Tillverkning av folkdräkten
| Tillverkning av folkdräkten | ||||
|---|---|---|---|---|
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Folkdräkterna är nya versioner av de festdräkter som folket använde på 1700- och 1800-talen. Dräkterna är reproduktioner av det vanliga folkets, det vill säga bondebefolkningens, festdräkter under tidsperioden i fråga. Finlands Folkdräktscenter, som ligger i Jyväskylä, har som uppgift att sköta ärenden i samband med de finskspråkiga områdenas folkliga dräkter och folkdräkter. Området omfattar även socknar i det avträdda Karelen. Ett viktigt uppgiftsområde är att bevara dräktstraditionen som levande samt dela med sig av information och kunskaper inom branschen. Dräktbyrå Brage i Helsingfors sköter i sin tur folkdräktsärenden för de svenskspråkiga områdena i vårt land.
Folkdräkterna tillverkas och används av kvinnor och män i alla åldrar, såväl professionella som enskilda personer som är intresserade av dräkterna och hantverk. För att tillverka dräkter förutsätts att man sätter sig mångsidigt in i hantverkskunskaper. I vårt land fungerar privata yrkespersoner som är specialiserade på tillverkning av folkdräkter, tygvävare samt tillverkare av delar och smycken till dräkterna. Lokala Taito-föreningar har sina egna områden i tillverkningen och förmedlingen av folkdräkter. Suomen Perinnetekstiilit Oy fortsätter Helmi Vuorelma Oy:s verksamhet genom att tillverka folkdräkter och sälja dräkttillbehör. Brage tillverkar de svenskspråkiga områdenas folkdräkter och säljer många slags tillbehör till folkdräkter från vävtråd till sockor och skor. Medborgar- och arbetarinstitut och lokala Taito-föreningar arrangerar folkdräktstillverkningskurser. Många folkdansföreningar har sina egna garderober, varifrån man lånar ut dräkter till de egna medlemmarna och hyr ut till utomstående. De arrangerar också dräkttillverkningskurser för sina medlemmar. Dräkttillverkarna och kurslärarna är viktiga förmedlare och fortsättare av traditionen för dräkttillverkningens del.
Utövande av traditionen
Att tillverka finländska folkdräkter är att ta fram traditionen av de festdräkter som folket använde på 1700–1800-talen. När man bar folklig dräkt tillverkades dräkterna som hantverk av naturmaterial. Nya och justerade dräktmodeller som blivit godkända av folkdräktsrådet, som består av sakkunniga inom branschen, och förverkligas sedan så noggrant som möjligt enligt sina förebilder, de ursprungliga klädesplaggen, när det gäller materialen, mönstren och systrukturerna.
Dräkterna inbegriper många olika arbetssätt från vävning av tyger till framställning av åtdragna veck, knyppling av spets och tillverkning av huvudbonader. Många av arbetssätten är sådana som inte längre i dag används i tillverkningen av kläder, till exempel åtdragna veck, sömnad av tjockt vadmal, sömnad av sämskskinn och tillverkning av styckemössans papperstomme. Utan folkdräktstraditionen skulle kunskaperna om deras tillverkning ha försvunnit.
Klädesplaggens mönster skiljer sig dessutom avgörande från nutida kläder. Dräktens dimensioner, klädesplaggens ledighet och åtsittning representerar en annorlunda syn än 2000-talets kläder. Det folkliga klädesplaggets form åstadkoms genom olika skärningar, och veck. Numera tillverkas modelldräkterna för nya och justerade dräktmodeller som blivit godkända av folkdräktsrådet helt som hantverk så att de ursprungliga dräkterna reproduceras så sanningsenligt som möjligt. Tidigare har man velat lätta dräkternas material och samtidigt har systrukturerna och mönstren förändrats till en mer industriell direktion. I de ursprungliga folkliga dräkterna möjliggjorde materialen att använda de systrukturer de har. Materialen och arbetssätten stödjer varandra. Om materialen ändras måste man ändra på många andra saker och dräkten blir olik sin förebild.
I folkdräkttraditionen är det förutom tillverkningssätten även intressant vad dräkten berättar om sin egen tidsperiod, den folkliga dräktens tid. Folkdräkten är inte enbart en dräkt eller dess tillverkningsprocess utan även en invigning i hur man klär på dräkten, vilka delar som hör till dräkthelheten och varför man använder dem. Folkdräkterna har sin egen vokabulär. Olika benämningar för material och klädesplagg, såsom fustian, kamlott, vadmal och kläde, tröja, kostuli, rekkoskjorta, hängselkjol, styckemössa och så vidare blir bekanta i samband med dräkttillverkningen.
Traditionens bakgrund och historia
Den finländska folkdräkternas historia sträcker sig 130 år bakåt. Intresset till folkets traditionella levnadssätt och att bevara det väcktes i och med nationalromantiken och finskhetssträvandena. I detta skede hade klädseln enligt det allmänna modet redan trängt undan de festdräkter som folket tidigare använt. Nationerna vid universitet organiserade insamlingsresor för folktraditionen i syfte att samla in folkets föremål och textiler. Insamlingsresorna resulterade till Studentkårers Etnologiska samlingar, som senare anslöts till Finlands nationalmuseums samlingar. Intresset till folkliga hantverk ledde till att man skapade reproduktioner av folkliga dräkter, alltså folkdräkter. Enligt europeisk och nordisk modell ville man återföra de folkliga dräkternas modeller till allmänt bruk.
Den 5 augusti 1885 är tidpunkten då folkdräkterna först anses ha presenterats offentligt. Då gjorde den ryske kejsaren Alexander III med sin maka ett offentligt besök. I Villmanstrand fick kejsarinnan i gåva en roddbåt som roddes av jungfrur i folkdräkter.
De första folkdräktsmodellerna samlades in av Statens historisk-etnologiska museums intendent Theodor Schvindt. Modellerna publicerades 1898 som bilaga till tidningen Koti ja yhteiskunta. Efter honom publicerade professor U.T.Sirelius flera folkdräktsmodeller. Tjänstemännen i Nationalmuseet har varit samlare och sakkunniga för flertaliga folkdräkter. År 1979 började uppgiften skötas av det nyligen grundade folkdräktsrådet och fortsatte ända till 2010. I dag finns det sammanlagt fler än 400 folkdräktsmodeller samlade, och knappt hälften är dräktmodeller från Svenskfinland.
Under folkdräktsrådets arbetstid preciserades kriterierna för insamlingen och tillverkningen av folkdräktsmodellerna. Folkdräktsrådet grundades och under dräktexperters ledning utfördes grundforskning om folkliga dräkter. Som resultat uppstod klädesplaggsspecifika anvisningar om den traditionella folkdräktstillverkningen. I anvisningarna beskrivs bland annat den folkliga skjortans kännetecken och material samt allmänna anvisningar gavs om tillverkningen av folkdräktsskjortan. Hittills hade man endast haft ytterst knappa tillverkningsanvisningar och mönster för dräkterna, och de hade förvandlats mycket från sina förebilder.
Förmedlande av traditionen
I dag sköter Finlands folkdräktscenter samlingen av folkdräktsmodeller samt justeringen av existerande modeller. Dess centrala uppgifter är att främja folkdräktstraditionen, informera, undersöka, bevara, utbilda och ge råd. Som sakkunnigorgan fungerar folkdräktsrådet som består av mångsidiga experter inom området. Folkdräktscentret fungerar som en del av Finlands Hantverksmuseum. Dräktbyrå Brage ansvarar för folkdräktstraditionen i de svenskspråkiga områdena i vårt land.
Intresset för hantverk är aktivt igen. Många som överväger skaffa en folkdräkt vill tillverka sin dräkt själv. Man upplever det som en intressant utmaning och njuter av att lära sig nya hantverkskunskaper i den moderna världen som är full av det digitala. Det främsta målet är en färdig dräkt, men också tillverkningsprocessen i sig är en viktig process. Under processen bekantar man sig med den traditionella dräkttillverkningen och samtidigt med forna tiders levnadssätt, självhushållning, där man tillverkade nästan allt man behövde själv. Det var självklart att man allt per hand, och hantverk hörde till varje kvinnas grundkunskaper. Numera är det inte så vanligt att hantverkstraditioner lärs ut av mor till dotter hemma. Betydelsen av folkdräktskurserna har fått en viktig ställning i tillverkningen av dräkterna. Det är lärarna på kurserna som har en central roll som förmedlare av information om dräkterna och tillverkningskunskaperna till dräktanvändarna. På kurserna får man handledning från en lärare som satt sig in i dräktmönstren och provningen samt lär sig tillverkningsmetoder av dräkterna. På kurserna sätter man in sig i hur man klär på sig och använder dräkterna samt bekantar sig med dräkternas historia och tradition. Finlands folkdräktscenter i sin tur utbildar folkdräktstillverkare och kurslärare.
Traditionens framtid
Det finns fortfarande intresse för folkdräkter och deras tillverkning. Folkdräktscentrets och Brages gemensamma grundutbildning om folkdräktstillverkning för tillverkarna och kurslärarna har samlat en ivrig grupp av utbildare som kompletterar och skaffar sin information on folkdräkterna och sina kunskaper om deras tillverkning.
Information om folkliga dräkter och folkdräktsraditionen finns i litteratur och på nätet. Särskilt de dräktsspecifika arbetsanvisningarna för folkdräktsmodeller som blivit godkända av folkdräktsrådet innehåller information om material som används i dräkten, detaljerade tillverkningsanvisningar för dräkten samt vävanvisningarna för handvävda tyg. De kan skaffas genom företag som förmedlar dräkterna. De sociala medierna har ändrat sättet att söka information. På Brages och Folkdräktscentrets egna hemsidor finns rikligt med information om dräkterna, användningen av dräkterna och deras omsorg. Yrkespersonernas egna webbsidor innehåller också information om folkdräkter. I Facebooks folkdräktsgrupp fungerar flera tusen entusiaster som är intresserade av folkdräkter. De delar med sig av erfarenheter av många slags frågor kring dräkterna. Gruppen fungerar som en bra kanal för snabb informering om till exempel olika evenemang inom området.
I dag kan många unga få sina släktingars folkdräkter i arv. Senast då väcks ofta intresset för dräkten och dräktens historia. Man vill utreda vad en folkdräkt är och vad den baserar sig på. Man behöver eventuellt komplettera dräkten med saknande delar eller annars bearbeta den så den passar en. Folkdräktskurserna är ett bra stöd i sådana situationer. Folkdräkterna är dräktshelheter som innehåller de delar som bestämts i dräktens helhetsplan. Användning av enskilda dräktsdelar som en del av modern klädsel har blivit ett fenomen i sig. Mönstren och färgerna hos en flamgarnsrandig kjol lyfts fram på ett helt nytt sätt när man använder den med en enkel skjorta. Ett platt hängsmycke av silver kompletterar en vanlig festdräkt.
När man utnyttjar de folkliga dräkternas och folkdräkternas mönster till klädesplagg av moderna material skapas en intressant ny klädselkultur. På samma sätt får formgivare olika möjligheter när de använder olika folkliga dekorationssätt, band, snören med flera som idékällor när de skapar nytt. Särskilt de unga har intresserat sig för dräkttraditionen på ett helt nytt sätt. Detta leder ofta till att man vill bekanta sig närmare med vår folkdräktstradition.
Aktör som står bakom förslaget
Kalevalaisten Naisten Liitto ry
Experter
Soja Murto-Hartikainen (tillverkare av folkdräkter), Tiina Lajunen (vävare av folkdräkter tyger, Lajulan kangastupa), Tuulikki Matikainen (tillverkare av folkdräkter), Annikka Eilola (tillverkare av spetsar), Marjo Vainio (tillverkare av folkdräkter) and Seija Pesonen (tillverkare av folkdräkter)
Källor och länkar till andra informationskällor
Websidor
Folkdräkten från provinser och kommuner
Vuorelma - Suomen perinnetekstiilit Oy
Bibliografi
Appelgren, Kari; Grönlund, Karin; Häggblom, Margareta; Lönnqvist, Bo; Schulman Maria; Vuori, Gunilla 2008: Finlandssvenska dräktboken. Utgiven av Brages sektion för bygdedräkter. Keuru, Otavas tryckeri.
Holst, Leena 2011: Kansallispuku. Maahenki Oy, Porvoo.
Kaukonen, Toini-Inkeri 1985: Suomalaiset kansanpuvut ja kansallispuvut. WSOY, Porvoo.
Lehtinen, Ildikó; Sihvo, Pirkko 2005: Rahwaan puku. Näkökulmia Suomen kansallismuseon kokoelmiin. 3. uudistettu ja laajennettu painos. Museovirasto.