Vinternotfiske i Puruvesi

From Elävä perintö -wiki
Jump to navigation Jump to search
Vinternotfiske i Puruvesi
Plats Suomi
Ämnesord fiske, karelskhet, notfiske, muntlig kultur

Utövare och folk som känner till traditionen

Traditionen med vinternotfiske utövas av yrkesfiskare. Verksamheten bedrivs av notfiskelag men också i en större gemenskap dit även fiskarna inom Puruvesi-området hör. Puruvesi (416 km2) är en del av Saimen, den fjärde största insjön i Europa, som ligger inom kommunerna Nyslott (före detta Kerimäki och Punkaharju) och Kides (före detta Kesälax). Till vinternotfisket hör en omfattande muntlig traditionell kunskap om hundratals olika fiskeplatser och de traditioner som krävs för att utöva det traditionella yrket.

Vinternotfiske i Puruvesi. Alla bilderna i artikeln: OSK Lumimuutos, 2017.

Numera finns det ungefär 30 notfiskelag verksamma i Puruvesi. Puruvesi-siklöjan är känd för att vara ljust silverfärgad och ha lättuggade ben. Dessa egenskaper är resultat av Puruvesis särdrag: vattnets klarhet och primärproduktion som stimuleras av det klara vattnet. Primärproduktionen äger rum både i ytvattnet och nere vid bottnen. Under dagen när det är ljust uppehåller sig siklöjorna i närheten av bottnen för att äta djurplankton, och sedan när mörkret lägger sig stiger de upp till ytvattnet för att födosöka där. Siklöjans varierande födointag i Puruvesi påverkar troligen köttets mjukhet. Dessa egenskaper har tidvis använts i marknadsföringen av fisken, särskilt för små siklöjor.

Skolelever notfiskar i Puruvesi.

Utövande av traditionen

Notfisket i Puruvesi har bedrivits i hundratals år och utgår från sjöns ovanligt klara vatten. Siklöjorna samlas i stora fasta stim som följer notens nät och de simmar inte genom det även om notens maskor är glesa. Under århundradenas lopp har hundratals traditionella fiskeplatser uppstått, och de är fortfarande i bruk. Såväl principerna för notfisket och notens konstruktion har i stort sett bevarats. År 2008 fiskades ungefär 400 ton siklöja i Puruvesi. Vissa år har över hälften av vinterfångsten av siklöja i Finland kommit från Puruvesi.

Puruvesi är den klaraste av Finlands stora sjöar, och det talas allmänt om dess "kristallklara vatten". Ljuset tränger tack vare klarheten mycket djupt, ända ner till 20 meters djup. I andra delar av Saimens sjösystem är siktdjupet inte större än 10 meter. Puruvesi har grus- och sandstränder och är en bassäng som är nästan helt isolerad från resten av Saimen. Den innehåller ytterst lite brun humus, som brukar sköljas ut i sjöar från den omgivande marken vilket annars är karakteristiskt för Finlands sjöar. Vinternotfiske i Puruvesi börjar när isen lägger sig och kan fortsätta fram till islossningen. Klimatförändringen har kortat ner notfiskeperioden.

Det karakteristiska draget för vinter- och sommarnotfiskekulturen är de speciella fiskeplatserna. Puruvesi är traditionellt indelat in i hundratals fiskeplatser och sjön är som en levande atlas som man endast kan lära känna genom muntlig historia, praxis och erfarenhet. Många av fiskeplatserna finns bara muntligt bevarade. Om man gör minsta fel när man drar not på dessa fiskeplatser finns risken att de dyra notarna och annan utrustning kan komma till skada. Om notens kanter fastnar i grund eller stenar under vattnet så riskerar man att den skadas, och vintertid kan isläget leda till skador på noten.

Dagens yrkesfiskare i Puruvesi upprätthåller genom notfisket och användandet av fiskeplatserna en omfattande oavbruten tradition vars like inte lätt återfinns någon annanstans i Finland. Enligt professor Jukka Pennanen kan fiskeplatserna, såsom "vintergraven", ha sitt ursprung i förhistorisk tid. Dagens fiskeplatser bevarar minnen från olika historiska skikten, både vad gäller det äldre kollektiva fisket och det mer moderna yrkesmässiga fisket. Kommunikationen mellan fiskarna och deras sätt att tillsammans skapa en helhetsbild sker fortfarande i huvudsakligen muntligen. I fiskehamnen innan notfisket börjar byter man på ett unikt sätt kollegial information om vädret, fiskarna, is- och vattenförhållanden, fångsten och andra aktuella teman. I områdets dialekt finns specifika termer för olika snö- och isförhållanden, vilket återspeglar den lokala dialektens viktiga roll och rika uttrycksformer. Ortnamnen i Puruvesi, såsom Kotaniemi, Poroniemi osv., är också exempel på det samiska samhället som tidigare har påverkat området.

Siklöja steks på Puruvesi is.

Traditionens bakgrund och historia

De första anteckningarna om notfiske i Puruvesi härstammar från 1300-talet. Det är dock möjligt att notfisket har mycket äldre anor. På detta tyder ett stenålders nätfynd som gjordes av Sakari Pälsi i S:t Andree på Karelska näset.

Puruvesi har varit ett välkänt fiskeområde sedan 1300-talet. Enligt skatteuppgifterna från 1543 så erhöll den svenska kronan skatt på 15 stora och hela 404 små noter. Det berättas också att slottsherrarna i Olofsborg skickade notfiskelag till Puruvesi för att få tillgång till dess välsmakande siklöjor. Från 1300-talet och fram till 1800-talet idkades notfisket i Puruvesi främst i form av kultur- och husbehovsfiske. Fisket spelade en viktig roll för det lokala samhället men fångsten såldes exempelvis också till S:t Petersburg, och såväl kronokloster som andra kommersiella aktörer köpte upp siklöja. Det uppskattas att notfiskekulturen i Puruvesi fram till slutet av 1800-talet var likadan som kollektiva fisket i hela den nordliga barrskogszonen - till kulturen hörde också den så kallade runosången i kalevalameter. Många runosånger, till exempel sången Tulen synty om eldens uppkomst, har länkats till notfiske, och i Vita Karelen har det enligt språkforskaren Elias Lönnrots anteckningar framgått hur runosången förr i tiden spelade en central roll inom notfiske. I Puruvesi bröts runosångstraditionen redan på 1800-talet.

Notfisket i Puruvesi har påverkat Kalevala, eftersom runosångaren Juhana Kainulainen, som bodde i Hummovaara, utövade vildmarksekonomi, däribland notfiske. I nationaleposet dokumenterade alltså Lönnrot år 1828 ett immateriellt kulturarv kring notfiske och fiske i Puruvesi-området. Under 1900-talet blev fisket i Puruvesi alltmer kommersiellt, även om den traditionella kunskapen från perioden med kollektivt fiske har levt kvar. Ännu idag baseras fisket på de traditionella fiskeplatserna och deras folkliga namn samt lokal kunskap rörande sjön och fisket. Tack vare Puruvesis starka förmåga att producera siklöjor har ett hållbart vinternotfiske kunnat bevaras och samtidigt har man upprätthållit en särskild kultur, trots att det var knappa tider på 1980- och 1990-talen.

Förmedlande av traditionen

Traditionen har hittills förts vidare från generation till generation som en del av fiskekulturen i Puruvesi, men nu när fiskarna blir allt äldre så är både traditionen och kulturen hotade. Man har försökt förmedla traditionen genom att fiskarna exempelvis tagit med skolelever ut på isen och samarbetat med forskare och andra intressegrupper. Dessutom har fiskarna själva ansökt om och i december 2013 beviljats skyddad ursprungsbeteckning (SGB) från EU för både siklöjan och notfisket som traditionellt kulturellt fiske.

Notfisket ska enligt undersökningar inte äventyra fiskbeståndet, utan notfisket anses hålla siklöjebestånden produktivt. Det var för att informera konsumenter om siklöjans och vattendragets egenskaper i Puruvesi som Puruveden kalasatama osuuskunta (”Puruvesi fiskekooperation”) ansökte om skyddad ursprungsbeteckning hos EU-kommissionen. Produkter med SGB-logo ska ha särskilda karaktärer eller ett rykte som knyter dem till ett visst geografiskt område, och åtminstone en produktionsprocess som ska ske i detta område.

När det gäller Puruvesi siklöja har de särskilda karaktärerna uppstått på grund av sjöns särprägel, dess klara och rena vatten, som beror på den omgivande sandhedmarken, som renar och filtrerar regnvattnet. Fisket i Puruvesi har ett rykte som sträcker sig flera århundraden tillbaka, och den "produktionsprocess" som förutsätts för den geografiska beteckningen är givetvis fiske. Kommissionen beviljade Puruvesi siklöja SGB-namnskyddet på Finlands självständighetsdag 2013.

Traditionen med notfisket förmedlas vidare på ett traditionellt sätt praktiskt genom fisket och genom muntlig interaktion, precis som man har gjort sedan lång tid tillbaka. Den bevaras också i form av utbyte av praktisk erfarenhet varje morgon i fiskarnas möten i fiskehamnar, i familjer och släkter. Under de senaste åren har man också aktivt tagit skolelever ut på isen och på så sätt förmedlat erfarenheter vidare.

Notfiskarna i Puruvesi är traditionsbärarna.

Traditionens framtid

Idag är såväl det notfisket i Puruvesi och notfiskekulturen på andra håll hotat eftersom det finns mycket få nya fiskare. Medelåldern på dagense fiskare stiger snabbt. Samtidigt förloras en stor mängd muntlig traditionskunskap.

Vinter- och annat notfiske i Puruvesi har mekaniserats under 1990-talet, men fortfarande är själva kärnan de kulturella kunskaperna om fiskevattnen, sjöns särdrag och naturen som en del av fiskarnas oavbrutna gemenskap och tradition. Puruvesi siklöja är berömd och har EU:s namnskydd. Notfiskekulturen i Puruvesi har påverkat fiskekulturer runtom i Finland. Runosångsmaterialet från Hummovaara har påverkat nationaleposet Kalevala. Även om moderniseringen har lett till nya metoder, så kan själva notfisket endast leva vidare baserat på den traditionella kunskapen om sjön och naturen som förs vidare med de traditionella metoderna.

Aktör som står bakom förslaget

Tero Mustonen, Kesälahden kalasatama Osuuskunta

Auvo Pekkinen ja Antti Pesonen, Puruveden kalasatama -osuuskunta

Kaisu Mustonen, Osuuskunta Lumimuutos

Källor och länkar till andra informationskällor

Puruveden muikku -nettisivut

OSK Lumimuutos:Puruveden muikku

Video: Puruveden ammattimainen kalastus. OSK Lumimuutos & PrettyGoodProductions.

Mustonen, Tero 2009: Karhun väen ajast-aikojen avartuva avara. Tutkimus kolmen euraasialaisen luontaistalousyhteisön paikallisesta tiedosta pohjoisen ilmastonmuutoksen kehyksessä. Joensuu: Joensuun yliopisto, yhteiskunta- ja aluetieteiden tiedekunta. Linkki julkaisuun.