Torne älvs traditionella forsfiskekultur

Plats	Torneå, Övertorneå, Lappland
Ämnesord	Traditionellt fiske, håv, sik, Torne älv, håvfiske, pata, sikdelning, fiske, halstrad sik

Utövare och folk som känner till traditionen

Siken håvas på båda stränderna, riksgränsen går i mitten. Fiskarna på de östra och västra stränderna känner varandra och samarbetet har flera århundraden gamla traditioner. Bild: Jaakko Heikkilä.

Fiske genom håvning är en av Torne älvs viktigaste traditionella metod av sikfiske. Det traditionella håvfisket utövas av fiskerättsinnehavare, som bildar ett fiskelag. Fiskelagsgårdarnas fiskerättigheter utformades mellan 1500- och 1700-talen. Fiskelagets uppgift är att anordna fiske för delägarna samt ta hand om fiskbeståndet och värna om traditionen. Varje fors har egna fiskelag på båda sidor om älven, det vill säga riksgränsen. Håvfisket utövas inom gränsälvsavtalets regleringar i forsarna Kukkolaforsen, Matkakoski, Vuennonkoski och Isonärä.

Till Kukkolaforsens fiskelag hör gårdarna 1–16. Fiskerättigheterna har förts vidare till nya generationer antingen via arv eller fastighetsaffärer. Kukkolaforsen fiskelag har cirka 200–300 medlemmar i sitt fiskelag, varav cirka 60 håvfiskare fiskar aktivt. Vid andra forsar har utvecklingen börjat från motsvarande utgångspunkter och utvecklats på sitt eget sätt, såsom på Matkakoski på Korpikylä fiskelags område.

I Tornedalen finns det idag cirka 80 000 invånare på båda sidor om riksgränsen. Även idag har håvfiskekulturen gemensamma drag på båda sidor om riksgränsen, även om den har utvecklats lite olika inom fiskelagen. På den största fångstplatsen vid Kukkolaforsen är håvfiskekulturen närmast den ursprungliga, flera århundraden gamla traditionen.

Torne älv, gränsälven mellan Finland och Sverige, är Nordeuropas största fritt strömmande vattendrag. Den är cirka 522 km lång och dess vattenföring är 370 m3/s. Torne älv är också Östersjöområdets mest betydande lekälv för lax och vandringssik (coregonus lavaretus). Förutom sik och lax finns det cirka 20 olika fiskarter i älven.

Fiskelagen är en del av bysamhällena. Fiskelaget stödjer bygemenskapens verksamhet och de samarbetar i form av olika slags evenemang, såsom sikfester och bymarknaden. ProSiika föreningens huvudsakliga roll är att värna om traditionellt fiske och informera om traditionellt sikfiske.

I ProSiika ry:s uppgifter ingår även att komma med idéer för utvecklingsprojekt och medlemmarna kommer från byarna på båda sidor om älven samt från havsregionen. Föreningen fick Lapplands kulturfonds miljöpris år 2015. Värnandet av traditionen har i olika former dessutom stöttats av flera organisationer och samfund, såsom EU, Lapin Liitto, Torneå stad, Gränsälvskommissionen, Tornedalens landskapsmuseum, Lapplands kulturfond, Naturresursinstitutet, Ylitornio kommun, Landsbygdens bildnings- och kulturförbund, Lapplands, Meän Kukkola ry (företagarna) samt motsvarande svenska organisationer och samfund.

Utövande av traditionen

Halstrad sik kan ses som håvfiskets symbol. Att halstra sik på en pinne vid elden är speciell och är ett känd tillagningssätt, särskilt i Tornedalen. Vandringssiken är en unik råvara. Vandringssiken tillbringar sin tillväxttid i havet, i bräckt vatten och vandrar upp i Torneälven för att leka i sött vatten. Bild: Jaakko Heikkilä.

Till forsfiskekulturen i nedre delen av Torneådalen hör enligt hundratals år gamla traditioner håvning av sik och lax på sommaren, fiske av flodnejonöga på hösten och fiske av lake på vintern. Traditionellt fiske utövas av delägare i lokala fiskelag enligt rättigheter som daterar ända från 1500-talet. Delägarna har även inkluderat byinvånare som inte är egentliga delägare i det traditionella fisket. Fiskelaget anordnar fisket för delägarna inom gränsälvsavtalets ramar. Anordnandet av fisket sker enligt flera århundraden gamla principer inom fiskelaget. Håvning är en traditionell fiskemetod för sik och lax på forsfiskeplatserna. Håven är ett håvliknande fångstredskap, nätpåsen i änden på ett långt skaft (skaftet cirka 6 m, håvringes diameter cirka 60 cm, nätpåsens maskstorlek 20–40 mm). Fiskaren för håven medströms i vattnet och försöker fånga fisken från bottnens bakströmmar där den har stannat för att vila. Håvaren måste känna till vattnets strömningar samt bottnens former. För att fånga fisk behöver håvaren skicklighet, bra fångstredskap och tur. Ändå har fiskarna goda möjligheter att passera den lilla håven i den stora forsen.

Den håv som används har sina rötter på 1200–1300-talet. Håven består av ett skaft, en håvring, en träklyka och en nätpåse. Tillverkningen av en håv är fortfarande ett hantverk med början i vävning av nätet. Tillverkare av håvar utforskar lämpliga utformningar för håven och hur olika material förhåller sig till vatten. Håven måste konstrueras så att den är så omärkbar som möjligt och ska ha en sådan hållfasthet och storlek att den fångar fisk. Tidigare användes endast naturmaterial, nuförtiden vävs bland annat håvens nätpåse av nylontråd.

Håvning sker från forsarnas stränder, träpator eller båtar. Varje håvningsplats har ett eget namn. Patorna, som kallas för krenkku, är bryggor som gör det möjligt att nå håvningsplatserna. På grund av vattennivåns växling, trycket och vibrationerna från strömmen samt årstidsväxlingarna måste patakonstruktionerna byggas och tas bort flera gånger under fångstsäsongen. Bygget av broar och pator sker fortfarande genom fiskarnas talkoarbeten med en patabyggteknik för forsplatser som härstammar från 1500-talet.

Arrangemang av håvning sker inom fiskelagen vid olika forsar. Kukkolaforsens fiske anordnas på två olika sätt beroende på fångstmängden. På försommaren kallas fisket av lax och lite tidig sik för vårhåvning, då fisket sker fritt bland delägarna. Under vårhåvning kan nya håvfiskare öva och även icke-delägare utöva håvning med tillstånd från fiskelaget. Under den större sikfångsten i slutet av juli och i augusti tillämpas 24/7-skiftsystemet. I skiftsystemet delas håvningsskiften och fångsten enligt delägarskapets eller mantalets storlek.

Även vinterfiske ger fisk på bordet hos byborna. Traditionell laksoppa är en delikatess. Bild: Jaakko Heikkilä.

I Kukkola byns gårdar har delats upp i två grupper, hög- och lågskattade med respektive håvningsdagar. Fångstdelningen sker fortfarande varje kväll klockan 18 på forsplatsen och den samlar ihop bybor och besökare. Från fångsten ges först håv- och matfiskarna till håvningsmannen. De gårdar som har håvningsskift får lönsikar. Resten av fångsten delas mellan gårdarna i förhållande till deras andelar med ett unikt, urgammalt numeriskt system. I det numerära systemet delas så jämnstora sikar som möjligt i delägargårdarnas högar, som avslutningsvis lottas ut bland delägarna. Det numerära delningssystemet leder till att delägaren får ett antal kilo fisk enligt sitt mantals storlek. På så sätt är storleksfördelningen den samma för alla. Den numerära delningen för systemets rättvis och enkel att genomföra i praktiken utan våg.

Forsplatsernas traditionella landskap består av fiskekonstruktioner och fiskebyggnader. Konstruktioner och utrymmen behövs och används fortfarande för håvningsmännens övernattning och matlagning samt förvaring av fisk och fiskeredskap. Av Kukkolaforsens gemensamma byggnader är fiskeboden till för förvaring av fisk, stekkåtan för matlagning samt övernattning och fiskebodar för förvaring av fiskeredskap.

Till den levande fiskekulturen tillhör även matkulturen. Halstrad sik, siksoppa, sikrom och saltad sik tillhör den traditionella matkulturen. Färsk saltad sik är i all sin enkelhet ännu idag en delikatess för många. Stekkåtan passar utmärkt för just halstring av sik och tillagning av siksoppa. Vandringssikbeståndet är unikt i världen eftersom den vandrar från att ha ätit upp sig i det salta havet till att leka i sött vatten.

Traditionellt fiske och fiskmat har varit en viktig inkomst- och födokälla för bysamhällena. Småprat om fisk erbjuder en naturlig grund för socialt umgänge i både gott och ont. Till det sociala livet förknippas även olika slags gamla traditionella tillställningar, exempelvis sikfester som ordnas när siken har stigit i slutet av juli.

Traditionens bakgrund och historia

Enligt Kustaa Vilkuna är håvningen det mest primitiva fiskemetod ur ett etnologiskt perspektiv. Håvfångst baseras på kännedom om fiskarnas viloplats och uppstigningsvanor. Fiskarna har känt sina forsar väl, de har letat efter nya håvningsplatser och de äldsta har redan varit i bruk mycket länge. Torneälvsdalens stadiga bosättning samt finskspråkiga kulturgrund skapades redan under den tidiga medeltiden främst med bosättning som kom från Satakuntas och Tavastlands regioner. Mellan Satakunta och Tornedalen har kultursammanhang hållits bland annat om håvtyper som är typiska för båda regionerna.

Utformandet av bosättningen längs med Torne älv är tätt bunden till fiske- och jaktkulturerna. Håven har uppkommit av dessa fiskares och jagares behov. Torneälvshåven är en relik från medeltiden, 1200–1300-talet, som fortfarande är i bruk. Håvfisket har eventuellt funnits innan det, den nuvarande håvfiskekulturens spår kan dock följas tillbaka såhär långt. Håven är alltså ett mycket gammalt fiskeredskap. Håven har huvudsakligen behållit sin form fram till nutid. Håven har historiskt sett även använts längs med andra älvar, men till dessa dagar har håvningskulturen fortsatt oavbrutet särskilt vid Torne älv. Invånarna i byarna längs med Torne älv har levt i växelverkan med varandra och ursprungligen även använt samma sorts håv.

Fiskepatan är en urgammal byggtradition längs med älven. De första kända fiskepatorna började användas vid Torne älv på 1500-talet och precis i början av 1600-talet. Stora fiskepator byggs inte längre. Byggtekniken lever dock fortfarande i bryggorna som byggs för håvningen. Byggtekniken för dammar och pator som genomförs med människokraft kräver ett visst kunnande och kännedom om strömmens beteende. Tekniken utvecklades på naturens villkor och återspeglar de gamla naturfolkens liv. De använde endast naturmaterial till de komplicerade konstruktionerna och alla fiskepatans delar hade sitt eget syfte.

Områdets fångst fiskekultur har även fått en extra krydda av riksgränsen som drogs i älven. I exempelvis Kukkola byttes håvningsskiften samma tid på kvällen på båda stränderna. Även om riksgränsen gick i floden, levde man i Kukkola och Matkakoski i praktiken enligt samma lokala tid på båda stränderna ännu under hela 1800-talet.

Fångstdelningstraditionen påminner ännu idag om, förutom andra traditioner anknutna till håvningsfiske, den urgamla livsföringen vid Torne älvs forsplatser. Delningen har redan mycket länge genomförts enligt mantal. För delningen innebär detta att den fångstdel som gården får är större ju större gård det är frågan om. För sikdelningens tidiga etablering talar det faktum att gårdar som grundades efter 1773 inte i regel längre togs med som delägare i sikdelningen.

Forsplatsen är en samlingsplats där samtalsämnena enligt den lokala seden rör sig kring fiske och vattennivå. I forsplatsens skyddade traditionslandskap finns fiskarnas gamla fiskebodar, en stekkåta och en fiskebod som används för förvaring av fisk. Bild: Jaakko Heikkilä.

I Kukkola används tre olika slags utlottningsmetoder vid delningen. Enligt Kustaa Vilkuna (1940) har utlottningsmetoderna såsom även andra metoder vid dessa forsar gått i arv från mycket gamla tider. Exempelvis finns det motsvarande sätt att placera siken på tvären mellan högarna i lottningsavseende på samma sätt i Dalarnas notfiskevatten. Vid sikdelningen urskildes ännu i början av 1900-talet prästens tiondelar. Delningen skedde då på ett lite annat sätt för att tiondelen kunde urskiljas från fångsten.

Under fiskesäsongen övernattade och åt de fiskare som hade skift i en timrad stekkåta. Stekkåtan är ett exempel på en rökpörteliknande byggnad där människan kunde vistas en längre tid vid elden. Sik halstrades i kåtan och siksoppa kokades i en stor järngryta. Vid en traditionell sikdelning har håvare fått välja en matsik ovanpå delningen. Efter sikdelningen fanns det även många andra som ville steka halstra i stekkåtan, när barnen som fått delningsrester gick dit för att halstra sina sikar.

Användningen av spett pinne vid tillagning av fisk är en mycket gammal metod. Förutom halstring, röks och torkas fisk på spett vid förvaring. Halstring på en pinne vid öppen eld enligt Kukkolas sätt halstrar fisken snabbt så den blir ätbar och fisken ska då inte förvaras. Halstring är typiskt just för Kukkolaforsen vid Torne älv. Saltets ankomst på 1200-talet gjorde det möjligt att förvara fisk för användning och export året om, varifrån dagens salta sik har tagit sin början.

Sik- och laxfester som hör till fiskesamhällenas seder och bruk anses vara en av de äldsta kända festtraditionerna i Finland. Vid Kukkolaforsen anordnas sikfesten traditionellt för att fira att siken har stigit och festen är fortfarande ett levande kulturarv. Stekning av spettsik är starkt anknuten till sikfesttraditionen. På sikfesten äter man sik, ofta stekt på spett. Sikdelningen varje kväll är fortfarande en känd ritual, som samlar mycket folk till forsplatser.

Förmedlande av traditionen

Delägargårdarna har haft och har ansvar för att ordna en håvare enligt skiftessystemet. Huvudsakligen kommer håvare fortfarande från den gård som har skiftet och på detta sätt förs håvningskonsten naturligt vidare från de äldre till nya generationer. Övning sker huvudsakligen på försommaren under vårhåvningen. Håven görs fortfarande för hand i hemmet och man övar på det på håvtillverkningskurser som arrangeras tillsammans. Anvisningar för håvtillverkning finns även dokumenterade i digitalt format.

Talkoarbetare byter ut spåntaket på en gammal fiskebod. Fiskelaget tar aktivt hand om de traditionella byggnaderna och miljön. De äldre för vidare sitt kunnande till de yngre. Råden kommer till användning exempelvis vid konstruktion av fiskepator av trä.

Byggandet av pator enligt den gamla fiskepatatekniken sker idag med talkoarbete där tiotals fiskare och bybor deltar. Håvningsplaster och pator dokumenteras även i digitalt format. Fiskelagets verksamhet är aktivt och arrangemang av fisket ligger på dess ansvar. Organisering av talkoarbete samt reparation, bygge och rivning av fiskeplatser sker årligen. Folk i alla åldrar kan delta i talkoarbetet. Sikdelningstraditionen förs även vidare till nästa generation genom praktisk färdighet. Likaså dokumenteras delningstraditionen digitalt.

Mattraditionen bevaras av delägarna och turistföretag. Tillagningen av håvningsmännens mat i form av halstrad sik har traditionellt utförts av män och därigenom är det fortfarande en manlig mattradition. Sommaren 2016 avtäckte håvfiskare på båda sidor om gränsen tillsammans en staty av en håvare som ställts upp på forsplanen. Statyn står på den svenska sidans strand och talar om håvfiskekulturens betydelse i regionen. Den gemensamma tillställningen för fram byarnas gemensamma kultur på båda sidor om gränsen.

Flera projekt har genomförts för att upprätthålla och främja traditionerna: Kylä kosken äärellä 2003–2006, IsoSiika 2013 (samarbete med Landsbygdens bildnings- och kulturförbund), Tornedalens sommarsik 2016–2018. Till projektet har hört och hör fortfarande bland annat skolsamarbete, ett ungdomsläger, dokumentation av traditioner med nya metoder, evenemangsarrangemang, uppmuntrar till samarbete över gränserna, ökad kunskap om traditionellt fiske, bygge av en utställning till fiskemuseet och stöd av naturturism. Bysamhällets medlemmar har också gjort många fotografiverk och böcker samt en dokumentärfilm om Kukkolaforsen. Böcker om mattraditionen har publicerats på båda sidor om gränsen

Traditionens framtid

Sikforskningen som startade förra året väntas komma med metoder för ett hållbart värnande om sikbeståndet. Vid Kukkolaforsen finns ett aktivt fiskelag med bra atmosfär som ordnar fiske och värnar om traditioner. Nya entusiastiska håvfiskare har lockats till gemenskapen. Traditionsnyttjande naturturism, hållbar utveckling och närmat är på kommande. Uppskattningen av siken har redan nu ökat tack vare naturturismen och närmattrenden. Kombinationen av lokala råvaror och globala recept skapar läckra matnjutningar. Projekten och särskilt Tornedalens sommarsik har ökat samarbetet mellan fiskelagen och mellan andra aktörer.