Tillverkning av forntidsdräkter
| Tillverkning av forntidsdräkter | ||||
|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Vid tillverkning av forntidsdräkter rekonstrueras dräkter och textilier utifrån gravfynd från Finlands yngre järnålder, det vill säga från omkring åren 1000–1200.
Till en finländsk kvinnas forntidsdräkt hör vanligtvis en underskjorta i linne, en ylleklänning, en överkjol av peplostyp i ylle, ett förkläde och en mantel. De finaste förklädena och mantlarna har dekorerats med spiralprydnader i mässing och brons. Dräkterna är dekorerade med och har bälten av skickligt vävda brickband och språngade band. Till dräkterna hör också huvudbonader och spiralprydnader för tinningarna. Antalet ägare av forntidsdräkter är svårt att uppskatta, eftersom användningen av dräkterna varierar från högtidsklädsel till vardagsplagg, och det inte finns någon enhetlig statistik om ämnet från det senaste seklet. När 100-årsjubileumsboken för Bjärnådräkten utarbetades 2025, samlades cirka 50 kvinnor klädda i Bjärnås forntidsdräkt på Yliskylä kyrkogård. Forntidsföreningen Birckalaiset ry har cirka 200 medlemmar och Facebookgruppen med forntidsdräktstema har cirka 3 500 medlemmar. Inom Kalevala Kvinnoförbundets verksamhet har forntidsdräkterna en stark och framträdande roll. Forntidsdräkternas popularitet är mindre än folkdräkternas. En orsak är bristen på tillverkare av färdiga dräkter samt priset på dräkternas smycken, vilket kan höja dräktens totala pris från några hundra till flera tusen euro.
Forntidsdräkter tillverkas numera både självständigt hemma och i olika typer av grupper. De tillverkas i hobbyföreningar, arbetarinstitut, folkhögskolor och medborgarinstitut. På de olika kurserna deltar årligen hundratals personer, men en del av deltagarna kan vara samma människor. Att tillverka en dräkt kräver kunskap inom många olika områden.
De tekniker som krävs för att tillverka forntidsdräkter lärs ut till exempel inom Raision seudun koulutuskuntayhtymä Rasekos kompetensområde för forntida tekniker. Vid medborgarinstitutet Wellamo-opisto i Lahtis samt vid arbetarinstituten i Åbo och Helsingfors har det ordnats kurser i forntidsdräkter, där man har lärt sig de tekniker som krävs eller tillverkat en hel dräkt ända från tygvävningen. Att tillverka forntidsdräkter är populärt även bland finländska järnåldersentusiaster och historiska återskapare. Information sprids vidare i böcker, på sociala medier, i vetenskapliga artiklar och under föreläsningar, på entusiasternas egna publiceringsplattformar samt på traditionellt vis, det vill säga från hand till hand i olika verkstäder.
Största delen av dem som använder och tillverkar forntidsdräkter är kvinnor, men dräkterna och dräktforskningen förverkligas även av män. Den dräktforskning som bedrivs av entusiaster, och som ofta använder sig av experimentell arkeologi -> arkeologiskt inspirerade hantverksexperiment, främjar traditionens spridning och kännedom. Det bedrivs även internationellt samarbete. Tillsammans med estniska forskare har man till exempel undersökt förhistoriska färgningsmetoder och tillverkning av metalltrådsdekorationer. Våra länders dräkter har många gemensamma drag.
Utövande av traditionen
I dag strävar man efter att tillverka dräkterna i så stor utsträckning som möjligt med tidsenliga metoder och som kopior av originalen. En del av entusiasterna strävar efter att förverkliga en rekonstruerad dräkt med alla dess detaljer så noggrant som möjligt. Egen informationssökning och undersökning av känt material är för många entusiaster en viktig del av att tillverka dräkten. Om man tillverkar dräkten själv helt från grunden måste upphovspersonen behärska flera olika hantverkstekniker: spinning, växtfärgning, tygvävning, handsömnad, tillverkning av metalltrådsdekorationer, nålbindning, brickvävning och vävning av språngade band. Plaggen är huvudsakligen formvävda, såsom benlindorna, manteln och överkjolen av peplostyp. I deras kanter vävs en tubvävd stadkant och tygändarna avslutas med brickband. Det är möjligt att efterlikna de forntida teknikerna även om det görs med moderna verktyg, till exempel med en horisontell vävstol i stället för en vertikal varptyngd vävstol. Mönster för sydda plagg, såsom särkar och ylleklänningar, har inte bevarats, så man har valt grundmönster som modeller då de är lätta att anpassa efter de egna måtten. Instruktioner och beskrivningar finns i dag i böcker, på kurser eller vid träffar för entusiaster.
Det är inte nödvändigt att tillverka dräkten helt från grunden. Många väver dräkttyget av industriellt spunnet garn eller syr delar av dräkten av färdiga tyger. Det viktigaste vid tillverkningen av en forntida dräkt eller en dräkt för historiskt återskapande är att följa och respektera den aktuella tidsepokens stil och karaktär. Den finländska klädkulturen för tusen år sedan var särpräglad, och det är just detta man ger uttryck för genom att tillverka forntida dräkter. Klädstilen i det område som i dag kallas Finland skiljer sig från exempelvis den vikingatida klädstilen i Sverige. Ett utmärkande exempel är sättet att dekorera kläderna med spiralprydnader av mässing och brons. Prydnaderna har funnits på såväl förkläden som mantlar.
Vissa använder den forntida dräkten som festdräkt, till och med vid landets viktigaste festligheter, såsom självständighetsdagens mottagning. Å andra sidan bärs den forntida dräkten också när man ror ett vikingatida skepp, tävlar på skidor av forntida modell eller lagar mat i lägret. Dräkterna anpassas efter användaren och behoven. Man kan se såväl vuxna som barn i forntida dräkter. Baserat på fyndmaterialet verkar det som om barn kläddes på samma sätt som de vuxna, ända ner till det bronsspiralprydda förklädet och den lilla manteln.
Det har inte bevarats lika mycket textilier från mansgravar som från kvinnogravar, och mannens forntida dräkt är därför inte lika välkänd som kvinnans. Tack vare skickliga hantverkare och talrika användare har det utformats ett eget forntida mode för de finländska männen. Till mannens dräkt görs byxor av ylletyg, en knälång särk av ylle, benlindor och en mantel eller en jacka av ylletyg, som kan vara prydd med exempelvis dyrbart silke och brickband.
Traditionens bakgrund och historia
De första textilfynden i Finland gjordes i slutet av 1800-talet i Savolax, Karelen och Egentliga Finland. I början var skisserna av de forntida finländska klädesdräkterna bara teckningar. De första dräktrekonstruktionerna av en mans-, kvinno- och barndräkt tillverkades på 1890-talet för den Wiborgska Nationens fester, inspirerade av den då rådande nationalromantiken och fennomanin. De första instruktionerna för kvinnodräkten, som går under namnet Aino-dräkten, publicerades 1900. År 1925 färdigställdes Bjärnådräkten inför en nordisk arkeologkonferens. Dräkten visades i Finlands nationalmuseums basutställning under nästan hundra år.
År 1937 tillverkades Tuukkala forntidsdräkt till författaren Elsa Heporauta, grundaren av Kalevala Kvinnoförbundet. Dräkten tillverkades av Helmi Vuorelma Oy, som även sålde mönster och material för att tillverka dräkten. Dräkten blev en mycket populär festdräkt, precis som den forntida karelska dräkten som presenterades 1952.
Euradräkten lanserades 1982 och var den första vetenskapligt undersökta forntida dräkten. Arkeolog Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander undersökte materialet och en forntidsdräktskommitté grundades i Eura för att tillverka dräkten. Dess mest kända bärare är president Tarja Halonen.
Maskudräkten tillverkades 1985 till Kalevalas jubileumsutställning och baserades på fyndmaterial från grav 32 i Humikkala i Masku. Den undersöktes och tillverkades av Finlands nationalmuseums konservator Leena Tomanterä och Riitta Lavonius från Heinola. Sankt Karins-dräkten från 1990 baserades på arkeolog Jaana Riikonens undersökningar av grav 1 på Kirkkomäki i Sankt Karins, och även den förverkligades i Heinola. I Kurala Bybacke inleddes 1990 ett projekt där man tillverkade Sankt Karins-dräkten med forntida metoder. Arbetet tog närmare tio år. Upphovsmännen undersökte forntida hantverksmetoder hela vägen från att spinna med slända till växtfärgning. År 1994 presenterades en ny tolkning av fynden från grav 26 på Tuukkala gravfält i S:t Michel för allmänheten. Den färgstarka dräktversionen fick namnet S:t Michelregionens forntidsdräkt.
De första dräkterna baserades löst på gravfynd, men motsvarar inte helt järnålderns klädedräkt enligt dagens kunskap. Vid sekelskiftet 2000 gjorde den vetenskapliga forskningen om forntidsdräkter stora framsteg tack vare nya forskningsmetoder. När 1800-talets forskare inte kände igen till exempel brickband i fyndmaterialet, kan man i dag utifrån även ett litet textilfragment fastställa inte bara tygets bindning och täthet, utan också färgämnen och dra slutsatser om färgningsmetoderna. Forskare kan till och med ta reda på var fåret, vars ull dräkten är gjord av, växte upp. Förutom nya fynd, såsom de från Ristimäki i Ravattula, undersöker man även gamla fynd på nytt med hjälp av mikroarkeologiska metoder. Forskare samarbetar med hantverkare som är insatta i branschen. Bådas expertis behövs när man börjar återskapa en dräkt utifrån exempelvis textilrester som hittats inuti ett axelspänne.
På 2020-talet har det också gjorts flera nya rekonstruktioner: dräktdelar från Ristinpelto i Lundo, Ravattuladräkten, Kirkkailanmäkidräkten från Hollola samt Tammerforsregionens forntidsdräkter för både kvinnor och män. Dräkterna från Kirkkailanmäki och Tammerforsregionen har tillverkats på beställning av museer. Ny forskning bedrivs kontinuerligt.
Vid sidan av forskarna har arbetet utförts av både entusiaster och hantverkare. Kalevala Kvinnoförbundet i Heinola grundades 1980 för att stödja intresset för forntidsdräkter. Föreningen arrangerade föreläsningar, provade på forntida arbetsmetoder, utarbetade instruktioner och spred dem vidare. Genom entusiasternas uthållighet och engagemang tillverkades alla forntidsdräkter som var kända fram till dess.
I dag lever traditionen kring forntidsdräkter stark vidare bland Kalevala Kvinnoförbundet i S:t Michel. Förutom att tillverka dräkter håller föreningens medlemmar även guidningar iklädda forntidsdräkt i fornminnesområdet och arrangerar olika evenemang relaterade till forntidsdräkter. Perniön Maa- ja kotitalousnaiset gav 2025 ut en ny bok om sin hundraåriga dräkt.
Under 2000-talet blev även historiska återskapare intresserade av att tillverka forntidsdräkter. Det innebar en enorm mängd nya tillverkare och användare av forntidsdräkter.
Med den nya användarkretsen blev den värdefulla högtidsdräkten även ett bruksplagg, då man vid sidan av de festliga dräkterna började tillverka mer vardagliga versioner av forntidskläderna. De används vid evenemang för historiskt återskapande och ger på så sätt praktiskt baserad kunskap om hur man klädde sig för tusen år sedan.
Förmedlande av traditionen
Traditionen skyddas genom aktiv verksamhet, det vill säga genom att tillverka och använda dräkterna, fortsätta forskningen och sprida kunskap. Hantverksskickligheten som är kopplad till att tillverka forntidsdräkter kan i dag läras ut genom böcker, videor, som en del av andra utbildningar och på olika kurser. Forntidsdräkter och delar till dem tillverkas i kursform vid medborgar- och arbetarinstitut. Entusiastgemenskaper arrangerar också egna kurser och träffar på temat.
Ett betydelsefullt sätt att föra traditionen vidare är genom muntlig kunskap, såsom olika arbetsuppvisningar och föreläsningar. Många mindre grupper samlas för att lära sig de nödvändiga färdigheterna tillsammans genom att följa de mer erfarnas exempel. Många experter på att tillverka forntidsdräkter ser det som en hederssak att föra vidare sin kunskap och sina färdigheter till nästa generation.
Tack vare sociala medier, böcker och videor har kunskapen om de finländska forntidsdräkterna spridit sig ut i världen. Man kan stöta på finländska versioner av forntidsdräkter i Nordamerika under lokala sammankomster för historiska återskapare. Där har entusiasterna studerat det förflutnas arbetsmetoder tillsammans med finländska experter, och har i sin tur delat med sig av sina kunskaper på den nya kontinenten. Många har beställt material och litteratur från Finland och till och med lärt sig finska för att kunna läsa böckerna på det för dem främmande språket.
Ett hot mot traditionen är bristen på finansiering. Det skulle till exempel vara viktigt att få finansiering för att producera skriftliga publikationer, exempelvis i form av projektfinansiering eller stipendier. I dag produceras fack- och forskningslitteratur samt dräktforskning i mycket hög grad med upphovspersonernas egna medel.
Dokumentering av traditionen
I Museiverkets arkeologiska samlingar bevaras textilrester från Finlands järnålder. En stor mängd av dem har bevarats från olika fyndområden. Största delen är från Egentliga Finland, där bosättningen verkar ha varit som tätast för cirka tusen år sedan, men textilier har hittats i jorden ända upp till Keminmaa. Traditionen har även dokumenterats i museernas samlingar. I Eura presenterar det förhistoriska informationscentret Naurava lohikäärme originalfynd, rekonstruktioner av textilier och tidstypiska arbetsmetoder i sina utställningar.
I Finlands nationalmuseums samlingar ingår rekonstruktionerna av forntidsdräkterna från Eura och Bjärnå. Forntidsdräkter har även dokumenterats i Finlands hantverksmuseums samlingar. I Lahti har man tillverkat forntidsdräktshelheter till Historiska museets samlingar och i Tammerfors till museicentret Vapriikkis samlingar. I Satakunta museum i Björneborg finns Eura forntidsdräkt och en version av en mansdräkt utställda. I Birkala finns den permanenta utställningen Tursiannotko i utställningshuset Birckala, där det även ingår dräkter för historiskt återskapande. I Heinola omfattar Kalevala Kvinnoförbundets samling flera rekonstruktioner av forntidsdräkter.
Traditionen dokumenteras även genom att man producerar litteratur och instruktionsböcker som behandlar ämnet. I modern tid är sociala medier och bloggar också ett viktigt sätt att dokumentera traditionen. Det finns betydligt fler forntida dräktfynd än vad det finns dräkter som tillverkats baserat på dem. Det betyder att man genom att fortsätta forska i fyndmaterialet kan få mer kunskap om dräkterna och hur de tillverkades.
Hållbar utvecklingen
I forntidsdräkterna betonas hantverket, materialens ekologiska hållbarhet och dräktens långa livslängd. Nästan hundraåriga dräkter är fortfarande i bruk, och samma dräkt kan gå i arv i släkten under flera generationer. Om man inte äger en dräkt kan man låna en, till exempel från Kalevala Kvinnoförbundet. Även historiska återskapare återanvänder och låter sina dräkter gå i arv. Även slitet material kan sys om till nya klädesplagg. Även dräkternas bronsdelar och smycken kan återanvändas som material, precis som man gjorde för tusen år sedan.
Materialen som används i dräkterna är naturmaterial, såsom ull och linne. Produktionen av garn till forntidsdräkter stöder det finländska fårbruket och bevarandet av lantraser. Bland finländska spinnerier producerar till exempel Pirtin kehräämö och Saimas Spinnery garner som lämpar sig för forntidsdräkter. Elonvilla Oy, som grundades i samband med dräktprojektet i Ravattula, låter spinna garner där man använder ull från finskt lantrasfår och det hotade Ålandsfåret. Det påminner om ullen från järnålderns får.
Många färgar själva garnet som behövs till tygerna med växtfärger. Färgämnena odlas i trädgårdar eller samlas in från naturen. För färgningen kan man använda samma metoder som för tusen år sedan. Yllegarn kan färgas helt utan konstgjorda ämnen, även om många tillgriper dem på grund av tidsbrist. Å andra sidan testar en del av dem som tillverkar dräkter metoder där allt material som används, inklusive tillsatsämnen, går att samla in från naturen.
Vid tillverkningen av en forntidsdräkt uppstår det ytterst lite eller inget textilavfall alls. Största delen av dräktens tyger vävs till rätt form. Som mönster för klädesplagg som sys, såsom klänningar och särkar, används modeller som baseras på raka fram- och bakstycken samt triangelformade sidokilar. Det minskar tygåtgången och klippavfallet. Tänkandet kring zero waste, som är så trendigt i modern tid, var vardag för tusen år sedan.
Förutom textilierna hör smycken till dräkten, och de varierar beroende på dräkt. Smyckesuppsättningen kan bestå av några få små spännen eller en stor kedjeanordning med axelspännen. Tillverkningen av smyckesuppsättningarna sysselsätter inhemska smyckestillverkare och hantverkare. Även tyger, dräktdelar, brickband och fotbeklädnader som hör till dräkterna låter man tillverkas av finländska hantverkare. En enda dräkt sysselsätter på så sätt flera inhemska småföretagare.
Traditionens framtid
Framtiden för tillverkningen av forntidsdräkter ser ljus ut. Antalet utövande experter är för närvarande i stigande, likaså antalet personer som är intresserade av ämnet. Det har uppstått hobbykretsar och föreningar i landet där dräkterna och deras traditionella tillverkningsmetoder uppskattas. Det publiceras böcker, vetenskapliga artiklar, doktorsavhandlingar och andra publikationer om ämnet. Information finns numera lättillgänglig och man kan studera branschen inom yrkesutbildningar.
Även gravfynd som gjordes för flera decennier sedan undersöks på nytt. Tack vare moderna forskningsmetoder kan man få ny information om dåtidens klädesdräkter även från mycket små textilfynd. Forskarnas egen kompetens har vuxit, och i samarbete med skickliga hantverkare har man kunnat producera nya dräktdelar eller dräkthelheter samt ta reda på de tillverkningsmetoder som användes i originaldräkterna.
Museer har beställt nya dräkttolkningar till sina samlingar, vilket också ökar kännedomen om forntidsdräkter bland den stora allmänheten. Evenemang med forntidsdräktstema är mycket populära bland människor i alla åldrar.
Många får sin forntidsdräkt färdig, till exempel genom arv. Det finns forntidsdräkter som går i arv inom släkter som har tillverkats för nästan hundra år sedan. På så sätt har intresset för ämnet väckts i bredare bemärkelse hos många unga. Den gamla dräkten används fortfarande, underhålls och repareras. Ofta upplever de som äger eller tillverkar en forntidsdräkt att de genom dräkten har en koppling till det förflutna, ända tillbaka till förhistorien. Att lära sig hantverkstekniker som fallit i glömska med tiden, men som nu återupptäckts är både inspirerande och meningsfullt. Att tillverka en dräkt eller delar av den tar lång tid. När arbetet är klart och det färdiga plagget kläs på för första gången, syns glädje och stolthet hos bäraren.
Förutom dräkterna är publiken också mer allmänt intresserad av information om hur man levde under förhistorisk tid i det område som nu kallas Finland. Människor är intresserade av ursprunget till värdefulla material, som till exempel hur glaspärlorna som använts i dräkternas smycken har transporterats till oss längs forntida handelsvägar. Det öppnar upp tankarna för vilka vi var för tusen år sedan, vilka vi hade kontakt med och vad vi lärde oss av andra. Det upplevs också som inspirerande vilka av det förflutnas skatter som forskare och hantverkare i samarbete har fört fram för nutidens människor att se.
Många vill också göra sin egen dräkt själv, antingen en så kallad officiell version, eller en helt egen tolkning. Speciellt bland historiska återkapare är det populärt att tillverka en egen forntidsdräkt eller en så kallad dräkt för historiskt återskapande. Teknikerna är desamma som i de förlagor som gjordes för tusen år sedan, men nu tillverkas dräkterna utifrån ens egna utgångspunkter. I dräktentusiasternas versioner börjar lokala drag synas, precis som under järnåldern. Människor klär sig inte alla i en likadan dräkt som följer ett strikt mönster, utan uttrycker sig själva och sina preferenser genom sina val. Speciellt nyare forntidsdräkter finns det möjlighet att förändra och förnya i takt med att forskningen ger ny information om ämnet. De som är intresserade av att tillverka forntidsdräkter har egna sidor och grupper på sociala medier. På enskilda skapares, gruppers och föreningars sidor delas information, råd och inspiration. Det förenar människor och ger dem en känsla av samhörighet.
För vissa användare är forntida kläder festkläder, medan de för andra är brukskläder som en del av en hobby. Traditionen att tillverka forntidsdräkter säkerställer att svunna tiders kultur lever vidare stark och uppskattad i dagens Finland.
Aktör som står bakom förslaget
Heinolan Kalevalaiset Naiset ry
Muinaisaikayhdistys Birckalaiset ry
Historianelävöitysyhdistys Iloinen Joutsen - keskiaikaan erikoistunut yhdistys, joka tekee myös muinaiselävöitystä
Perniön Maa- ja kotitalousnaiset ry
Raision seudun koulutuskuntayhtymä Raseko
Källor och länkar till andra informationskällor
Litteratur
Theodor Schvindt: Tietoja Karjalan rautakaudesta. 1892.
Hjalmar Appelgren-Kivalo: Suomalaisia pukuja myöhemmältä rautakaudelta. 1907.
Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander: Euran muinaispuku ja muut muinaisvaatteet. Euran muinaispukutoimikunta, 2001.
Helena Luoma (toim.): Sinihameet kultavyöt: suomalaisia muinaispukuja. Pirkanmaan käsi- ja taideteollisuus, 2003.
Mervi Pasanen ja Jenni Sahramaa: Löydöstä muinaispuvuksi. Salakirjat, 2021.
Jaana Riikonen ja Juha Ruokonen (toim.): Ravattulan muinaispuku, Tutkimukset ja valmistusohjeet. Suomen muinaistutkimuksen tuki ry, 2023.
Perniön muinaispukukirjatyöryhmä: Perniön muinaispuku. Perniön Maa- ja Kotitalousnaiset, 2025.
Ulla Nordfors, Maj Meriluoto: Muinaispuvuista silkkimyssyihin - Arkeologista tekstiilitutkimusta Pirkanmaalta. Vapriikki, 2026.
Social media
Suomalainen muinaispuku - ennallistuksia ja mukaelmia. Muinaispuvuille omistetty ryhmä Facebookissa.
Löydöstä muinaispuvuksi: samannimisen kirjan ympärille perustettu sivu Facebookissa.
Källor på nätet
Kalevalaisten Naisten liiton videot muinaispukujen pukemisesta.
Mervi Pasasen Instagram-tili, jossa paljon asiaa suomalaisista muinaispuvuista.
Kalmistopiiri on jatkuvasti ilmestyvä arkeologinen verkkojulkaisu, useita Suomen rautakautta käsitteleviä artikkeleja.
Salon museon esittely Perniön muinaispuvusta.
Jenni Sahramaan ja Krista Wrightin artikkeli Muinaispuvut museoissa.
Krista Wrightin ja Riina Rammon tutkimus tummansinisen värin värjäämisestä.
Jenni Sahramaan ja Mervi Pasasen artikkeli pronssispiraalein koristelluista myöhäisrautakauden viitoista.
Jenni Sahramaan artikkeli Liedon Ristinpellon haudan 86 viitan ennallistuksesta.
Väritutkimus Liedon Ristinpellon haudan 86 tekstiileistä.
Löydöstä muinaispuvuksi: arkeologisten tekstiilien ennallistaminen. Jenni Sahramaan pro gradu Helsingin Yliopistolle.