Tävlingen Tukkilaiskisat
| Tävlingen Tukkilaiskisat | ||||
|---|---|---|---|---|
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Flottarkunskaper har varit en del av flottningstraditionen och en viktig del av arbetskunskaperna. Flottning finns inte längre, men flottarnas traditioner framförs i form av flottartävlingar och -uppvisningar, där deltagarna är amatörer inom området. Tävlingen Tukkilaiskisat ordnas flera gånger per sommar på olika håll i Finland och då vanligtvis i samband med andra sommarevenemang.
Under den senaste tiden har det deltagit 10–30 tävlare i varje evenemang, varav många deltar i flera grenar och i flera tävlingar under sommaren. Det uppskattas att det finns ett femtiotal aktiva entusiaster, och yrket bestämmer inte längre deltagandet såsom tidigare, då tävlarna arbetade vid flottning. Publiken uppgår till hundratals personer per evenemang.
Idrottsföreningar, kommuner, byakommittéer, skogsföretag samt vissa affärsföretag fungerar som bakgrundsorganisationer och stödjare. En del forsar är uppdämda men kraftföretag samarbetar med arrangörerna och öppnar luckorna under tävlingen. Tävlingarna planeras vanligtvis flera år på förhand. Arrangemangen på tävlingsplatsen sköts huvudsakligen av frivilliga talkoarbetare. En viktig roll spelas av den yrkeskunniga kommentatorn, som under den senaste tiden även har kommenterat på engelska på de orter där det finns utländska turister, såsom i Kuusamo. I områdets medier är tävlingen ett viktigt sommarevenemang.
Suomen Metsäurheiluliitto (SMUL) utarbetar regler och anvisningar och beviljar rätten att arrangera tävlingar samt utser en övervakare för tävlingen. Övervakaren fungerar som den högsta domaren.
Utövande av traditionen
Syftet med tävlingsverksamheten har tidigare varit att bevara traditionen med flottningsarbete, som var starkt förknippat med skogsbruk, uppvisning i tävlingsform för publik av de färdigheter som flottning kräver samt underhåll av utövarnas fysiska kondition. Många tävlare siktar inte på att vinna utan att pröva på sina egna kunskaper och krafter.
Kungsgrenen i flottartävlingarna är forsränning, där tävlaren åker nedför en fors stående på en stock och med hjälp av en flottningshake. Enligt reglerna ska tävlaren stå på stocken när han eller hon startar och kommer till målet. Tävlaren får falla ner från stocken men ska ta sig tillbaka på den utan hjälp. Den rekommenderade prestationstiden är 2–4 minuter. Forsränning är publikens favorit, men entusiaster inom området anser flottarmaraton och därefter stakning vara de mest krävande grenarna. Grenarna i flottarmaraton är rodd, båtdragning, lopp på bom, lopp i bröt, stockpaddling och terränglopp. Största delen av grenarna har samband med flottningsarbetet, men också akrobatigrenar som flottarens ed och rullning finns med. Tävlare delas in i serier efter ålder: ungdomar, allmän, äldre och kvinnornas serie. Ofta finns kvinnor med, men inte i alla tävlingar.
Bland båtgrenar finns stakning, där en flodbåt stakas upp mot strömmen och tillbaka, samt rodd med arbetsbåt i ett sel eller i floden och dragning av båt med flottningshake längs bommens sida. Grenar som utförs på stockar är stockpaddling, lopp på bom och forsränning. Lopp i bröt sker över en 50–100 meter lång lös stockbröt som innehåller bärande stockar för att hindra tävlarna från att falla ner. I flottarens ed ställs en flottningshake stående mitt på stocken, och tävlaren går runt den och sedan till den andra ändan av stocken för att dricka vatten, allt detta utan att falla i vattnet. Rullning är en partävling där tävlarna rullar på en stock tills en av dem faller av. I forsränning faller de flesta i forsen och alla kan inte nå målet stående. Vid utvärderingen av flottargrenar beaktas prestationshastighet och kompetens.
Tävlingar arrangeras i vattendrag som har varit traditionella flottningsrutter och där det tidigare har arrangerats tävlingar i flottargrenar. Valet påverkas även av publikvänligheten och säkerheten. Finland har kring 30 forsar där tävlingar har arrangerats men antalet har minskat p.g.a kraftverk vid forsar. Under de senaste åren har tävlingar arrangerats i Kuusamo (Käylä), Laukas (Kuusaankoski), Pello (Kattilakoski), Imatra (Tainionkoski), Lieksa (Ruunaa forsar) och Ijo (Raasakkakoski). Till Käylä krävas inbjudan men till de andra tävlingarna kan man anmäla sig fritt. Oftast iakttas Metsäurheiluliittos regler men det finns undantag. Före tävlingen får tävlarna möjlighet att öva och bekanta sig med tävlingsplatserna. Vid Raasakkakoski i Ijo har det byggs ett kraftverk och den gamla forsen har litet vatten. Under tävlingen och övningen öppnas dock dammluckorna. Arrangörerna skaffar den nödvändiga tävlingsutrustningen.
Varje sommar arrangeras finländska mästerskapstävlingar, vars läge varierar. Medlemmarna i SMUL samt medlemmarna i flottarföreningar får delta i den. År 2017 hålls Finlands mästerskapstävling i Kattilakoski i Torne älv och år 2018 i Ijo. Finlands mästerskapstävling i flottarmaraton år 2019 är i Joutsa. En framgångsrik tävlare kallas för ”Kuningasjätkä”, kungsflottare, som även är namnet på flottartävlingen i Ijo.
Tävlingsarrangemangen görs mestadels som talkoarbete. För tävlingar säljs biljetter för att täcka kostnaderna, men syftet med tävlingar är inte så mycket ekonomisk nytta utan att värna om traditionen och bevara skogskunskaperna. Tävlingar har sidoprogram såsom program för barn, restaurang, utställningar osv samt andra aktiviteter kring skogsarbete. På scenen finns förutom kommentatorn även en expert som berättar om forsränning samt annat program som produceras av lokala musiker och andra uppträdare, bland annat ett festtal. Offentliga personer är önskade uppträdare och gäster och ofta följer landskapspolitiker tävlingarna. Vid sidan av de traditionella grenarna har nya uppvisningar trätt fram men forsränning har genom tiderna blivit publikens favorit för att den är så spännande. Också akrobatiuppvisningar intresserar publiken. Vid sidan av tävlingar har det hittats på nya programtyper, till exempel forsränning på skidor. Flottaruppvisningar är ett programnummer vid vatten på sommaren, särskilt vid midsommartiden, då före detta flottare har hållit flottningsuppvisningar bland annat på Fölisön.
I norra Finland, där stockar flottades ända på 1990-talet, minns man flottartraditionen och kulturen lever fortfarande starkt. I södra Finland finns det färre entusiaster och värnare av kulturen.
Traditionens bakgrund och historia
Flottare sågs i Rovaniemis gatubild på 1870-talet. Först föraktade man flottarna och var rädd för dem, men från 1930-talet började de romantiseras, när turismen nådde Lappland.
Flottarkunskaper har uppstått vid flot, då stockar transporterades längs älvar till älvmynningen där de skulle sorteras, och tävlingarna utvecklades vid de flot där lösflottning utövades. Tävlarna var de bästa flottarna. Vissa stora älvar, bland annat Ule älv, övergick till fastflottning på 1950-talet och där glömdes flottarkunskaperna bort.
De första flottartävlingarna hölls i stakning redan i början av 1900-talet. I flera grenar har tävlingar hållits från 1930-talet. Syftet var att visa publiken flottarnas styrka och skicklighet i simning, rodd, repdragning och forsränning på stock. Den första finländska mästerskapstävlingen var 1949 vid Pajakkakoski i Kuhmo med en publik på 10 000 personer. Tävlingarnas popularitet kulminerade på 1940- och -50-talen. Uppvisningar ordnades också i Sverige, men svenskarna ville inte själva delta, trots att det fanns tusentals åskådare. Höjdpunkten på flottaruppvisningar var på världsutställningen i Montreal, där flottarmästare presenterade sina kunskaper inför hundratusentals utställningsgäster.
Det har skett olycksfall i flottararbetet och ävenså vid tävlingar. Två forsrännare drunknade vid skiftet av 60-talet. Efter det började tävlarna förutsätta att använda flytvästar och antalet livbåtar och räddare har ökats.
Då lösflottning användes fick flottarna sin näring från flottningen, och den medförde inkomster för hela området. På 1950–1970-talen var det ekonomiskt lönsamt att arrangera tävlingar, men i takt med att forsar dämdes upp tog flottningsarbetet slut. Den sista lösflottningen i Kemi älv ägde rum 1991. Stockar transporteras inte längre i älvar men forsränningstraditionen och de andra flottartraditionerna har bevarats. Flottarnas popularitet når inte längre den nivå som den hade i flottningsarbetets tider, men de före detta flottarnas kunskaper finns kvar och de överför dem gärna till den yngre generationen. Så har flottartävlingar blivit hobbybaserade uppvisningar av flottarkunskaper, och de är inte längre arbetsdemonstrationer som i lösflottningens tid.
Förmedlande av traditionen
En del av nutidens flottare är veteraner, men det finns också ungdomar som vill pröva på grenen. Tävlingarna har vanligtvis 10–20 deltagare, och ofta deltar nybörjare. Flottning ökar inte längre tävlarnas flottarkunskaper, men grenens spänning och originalitet och antalet forsar i Finland lockar också stadsbor till att pröva. De före detta flottarna ersätts nu av personer med andra yrken som skaffar sina flottarkunskaper genom övning. Flottarna vill också själva bevara traditionen och överföra den till kommande generationer och utbildar därför ungdomar i grenen. Personer som haft framgång i tävlingarna övar också andra idrottsgrenar på somrarna och vintrarna för att skaffa sig en bra kondition och balans. Som bäst är flottartävlingar både idrott och folktradition. De utgör en krävande och imponerande idrottsgren som kunde blomstra även i framtiden.
Föreningen Pielisen-Karjalan tukkilaisperinne ry har arrangerat flottarutbildning genom att hålla internationella kurser i Ruunaa i Lieksa. Även Metsämiesten Säätiö stödjer flottarverksamheten
Traditionens framtid
Det ordnas tävlingar i flera forsar varje sommar och hittills har det varit tillräckligt med deltagare. För att traditionen ska leva vidare krävs flera unga deltagare. Flottartävlingarna lever dock just nu ett uppsving. Personer som deltar i tävlingarna och arrangemangen arbetar aktivt för att göra grenen bättre känd. Tävlingar som hålls nu har planerats för ett par år sedan. Metsäurheiluliitto och Metsämiesten Säätiö utvecklar grenen. Intresset för tävlingar har ökat, nya tävlingsplatser uppstår och många talkoarbetare deltar. Det finns också tillräckligt med forsar som lämpar sig för tävlingar. Att presentera flottartraditioner och -kunskaper i uppvisningar är fortfarande ett intressant program i sommarevenemang. Kommunikation beror på medierna men budskapet når inte finländska och utländska turister tillräckligt bra, trots att dessa ovanliga evenemang kunde intressera även dem. Särskilt i södra Finland är grenen inte alls känd.
Aktör som står bakom förslaget
Kaisu Raasakka, tukkilaiskisojen katsoja ja kuvaaja, Ville Kultalahti, tukkilaiset.com -blogin toimittaja, Joel Kauppinen, koskenlaskun harrastaja
Källor och länkar till andra informationskällor
Tukkilaisperinneblogi: http://www.tukkilaiset.com
Tukkilaiskisat Kuusamossa: http://www.ruka.fi/tukkilaiskisat
Lyhytelokuva 1949 Kuhmon tukkilaiskisoista: http://yle.fi/aihe/artikkeli/2014/01/30/taitoa-ja-tasapainoilua-kuhmon-tukkilaiskisoissa
Tukkilaisten suomenmestaruuskisat Kannuksessa 1990. Paikkana Lestinjoki: https://www.youtube.com/watch?v=vumrmdE0xP8
Tukkilaistaitoja Ruunaalla: http://yle.fi/uutiset/akrobatiaa_tukin_paalla_koskessa__katso_video_veljesten_tukkilaistaidoista_ja_-lauluista/9090575
Video ensikertalaisen koskenlaskukilpailusta: https://vimeo.com/133607408
Litteratur: Mauri Hast, Pekka Lanko: Me tulemme taas, 2008, Pohjolan Painotuote Oy; Hanna Snellman: Tukkilaisen tulo ja lähtö, väitöskirja, 1996