Spela positiv

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search
Spela positiv
Plats Suomi, Varkaus, Hämeenlinna, Kanta-Häme, Pohjois-Savo
Ämnesord positiv, positivhalare, gatumusik

Utövare och folk som känner till traditionen

Än idag kan man se positivhalare som uppträder till exempel i evenemang eller på torg på sommaren. Det är dock svårt att uppskatta hur många positivhalare det finns. Uppskattningsvis äger cirka 30–40 personer ett positiv och kända mer eller mindre aktiva spelare finns det ett tiotal av. Det finns endast ett par positivhalare som spelar yrkesmässigt eller nästan yrkesmässigt. Den mest kända yrkespositivhalaren i landet var under 30 år Teuvo Ylitalo från Tavastehus. Han hade positivspelandet som huvudsyssla. Harri Karvonen alias Posetiivari Rodolfo har bland annat rest runt i landet som positivhalare i Sirkus Finlandia. Rodolfo har även utnämnts till stadpositivhalaren i Kaskö. Markku Savijärvi spelar aktivt i välgörenhetssyften. Matti Pasanen är operasångare och trubadur, som även uppträder med positiv. Bland andra positivhalare som spelar vid sidan av annat arbete finns Posetiivari Alfred alias Tapio Ruotsalainen, Posetiivari Marcello Markku Karvonen, komikern Vesa Ruuska, pianostämmaren Jarmo Saitajoki, Posetiivari Josef Kimmo Panula, Sir Väinämö Kalevi Suojanen och Posetiivari Iivari Anton Paulomo.

Den mest betydande positivsamlingen och kännedomen om instrumenten finns hos familjen Kempf, som har ett museum för mekanisk musik i Varkaus. Vid sidan av Suomen posetiivarit ry är det den andra centrala platsen för hobbyn, eftersom många har skaffat sig ett positiv eller upprätthåller sitt positiv med hjälp av Kempfs expertis. En stor del av positiven i Finland har i något skede gått genom Jürgen och Pawel Kempfs händer.

Positivhalaren och operasångaren Matti Pasanen uppträder vid Kervo museum. Bild: Anneli Salo

Utövande av traditionen

Aktiv gatumusik spelas numera endast av ett par positivhalare. Den är inte längre lönsam nu när människor inte har mynt i sina fickor. I stället uppträder de ovan nämnda och vissa andra positivhalare på beställning. Dessa omfattar bland annat olika privata och företagsfester, invigningar, affärsevenemang, sommarevenemang, torg och marknader, konstevenemang, teater- och cirkusframställningar osv. En del positivhalare besöker daghem och servicehem för äldre eller ålderdomshem. Positivhalare ombes spela i olika välgörenhetsevenemang där arrangörerna vill ha underhållning, musik och ögonfägnad. Det är nästan omöjligt att uppskatta det årliga antalet uppträdanden. Ändå är det endast en liten del av finländarna som kan säga sig ha sett en äkta positivhalare.

Positiv har spelats bland annat under Sirkus Finlandias turnéer, i Särkänniemi i Tammerfors och på Borgbacken i Helsingfors. Suomen posetiivarit ry har försökt upprätthålla en regelbunden konserts- och informationsverksamhet. Särskilt omtyckta har varit positivhalarnas kyrkokonserter.

Under de senaste åren har den synligaste traditionen varit de internationella positivfestivalerna som har spridits till Finland. Museet för mekanisk musik arrangerade ett evenemang enligt centraleuropeisk modell i Joensuu 1985 samt i Varkaus 1991 och 2004. Posetiivifestivaalit ry startade en serie av internationella positivfestivaler i Tavastehus 2007. 2009 kom även Suomen posetiivarit ry med. Festivalen etablerades vidare 2012. Ungefär 25–30 uppträdare kommer från Central- och Nordeuropa. Festivalgästerna har uppträtt i olika gratiskonserter och gått runt på gatorna. 2015 växte evenemanget och blev en finländsk-estnisk FinEst-storfestival med 40 uppträdare, två länder och över 10 orter.

Finländska positivhalare har försökt öka sitt utbud och anpassa det till publikens smak genom att låta arrangera även finländsk musik för positiv. Den största samlingen av inhemska låtars arrangeringar, som finns i Teuvo Ylitalos digitala positivminne, innehåller tiotals låtar. En del positivhalare uppträder i sin tur i utländska evenemang, såsom i Nordiske Lirekassevenners vårmöten i Danmark, Väntorelifestivaler i Estland och i Drehorgel Festival-evenemang i Berlin.

Den finländska positivtraditionen är återhållsammare än till exempel i Centraleuropa. I Finland klär sig positivhalaren sällan så prydligt eller nostalgiskt som entusiasterna i söder och satsar inte heller så mycket på maskotarna. Det finns endast få positivhalare hos oss som sjunger eller på något annat sätt uppträder annars än genom att veva. Instrumenten är dock i regel vackert utsmyckade. Sällan får en positivhalare goda inkomster i Finland genom att spela.

Traditionens bakgrund och historia

De tidigaste uppgifterna om positivhalare som kommit till Finland härstammar från skiftet av 1700- och 1800-talen. På 1830-talet antecknades det redan namn på några. Först anlände de från Norden eller Tyskland. Redan från 1840-talet och särskilt efter Krimkriget började det anlända många italienska positivhalare, som flydde fattigheten i sitt eget land, till Finland såsom till andra länder i västra Europa och Nordamerika. Det var just de italienska ambulerande positivhalarna som skapade den klassiska bilden på positivhalare hos oss; de var fattiga vandrare som kom till marknader eller byar med instrumentet på ryggen och med en kapucinapa, markatta eller något annat dresserat djur som skulle fånga folks uppmärksamhet. De måttliga inkomsterna fick de genom att sälja lyckobrev och litet krimskrams. De övernattade oftast i välvilliga människors hus. Även om några gammaldags positivhalare hade ett område som de såg som sitt eget, finns det uppgifter om positivhalares besök runtom i landet.

Positivhalaren Anton Paulomo i Elävän musiikin yhdistys Elmu ry:s gatumusiksevenemang 1979. Bild: Harri Ahola.

Positivhalarna underhöll framförallt vanligt folk och fattigare människor. Positivhalaren var en självklarhet i marknadstraditionen. Ungdomar köpte lyckobrev för att läsa förutsägelser om sin framtid och särskilt kärleksfrågorna. Å andra sidan spelade positivhalaren från sin stiftvals sådan musik som folk särskilt i landsbygden inte annars skulle ha hört, såsom sin tids populäraste operett- eller andra melodier, valser och marscher, folkmelodier osv. Den rullande stiftvalsen hade 8–12 låtar, och vanligtvis fanns det med även någon religiös låt.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var det en tämligen varierande skara av positivhalare som gick runt i städernas gårdsplaner och byarna i landsbygden. Huvuddelen var italienare, särskilt från norra Italien. I Karelen gick det ofta runt ryska spelare. Särskilt från 1920-talet deltog även finländska positivhalare, en del öppet, en del som låtsades vara utlänningar. Positivhalarnas gyllene tid på ungefär ett hundra år krympte så småningom under 1920-talet och tog slut senast med krigsåren. Än på 1930-talet syntes positivhalare på marknader, sporadiskt även annanstans. Radion, grammofonen och snart även ljudfilmerna erbjöd ett mycket mer lockande sätt att få höra musik. Samtidigt blev ordningsregler strängare; gatuspelarna kördes bort från gatorna. Speltillstånd beviljades av lokala myndigheter närmast på sociala grunder, bland annat handikapp och egendomslöshet. Några av italienarna återvände till sitt hemland, en del stannade i Finland och blev antingen företagare inom andra branscher eller anställda hos sina mer framgångsrika landsmän.

Positivhalartraditionen avbröts dock aldrig helt i Finland. På Borgbacken har karusellorgeln spelats i årtionden. Runtom i landet har folk minnen om positivhalare som vandrade omkring på olika orter ända in på 1950-talet. Det är endast få av dem som känns till namnet, såsom Giovanni Celaschi, Giovanni Albertelli, Giuseppe Minetti, Luigi Medici, Alfredo Pironetti, Calisto Lodi, Ilario Groppi, Josef Berlin, Alessandro Mirtelli, Antonio Casagrande, Carmine ja Carlo Casale, Aleksanteri Tuukkanen och Viljami Sundgren. Efter en tyst period återupplivades positivet igen, nu inte längre som ett ”tiggarinstrument”, som det kallades för av en gammal encyklopedi, utan som en rolig och nostalgisk kuriositet från det förgångna. Bland annat skådespelaren Kaarle Juurela, Anton Paulomo alias Posetiivari Iivari, instrumentbyggaren Carlo Bergman, underhållaren och sångaren Veikko Poutiainen, positivhalaren Teuvo Ylitalo, tecknaren och seriekonstnären Heikki Paakkanen samt hotellföretagaren Markku Savijärvi skaffade sina instrument och började uppträda i slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Tysken Jürgen Kempf bringade sin samling till Finland. Det blev ett museum för mekaniska instrument. Också detta spelade en roll i positivets popularitet.

Det har veterligen tillverkats endast några få individuella instrument i Finland. Positivhalarnas historia har i Finland undersökts bland annat av forskaren Pirjo Varjola, Kristiina Eronen samt de avlidna professorerna Sven Hirn, instrumentbyggaren Carlo Bergman och samlaren Matti Piuhola. De främsta experterna i inhemska positivhalares tradition och historia är Markku och Harri Karvonen i Suomen posetiivarit ry:s historiearbetsgrupp. Arbetsgruppen håller på med en omfattande kartläggning och lagring av finländska positivhalares historia.

Positivhalaren Spelleman Hansen i Esplanadparken i Helsingfors. Bild: Motopark / Wikimedia Commons.

Förmedlande av traditionen

De viktigaste sätten att upprätthålla traditionen är positivhalarnas synlighet i olika evenemang, de traditionella medierna och i allt högre grad i de sociala medierna. Det är också viktigt att göra de bevarade instrumentens värde känt för att positiv inte längre skulle förstöras. Det finns ett tiotal positivhalare som uppträder i sin egen takt och på sitt eget sätt, ofta inom sina egna närområden. Av denna anledning har positivet längre synts i gatubilden till exempel i Tavastehus, medan det på flera andra orter är en kuriositet.

De viktigaste upprätthållarna är museet för mekanisk musik, som presenterar olika slags positiv och deras släktingar, andra mekaniska instrument, samt positivhalarnas och positivmusikens vänners förening Suomen posetiivarit ry. Föreningen upprätthåller en webbtjänst, fungerar som kontakt mot yrkeskåren och entusiasterna, förmedlar uppträdandebegäran, informerar, samlar in information om historian och arrangerar årliga evenemang. Föreningen är med i internationell verksamhet tillsammans med europeiska yrkespersoner och entusiaster.

Positivhalarna hjälper gärna folk som intresserar sig för instrumentet och ger råd i anskaffningen av positivet och musiken. De uppträder särskilt gärna för barn, dels på grund av barns direkta intresse, dels för att barn ska få en minnesbild om en levande positivhalare.

Traditionens framtid

Det ser ut att positivtraditionen i Finland trots förutsägelser om det motsatta vägrar att dö. I jämförelse med andra länder kring Östersjön, ser Finland och Danmark ut att vara de aktivaste upprätthållarna av positivtraditionen. Finland har relativt många instrument och spelare. Endast sällan kommer det nya unga positivhalare fram, men tidvis skaffar personer i mogen ålder sig ett positiv för hobby. Begränsningen är närmast det att ett dugligt instrument kostar flera tusen euro.

Gemensamt för många av nutidens positivhalare är viljan att ha roligt inför en publik och vara tillsammans med människor, likaså kärleken till musiken och en otillräcklig kunskap att spela traditionella instrument inför publik. När dessa personer och kunskapen om positivtraditionen möts, verkar traditionen gå vidare. Å andra sidan har största delen av positivspelarna redan nått pensionsåldern eller närmar sig den. Om de inte längre orkar eller bryr sig om att använda sina instrument och de inte hittar nya spelare, kan positiv bli stumma dekorationer hos arvingars hem.

Aktör som står bakom förslaget

Suomen posetiivarit ry.

Källor och länkar till andra informationskällor

Web-källor

Posetiivareiden Facebook-palsta: Posetiivarit

Festival- och evenemanginformation, bilder ja videor: Posetiivifestivaalit Facebookissa.

Varkauden Mekaanisen Musiikin Museo.

Skriftliga källor

Posetiivarit Suomessa. Suomen posetiivarit ry:n tutkimusyhteenveto 2017, toim. Markku Karvonen.

Eronen, Kristiina 1998. Musiikkia huviksi ja hyödyksi – katsaus Helsingin katu- ja pihasoittoon vuosina 1900-1983. Pro gradu -tutkielma, Helsingin yliopisto / musiikkitieteen laitos.

Hirn, Sven 1970. Posetiivarin maihinnousu. Kotiseutu 6/1970: 1. Tutkimus varhaisemmista posetiivareista.

Varjola, Pirjo. Posetiivarit. Suomen museo -lehti. Artikkeli perustuu Museoviraston muistitietokeräykseen.