Spelmansstil på munspel
| Spelmansstil på munspel | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Spelmanstilen på munspels liknar spelandet på dragspel. I den finska spelmansstilen på munspel spelar musikern samtidigt melodi och ackompanjemang, eller det som kallas för "tonkomp" på munspel. Tonkomp innebär att musikern skapar en tydlig rytm genom att producera ljud med tungan under meloditonerna eller över och under melodierna. Denna spelmansstil är ovanlig globalt sett och den finska versionen är till och med unik. Spelandet ger intrycket av att två instrument spelas samtidigt. Många ensembler spelar även i spelmanstilen utan bas- och ackordmunspel. Orkesterspel på munspel med stämmor ackompanjerade av bas- och ackordmunspel är mer sällsynt. Traditionen med att spela munspel i spelmansstil är omfattande. Musikens utövare sträcker sig från aktiva aktörer till sporadiska entusiaster. Dessutom kan man höra detta spelande vid olika evenemang. Det finns ingen exakt information om antalet munspelare och offentliga framträdanden i spelmansstil, men undersökningar har gjorts för att klargöra denna fråga. Det finns ingen tillgänglig statistik om antalet munspel som säljs i Finland. Olika föreningar bevarar denna tradition, och speltävlingar och konserter spelar en central roll i att upprätthålla traditionen. Vid munspelstävlingar och konserter uppträder uppskattningsvis mindre än femtio munspelare solo i den traditionella stilen. Antalet medlemmar i munspelarföreningen Suomen Huuliharpistit ry (Finland Harmonica Players Association), som grundades i Mäntyharju år 2004, är för närvarande lite över hundra. Det finns ungefär tio grupper i Finland där man spelar munspel tillsammans. Dessutom spelas munspel i spelmansstil för personligt nöje i hemmen. Många munspelsensembler, både registrerade och icke-registrerade, har eller har haft samarbete med Suomen Huuliharpistit ry. Det finns en mängd ensembler runt om i Finland, såsom från Björneborg (Horjumattomat), Vanda (Huuliharppuyhtye Lipstikka), Vichtis (Huuliveikot-Lipfellows och Duo Veikkolan Pojat), Mäntyharju (Mäntyharjun Huuliharpistit ry och Huulihärppes-kvartetti), Tammerfors (Pirkanmaan Huuliharpistit), Lahtis (Päijät-Hämeen Huuliharpistit ry), Villmanstrand (Saimaan Harpistit ry), Helsingfors (Sväng och på 1950-talet Kaarlo Reinikainens Huuliharppukvartetti), och Varkaus (Varkauden Huuliharpistit).
Munspelsspelandet och festivalerna har en central roll i att bevara traditionen. Liisan Höylät-festivalen i Laukas var den första specialiserade munspelfestivalen i Finland. Bakom den stod spelmansmästaren Pentti Varkila, som ledde festivalen i nästan tjugo år från slutet av 1990-talet. Förutom Liisan Höylät har Suomen Huuliharpistit organiserat festivalen MunnariTreffit, som har firats i Mäntyharju, Heinävesi, Villmanstrand, Outokumpu, Keuru, Varkaus och Gustav Adolfs. När festivalen hölls i Orivesi år 2022, bytte MunnariTreffit namn till Finland Harmonica Festival. Andra munspelfestivaler inkluderar Huuli & Harppu i Ivalo, Leksan kevätsoitto i Levi i Kittilä, Huuliajolla i Villmanstrand och Aminsoitot i Outokumpu.
Finlands Folkmusiksförbund (Kansanmusiikkiliitto) upprätthåller och stöder bevarandet av munspelstraditionen genom att arrangera spelemannstestspel varje år. Att få brons-, silver- eller guld-spelemannimärket kräver att man spelar 20, 40 eller 60 folkdansmusikstycken utan noter. Styrelsen för Kaustby folkmusikfestival tilldelar utmärkelsen "Mästarspelman" till förtjänta munspelare.
Utövande av traditionen
Munspel spelas i spelmansstil på sammankomster, tävlingar, konserter, fester, evenemang och hemma. Tävlingar i Finland inkluderar ovan nämnda Finland Harmonica Festival, sydösterbottniska Spelit och spelmanstävlingen Pelimannien Parhaat i Alavo. Vid Spelit förväntas man endast framföra folkmusik i spelmansstil som tävlingsstycken. I andra tävlingar inom den diatoniska kategorin kan även andra musikgenrer och spelstilar framföras.
Munspelkonserter hålls runtom i Finland några gånger om året. Vid Spelit och Kaustby folkmusikfestival har spelmännen möjlighet att uppträda solo med en minikonsert som varar i 20–30 minuter. Dessutom uppträder ensembler i sina egna konserter i Kaustby och det spelas spelmansmusik vid de gemensamma "Stora Munspelkonserterna". Förutom större evenemang upprätthålls traditionen med spelmansstil på munspel också i mindre skala. Spelmännen spelar till exempel vid olika evenemang, solo eller i grupper, på ålderdomshem, servicehus, förskolor och vid fester.
Den traditionella spelmansstilen har förts vidare från generation till generation på gehör, utan en etablerad, renlärig spelstil. På detta sätt har varje musiker utvecklat sitt eget unika identifierbara spelsätt. Inlärning på gehör sker ofta genom att spelaren försöker imitera eller efterlikna en mer erfaren musiker, som kan vara till exempel en musiklärare. Spelmansnätverket har alltid varit glest i Finland, så musikerna har ofta slumpmässigt anammat sina spelsätt genom att efterlikna sin lärare. Förutom det att man lärt sig av andra har de flesta spelmän utvecklat sin stil genom att öva ensamma, utan att bli undervisade. Munnens anatomi, individuella storlek och form på tunga, läppar och munhåla, andning och lungor, tungans motorik, spelteknik och färdigheter skapar förutsättningarna för spelandet. Därför är tonernas klang och tonkomp mycket individuella och skiljer sig åt mellan olika spelmän. Munspelstillverkare producerar också olika modeller, vars toner skiljer sig avsevärt åt. Valet av munspel ökar variationen mellan spelmännens spelstilar.
Traditionens bakgrund och historia
Det antas att munspel kom till Finland från Tyskland vid slutet av 1800-talet. Det finns också indikationer på att återvändande emigranter från Nordamerika kan ha fört med sig munspelsmusiken till Finland. Det finns inga anteckningar om spelstilen från den tiden, men från början av 1900-talet finns dokumenterad information som visar att fiolspelmän med själaktning inte ens ansåg munspel vara ett riktigt instrument. Munspel har ända sedan början varit ett marginaliseratt instrument.
Troligtvis började spelmansstilen på munspel sprida sig med schlagerusikens ökande popularitet från och med 1920-talet. Munspel passar bra för att spela rytmisk musik eftersom det kan spela både melodi och rytm samtidigt. Den finländska tonkomp och spelmansstilen har sitt ursprung i finsk folkmusik, mollbetonad populärmusik och dansmusik. Schottis, polka, valser och tangor kräver ett tydligt och rytmiskt ackompanjemang. Dessa har skapat en speciell rytm och stil som skiljer sig från till exempel svensk hambo och durbetonad centraleuropeisk musik. Krigstidens "hörndanser" var munspelets guldålder. Munspel, som var litet till storleken och med en volym som lätt kunde dämpas, lämpade sig för att ge rytm åt de hemliga danserna. Det var också lätt att dölja vid behov. Femhundra munspel beställdes från Tyskland och distribuerades till fronten för att underhålla ödemarkskrigarna i skyttegravarna under det långa ställningskriget. Efter kriget överlevde traditionen tack vare de få spelarna som har fortsatte att spela i spelmansstil. På några orter har det funnits offentliga spelmän under en längre tid, men traditionen har överförts mellan generationer främst genom hobbymusiker Eftersom munspel var så förmånligt blev det efter kriget "ett instrument för varje hem" och en del av spelarna lärde sig också den mer krävande spelmansstilen. Den finländska munspelsmusiken är en värdefull del av den finländska musikkulturen. Tonkomp och den finska spelmansstilen har väckt intresse och positiv uppmärksamhet i andra delar av världen eftersom de skiljer sig från många andra munspelsstilar. I Fjärran östern, så som Kina, Malaysia och Japan, spelar munspelare nästan helt utan tonkomp. Även i Europa varierar användningen av tonkompi och spelrytmen från region till region. Variationen mellan stilar påverkas bland annat av den lokala folkmusiken.
Förmedlande av traditionen
Möten mellan munspelare vid tävlingar och konserter bevarar och överför traditionen. Inför dessa evenemang övas låtar och framförs och hörs unika spelstilar, och det finns möjlighet att lära sig hur man spelar av skickliga och erfarna spelare.
Under de senaste åren har det börjat ordnas målinriktad utbildning, även om det inte finns något egentligt system för att utbilda nya spelare. I samband med munspelsfestivaler och på initiativ av enskilda munspelsentusiaster har det hållits sporadiska utbildningsevenemang. Dessutom har Suomen Huuliharpistit ry och lokala ensembler och föreningar ordnat utbildningsevenemang. Mäntyharjun Huuliharpistit har skapat en träningsmetod baserad på växelverkan. Speltekniken utvecklas tillsammans med en kamratstödsgrupp . En övad låt framförs för gruppen, som gruppensedan utvärderar. De ger feedback på teknikens starka sidor samt områden som behöver förbättras.
Å andra sidan är bristen på undervisning i en enhetlig spelstil en del av den traditionella spelmansstilen. Det finns ingen enda etablerad teknik eller stil för att spela. Att lära sig och spela på gehör är fortfarande grunden för bevarande av traditionen.
tuotettua haluttu vibrato.
Traditionens framtid
Den traditionella spelmansstilen på munspel har uppenbart minskat under de senaste åren efter en aktiv period på cirka tjugo år. Åldersstrukturen bland spelarna har minskat antalet musiker och yngre utövare av traditionen har inte anslutit sig. Antalet deltagare i munspelstävlingar har minskat med ungefär hälften under de senaste två decennierna. På grund av lågt deltagarantal har vissa tävlingar och kategorier ställts in.
För att återuppliva spelstilen krävs satsningar. Det finns unga munspelare, men deras spelande i ensembler är melodiskt. Rytmen spelas på andra instrument. Ungdomar väljer oftast blues som stil eller spelar korta mellanspel på munspel i rockgrupper. Med kromatiska munspel spelas jazz eller klassiska låtar. Det finns dock ingen anledning att tvivla på eller frukta att spelmasstilen kommer att försvinna. Munspelsmusik med tonkomp (där munspelaren spelar både melodi och ackompanjemang samtidigt) är en särskild del av munspelsmusiken för den solospelande spelmannen. Det finns gott om musik som passar spelmannen och det kommer mer. När det finns behov och publik för musikerna kommer det alltid att finnas nya insatta spelmän.
Traditionens betydelse i samhället har varierat under olika tider. Innan den nya teknologin från mitten av 1970-talet kom och tog över den akustiska musiken var munspel ett mycket användbart instrument för många tillfällen. Munspel gav tröst och glädje i hemmen och små evenemang. När elektriskt förstärkta instrument som gitarr och elorglar blev vanliga, minskade munspelens popularitet avsevärt. Munspelen övergavs och samlade damm i skåpen. Det är möjligt att i och med ett ökat intresse för folkmusik och andra traditionella musikstilar leder till att munspelen upplever en liten renässans. Unga har återigenhittat folkmusiken och Sibelius-Akademin erbjuder också högre utbildning inom munspel. Men spelmansstilen kommer sannolikt fortfarande till stor del att vara folkkultur som man lär sig på gehör, fri från regler.
Aktör som står bakom förslaget
Eteläpohjalaiset Spelit Kansanmusiikkiyhdistys ry
Kaustisen Kansanmusiikki-instituutti
Källor och länkar till andra informationskällor
Videor
Kesän tullessa Juhani Niskanen 2017 Mäntyharju
PolkkapotpuriErkki Vihinen 2021 Jyväskylä
Suomen Joutsen Hannu Valkonen 2011 Mikkeli
Säkkijärven polkka Aimo Mantere 2011 Kaustinen
TV 1 Puoli seitsemän 21.2.2023 Elävä perintö kohdasta 5.45
Internetkällor
Juhani Niskanen: Pelimannityylisen huuliharpun soittotaidon kehittäminen vertaisryhmän tukea apuna käyttäen Osa I, (19.3.2021) suomenhuuliharpistit.fi
Pelimannityyli huuliharpulla, Pelimannityyli Unescon perinneluetteloon suomenhuuliharpistit.fi ( 25.3.2021)
Pelimannityyli huuliharpulla. Kansanmusiikki 2/2021 (26.5.2021)
Pelimannityylinen kielikomppi kansalliseen elävän perinnön luetteloon suomenhuuliharpistit.fi (30.4.2021)
Pelimannityylinen soitto huuliharpulla. Esitelmä Finland Harmonica Festivaaleilla Orivedellä 29.7.2022. suomenhuuliharpistit.fi
Ryhmädynamiikkaan perustuva opetusmetodi Osa II suomenhuuliharpistit.fi (17.5.2021)
Huuliharpun soiton terapeuttiset vaikutukset, 2013. Kyselytutkimuksen aineisto ja tulosten yhteenveto Kaustisen Kansanmusiikki-instituutin arkistossa. Tutkimuksen kysymykset ja tutkimussuunnitelma, suomenhuuliharpistit.fi
Litteratur
Anne-Mari Hakamäki, Pelimanniuden määritelmät kansanmusiikin harrastajien ja ammattilaisten keskuudessa 2010-luvulla. Pro gradu 2017, Sibelius-Akatemia
Jouko Kyhälä-Jimmy Träskelin:Pelti polskia laulaa Kansanmusiikkia blueshuuliharpulla. Kansanmusiikki-instituutti, 2009 Tietokirja ja soitto-opas
Komulainen Jari & Ojajärvi Janne: Turpahöylän ensitahdit. Huuliharpun alkeet ja ohjelmistoa.
Timmy Träskelin: Pelti polskia laulaa: Huuliharppupedagogiikkaa sanoina ja kuvina, 2011 Opinnäytetyö
Förändra
Kielibasso (CD-levy), toimittanut Jimmy Träskelin
Suomen Huuliharpistit ry:n sivuilla ja blogissa (suomenhuuliharpistit.fi) on runsaasti kuvia, klippejä ja kirjoituksia huuliharpusta, huuliharpun soitosta, pelimannityylisestä kielikompista, huuliharppu tapahtumista ja yhteisöistä.