkintoja. Helsinki: Suomen kotiseutuliitto.
Seppälä, Mikko-Olavi & Tanskanen, Katri (toim.) 2010. Suomen teatteri ja draama. Helsinki: Like Kustannus Oy
Nätsidor