Att bära och tillverka sarafaner
| Att bära och tillverka sarafaner | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Med i nationella förteckningen | ||||||
|
Utövare och folk som känner till traditionen
Sarafan, eller hängselklänning, är den ortodoxa karelska kvinnans dräkt. Med sarafankläder avses en dräktensemble som utöver sarafanen även innehåller andra dräktdelar. Sarafanen kallas ofta även feresi. Sarafaner har använts i synnerhet i det ortodoxa och karelskspråkiga Karelen norr om Ladoga. Sarafaner eller dräkter av sarafantyp används även på andra håll i det ortodoxa Europa: i Baltikum, Ryssland och de östeuropeiska ortodoxa områdena.
I Finland utövas bärandet av sarafaner i synnerhet inom ortodox-karelska gemenskaper och familjer runtom i Finland. Dessa är till exempel olika karelska sockenföreningar och andra karelska föreningar, gemenskaper som främjar det karelska språket samt gemenskaper som verkar i anslutning till ortodoxa kyrkan i Finland, såsom till exempel kyrkokörer och tisdagsföreningar. Utöver detta utövas traditionen som en del av verksamheten i olika traditions-, historie- och kulturföreningar, stiftelser och medborgarorganisationer.
Finlands ortodoxa karelska befolkning består av förflyttade karelare födda i det avträdda Karelens ortodoxa områden och deras ättlingar, det vill säga de så kallade evakuerade, Östra Finlands ursprungliga ortodoxa befolkning, vitahavskarelare som flydde till Finland undan den sovjetiska kommunistregimens förföljelser mellan åren 1918–1922 samt ryska karelare bosatta i Finland. Varje grupps sarafankläder har egna särdrag.
Under de senaste åren har sarafantraditionen upplevt en ny blomstringstid. Arbetet med att återuppliva det karelska språket, och därigenom även det karelsk-ortodoxa kulturarvet, har också ökat intresset för sarafanbeklädnad. Kunskapen och färdigheterna kring sarafaner har ökat och klädseln intresserar i synnerhet unga som söker sina rötter. Även om sarafantraditionen har starka ortodox-karelska rötter, har den i Finland blivit en gemensam dräkt för alla med karelskt ursprung, oberoende av religion.
Utövande av traditionen
Sarafanbeklädnad utövas i synnerhet bland karelsk-ortodoxa gemenskaper samt som en del av verksamheten i olika traditions-, historie- och kulturföreningar samt medborgarorganisationer. Sarafanbeklädnad syftar i första hand på den karelska ortodoxa kvinnans dräktensemble, som utöver sarafanen, det vill säga hängselklänningen, i sig består av en skjorta, räččinä, ett förkläde, peretniekka, ett vävt, flätat eller språngat skärp samt en huvudbonad efter civilstånd. Gifta kvinnor bär till exempel en sorokka eller čäpsä, och ogifta kvinnor band eller pannbandet kossinka. Till dräkten hör också en mycket rynkad jacka, suhai, samt rikligt med smycken.
Till den karelska ortodoxa mannens dräkt hör en rikligt broderad linneskjorta. Skjortans främre sprund, det vill säga šerba, sitter antingen framtill eller på sidan. Den röda kumakkaskjortan i bomull är ett festplagg. Ovanpå skjortan bärs även ett fingerbrett flätat eller vävt bälte. Till dräkten hör dessutom mörka byxor, det vill säga stanit, stövlar och ibland även en väst i mörkt tyg, žiletkä.
I varje del av sarafandräkten finns det gott om regionala variationer i modeller, färger och material. I vardagliga sarafaner används billigare och mer slitstarka material, såsom linne, bomull eller ull, som man förr i tiden kunde färga och väva själv. Till festkläder används dyrbarare och mer färgstarka material, såsom silke, olika sorters brokadtyger och sammet. Även sarafaner gjorda av mönstrat bomullstyg är populära.
Numera används sarafaner i synnerhet som festplagg. Karelare klär sig i sarafaner i synnerhet i samband med kyrkliga evenemang samt vid sina egna pruasniekka, det vill säga fester. Sarafaner används också vid olika evenemang med anknytning till Karelen, vid folkdräktsvädringar, folkdansuppvisningar och olika traditionsevenemang. Sarafandräkterna tillverkas huvudsakligen på egen hand, antingen för hand eller på maskin, och de sys också upp på beställning av sömmerskor som har specialiserat sig på sarafandräkter. Dräkterna går i arv från generation till generation och de förnyas och ändras också för att motsvara bärarens smak. Kurser med anknytning till sarafanbeklädnad erbjuds vid många medborgar- och arbetarinstitut runt om i Finland.
Även om den traditionella finskkarelska sarafanmodellen fortfarande är populär, strävar många efter att göra sina dräkter mer historiskt korrekta, både vad gäller material och modeller. Sarafaner sys också av moderna tyger med tryckta mönster. Tillverkningstips, färdiga dräktensembler och kunskap om sarafaner delas i olika gemenskaper på sociala medier och i andra nätverk.
Traditionens bakgrund och historia
Sarafandräkter har använts i synnerhet i det ortodoxa Karelen norr om Ladoga. De olika delarna av en sarafan har många regionala benämningar. Till exempel används på olika håll i Karelen även termer som ferezi, kosto, sviitka, siitsa och sussuna om sarafanen. Sarafanens rötter sträcker sig ända till Grekland och Bysans. Orden sarafan och feresi syftar på en högreståndspersons festkläder. Till Finland spreds sarafanstraditionen med den ortodoxa religionen.
Det finns flera olika typer av sarafaner, varav de viktigaste är kilsarafanen och den raka sarafanen. Kilsarafanen är sydd av tygkilar i olika storlekar, vilket är vad modellen har fått sitt namn ifrån. Tidsmässigt representerar kilsarafanen en äldre klädestradition, till vilken även den slutna sarafanen med eller utan ärm hör. Den raka sarafanen, det vill säga en sarafanmodell som är tillverkad av raka tygstycken och veckad överdel, representerar ett nyare historiskt skikt. Användningen av den blev allt vanligare på 1800-talet.
Sarafandräktens populäritet i Karelen minskade gradvis i och med industrialiseringen vid sekelskiftet till 1900-talet. Förlusten av traditioner påskyndades också av kriget, då Finland som en följd av andra världskriget tvingades avträda en del av Karelen till Sovjetunionen. Under de utmanande förhållandena med anknytning till den karelska befolkningens omplacering föll många traditioner i glömska och doldes också, tills de i början av 1950-talet började återupplivas i och med den ortodox-karelska befolkningens egen aktivitet och omorganisering.
I början av förra seklet gjordes en förenklad modell av sarafanen som scen- och uppvisningsdräkt, och dräktens ursprung fördunklades. Under 1960-talet konstruerade Irinja Nikkanen från Ilomants mönster för sarafandräkten utgående från sarafaner som fanns i Finlands nationalmuseums samlingar och evakuerade kvinnors minnesbilder, vilket ledde till att dräktens popularitet började växa. Många ortodox-karelska samfund designade egna sarafanmodeller, vilka kom att bli kännetecknande dräkter för både föreningar och specifika områden. Sådana modeller är bland annat Suistamos traditionsdräkt samt Suojärvis och Taipales feresier. Sedan slutet av 1900-talet har sarafandräktens popularitet vuxit stadigt. Det finska ortodox-karelska folkets sarafandräkt har särpräglade drag som härrör från den finska statens och den finska ortodoxa kyrkans uppkomsthistoria. I och med Finlands självständighet blev den ortodoxa kyrkan i Finland, som huvudsakligen bestod av karelare, en självständig nationell kyrka och strävade efter att distansiera sig från Ryssland, bland annat genom en mer avskalad estetik. Den västligare estetiken syns särskilt väl i den ortodoxa arkitekturen från återuppbyggnadsperioden och kan även ses i sarafandräkten. Den avskalade sarafanmodell som härrör från återuppbyggnadsperioden kallas för Norra Karelens feresi. Till den hör en enfärgad eller småblommig sarafan i smal modell, ett vitt förkläde och en vit spetsdekorerad rätsinä. Denna sarafanmodell är särskilt populär bland den ortodoxa befolkningen med evakueringsbakgrund.
Förmedlande av traditionen
Framtiden och nutiden för sarafandräkten ser ljusa ut. Den muntliga traditionen kring kläder förs vidare från generation till generation inom familjer, och genom de ortodox-karelska samfundens verksamhet även till dem vars egna släktminnen av traditionerna har gått förlorade. Den traditionella kunskapen förändras och kompletteras också i takt med att kunskapen ökar. I synnerhet den historiska kunskapen som via experter har erhållits från ryska Karelen har ökat traditionens livskraft även i Finland. Under de senaste åren har grupper på olika plattformar i sociala medier blivit en viktig faktor för spridningen av kunskap om sarafaner.
Aktiva arrangörer av sarafankurser är många karelska föreningar, medlemsföreningar i Kalevala Kvinnoförbundet, församlingar och även det nationella Karelska Förbundet. Kurserna genomförs ofta i samarbete med läroanstalter inom det fria bildningsarbetet, såsom medborgarskolor och folkhögskolor eller studiecentraler. Kunskapen kring sarafandräkten delas även inom olika digitala nätverk och grupper på sociala medier, samt i verkstäder och på seminarier. Även enskilda traditionsutövare spelar en betydande roll i att föra sarafantraditionen vidare, i synnerhet till de yngre generationerna. Sarafandräkten är också en viktig del av arbetet med att återuppliva det karelska språket och det ortodox-karelska kulturarvet.
Vid millennieskiftet har kunskapen om sarafaner ökat, och beklädningen har börjat intressera i synnerhet unga som söker efter sina karelska rötter. Strävan efter ett historiskt mer exakt utförande har blivit en av de senaste trenderna inom beklädning i sarafandräkten. Den rikedomen och färggrannheten som traditionellt har förknippats med sarafaner har också återvänt som en del av dräktskicket. Regionala särdrag i dräkterna och egna estetiska preferenser lyfts numera fram allt modigare i det egna sarafandräktsskicket. Sarafantraditionen förnyas också, till exempel genom att man använder moderna tryckta tyger vid tillverkningen av dräkterna. Sarafaner är också väl synliga vid vädring av folk- och nationaldräkter, i synnerhet i östra Finland.
Dokumentering
Sarafan- och feresitraditionen dokumenteras i Finland i samlingar som tillhör flera museer, arkiv, olika föreningar och privatpersoner. Dokumentationen riktar sig särskilt till föremål, fotografiskt material samt etnografisk forskningsdokumentation, med vars hjälp den karelska dräkttraditionen, dess tillverkningsmetoder och användningskontext kan undersökas. En central nationell aktör är Museiverket, vars samlingar omfattar rikligt med historiska textilier och folkdräkter. Dessa bevaras till exempel i Finlands nationalmuseums samlingar. I samlingarna ingår sarafaner från 1800- och 1900-talen samt andra klädesplagg som hör till sarafandräkten, såsom rätsinä, förkläden, huvudbonader och smycken. I anslutning till föremålen finns information dokumenterad om dräktens material, tillverkningstekniker, historia och eventuella användningsändamål.
Material relaterat till det karelska hantverks- och textilarvet dokumenteras också i museer som specialiserat sig på textiltraditioner samt i lokalmuseer. Finlands hantverksmuseum bevarar textilier relaterade till hantverkstraditionen och dokumenterar traditionella tillverkningstekniker, såsom vävning och dekorering. Dessutom finns det i Museum Eliels samlingar i Joensuu sarafaner, smycken och dräktdelar som tillhör Laatokan Karjalan museos och Norra Karelens samlingar. Föremål och information finns dessutom i samlingarna hos Lahtis museer, Tammerfors historiska museer, Ilomants museistiftelse och Samemuseet Siida.
Etnografiskt och folkloristiskt forskningsmaterial är koncentrerat till arkiv. Till exempel innehåller Finska Litteratursällskapets arkiv insamlingsanteckningar, fotografier, teckningar samt minneskunskap om bärandet av sarafaner. Många material har samlats in under traditionsinsamlingsresor till olika delar av Karelen från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet.
Även de karelska gemenskaperna är viktiga dokumentatörer. De dräkter, dräktdelar och fotografier som de evakuerade karelarna tog med sig till Finland har hamnat på museer, där de fungerar som källor för rekonstruktionen av sarafandräkter samt för det tillhörande mönster- och instruktionsarbetet. Många karelska gemenskaper bevarar traditionen i sin egen verksamhet och kommunikation. Det arbete som utförts av yrkespersoner specialiserade på sarafantraditionen, såsom Leena Jääskeläinen och Soja Murto, har också en särskilt stor betydelse.
Utöver i museisamlingarna bevaras sarafan- och feresitraditionen också i privata samlingar. Till dessa hör dräkter, textilier och fotografier som har bevarats inom familjer och som ofta har gått i arv från generation till generation. Även om dessa samlingar inte alltid är systematiskt katalogiserade, utgör de ett viktigt kompletterande material vid sidan av museum- och arkivsamlingarna. Många av dessa material kan sökas digitalt via tjänsten Finna, som sammanställer samlingsinformation från finländska museer, bibliotek och arkiv. Digitala beskrivningar och kataloger förbättrar materialens tillgänglighet samt stöder forskningen och dokumentationen av dräkttraditionen.
Hållbar utveckling
Tillverkningen av sarafaner stöder en hållbar utveckling, i synnerhet ur ett ekologiskt och ekonomiskt perspektiv. Traditionellt baseras tillverkningen av dräkterna på naturmaterial samt på återanvändning av material och lokalt hantverk. Användningen av ull, linne, silke och andra naturmaterial minskar beroendet av syntetiska råvaror, och klädernas långa livslängd motverkar överkonsumtion. Lokal produktion stöder hantverkarnas sysselsättning, bevarar hantverkskunnandet och stärker den lokala ekonomin. Kring sarafantraditionen har det därför under de senaste åren formats ett nätverk av småföretagare och hantverkare.
I modern tid föredrar man allt oftare att använda återvunna material i utövandet av traditionen, och vikten av att vårda dräkterna betonas. Sarafanbeklädnader är inga engångsplagg, utan de har en lång livslängd och kan även ändras och förnyas utifrån användarens behov. Sarafaner går också typiskt sett i arv från generation till generation, och i synnerhet återuppbyggnadstidens mer minimalistiska sarafaner ändras för att bli mer historiska genom att man förlänger och breddar fållarna samt lägger till mer historiskt korrekta delar till dräkten, såsom färgstarka förkläden och smycken. De olika regionernas dräkttraditioner stärker den kulturella rikedomen.
Socialt och kulturellt stärker tillverkningen av sarafaner gemenskapen och kontinuiteten i det ortodox-karelska kulturarvet. Överföringen av hantverkskunskaper från generation till generation och användningen av dräkterna vid fester och evenemang upprätthåller en levande tradition och stärker identiteten hos både gemenskaper och individer. Användningen av sarafaner stöder också bevarandet av det immateriella kulturarvet. De används som dödskläder, pruasniekka, det vill säga festkläder, samt som en del av firandet av kyrkliga högtider, såsom påsken.
Traditionens framtid
Även om sarafantraditionen i Finland har djupa rötter som en traditionsdräkt för den ortodoxa karelska befolkningen, har den med tiden blivit som en del av den finländsk-karelska klädtraditionen och kräver inte att man tillhör ett religiöst samfund.
Den nutida sarafantraditionen är en mycket mångskiktad helhet där man kan skönja olika tidsmässiga, regionala och nationella perspektiv. Utöver den historiska bakgrunden påverkas sarafantraditionen även av förändring. I och med de förflyttade karelarna har den karelska kulturen blivit bekant även i västra Finland, vilket för sin del har ökat sarafanklädselns popularitet även bland den befolkning som har ett västligt och lutherskt kulturarv. Äktenskap mellan ortodoxa och lutheraner har också bidragit till att sarafantraditionen har överförts och smält samman som en del av den lutherska befolkningens traditioner. Detta har för sin del byggt upp tolerans, stärkt det finländska samhällets mångkulturalism och byggt upp en pluralistisk demokrati samt även skapat nya tidsmässiga och kulturella skikt i sarafantraditionen.
Finskhet och karelskhet är mångskiktade och mångtydiga identiteter som inte utesluter varandra. Samhällets ökande mångkulturalism, flerspråkighet och internationalisering återspeglas också i de ortodox-karelska traditionerna, som i och med det nationella uppvaknandet och krigen har varit föremål för ständig förändring. Den ortodoxa finska karealismen har i och med det nationella uppvaknandet formats till en egen flerspråkig och mångkulturell helhet. Dess traditioner är en unik kombination av östliga och västliga influenser, vilka har hållits levande inom de gemenskaper som verkar i anslutning till den egna nationella minoritetskyrkan.
Syftet med denna ansökan är att lyfta fram sarafantraditionens historiska och nationella dimension samt att öka förståelsen för utövandet av traditionerna. Traditionellt är sarafanklädseln kopplad till den kulturella identiteten: den är det ortodox-karelska samfundets sätt att berätta om sin egen religiösa identitet, sin historia och sina traditioner. Till denna identitet hör en stolthet över de egna traditionerna, men också kulturell tolerans, glädje och nyfikenhet. Det är viktigt att respektera sarafanklädseln som en del av de ortodoxa karelarnas identitet, men samtidigt också bevara den som en föränderlig, flerspråkig och mångkulturell tradition som lever i tiden och stärks genom människors tolkningar.
Aktör som står bakom förslaget
Ortodoksisten nuorten liitto ONL ry
Joensuun Kalevalaiset Naiset ry
Joensuun Seudun Suistamolaiset
Sökandeparterna representerar sammanslutningar som värnar om och främjar det karelskt-ortodoxa kulturarvet. Inom de sökande gemenskaperna finns en betydande del av Finlands främsta utövare, sakkunniga och traditionsbärare inom sarafantraditionen.
Källor och länkar till andra informationskällor
Netsidor
Kansallis- ja kansanpukuvalmistaja Soja Murto
Feresi ja sarafaani. Vapaaehtoisten yksityisten Suomen ortodoksisen kirkon jäsenten ylläpitämä tietokanta.
Ristikanza. Suomen ortodoksikarjalaista kulttuuriperintöä käsittelevä dokumenttisivusto.
Taito Pohjois-Karjalan videosarja sarafaaneista:
Kansanpuku feresin korut ja päähineet
Litteratur
Sarafaanit ja feresit : Pohjois-Karjalan museon 75-vuotisjuhlajulkaisu. Jaana Simonen (toim.) 1992
Armahimmat varšišomaset – Vienalaisten naisten kansanpukuja ja elämäntarinoita, Maija Vaara 2021. Kustantaja: Karjalan Sivistysseura.
Sihvo, Pirkko 1984. Hameet. Rahwaan puku. Näkökulmia Suomen kansallismuseon kansanpukukokoelmiin. Toim. Ildikó Lehtinen & Pirkko Sihvo. Museovirasto, Helsinki
Virkki, Tyyne-Kerttu (s.a.) Työstäni Itä-Karjalassa. Itse tuon sanoiksi virkki IV. Tyyne-Kerttu Virkki -säätiö, Helsinki.
Inha, I. K. 1999. Kalevalan laulumailta. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki.
Rajantakaista Karjalaa. Toim. Lehtinen, Ildikó 2008. Kulttuurien museo, Helsinki.
Virtaranta, Pertti 1958. Vienan kansa muistelee. WSOY, Porvoo