Långfärdsskridskoåkning

Plats	Finland
Ämnesord	utflykter, is, säkerhet, utrustning, hobby, upplevelser, gemenskap, skridskoåkning, klimatförändring, vintermotion, vintersport
På andra språk	finska: Retkiluisteleminen engelska: Tour skating

Vid organiserad långfärdsskridskoåkning omfattar den obligatoriska säkerhetsutrustningen ispikar, kastlina, långfärdsskridskostavar samt en ryggsäck med grenrem och vattentätt packade ombyteskläder. Användning av hjälm rekommenderas också. Foto: Veikko Iittainen

Utövare och folk som känner till traditionen

Finlands långa och kalla vintrar samt landets geografiska utsträckning skapar utmärkta förutsättningar för långfärdsskridskoåkning. Sett över hela landet är säsongen lång: på sjöar och tjärnar i norr syns de första långfärdsskridskoåkarna vanligtvis i oktober, och på de sista åkbara sjöisarna glider man ofta fram ännu i början av maj. På havsisen är säsongen vanligtvis kortare och sträcker sig från november eller december till mars eller april. Situationen för isar som lämpar sig för långfärdsskridskoåkning varierar under säsongen i olika delar av Finland till följd av frost, snö, regn och vind, men vanligen finns det lämpliga områden någonstans i landet under hela vintern.

Klimatförändringen har också bidragit till att långfärdsskridskoåkningen blivit mer populär. Snöläget, i synnerhet i södra och västra Finland, har blivit mer osäkert, vilket har försvårat skidåkningen, men samtidigt förbättrat möjligheterna till skridskoåkning.

Långfärdsskridskoåkningens popularitet har också gynnats av att utrustningen har utvecklats och blivit mer tillgänglig. Numera finns det på marknaden ett brett utbud av långfärdsskridskor med långa skridskoskär, lösa hälar, ispikar och olika typer av säkerhetsutrustning, såsom räddningslinor. Totalt uppskattas omkring 150 000 personer utöva långfärdsskridskoåkning. De flesta av dem skrinnar på långfärdsskridskobanor, som har anlagts på flera orter runt om i Finland. På banorna är det lätt att börja långfärdsskridskoåkningen och öva på grundtekniken, och efter det är betydligt mycket lättare att skrinna på naturis. Långfärdsskridskoåkning på naturis kräver, utöver skridskokunskap, olika färdigheter som sträcker sig från turplanering till att läsa av isen. I Finland utbildas dessa färdigheter huvudsakligen av Finlands långfärdsskrinnare rf.

Finlands Långfärdsskrinnare rf är en medlemsförening i Suomen Latu ry med över 5 500 medlemmar (2026). Föreningen arbetar med säkerhetsutbildning, kurser och organiserade skridskoturer. Föreningens verksamhet har under de senaste åren expanderat till att omfatta hela Finland. Verksamheten har vuxit fram längskustområdena från Borgå till Vasa. I dag finns aktiv verksamhet även i regionerna kring Lahtis, Tammerfors, Jyväskylä och Kuopio. Under 2020-talet har föreningsverksamheten spridit till östra, sydöstra och norra Finland. Populariteten för organiserad långfärdsskridskoåkning, liksom för många andra utomhusaktiviteter, ökade särskilt kraftigt under covid-19-pandemin på 2020-talet. Det ökade antalet organiserade turer och antalet goda isvintrar har ökat populariteten ytterligare. Den organiserade skridskokulturen är gränsöverskridande. Långfärdsskridskoklubbarna i Finland, Sverige, Norge och Nederländerna har en gemensam webbtjänst där klubbarnas medlemmar informerar om kommande turer, anmäler sig till dem, samt sparar information om alla genomförda turer. Det har även skapats en kultur kring en skriftlig rapportering kring turerna. Alla observationer om isarna i Norden sparas på webbplatsen, vilket gör det möjligt för medlemmarna att i stor utsträckning utnyttja isarna som är lämpliga för skridskoåkning. På webbplatsen finns också verktyg för att göra isprognoser och planera turer. Webbtjänsten används av 87 klubbar från Sverige, två från Nederländerna, en från Kanada, en från USA samt Finlands långfärdsskrinnare rf. och Ålands Skrinnare från Finland. Något som vittnar om långfärdsskridskoåkningens popularitet är att Finlands långfärdsskrinnare rf. är Suomen Latu ry’s näst största medlemsförening.

Utövande av traditionen

Med långfärdsskridskoåkning avser man ofta färder på naturis i en grupp som leds av en turledare eller på en självständig tur med en eller flera vänner. I klubbverksamhet utövas båda typerna av turer, medan det för oorganiserad långfärdsskridskoåkning är typiskt med turer på egen hand. Skridskoturerna kan också ha olika inriktning beroende på skridskoåkarens motiv: för vissa är själva åkningen viktig, medan andra betonar friluftslivet och färdmålen. Gemensamt för alla är ändå att man rör sig i en naturmiljö. På turerna njuter man till exempel av isarna och isarnas mångfald, landskapet, sällskapet av andra likasinnade och ofta även en matsäck. Långfärdsskridskoåkning skiljer sig från banskridskoåkning genom att den utövas på naturisar. Även om båda sker på is, utövas långfärdsskridskoåkning som en form av friluftsliv på så kallade fria isar, medan banåkning utövas på banor där en banansvarig har ställt i ordning en åkbar bana och ofta informerar skrinnarna om isens bärighet. Av denna anledning räcker det ofta med isdubbar som säkerhetsutrustning på banor för långfärdsskridskoåkning.

Under vintersäsongen, när is- och snöläget tillåter det, arrangerar Finlands långfärdsskrinnare rf. turer på olika nivåer varje helg och ofta även på vardagar på sjöar, åar och i havsområden. Turens svårighetsgrad meddelas i förväg och de som anmäler sig kan välja en tur utifrån sin egen konditionsnivå. Turledarna är erfarna skridskoåkare som har utbildats för uppgften. Varje deltagare ansvarar själv för sin säkerhet och för sin utrustning, även på guidade turer. Långfärdsskridskoåkning passar människor i alla åldrar och med olika konditionsnivåer. När det gäller organiserad långfärdsskridskoåkning är det roligast och säkrast att delta i turer som är anpassade för ens egen färdighets- och konditionsnivå. Syftet med turklassificeringen är att hjälpa deltagaren att välja en tur som passar hens intresse, kondition, uthållighet och färdigheter. Att utöva långfärdsskridskoåkning utvecklar förmågan att läsa av isen och förstå isförhållanden, vilket ökar säkerheten när man rör sig på isen.

Deltagare i kursen för självständiga turer och biträdande ledare undersöker isens styrka och struktur i december 2024. Foto: Veikko Iittainen

Förmåga att läsa av isen behövs inom långfärdsskridskoåkning, för att upptäcka platser med svagare is som man måste undersöka noggrannare. Den praktiska förmågan att avläsa isen utvecklas enbart genom övning. Detta kan man lära sig på Finlands långfärdsskrinnare rf's introduktionskurs ger en grund för iskännedom, samt på kurserna för egna turer och för hjälpledare. På olika kurser övar man bland annat på att undersöka isens tjocklek och isstrukturens inverkan på bärigheten, att identifiera gränser för frysta områden, att bedöma vädrets inverkan på isens styrka samt att förstå hur strömmar, olika terrängformer och människoskapade strukturer påverkar isens hållbarhet.

När organiserade långfärdsskridskoturer planeras och isläget undersöks använder man ett mångsidigt urval av information, bland annat isuppgifter som andra medlemmar rapporterat på föreningens medlemssida, tillgängliga satellitbilder, kartor, sjökort, väderinformation och andra datakällor. Med hjälp av allt detta kan man planera en säker rutt och redan i förväg bedöma platser där man måste vara särskilt försiktig. Dessutom kan man utifrån de insamlade uppgifterna göra en riskbedömning av om det är möjligt att genomföra turen, eller om planen måste ändras eller turen ställas in. Långfärdsskridskoåkning på havet är på grund av snabba förändringar i is- och vindförhållanden samt farleder och sjötrafik, är i allmänhet mer utmanande än turer på sjöar.

Ett särdrag för sporten är att förhållandena kan variera kraftigt – is är en färskvara. På grund av förändringar i förhållandena och de risker som dessa medför, finns det en stark säkerhetskultur inom den organiserade långfärdsskridskoåkningen, och den har blivit en central del av den organiserade långfärdsskridskoåkningens identitet i Finland. Alla medlemmar i Finlands långfärdsskrinnare rf. går en introduktionskurs, där man övar på att röra sig säkert på isen i både teori och praktik. Säkerheten inom långfärdsskridskoåkningen förbättras bland annat genom att man alltid rör sig på isen tillsammans med minst en vän, samt genom att planera turerna med riskerna i åtanke. Dessutom förbättras säkerheten genom att man utrustar sig ordentligt för turerna, till exempel genom att ta med ispikar, isdubbar, ett vattentätt packat ombyte i ryggsäcken, som även fungerar som flythjälp, grenrem och räddningslina.

Traditionens bakgrund och historia

e äldsta skridskorna tillverkade av djurben som har hittats i Nordeuropa är cirka 5 000 år gamla. Man tror att skridskor uppfanns för att de underlättade förflyttning och därmed möjligheterna att försörja sig. Enligt en studie från Manchester Metropolitan University skulle södra Finland passa bäst som det område där skridskorna uppfanns. "Benskridskor användes i stor utsträckning i Nord- och Mellaneuropa. De äldsta skridskorna, som är cirka 3 000 år gamla har hittats på en sjöbotten i Schweiz. Andra fynd av benskridskor som är cirka tusen år gamla har gjorts i bland annat Skandinavien, Irland, Tyskland och Tjeckien." Enligt en studie kunde Finlands invånare under en lång tid utnyttja uppfinningen bättre än andra. Effektiviteten kan ha berott på att finländarna använde en stav som hjälp vidskridskoåkningen för att skjuta på och få fart.

Skridskoåkning med benskridskor var ganska annorlunda jämfört med hur man tar sig fram med dagens skridskor. Skridskorna var antingen fastbundna på skorna, eller så stod skridskoåkaren helt enkelt bara på benen. I stället för ett slipat metallskär var det en ganska platt benyta som låg mot isen. Skridskoåkaren kunde inte använda fötterna för att få fart, eftersom benen åkte iväg på egen hand om de inte var fastbundna. Även med bindningar gled benytan bara mot isen, men den kunde inte användas för att generera fart genom att skjuta ifrån mot isen på samma sätt som ett metallskär. Rörelsen genererades i stället genom att man stötte en stav med vass spets mot isen mellan benen.

”Hela det norra halvklotet drabbades av en kall period, den så kallade lilla istiden, från 1500-talet till 1800-talet, då floder, sjöar, dammar och kanaler frös över stora områden i de centrala och norra delarna av Europa. Skridskoåkning blev populärt på 1600-talet i till exempel Storbritannien och Frankrike, där det framför allt var en hobby för eliten och till och med hovet. Den franska drottningen Marie-Antoinette sägs ha varit en entusiastisk skridskoåkare.”

Förbättringen av förhållandena för skridskoåkning ledde också till en anmärkningsvärd utveckling av skridskons konstruktion, då metallskäret gradvis ersatte benskäret i början av 1600-talet. Detta möjliggjorde snabbare och mer kontrollerad skridskoåkning, och sporten började spridas i Europa även som hobby, inte bara som transportmedel. Utvecklingen av skridskor var särskilt snabb i Nederländerna, där skridskoåkning under 1600-talet utvecklades till en hobby för hela folket och inte bara ett privilegium för de rika. De långa sträckorna på frusna kanaler mellan byar var populära. På 1600-talets skridskor var skäret infällt i trä, och dess främre del slutade ofta i en konstnärlig krusning som förhindrade att skridskospetsen fastnade i isen. Skridskorna fästes på användarens egna skor med läderremmar som gick genom trädelen. Den engelska adeln tog till sig skridskoåkningen när kung Jakob II vid sin återvändning från landsflykten tog med sig färdigheten han lärt sig i Nederländerna. Skären var till en början ganska breda och låga, vilket möjliggjorde en mer glidande framåtrörelse snarare än det sätt man tar skär idag. I slutet av 1600-talet hade skridskorna redan utvecklats strukturellt till en form (träplatta + järnskär) som förblev populär ända fram till 1800-talet, då skridskor helt i metall kom ut på marknaden. Redan i slutet av 1800-talet betonades i svensk litteratur den "stora hälsoeffekten" av långa långfärdsskridskoturer på naturis och det gavs instruktioner för användning av utrustning, såsom ispikar, isdubbar och räddningslinor.

I sin nuvarande form utvecklades långfärdsskridskoåkningen i 1900-talets Sverige, hobbyn snabbt växte till en populär vintersport och varifrån den senare spred sig till Finland under den senare hälften av 1900-talet. Långfärdsskridskoåkning kan idag betraktas som en transnationell, det vill säga gränsöverskridande, hobby eftersom sporten utövas i stor utsträckning oberoende av nationalstaternas gränser. Ett utmärkt exempel på detta är det organiserade, gränsöverskridande långfärdsskridskonätverket Skridskonätet.

I Finland etablerade sig sporten gradvis som en egen vintermotionsform, som utövas framför allt på sjöar, i havsvikar och åar. Långfärdsskridskoåkning är en fortsättning på en kultur av att röra sig på is som har rått i århundraden, om inte årtusenden. Historiskt sett har olika vattendrag möjliggjort förflyttning från en plats till en annan lättare än till exempel vägnätet. Långfärdsskridskoåkningen har smidigt infogat sig i denna tradition, även om motivet för att röra på sig numera är nöje snarare än svunna tiders handel eller religiösa skäl.

Förmedlande av traditionen

Långfärdsskridskobanor har blivit vanligare, och många får sin första erfarenhet av långfärdsskridskoåkning på sådana banor. När det är snöigt erbjuder banorna en bra möjlighet att upprätthålla skridskotekniken. På bilden syns skridskoåkare på skridskobanan i Saarikylät i Kangasala. Foto: Veikko Iittainen

I Finland lär sig barn vanligen att skrinna senast i skolan, många redan tidigare. Även om skridskoåkningen i skolan sker med hockeyskridskor eller konståkningsskridskor, lägger den också en grund för långfärdsskridskoåkning: förmågan att skrinna lär man sig redan som barn. Ökningen av utövandet av långfärdsskridskoåkning har i synnerhet påverkats av att antalet plogade skridskobanor runt om i Finland ökat.

Skridskobanorna är populära utflyktsmål för familjer. På detta sätt blir skridskoåkning på naturis bekant. På många banor kan man dessutom hyra långfärdsskridskor och på så sätt få en första kontakt med långfärdsskridskor med långa skär. Långfärdsskridskoåkningen har blivit alltmer känd under de senaste åren, även om den ofta förväxlas med skridskoåkning på plogade banor. Från banorna är steget till att bli långfärdsskridskoåkare dock kort. Många banåkare söker en ny gnista i sin hobby, medan andra hittar långfärdsskridskoåkningen via andra kanaler. Som en visuellt spektakulär sport har långfärdsskridskoåkningen dragit nytta av de moderna sociala medierna, där inlägg om hobbyn är populära och får stor spridning. Finlands långfärdsskrinnare rf. har utöver sin webbplats även egna konton i sociala medier på Facebook och Instagram.

En viktig del av att skydda och föra traditionen vidare sker genom föreningsverksamheten. Långfärdsskridskotraditionen bevaras inom föreningen eftersom nya medlemmar introduceras till den redan befintliga traditionen i muntlig, skriftlig och visuell form. Inom den oorganiserade skridskoåkningen sker överföringen av traditionen främst muntligen.

Finlands långfärdsskrinnare rf. för traditionen vidare på flera nivåer: till en början på en nybörjarkurs, senare på en kurs för hjälpledare och slutligen genomgår en del även en ledarutbildning. På nybörjarkurserna lär man sig främst säkerhetsaspekterna inom långfärdsskridskotraditionen samt dess grunder. På kurserna ör hjälpledare lär sig medlemmarna assistera turledaren i överenskomna uppgifter under föreningens turer. På samma kurs lär man ut färdigheter som gör det möjligt för deltagarna att planera och genomföra turer på egen hand med en eller flera vänner. Inom turledarutbildningen går man i sin tur igenom en stor mängd kunskap om långfärdsskridskoåkningens säkerhetsaspekter och övriga traditioner, vilket är nödvändigt när man fungerar i rollen som turledare. Den mångskiktade utbildningen är därför idealisk för att bevara, utveckla och föra traditionen vidare. Denna levande tradition utvecklas utan att dess rötter förglöms.

Dokumentering av traditionen

Långfärdsskridskoåkning har dokumenterats och bevarats i samlingar. Den största samlingen är databasen Skridskonätet, som är gemensam för Finlands långfärdsskrinnare rf. och organisationer i andra länder. I den dokumenteras alla turer som görs av Finlands långfärdsskrinnare rf. i form av färdrapporter – oavsett om det rör sig om en tur på egen hand eller en officiell tur. Under säsongen 2024–2025 sparade medlemmarna i Finlands långfärdsskrinnare rf. 3 953 turrapporter på webbplatsen. Det visar hur omfattande verksamheten är och hur mycketskriftligt material som samlas in. Vanligen behandlar färdrapporterna till exempel händelser under turen, rutten, isförhållandena samt olika naturupplevelser eller andra upplevelser som man har varit med om under turen. Stilen på rapporterna varierar mycket beroende på författaren och omfattar allt från tekniska rapporter till små noveller. Förutom beskrivningen i ord innehåller rapporten vanligen fotografier och ett exakt ruttspår, och numera har det även blivit allt vanligare med en länkad YouTube-video. Till färdrapporterna bifogas också avvikelserapporter, om det till exempel har inträffat olycksfall eller om någon har plurrat genom isen.

Isobservationer registreras i en onlinetjänst och är där tillgängliga för föreningens medlemmar. Den 11 mars 2026 var isförhållandena i mellersta Finland dåliga för långfärdsskridskoåkning: röda punkter visar att isen inte lämpar sig för skridskoåkning och gula punkter visar att skridskoåkning är möjlig men svår.

Färdrapporterna är tillgängliga för föreningens medlemmar och kan hittas i arkivet även efter flera år genom sökningar med olika sökkriterier. Finlands långfärdsskrinnare rf. gör också ett stort antal isobservationer runt om i Finland, och dessa observationer sparas i samma arkiv. I isobservationen beskrivs istillståndet i det observerade vattendraget, vid denaktuella tidpunkten. Ofta bifogas även ett fotografi. Isobservationerna kan användas vid planeringen av turer eller senare när man jämför förhållandena mellan olika månader eller år. På detta sätt dokumenterar och bevarar Finlands långfärdsskrinnare rf. ett arv av vinterförhållanden på många olika sätt. Det dokumenterade skriftliga materialet används bland annat för att utveckla säkerhets- och turpraxis. Finlands långfärdsskrinnare rf. sammanställer också årligen sin verksamhet i en verksamhetsberättelse, där årets aktiviteter kortfattat sammanfattas i form av statistik och korta berättelser. Statistik förs bland annat över turer som gjorts under säsongen, isobservationer samt frekvensen för olycksfall och tillfällen då någon gått genom isen, och dessa jämförs med tidigare år. Traditionen bevaras också i den egna tidningen Skrinnari, som Finlands långfärdsskrinnare rf. har gett ut årligen sedan 1993. Tidningarna finns tillgängliga i elektronisk form på föreningens medlemssidor. Suomen Latu har också skrivit ett flertal artiklar om långfärdsskridskoåkning i sin tidning Latu ja Polku. Dessutom finns Finlands långfärdsskrinnare rf’s arkiv bevarat hos Kulturcentret för idrott och motion TAHTO.

Hållbar utvecklingen

Långfärdsskridskoåkning bygger på att man rör sig i naturliga förhållanden och kräver inga anlagda idrottsplatser eller spolade isar, vilket gör den ekologiskt mindre belastande jämfört med många andra former av vintersport. Hållbarhetstänket är väl integrerat inom långfärdsskridskoåkningen. . Utövarna förenas av uppskattningen för naturen och dess tystnad, rörelsefriheten, fartkänslan samt det psykiska välbefinnandet som hobbyn ger. Turerna görs med respekt för naturförhållanden, och när man rör sig på isen agerar man i enlighet med allemansrätten och respekterar även gränserna för privat egendom. Långfärdsskridskoåkarna strävar efter att röra sig i naturen utan att lämna spår efter sig och skräpar inte ner.

De positiva ekologiska och sociokulturella effekterna av långfärdsskridskoåkning är särskilt kopplade till en ökad respekt för naturen samt till stärkandet av gemenskapen människor emellan. Gemensamma turer förutsätter samarbete, tillit till andra och delat ansvar när det gäller att bedöma isförhållanden och sörja för säkerheten. Samtidigt stärker hobbyn människors relation till vinternaturen och ökar förståelsen för isförhållanden. Utrustningen som används inom långfärdsskridskoåkning är också till största delen långlivad: skridskor, stavar, isdubbar och annan utrustning håller ofta i flera år vid normal användning. Hobbyn kan också stödja välbefinnandet ekonomiskt och socialt, eftersom friluftsliv och motion förbättrar både den fysiska konditionen och humöret.

All mänsklig verksamhet medför också miljökonsekvenser. Inom långfärdsskridskoåkning är den mest betydande miljöbelastningen ofta kopplad till transporterna till de isar där man kan skrinna, i synnerhet när det inte finns säkra isar för skridskoåkning i närområdet. I jakt på goda isförhållanden kan man ibland resa långa sträckor. För att minska dessa effekter strävar man inom långfärdsskridskogemenskapen efter att prioritera mer hållbara verksamhetssätt. Finlands långfärdsskrinnare rf. rekommenderar i sina turinstruktioner att man samåker samt att man utnyttjar kollektivtrafiken när det är möjligt. Dessutom arrangerar föreningens regionala organisationer årligen bussresor till bra skridskoområden, vilket gör att en större grupp utövare kan resa tillsammans till samma destinationer och därmed minskar transportens miljökonsekvenser per skridskoåkare. Långfärdsskridskoåkningens hållbarhet granskas också i ett bredare perspektiv i förhållande till det föränderliga klimatet, eftersom naturliga isförhållanden är en central förutsättning för att kunna utöva traditionen.

Traditionens framtid

Långfärdsskridskoåkningens popularitet började öka kraftigt under 2000-talet. Enligt en rapport från Yle 2025 hade antalet långfärdsskridskoåkare mer än tredubblats på två decennier, och antalet utövare i Finland uppskattades till över 150 000, även om majoriteten av dessa troligen är banåkare. Finlands långfärdsskrinnare rf's medlemsantal växte under samma period till över 5 000 medlemmar. Enligt Suomen Latus egna enkäter är långfärdsskridskoåkning också en av de mest intressanta nya vintersporterna. Baserat på allt detta ser framtiden för långfärdsskridskoåkning lovande ut.

Flera faktorer har bidragit till långfärdsskridskoåkningens ökade popularitet, bland annat flera bra naturisvintrar, minskad skidsnö under förvintern, en stor synlighet för långfärdsskridskoåkning i medierna samt att Finlands långfärdsskrinnare rf. har utökat både sitt kursutbud och sin regionala täckning. Närlångfärdsskridskoåkningens föreningsverksamhet utvidgas använder man sig av fadderverksamhet, där turledare från redan aktiva regioner stöder uppstarten av verksamheten i nya områden. Suomen Latu är med och stöder fadderverksamheten inom Finlands långfärdsskrinnare rf.. När antalet medlemmar i föreningen ökar, växer också medvetenheten om sporten.

De allt vanligare banorna för långfärdsskridskoåkning har lagt en bra grund för sportens tillväxt, där många har åkt långfärdsskridskor för första gången. Dessutom har långfärdsskridskoåkning på plogade banor blivit en allt vanligare turismaktivitet i olika regioner. Flera företag underhåller skridskobanor och hyr ut utrustning till både turister och lokalinvånare. Det årliga skridskoevenemanget Ice Marathon i Kuopio lockar utländska skridskoåkare, i synnerhet från Nederländerna. Utanför tävlingstid är banan fritt tillgänglig som skridskobana. Efter att ha provat på banåkning, eller efter att ha skrunnit på bana en längre tid, söker sig en del av skrinnarna till Finlands Långfärdsskrinnares introduktionskurser och vidare ut på naturisarna som långfärdsskridskoåkare.

Klimatförändringen är en avgörande fråga för sportens framtid. Om den globala uppvärmningen fortsätter som förväntat kan förhållandena för långfärdsskridskoåkning paradoxalt nog till och med förbättras på kort sikt, men på medellång sikt kan traditionen vara hotad i södra Finland. Å andra sidan kan potentiella förändringar i till exempel AMOC-cirkulationen hota långfärdsskridskotraditionen.

Samtidigt utvecklar långfärdsskridskogemenskapen ständigt nya arbetssätt och metoder för att man även i föränderliga förhållanden ska kunna fortsätta att röra sig säkert på naturisar. Traditionen anpassar sig till förhållandena, men kärnan bevaras: att röra sig i den vintriga naturen och att förstå isförhållanden.