Talkotraditionen

Plats	Finland
Ämnesord

Utövare och folk som känner till traditionen

Talko är en flera hundra år gammal form av frivilligarbete i Finland och en viktig del av den finska folktraditionen. Talkoarbete är obetalt arbete och ett sätt att hjälpa samhället eller privatpersoner. Det kan vara exempelvis bygemenskapens arbete med att renovera en bygdegård, trädgårdsarbete hos en vän eller att verka som kioskförsäljare vid ett sportevenemang.

En mycket varierad och åldersmässigt blandad grupp människor deltar i talkoarbete, även om de sällan tänker på det som en del av traditionen. De som ordnar och deltar i talko har en annan målsättning än själva arbetet och syftar till att åstadkomma ett önskat resultat, vilket kan vara ett evenemang, en uppstädad trädgård, en flytt till ett nytt hem eller reparation av ett tak. Talkoarrangören kan vara olika föreningar, organisationer och privatpersoner. Det kan vara exempelvis en idrottsförening, ett grannskap eller en hembygdsförening. I Finland ordnas årligen flera idrotts-, musik- och kulturtillställningar samt olika projekt genom frivilligarbete.

Talkotraditionen utövas på olika håll i Finland. De traditioner och benämningar som förknippas med talko kan variera mellan olika regioner. Till exempel används termen 'kökkä' för talko i Österbotten och Karvia kommun i Norra Satakunta. Bygemenskaperna runt om i Finland har historiskt sett varit en viktig arrangör av talko och fortsätter vara det. Talko används för att arrangera evenemang och hobbyverksamhet, vilket ofta är avgörande för små byars aktiva liv. På regional nivå upprätthålls och bevaras lokalt kulturarv genom talkoarbete, såsom hembygdsmuseer. Ett exempel på detta är Hankasalmen Hembygdsförening som valdes till årets hembygdsförening 2020. Föreningenom driver ett friluftsmuseum nästan helt med frivilligarbete och där talko ordnas nästan dagligen.

Utövande av traditionen

Talko är en typisk form av frivilligt arbete i Finland och en viktig del av den finska folktraditionen. Det innebär att en viss gemenskap samlas för att arbeta tillsammans och det är vanligt att man bjuder på mat och dryck till de som deltar. I Finland arrangeras talko året runt, men de främsta säsongerna för talko är våren, sommaren och hösten. Till exempel anordnar många bostadsbolag traditionella vårtalkon. Målet med talko är att uppnå ett resultat genom gemensamt arbete. Det kan vara att ordna ett evenemang eller att reparera en byggnad.

Talkot börjar med att man bjuder in och samlar deltagarna. Efter att alla samlats brukar uppgifterna fördelas. Uppgifterna kan dela ut på förhand och rollerna kan ändras under arbetets gång. Ofta delas uppgifterna ut baserat på deltagarnas egna kunskaper. Uppgifterna kan variera beroende på själva talkots natur. I traditionella trädgårdstalko kan exempelvis räfsning eller gräsklippning ingå. Vid evenemang kan olika roller inkludera en artistguide eller biljettförsäljare. Talkorollerna inkluderar ofta en arbetsledare eller en deltagare som ansvarar för organiserande. En annan traditionell roll är att ansvara för matserveringen. Kvinnor har ofta varit ansvariga för maten medan männen har utfört det fysiska arbetet, men könsrollerna definierar inte längre arbetsuppgifterna på samma sätt som tidigare. Ett framgångsrikt talko är när deltagaren får en uppgift som passar deras förmåga och färdigheter samtidigt som de har möjlighet att lära sig något nytt.

En viktig del av talko är matserveringen. Det är ett sätt att belöna deltagarna och visa uppskattning för det utförda arbetet. Serveringen hjälper också till att säkerställa att deltagarna orkar. Att bjuda på mat och dryck samlar deltagarna och skapar social interaktion. Matservering och reciprocitet har varit en viktig del av talko under flera århundraden. Matservering var en betydande del av exempelvis gödseltalkon som arrangerades redan på 1500-talet i de nordiska länderna. Gödseltalkon var så betydelsefulla att man till och med pratade talkodagsafton. Förberedelserna inför matserveringen pågick i flera dagar genom bakning, matlagning, städning och bryggning av öl. Maten som serverades var ofta festrätter och för att fira talkot kunde man till och med slakta en talkokalv. Under arbetet serverades kaffe, läsk och sahti.

Idag är traditionella serveringsalternativ på talko bland annat korv, smörgåsar och olika soppor. Dessutom finns det nästan alltid kaffe och andra drycker på talko. Matserveringen på talko kan också variera beroende på region. Till exempel är sahti en traditionell dryck som serveras under talko i Norra Satakunta.

En viktig del av talko är att tacka och belöna deltagarna. Sätt att tacka talkodeltagare kan vara matservering, bastu efter talko, tack eller genom att arrangera ett gemensamt evenemang för deltagarna efter det avslutade arbetet. Pengar ingår inte i belöningsmetoderna för talko. Efter talkon arrangeras ofta ett avslutningskalas som kallas avslutningskaronka. Karonka är en viktig del av deltagarnas gemenskap, eftersom det samlar deltagarna efter talkot, ibland lång tid efter själva talkon. Då kan man minnas talkot tillsammans och planera för de kommande.

Traditionens bakgrund och historia

Talko är en betydande skapare och upprätthållare av samhörighet. Under svåra tider har talkot upprätthållit samhället och skapat tro på en bättre framtid. Samtidigt har talkot lärt barn och unga en modell för rätt arbetsmoral och att hjälpa andra. Talkot har sekelgamla traditioner i det finländska samhället och man har arbetat med talko redan från början av vår tideräkning. Ordet ”talko” är åtminstone 2000 år gammalt, eftersom liknande ord finns i lettiska, litauiska och tyska språk. Folk som talade dessa språk bodde som grannar till Östersjöns finska stammar precis före vår tideräkning. Ursprunget till talkoarbete kan dock spåras ännu längre tillbaka i historien. Ursprunget till talkoarbete kan troligen härledas till början av jordbruket eftersom jordbruk krävde permanent boende. Med fast boende bildades små bostadskluster som påverkade invånarnas samarbete vid bygg- och jordbruksarbeten. Från medeltiden framåt i Västra Finland och Sverige var ängarna enhetliga inhägnader för gårdarna och fälten delades in i två eller tre byars åkrar. Alla deltagare var tvungna att få in höet innan boskapen kunde släppas på bete. Denna verksamhet lade grunden till att bistå sina grannar och talkoarbete. I bygemenskapen var grannarnas ömsesidiga hjälp en viktig strukturell del. Det primära syftet var inte att hjälpa en enskild bonde utan att agera till förmån för bygemenskapens invånare. I Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken” från 1555 berättas om talkoarbete i Norden på 1500-talet. Under den tiden utfördes åtminstone gödselkörning, höskörd och skördetid med talkoarbete. Som belöning för höskörden och skördetiden anordnades kvällsfester. Vid gödseltalko serverades det rikliga och glada måltider. Redan på 1700-talet trodde man att alkohol och mayservering lockade människor till talko. Den hjälp som talkoarbete gett har varit en viktig del i jordbruksbyar. Det fanns mycket arbete i jordbruksbyarna, men lite pengar. Med talkoarbete kunde man genomföra mycket arbetskrävande jordbruksarbete. Exempel på sådana arbetsuppgifter inkluderade byggnadsarbete, framställning av lin, spinnande, höskörd och skördetid samt timmertransport. Dessutom hjälpte talkoarbete de mindre bemedlade och de som hamnat i knipa. Efter andra världskriget blev talko i Finland en folklig rörelse, eftersom behovet av hjälp var stort. Talko kunde också ersätta bristen på arbetskraft, som uppstod när arbetsföra personer sattes i försvarsuppdrag. Deltagarna i talko inkluderade unga, gamla, män, kvinnor, landsbygdsbor och stadsmänniskor. Samtidigt var talkoarbete ett sätt att hjälpa dem som hade det svårt på grund av kriget, som flyktingfamiljer, frontsoldater, krigsinvalider, krigsänkor och krigsföräldralösa. Talko var också ett bra sätt att träffa nya människor eller hitta en partner. Efter talkot var det vanligt att ordna matservering, talkodanser eller ringdansar. Evenemangen lockade människor och fungerade samtidigt som en fest- och samvarotillställning för byinvånarna. Vid talkot sökte man till och med efter en partner och kom ofta dit iklädda bättre kläder än vanligt. Talko och dess tillhörande händelser skapade samhörighet mellan bybor. Utöver samhörighet lärde talkoarbete flera generationer att värdesätta varandra och samarbete.

Förmedlande av traditionen

Olika samhällen och enskilda individer fungerar som traditionsbärare genom att arrangera talko. Samtidigt är behovet av hjälp och önskan att åstadkomma saker en anledning till att föra talkotraditionen vidare. Även den samhälleliga situationen har påverkat traditionens fortlevnad. År 1929 genomförde Sanakirjasäätiö en undersökning om talkoinrättningar i hela Finland under ledning av E. A. Virtanen. Undersökningen lagrades för användning av forskare. Talkoverksamheten utvecklades under andra världskriget då olika föreningar grundades. Efter andra världskriget blev talkoarbete åter en viktig form av återuppbyggnadsarbetet och talko skapade tro på en bättre tid och gemensamma krafter. Suomen Talkoot ry började sin verksamhet hösten 1940 efter vinterkriget på initiativ av Akateeminen Karjala-Seura. Föreningens mål var att genom upplysnings- och informationsarbete bekanta sig med talkotraditionernas seder och bruk. På Kustaa Vilkunas uppmaning skaffade Suomen Talkoot Ry korta artiklar från unga etnologer om olika talkosätt i landskapen. När artiklarna var färdiga delades de ut fritt till Finlands press. Dessutom fungerade Suomen Talkoot Ry som arrangör för talko. Genom de av föreningen organiserade talkona stödde och hjälpte man såväl krigsänkor och -föräldralösa, krigsinvalider, soldater i svårigheter, karelska flyktingar samt fattiga och mångbarnsfamiljer. År 1941 grundades ungdoms-talko-rörelsen. Dess syfte var att uppmuntra unga till lämpligt arbete. Rörelsens mål var också att stärka värdesättandet av arbete, kärleken till nästan och ungdomars moraluppfattning och sparsamhet. År 1942 grundades Suurtalkoot Ry, vars uppgift var att leda och planera mångsidig och omfattande talkoverksamhet runtom i landet samt få medborgare från olika samhällsklasser att delta. Målet med verksamheten var att ersätta arbetskraft och arbetskraftstid som gått förlorad i kriget samt erbjuda hjälp till dem som behövde det. I Finland påbörjades stortalkona år 1942 med landsomfattande asebrödertalko. Dessutom gjordes sådd-, trädgårds- och åkerarbete samt senare under sommaren höst- och skördetalko. På landsbygden hölls skräddartalko, där det bland annat reparerades kläder och skor. Hösten 1942 drabbades Finland av en svår vedbrist, vilket fick hela folket att gå med i talko. Som lösning på den dåliga vedtillgången ordnades vedtalko. Uttalandet ”motti per man” blev känt, och det hölls till och med en nationell tävling mellan kommunerna om mängden av mottar. Under de senaste åren har talkotraditionen delvis förts vidare genom olika kampanjer. År 2011 hölls en miljökampanj i Finland med namnet "Finland Ren på en Dag!" som syftade till att arrangera ett gemensamt talko för hela folket. Städningstalkots mål var att rengöra naturen. 172 kommuner och cirka 295 000 finländare deltog i talkot. Evenemanget hölls också år 2012 under namnet "Talko för att Rengöra Finland!". Det har även hållits en officiell talkodag i Finland. Den första talkodagen hölls den 17 maj 2014, och den senaste hölls 2016.

I dag förs traditionen vidare av gemenskaper och organisationer som upprätthåller talkotraditionen genom att arrangera olika aktiviteter, så som evenemang. Dessutom förs traditionen vidare från föräldrar till barn. Återkommande evenemang samlar samma talkodeltagare varje år. Deltagarna återvänder till evenemanget årligen på grund av gemenskapen som bildats mellan talkodeltagare och arrangörer. För talkodeltagare kan talko vara en så viktig årlig händelse att sommarsemestern planeras enligt evenemangets tidtabell. Exempel på detta är KarmaRock i Harjavalta och teaterfestivalen Lainsuojattomat i Björneborg. Under det senaste året har det visat sig att även det traditionella syftet med talko – att solidariskt hjälpa de svaga och behövande – fortfarande är i kraft. På grund av kriget i Ukraina har talrika privatpersoner och organisationer arrangerat talko för att samla in materiellt och immateriellt stöd till ukrainarna.

Traditionens framtid

Talkokulturen har genomgått förändringar under det senaste decenniet, och talkoarbetes popularitet har varit ombytligt under de senaste årtiondena. I verksamheten för allmännyttiga organisationer har talko minskat, och samtidigt har även lokal verksamhet avtagit. Talkons framtid är beroende av aktiva samhällen och att man kan få deltagare, även från yngre generationer. Många upplever att talkotraditionen har avtagit. Talkon arrangeras fortfarande aktivt, men dess syften och former har förändrats. Traditionella talkon på landsbygden har minskat delvis på grund av tekniska framsteg och samtidigt har urbaniseringen minskat antalet invånare i mindre byar. En utmaning är att talkodeltagarna åldras och att det kan vara svårt att hitta efterträdare. Därför kan det vara svårt att hitta nya deltagare till talkon på mindre orter. En annan utmaning är att unga vuxna kanske inte har tid eller resurser för talkoarbete. Risken är att, tillsammans med talkotraditionen, annat kulturarv också kan försvinna. Å andra sidan skapas det hela tiden nytt kulturarv genom talkoarbete. På många platser lever talkotraditionen och mår bra, även i mindre samhällen. Till exempel inom kulturarbete eller idrottsföreningar är talkoarbete fortfarande den huvudsakliga arbetsformen. Det speglar väl betydelsen av talkoarbete: När samhället behöver något – så som kulturella evenemang, rockfestivaler, teater eller fritidsmöjligheter för nästa generation – som samhället inte tillhandahåller, producerar människor det själva. Talkoarbete är fortfarande en naturlig del av samhällets verktyg för att producera önskade saker, och talkotraditionen är djupt rotad i människors medvetande. Att skapa gemenskap och göra gott för samhället är anledningen till att talkotraditionen fortsätter. Talkotraditionen har förändrats genom historien i enlighet med samhällets behov. I framtiden kan talkotraditionen ta nya former som speglar en viss tidsanda och sätt att leva.