Snölekar
| Snölekar | ||||
|---|---|---|---|---|
|
Snölekstraditionen aktualiseras när årets första snö faller. Gubbar och slott uppstår på gårdsplanerna redan under de första snötimmarna. Snölekarna är ett känsligt kulturekologiskt fenomen som uppstod när den nordliga naturen mötte människan, som var orädd inför den. Särskilt blötsnölekarna lever och ärvs i en ytterst smal marginal på endast ett par grader. Trender som påverkar barnens och ungdomarnas kultur verkar ha lett till att snölekarna håller på att bli endast relativt små barns lekar. Däremot konkurrerar nya tekniker och tidsfördriv över de större barnens tid. När lekgemenskaper förändras har de vuxna blivit viktigare som lekkamrater till sina barn än förut, och deras roll som snölekstraditionens förmedlare har betonats.
Utövande av traditionen
Etnologins läroämne vid Helsingfors universitet undersökte snölekarnas historia och nutid vid skiftet av 2000-talet.
SNÖLYKTOR: Snöbollslyktorna gjordes efter barndomsminnen helst på en plats där de var synliga när man lade sig. De glödde med värme och säkerhetskänsla på den mörka gårdsplanen. Numera har islyktorna och gårdsljusen minskat snölyktornas popularitet.
SNÖSLOTT: Den första anteckningen om ett snöslott finns i Olaus Magnus verk Historia om de nordiska folken, publicerat 1555. Enligt uppgifter från till exempel 1800-talet skulle leken ha pågått i en oavbruten tradition från medeltiden till 2000-talet. Lekens glansperiod var under gårdslekarnas gyllene tid dvs efter andra världskriget. När babyboomgenerationen lekte på det urbaniserande Finlands gårdsplaner, växte också snöslotten monumentala. De nutida slotten är små och oftast lekplatser för grupper av endast få barn. I stort sett alla finländare vet fortfarande hur man bygger ett snöslott. För snöslott kallas även olika snöhyttor och -grottor.
SNÖGUBBAR: Enligt en lektraditionsinsamling som arrangerades av Finska litteratursällskapet (1928) var snögubbeleken en av sin tids absolut populäraste vinterlekar. De som svarade på enkäten ansåg att man alltid byggt snögubbar. Leken är till sin karaktär tidlös, möjligen till och med från stenåldern. De arkeologiska bevisen har bara smultit. Morotsnäsan verkar dock ha etablerad sin ställning på gubbens ansikte först mot slutet av 1900-talet. Den färggranna näsan är troligtvis ett påhitt av en fiffig julkortskonstnär. I gårdslekarna ingick den först efter att ransoneringen lindrats och moralreglerna om mat blivit mindre stränga. Snögubbe lämpar sig till exempel som familjens gemensamma aktivitet och torde nuförtiden vara mer populär än någonsin förut.
SNÖDJUR: De vanligaste snödjuren är hästfigurer. Man kan ta hand om dem hela vintern och de får namn som Isblomma eller Snöprinsessa. Manen görs av granbarr och betslet av snöre. Den viktigaste delen är sadeln som läggs på hästens kalla rygg. Vi fascineras av att skapa snögubbar och -djur – att skapa och göra något själv av snö som bildas till en igenkännbar figur. Särskilt stark bland barnen var den inspiration som dinosaurier gav för några år sedan.
SNÖÄNGLAR: I början av 1900-talet sågs det inte nödvändigtvis milt på lekar med heliga symboler, och människor
kunde tycka illa om ängelbilder. I värsta fall ansågs det att änglaleken förutspådde död. Man var rädd för att barnet själv skulle bli en ängel. Numera kan till och med vuxna på lekfullt humör kasta sig på ryggen i snön. Det är trevligt att lyssna på skogens tysthet och beundra stjärnhimlen. En helt annan upplevelse är att kasta sig i snön från bastun. Det tar mycket självkontroll att kunna skapa en snöängel med prydliga vingar och fåll när kölden biter.
Traditionens bakgrund och historia
Anpassning till vinter och snö ligger mycket djupt i vår kulturiska helhetsbyggnad. Som rolig utgångspunkt väljer vi en gammal turismaffisch där en snögubbe välkomnar turister till Finland. Gubben är en kraftig symbol för vårt nordliga läge. Vi är ett nordligt folk som känner oss hemma mitt i snön. Våra hjältar från Lemminkäinen till Kekkonen och från Siiri ”Äitee” Rantanen till Kiira Korpi tog sig fram på skidor och skridskor. Vi associerar norden, snön och det vita i Finlands flagga med varandra. Den nordliga identiteten kan i dag fortfarande kännas stark, men i själva verket blir den allt sprödare. Vi försöker inte än aktivt förstå hur klimatförändringen påverkar kultur, tradition och identitet. Betoningarna i synvinklarna är starkt naturvetenskapliga. Att reflektera snölekarna som ett kulturarvscase öppnar en humanistisk synvinkel till diskussioner om klimatförändringen och den hållbara utvecklingen.
Förmedlande av traditionen
En intressant observation är att byggandet av snögubbar och snöslott i dag i större omfattning är en gemensam hobby för fäder och barn. De vuxna motiverar denna syn med att det kräver styrka att rulla och lyfta snöbollar. I bakgrunden påverkar också den friare farsrollen och ett minskat antal i lekkamrater i samma ålder. Ur barnens synvinkel är de vuxna allt mer potentiella lekkamrater. Om klimatförändringen påverkar traditioner kan vi bara tills vidare gissa oss fram. Om antalet blötsnödagar ökar, kan traditionen till en början till och med stärkas. Ur södra Finlands synvinkel lever blötsnölekarna som bäst i en stark period. Traditionen lever och förmedlas, fungerar till och med som brobyggare. Det gläder en att se finländska och nyfinländska barn i gemensamma snöslottsprojekt. När snögränsen senare drar sig tillbaka, vandrar gränssnittets kulturekologiska drag mot nord: den autentiska traditionen utspäds till en virtuell mediebildsamling för julkort, serier, dataspel och motsvarande visuella produkter.
Traditionens framtid
Till följd av klimatförändringen blir tonerna i diskussionen om snölekar tidvis allvarligare. Enligt prognoserna skulle gränsen för ett bestående snötäcke för varje vinter år 2100 ligga som sydligast vid Rovaniemi. Klimatförändringsscenarion äventyrar också snölekstraditionen. Detta är även en möjlighet. Snölekarna kan tjäna som ett exempel för granskningen av det nordliga naturförhållandet och klimatuppvärmningen och tillhandahålla en identifierbar och positivt laddad synvinkel till det allvarliga ämnet. För närvarande lever traditionen starkt vidare på eget bevåg men i framtiden är vintrar med snö ingen självklarhet.
Aktör som står bakom förslaget
Hiihtomuseo / Lahden kaupunginmuseo
Källor och länkar till andra informationskällor
Kalliala, Marjatta 1999. Teos: Enkeliprinsessa ja itsari liukumäessä - Leikkikulttuuri ja yhteiskunnan muutos. Helsinki.
Nyman, Harri 2004. Artikkeli: Lumisia leikkejä ja talvisia ajatuksia / teoksessa: Leikin Pikkujättiläinen (WSOY / toim. Liisa Pirhonen). Helsinki.
Heikkinen Jorma, Norra Jan, Nyman Harri 2008. Artikkeli: How children in Finland play outdoors in winter (H. Nyman luku: Ethnological approach to happy winter) / teoksessa: Learning to Appreciate Winter. Field Works on Schoolchildren’s & Adults’Adaptation to Winter in cold Regions. Sapporo.
Nyman, Harri 2017. Kolumni: Lumiukko on historiaa / sanomalehti Keski-Uusimaa 16.3.2017
Luminen lapsuus - Lapin yliopisto