Spetsknyppling i Raumo
| Spetsknyppling i Raumo | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
”Tommost pitsi, sanos Rauma Flik, ko hämhäki verko näk.” (”En sån spets,” sade Raumo-flickan då hon såg ett spindelnät.”) Spetsknypplingstraditionen i Raumo är ett levande kulturarv, och färdigheten överförs fortfarande som muntlig tradition från generation till generation. Samtidigt som man i staden gör traditionell Raumo-spets genom kontinuerlig linstickning med lintråd, skapar man också ny och modern spets som bygger på den gamla traditionen. Enligt tankesättet i Raum måste man förstå traditionen innan man kan bryta den. Spets knypplas runtom i Finland, men traditionen är många hundra år gammal i Raumo. Traditionen utövas i Raumo både gemensamt och organiserat, såväl som självständigt i hemmet. I Raumo får alla knyppla spets, och enligt sägen har även män alltid knypplat här, åtminstone mer eller mindre i smyg mellan fyra väggar. I dag är det främst kvinnor som är traditionsbärare och som är kopplade till den organiserade verksamheten. Historien känner dock till några manliga aumoknypplingsentusiaster och till och med knypplingsaktiva från Raumo. Men alla historiskt kända professionella spetsknypplare var kvinnor. De som idag känner till och upprätthåller detta levande kulturarv är alltså kopplade till en lång linje spetsmödrar och deras arv. I Raumo finns två registrerade föreningar som verkar inom spetsning: Nyplääjät ry och Pitsikeskus Emelia ry. Föreningen Nypläyksen harrastajat ry grundades år 1948, och verksamheten startade påföljande år. Föreningens namn ändrades till Nyplääjät ry 1982. Föreningen har för närvarande 199 medlemmar. Under sin verksamhet har föreningen publicerat guider och mönsterböcker för den traditionella Raumo-spetsen. Föreningen publicerar årligen tidningen Knypyläviesti. Föreningen äger butiken Pits-Priia i världsarvsobjektet Gamla Raumo, som säljer spetsmaterial. Butiken har stor betydelse för knypplare i hela staden. Pits-Priia är öppen året runt på lördagar och dagligen under sommaren. En kunnig knypplare är alltid på plats, och guidade besök kan också bokas utanför öppettiderna. Medlemmar i Nyplääjät ry håller årligen flera kortkurser för små grupper och presenterar knyppling i lokala skolor. Nyplääjät ry var med om att starta Raumo Spetsvecka 1971 och producerar fortfarande en utställning och guidning om knyppling för Spetsveckan. Pitsikeskus Emelia ry grundades 2001, och verksamheten startade 2002. För närvarande har föreningen 65 medlemmar. Pitsikeskus Emelias verksamhet fokuserar på modern knyppling. Föreningen har publicerat en publikation om Raumos mästarknypplare Impi Emelia Alang och har varit med om att producera andra publikationer om knypplingstraditionen i Raumo. Pitsikeskus Emelia ry utser årligen årets knypplare och producerar en utställning samt ordnar tävlingen Snabbaste knypplaren under Raumo Spetsvecka. Dessutom har Pitsikeskus Emelia under flera år haft en knypplingskrets för lågstadiebarn. Raumos medborgarinstitut erbjuder knypplingsundervisning på orten. Det finns kurser för nybörjare och mer avancerade nypläggare, och det erbjuds även specialkurser om olika teman, såsom att designa spets.
Utövande av traditionen
Raumo-spetsen räknas som äkta spets, vilket inkluderar både knypplade och sydda spetsar. Raumo-spetsen knypplas för hand, baserat på århundraden av tradition och kunskap, och till och med verktygen har förblivit ganska lika under långa tider. Raumos knypplingstradition bygger på en västeuropeisk tradition. Påbörjandet av knypplingen innebär förberedelse av verktyg och material. Raumospets knypplas på en halvcirkelformad kudde speciellt utvecklad för knyppling. Kuddens stomme är tillverkad av trä och traditionellt har man använt bandtång eller hyvelspån som fyllning. Numera används oftast skumgummi som fyllning. Kudden är klädd med tyg och har en öppning på raka sidan där en cylindrisk rulle är placerad för att rotera runt sin längdaxel. En separat hake förhindrar att rullen roterar okontrollerat. Rullens träaxel har flera lager tyg som spetsmönstret, som kallas ”mynsteri” i Raumo, fästs på med nålar. Ursprungligen var mönstret gjort av pergament, som är gjort av djurhud. Efter pergament användes kartong. Det finns hål i mönstret som visar nålarnas placering, och linjer som visar trådparets rörelse i spetsen. Oftast är knypplingstråden av linne fäst på knyppelpinnar, som kallas ”knypylä” i Raumo. När man börjar knyppla, vrids en tråd runt två knyppelpinnar, som bildar ett par. Knyppling bygger på två separata rörelser som utförs med två par tydligare: korsning och vridning. I korsningen lyfts höger pinnpar över en tråd till höger, så att pinnparet byter från ett par till ett annat. Vridning görs inom paret genom att lyfta höger pinne över vänster pinne. Vanligtvis görs vridning i båda paren samtidigt. Genom att kombinera dessa två rörelser, korsning och vridning, skapar man de rörelser som används i knyppling och som kallas slag. Det finns tre grundslag: halvslag, linjeslag och helslag. Utöver dessa kan slag varieras genom att använda olika rörelser.
Knypplaren följer spetsmönstret baserat på linjerna i mönstret eller genom att komma ihåg mönstret. Dock visar inte mönstret direkt vilka slag som ska användas vid varje tillfälle. Traditionellt har knypplarna studerat färdig spets för att utforska hur varje del är gjord. Efter att kopieringsmaskinen uppfunnits har en fotokopia av färdig spets ofta använts som hjälpmedel. Vanligtvis har en nybörjare blivit vägledd av en erfaren knypplare, som visar hur varje del av spetsen knypplas. På så sätt överförs kunskapen muntligt och nybörjaren lär sig metoden. En dag kommer denne själv att överföra sin kunskap muntligt till nästa generation. När spetsen har nått önskad längd, klipper knypplaren trådarna och tar bort spetsen från kuddenens rulle eller fäster ändorna medan spetsen fortfarande sitter fast på rullen. Arbetet för knypplaren slutar inte där; det återstår ofta att fästa spetsen på tyget. I knypplingstraditionen i Raumo fäster man spetsen på ett tyg, och man har till exempel inte knypplat hela dukar. Man kan knyppla olika spetsdelar, så som kanter, och sedan fästa dem i tyget enligt traditionella metoder. Traditionen förändras med tiden Knypplingstraditionen i Raumo började på 1700-talet med tunna linnetrådspetsar som knypplades till accessoarer och kläder. Då modet förändrades började man knyppla spetsar av tjockare garn till dekoration i hemmet, såsom bordsdukar, lakan och gardinspetsar. Av accessoarer knypplades ibland kragspetsar och dekorationer för dopklänningar. Under 1900-talet har särskilt bordsdukar fått en framträdande roll, och även knypplarna själva associerar traditionella Raumo-spetsar främst med dessa dukar, även om den så kallade ursprungliga Raumo-spetsen främst användes för bindmössor och andra accessoarer. Knypplingen har gått från att vara ett yrke till en hobby i Raumo. Knypplandets ekonomiska betydelse för enskilda personer har minskat under hela 1900-talet, och det är inte längre möjligt för någon att försörja sig helt på det. Spetsar görs fortfarande för försäljning, och inkomster genereras från undervisning i knyppling, så den här sidan har inte helt försvunnit. På senare år har det individuella konstnärliga uttrycket och användningen av knyppling som teknik i konstverk blivit allt vanligare. Skickliga och kreativa knypplare dock redan tidigare använt sina färdigheter för att skapa nya spetsmönster och produkter.
Traditionens bakgrund och historia
Spets har också knypplats på andra platser i Finland, men Raumo är den enda staden där spets har knypplats professionellt enligt tidens mode, och traditionen har utövats oavbrutet fram till idag. Det finns ingen exakt information om när eller hur knypplandet började i Raumo, men enligt skriftliga källor knypplades det redan ganska professionellt i staden under mitten av 1700-talet. Den lokala produktionen stärktes sannolikt ytterligare av importförbudet för lyxvaror enligt den dåvarande merkantilistiska handelspolitiken, som även inkluderade spets. Importen av knypplad spets från utlandet förbjöds helt år 1731. De äldsta dokument som berättar om knyppling i Raumo daterar sig från mitten av 1700-talet. I hembygdsarkivet vid Raumo museum finns ett dokument som var avsett att läsas upp i kyrkan och är daterat mellan åren 1747 och 1750. I dokumentet begärs information om en knypplad kudde som fallit av en släde. År 1750 gjorde landshövdingen i Åbo och Björneborg, Juhani Yrjö Lillenberg, förslag i ett mötesprotokoll från Stockholm om förbättring av förhållandena för knypplarna i Raumo-. Enligt Lillenberg hade knypplarna i Raumo kommit långt i sina färdigheter och producerade en betydande mängd billig spets varje år. Några år senare nämnde Lillenberg att det i Raumo hade knypplats 4 000 alnar spets, som hade sålts på landsbygden. Mot den bakgrunden kan man tänka sig att knypplandet inte var en helt ny färdighet i staden. Knypplandet i Raumo utfördes av mindre bemedlade kvinnor och flickor, som lärde sig färdigheten av andra knypplare, och mönstren stacks från gamla mönster. År 1772 skrev historikern Sven Mellenius från Raumo att knypplingen utövades nästan i varje hus.
Flickor började lära sig färdigheten vid 6–7 års ålder, och många kvinnor knypplade under hela sina liv. År 1783 rapporterade Pietari Adrian Gadd att 200–300 personer i staden försörjde sig genom att knyppla, inklusive små barn i 6–7 års åldern och gamla män. År 1832 fanns det 397 professionella knypplare i Raumo. Den första blomstringsperioden för spetsknyppladet i Raumo ägde rum från mitten av 1700-talet till 1840-talet, när man framför allt gjorde fina bottenspetsar som var avsedda för bindmössor. Enligt källor från år 1807 exporterades Raumo-spetsar till Sverige, Norge, Ryssland och Danmark, men från år 1832 hadeexportområdet nästan helt begränsats till hemlandet, särskilt Österbotten. Förändringar i modet och mättade marknader minskade efterfrågan på bottenspetsar. Finska Hushållningssällskapet började på den här tiden verka för att främja knypplingen i Raumo. Tidigare hade de flesta mönstren kommit till Raumo från Nederländerna, men nu vändes blicken mot Sachsen. Hushållningssällskapet var också villigt att skicka en knypplare från Raumo för att utbilda sig där, men ingen från Raumo ville åka. Staden ville ha bra knypplingsgarn och utländska mönster. Man fick garn och en mönsterbok med cirka 200 knypplingsmönster. Man började producera spetsar för heminredning, som passade för kuddar och borddukar, och dessa knypplades i tjockare garn än tidigare bottenspetsar. Dessa spetsar var i folklig stil, kallade Torchon-spets, och de knypplades över hela Europa. Från 1840-talet till slutet av århundradet minskade emellertid knypplandet i Raumo. Efterfrågan på spets minskade och nya knypplare var inte intresserade av att gå med i branschen, där inkomsten var dålig och arbetet var tungt och tidskrävande. År 1902 besökte arkitekten Carl Frankenhaeuser staden och bekantade sig med knypplandet. Efter det började han tillsammans med sin mor Thella Frankenhaeuser återuppliva spetsknypplingstraditionen i Raumo. Vid den tiden fanns det bara 21 professionella knypplare kvar i Raumo. Särskilt Thella Frankenhaeuser blev en betydande mecenat för Raumo-spetsen. Man kan med säkerhet säga att knypplingstraditionen i Raumo inte skulle ha överlevt denna svåra period som lika livskraftig utan hennes insatser. Thella Frankenhaeuser fungerade som en sammanhållande kraft för de knypplarna i Raumo genom att ordna kaffekvällar, besöka de äldre knypplarna och genom andra aktiviteter som syftade till att förmedla de gamla mästarnas kunskap och färdigheter till de yngre generationerna. Än idag anordnas "Thellas kaffekvällar" under Spetsveckan, med syftet att föra samman knypplare för avslappnat samkväm. Fru Frankenhaeuser köpte och förmedlade Raumo-spets till de största städerna i Finland, organiserade spetsutställningar och, kanske viktigast av allt, hjälpte knypplarna i Raumo att utveckla nya, mer lättsålda mönster vid sidan om spets som såldes som metervara.
Förmedlande av traditionen
Spetsknypplingstraditionen är ett levande kulturarv i Raumo som alla har möjlighet att komma i kontakt med och inspireras av. Att föra traditionen vidare är möjligt när det finns traditionsbärare som vill dela den med entusiaster. Det är av stor betydelse för överförandet av traditionen att spets och knyppling syns på många ställen i Raumo året runt. Den mest framträdande händelsen är Raumo Spetsvecka, som hålls årligen i juli. Nyplääjät ry i Raumo har en spetsbutik som är öppen året runt, liksom Raumo museums grundutställning som presenterar knypplingstraditionen. Även i museibutiken Kistupuad består sortimentet främst av lokal knypplad spets och olika produkter som är gjorda av den. Spetsen syns också i stadsmiljön som dekorativa element på byggnader och i form av offentliga konstverk. Knyppling introduceras också i skolornas kulturundervisningsplan. Lokalbefolkningen har idag relativt enkel tillgång till information om knyppling. Färdigheten förs fortfarande vidare från generation till generation, även inom familjen, men det är vanligare nuförtiden att man lär sig färdigheten genom organiserade kurser. Cirka 100 personer deltar i kurser som anordnas av Raumo medborgarinstitut varje år. Försök att starta knypplingundervisning i Raumo hade påbörjats redan på 1840-talet, men på grund av brist på elever och minskad efterfrågan på spets, fungerade skolan bara i två år. Nästa gång knypplingsskolan startade i Raumo var år 1908. Denna skolas verksamhet varade dock bara i några år, men under den tiden hade staden lyckats introducera nästan 80 elever till knypplingens hemligheter. Detta hade stor betydelse för att föra traditionen vidare från 1800-talets äldre mästare till den yngre generationer. År 1919 anordnades en fördjupad knypplingkurs för yngre yrkespersoner med finansiering från Kotiteollisuus OY Pirtti. Tack vare en testamentdonation från Alfred Kordelin för att främja hemslöjd skapades en arbetsgrupp inom den allmänna slöjdföreningen i Raumo som skulle ta hand om ärenden relaterade till knyppling, och arbetsgruppen beslutade att organisera knypplingskurser. De första kurserna började 1920.Kurserna varade i sex veckor och hade 55 deltagare. Mellan åren 1921 och 1939 hölls också två kurser om året. Vinterkriget avbröt den tredje kursen och undervisningen stannade upp under kriget. Knypplingskommittén fortsatte dock sin verksamhet under kriget och skaffade garn till knypplarna i Raumo samt beställde spetsar och förmedlade dem till Helsingfors för försäljning. Undervisningen i knyppling började vid Raumo medborgarinstitut 1947 och har fortsatt sedan dess. Idag är det också möjligt att lära sig knypplingens hemligheter via internet. Under mer än tio år har Rauma Lace-webbplatsen erbjudit texter och undervisningsvideor, och många har lärt sig knyppla med deras hjälp. Dessa individer representerar också den knypplingstraditionen i Raumo, även om de inte bor i staden.
Traditionens framtid
Framtiden för traditionen ser ljus ut. Knypplingstraditionen och spetsen i Raumo utgör en väsentlig del av Raumos identitet och de är välkända och uppskattade över hela landet. Spetstraditionen upplevs som något som är ägt av de lokala invånarna och värdesätts i staden även av dem som inte själva utövar traditionen eller har direkt anknytning till den i sitt vardagsliv. Trots detta kan man inte luta sig tillbaka i den nuvarande situationen, utan det krävs ständigt arbete för att bevara traditionen. Att presentera traditionen, skapa möjligheter till lättillgängliga sätt att bekanta sig med knyppling och framför allt att rikta arbetet mot skolelever är viktigt för att bevara traditionen. Även Raumo stads positiva inställning till att integrera spetsen i stadsmiljön och den offentliga konsten främjar traditionen. Staden och lokala företag använder spetsen i sin kommunikation som ett grafiskt element och för dekorering av kommersiella utrymmen, vilket i sin tur synliggör traditionen. Till all lycka har det funnits och finns fortfarande passionerade förespråkare för knyppling på orten, och deras arbete har under årtionden säkerställt att denna underbara hantverkstradition fått den uppmärksamhet den förtjänar från olika håll. Ibland kan arbetet från en enskild person få långtgående konsekvenser. Traditionen kan också hjälpas att överleva och blomstra genom intresset från utomstående, vilket exemplet med Thella Frankenhaeuser visar. Trots detta är ansvaret för att bevara traditionen som en levande tradition fortfarande hos oss raumobor som traditionsbärare.
Aktör som står bakom förslaget
Raumo stad, Kulttuuri- ja museopalvelut, Rauman museo
Källor och länkar till andra informationskällor
Tutustu raumalaiseen nyplätyn pitsin perinteeseen, löydät myös opetusvideoita
Verkkolähteet
ISIEN TYÖT - Kansatieteellisen Filmi Oy:n lyhytelokuvia vuosilta 1936-39
Yle Areena/Ylen aamu , "Moderni nyplääjä koristelee pitsillä vaikka tennarit" (22.7.2019)
Yle Areena/Yle Uutiset Keski-Suomi ja Etelä-Savo, "Yle Uutiset Keski-Suomi: Tarmo nyplää pitsistä omakuvaa" (30.10.2015)
Alan toimijoiden sivustoja:Nyplääjät ry
Painetut lähteet:
Hella, Tenho 1998. Raumalaista käsityö- ja teollisuusperinnettä.
Honka-Hallila, Helena 2012. Suomalaista nyplättyä pitsiä.
Honka-Hallila, Helena ja Jalonen, Sirkka (toim.) 2014. Pitsiaarteita aikojen takaa. Tykkimyssyt ja niiden pitsit.
Honka-Hallila, Helena 2015. Ristiin kierto. Pitsinnypläys ammattikäsityöstä harrastukseksi.
Honka-Hallila Helena ja Vänni, Pirkko 2017. Raumanpitsien aatelia.
Lindholm, Idi 1947. Pitsikirja. Aitopitsit ja verkkopitsit.
Linnove, Aino 1947. Suomalaisen pitsinnypläyksen kehitysvaiheita 1500-luvulta 1850-luvulle Linnove, Aino 1963. Suomalaiset nyplätyt pitsit.
Lähteenoja, Aina 1935. Kuuluisimmat Rauman naiset ovat pitsinnyplääjiä. Kotiliesi.
Lähteenoja, Aina 1939. Rauman kaupungin historia VI.
Nurmi-Nielsen, Anna 1999. Raumanpitsi – Rauma lace.
Pitsityöryhmä Manuela 2001. Vanhoja Raumalaisia tyllipitsejä. Stjernuddi.
Pitsityöryhmä Manuela 2002. Vanhoja Raumalaisia tyllipitsejä. Ristnippu.
Thorström, Tarmo 2019. Moderni pitsinnypläys.
Vartiainen, Hannu 2016. Rauman merenkulun historia.
Östman, John 1971. Rauman pitsinnypläys. Kotiteollisuus 6.
Östman, John 1972. Raumanpitsit. Vakkanen. Kalevalaisten naisten vuosikirja.
Painamattomat lähteet:
Palo, Marketta 1989. Frimodiglai –niminen nyplätty pitsi. Tekstiiliopin syventävien opintojen tutkielma. Kasvatustieteen osasto, käsityönopettajien koulutuslinja, Helsingin yliopisto.
Tulosmaa, Liisa 2013. Henkilökuva mestarinyplääjä Johanna Sabina (Biinu) Lundströmistä. Käsityöläisnaisen elämä raumalaisessa kontekstissa 1800-luvun lopulta 1940-luvulle. Käsityötieteen pro gradu-tutkielma, Filosofinen tiedekunta, Soveltavan kasvatustieteen ja opettajankoulutuksen laitos, Itä-Suomen yliopisto.