Torne älvs traditionella forsfiskekultur

Plats	Torneå, Övertorneå, Lappland
Ämnesord	Traditionellt fiske, håv, sik, Torne älv, håvfiske, pata, sikdelning, fiske, halstrad sik

Utövare och folk som känner till traditionen

Siken håvas på båda stränderna, riksgränsen går i mitten. Fiskarna på de östra och västra stränderna känner varandra och samarbetet har flera århundraden gamla traditioner. Bild: Jaakko Heikkilä.

Håvfiske är en av de mest betydelsefulla traditionella fiskemetoderna i Torneälven. Det utövas av ägarna till håvfiskerättigheter, som tillsammans bildar ett fiskesamfällighet. Dessa fiskerättigheter etablerades mellan 1500- och 1700-talet. Fiskesamgällighetens roll är att organisera fisket för sina medlemmar, förvalta fiskbestånden och bevara traditionen. Varje fors har sitt eget fiskesamfällighet på båda sidor av älven, som utgör nationsgränsen. Fisket bedrivs inom ramen för Gränsälvsöverenskommelsen. Fiskesamfälligheten organiserar håvfiske vid Kukkolankoski och Matkakoski. Dessutom används privata fiskeställen längs älvstränderna, som vid Vuennonkoski och andra lämpliga forsar, för håvfiske.

Kukkolankoski fiskesamfällighet omfattar hus 1–16 och Matkakoski fiskesamfällighet i Korpikylä hus 1–17. Fiskerättigheterna har överförts till nya generationer, antingen genom arv eller markaffärer. Vid Kukkolankoski finns cirka 200–300 delägare, varav omkring 60 är aktiva håvfiskare. I Matkakoski finns cirka 150 delägare, varav ett fåtal dussin är aktiva fiskare.

Torneälven, gränsälven mellan Finland och Sverige, är den största fritt strömmande vattendraget i Nordeuropa. Den är cirka 520 km lång, med en medelvattenföring på 370 m³/s. Torneälven är också den viktigaste älven i Östersjöområdet där lax och vandringssik leker. Förutom lax och sik finns det runt 20 andra fiskarter i älven. Vandringssiken och laxbestånden är unika i världen, eftersom de vandrar från det salta havet till sötvatten för att leka.

Idag bor det totalt cirka 80 000 människor i Tornedalen, på både den svenska och finska sidan. Bosättningen längs Torneälven är nära kopplade till fiske- och jaktkulturer. Än idag delar fiskekulturen gemensamma drag på båda sidor av gränsen, även om specifika variationer har utvecklats över tid. Vid den största fångstplatsen, Kukkolankoski, har fiskekulturen bevarats närmast sin ursprungliga, århundraden gamla tradition.

Fiskesamfälligheten är en integrerad del av byagemenskaperna som representeras av lokala byaföreningar. Samfälligheterna stödjer byaföreningarnas verksamhet och samarbetar vid organisering av evenemang såsom sikfester och lokala marknader.

ProSiika ry är en förening som grundades 2010 och arbetar för att skydda vandringsfisk, särskilt sik, främja hållbart nyttjande, bevara livsmiljöer och värna samt främja traditionellt fiske. Dess huvudsakliga uppgift är att säkerställa att sikbestånden nyttjas på ett ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt hållbart sätt. Föreningen samarbetar med fiskare, forskare, myndigheter och andra intressenter för att uppnå sina mål och deltar också i utvecklingen av olika projektidér.

Medlemmar i föreningen kommer från olika byar på båda sidor av älven samt från kustområdet. År 2015 tilldelades ProSiika ry Miljöpriset av Lapplands kulturstiftelse. Flera organisationer och intressenter har stöttat ProSiika ry:s arbete med att bevara traditionen, däribland EU, Lapplands förbund, Torneå stad, Gränsälvskommissionen, Tornedalens museum, Lapplands kulturstiftelse, Naturresursinstitutet i Finland, Ylitornio kommun, Landsbygdens bildnings- och kulturförbund, Lapplands yrkeshögskola, Meän Kukkola ry (företagare) samt motsvarande svenska organisationer och intressenter.

Utövande av traditionen

Halstrad sik kan ses som håvfiskets symbol. Att halstra sik på en pinne vid elden är speciell och är ett känd tillagningssätt, särskilt i Tornedalen. Vandringssiken är en unik råvara. Vandringssiken tillbringar sin tillväxttid i havet, i bräckt vatten och vandrar upp i Torneälven för att leka i sött vatten. Bild: Jaakko Heikkilä.

Forsfiskekulturen i södra Torneälvdalen omfattar, i enlighet med hundratals år gamla traditioner, håviske av sik och lax på sommaren, nejonöga på hösten och laxfiske på vintern. Det traditionella fisket bedrivs av medlemmarna i fiskesamfälligheten, vars fiskerättigheter härstammar från så långt tillbaka som 1500-talet. Medlemmarna i fiskesamfälligheten har bjudit in även bybor som inte är delägare till det traditionella fisket. Samfälligheten organiserar fisket för sina medlemmar inom ramen för Gränsälvsöverenskommelsen. Organiseringen av fisket följer århundraden gamla principer, som bestäms individuellt av varje fiskesamfällighet.

En håv (lippo) är ett håvliknande fiskeredskap med ett långt skaft (cirka 6 m), en båge (ungefär 60 cm i diameter) och ett nät med en maskstorlek på 20–40 mm. Håven förs medströms i vattnet för att fånga fisk som vilar i djupa fickor i älven. Fiskaren måste ha god kunskap om strömmarna och älvbottnens struktur. Att fånga fisk kräver skicklighet, bra utrustning och också tur. Fiskarna har dock en god chans att undkomma en liten håv i en stark ström.

En håv består av ett skaft, en båge, en gaffel (eller klor) och ett nät. Håvtillverkning är fortfarande ett hantverk, där processen börjar med nätvävning. Håvtillverkare tar hänsyn till den optimala konstruktionen och hur olika material beter sig i vattnet. Håven måste vara så osynlig som möjligt samtidigt som den ska vara stark och ha en lämplig storlek för att fånga fisk. Tidigare användes enbart naturmaterial, medan nätet idag vävs av nylongarn eller fin tråd.

Håvfiske bedrivs från älvstränderna, pator (krenkku) eller båtar. Varje håvfiskeplats har sitt eget namn. Pata (brygga/ställning) är en plattform som gör det möjligt för fiskaren att komma till fiskeplatserna. På grund av variationer i vattennivån, strömmens tryck och vibrationer samt årstidernas växlingar behöver dessa konstruktioner ibland byggas om eller monteras ner även under fiskesäsongen. Byggandet av pator, bryggor och krenkkus utförs fortfarande av fiskarna som gemensamt arbete, enligt tekniker som går tillbaka till 1500-talet.

Organiseringen av håvfiske varierar mellan forsar. Vid Kukkolankoski organiseras håvningen på två olika sätt, beroende på fångstmängden. Tidigt på sommaren, under laxfisket och när sikbeståndet är lågt, tillämpas en metod som kallas "halmelippous," där fisket bedrivs fritt mellan medlemmarna. Under denna period kan nya håvare öva, och även personer utan fiskerätt kan delta i håvfisket med föreningens tillstånd. När sikbeståndet ökar i slutet av juli och augusti införs ett skiftsystem där fiskepassen och fångsten fördelas mellan delägare i förhållande till storleken på deras andelar, kallade mantal.

Även vinterfiske ger fisk på bordet hos byborna. Traditionell laksoppa är en delikatess. Bild: Jaakko Heikkilä.

Kukkola delas byns gårdar in i två kategorier baserade på håvfiskedagar: de med högskatt och de med lågskatt. Fördelning av fångsten sker fortfarande varje kväll vid samma tid på forsfältet och samlar både bybor och besökare. Först får håvaren sin del av fångsten för eget bruk och måltider. Därefter får fiskare från de tjänstgörande gårdar sina ”lönesik.” Den återstående fångsten fördelas mellan gårdar enligt deras andelar enligt ett urgammalt talsystem. I detta system delas fisk av liknande storlek i högar för delägargårdarna, som sedan tilldelas sina ägare genom lottning. Denna metod säkerställer att varje delägare får en mängd fisk i proportion till sitt mantal (ägarandel), vilket upprätthåller en rättvis fördelning för alla. Systemet gör processen rättvis och enkel att genomföra även utan våg. Tre olika metoder för att lotta fisk används i fiskfördelningen, som alla härstämmar från urminnes tider.

Traditionen med fiskfördelning, tillsammans med andra håvfisketraditioner, påminner fortfarande om det urgamla levnadssättet vid Torneälvens forsar. Fördelningen har länge baserats på mantal, vilket innebär att mängden fisk ett hushåll får beror på gårdens storlek. Att systemet tidigt standardiserades syns i det faktum att gårdar som etablerades efter 1773 i regel inte längre inkluderades i fiskfördelningen.

Forsfältens traditionella landskap består av byggnader och konstruktioner avsedda för fiskeverksamhet. Dessa byggnader har historiskt tjänat och tjänar fortfarande behoven av boende, matlagning och förvaring av fisk och håvarnas fiskeredskap. Vid Kukkolankoski ingår i de gemensamma byggnaderna fiskförrådet (kalapuohi) för fiskförvaring, halstringsbodan för matlagning och övernattning samt aittor för fiskeredskap och andra tillhörigheter.

Matkultur med traditionella rätter som halstrad sik på spett, siksoppa, sikrom och saltad sik är en del av levande fisketradition. Nysaltad sik är fortfarande en delikatess som uppskattas av många även idag. Halstringsbodan är särskilt väl anpassad för att tillaga halstrad sik på spett och siksoppa.

Att använda spett för att tillaga fisk är en uråldrig sed. Spett har använts inte bara för halstring utan också för rökning och torkning av fisk för konservering. Dock är traditionen att halstra sik på spett över öppen eld på Kukkolas sätt avsedd för omedelbar konsumtion snarare än för lagring. Halstring av sik på spett är en särskild tradition vid Kukkolankoski på den finska sidan och Kukkolaforsen på den svenska sidan av älven. Saltet möjliggjorde året-runt-konservering av fisk samt handel, vilket gav upphov till traditionen med saltad sik som lever kvar än idag.

Det traditionella fisket och den fiskbaserade matkulturen har historiskt varit viktiga inkomst- och försörjningskällor för bygemenskaperna. Den så kallade ”porina” - det vardagliga småpratet om fiske - utgör en naturlig grund för social interaktion. Fiskesamhällets sociala liv omfattar också traditionella evenemang, såsom sikfesten i slutet av juli, där den årliga sikvandringen firas.

Traditionens bakgrund och historia

Ur ett etnografiskt perspektiv är håvfiske en av de äldsta fiskemetoderna. Det bygger på kunskap om fiskens viloplatser och vandringsmönster. Fiskare har varit väl förtrogna med sina forsar och har ständigt sökt nya håvplatser, samtidigt som några av de äldsta platserna har varit i bruk under mycket lång tid.

Den permanenta bosättningen i Tornedalen och grunden för den finskspråkiga kulturen uppstod under tidig medeltid, främst genom nybyggare från Satakunta och Tavastland. Kulturella kopplingar har identifierats mellan Satakunta och Västerbotten, bland annat genom förekomsten av liknande håvtyper som är karakteristiska för båda områdena.

Fiskekulturen i regionen har också påverkats av den riksgräns som drogs längs älven. I Kukkola var håvfiskepassen historiskt sett synkroniserade på båda älvstränderna, där skiften byttes samtidigt på kvällen under hela den gemensamma håvfiskeperioden. Trots att riksgränsen löper genom älven följde Kukkola och Matkakoski samma lokala tid på båda sidor långt in på 1800-talet.

Forsplatsen är en samlingsplats där samtalsämnena enligt den lokala seden rör sig kring fiske och vattennivå. I forsplatsens skyddade traditionslandskap finns fiskarnas gamla fiskebodar, en stekkåta och en fiskebod som används för förvaring av fisk. Bild: Jaakko Heikkilä.

Håven utvecklades för att möta fiskarnas och jägarnas behov längs Torneälven. Torneälvens håv är en medeltida fiskeredskap som kan spåras tillbaka till 1200- och 1300-talet och används än idag. Håvfiske kan ha existerat ännu tidigare, men den nuvarande håvfisketraditionen går åtminstone så långt tillbaka. Utformningen av håven har i stort sett förblivit oförändrad genom århundradena. Historiskt sett användes håvar även vid andra älvar, men kontinuerliga håvfisketraditioner, inklusive metoder för fångstfördelning, har bevarats särskilt vid Torneälven. Byarna längs älven har haft nära utbyte med varandra och använde ursprungligen likadana håvar.

Laxpator som används i det traditionella fisket representerar en urgammal byggnadstradition längs älvstränderna. De första kända patorna infördes i Torneälven under 1500- och tidigt 1600-tal. Stora pator byggs inte längre, men teknikerna för att uppföra pator (krenkku) lever kvar i de konstruktioner som används för håvfiske. Det manuella uppförandet av pator kräver specifik expertis och kunskap om älvens strömmar. Teknikerna, som har utvecklats i samklang med naturen, speglar livet hos forntida människor. De till synes komplicerade konstruktionerna byggdes helt av naturmaterial, där varje del fyllde en särskild funktion.

Fiskefester, som är en del av fiskesamhällenas traditioner, hör till de äldsta kända festtraditionerna i Finland. De har organiserats i århundraden både vid rinnande vatten och i kustregioner. Även om det saknas dokumenterade uppgifter om när de första fiskefesterna hölls i Finland, är det tydligt att fiskerelaterade festligheter och marknader har varit en integrerad del av den finska kulturen i århundraden, både under svensk och rysk tid. Vid Kukkolankoski är sikfesten en lång tradition som firar sikens ankomst och är en del av det levande kulturarvet. Halstring av siken på spett är en central del av festtraditionen, där människor samlas för att äta sik, oftast tillagad på spett.

Förmedlande av traditionen

De delägande gårdarna har haft, och har fortfarande, ansvaret att ställa upp med en håvare under sikhåvningen som sker i skift. I första hand kommer håvaren fortfarande från det hushåll som står på tur, vilket säkerställer att kunskaper överförs naturligt från äldre generationer till yngre. Träningen sker främst under försommaren under halmehåvningsperioden. Tillverkningen av håvar sker fortfarande för hand, vanligtvis i hemmet, men den praktiseras också kollektivt genom organiserade håvtillverkningskurser. Instruktioner för håvtillverkning har även dokumenterats i digital form.

Talkoarbetare byter ut spåntaket på en gammal fiskebod. Fiskelaget tar aktivt hand om de traditionella byggnaderna och miljön. De äldre för vidare sitt kunnande till de yngre. Råden kommer till användning exempelvis vid konstruktion av fiskepator av trä.

Byggandet av pator (krenkku), med den gamla byddnadstekniken, sker idag genom gemensamt arbete där dussintals fiskare och bybor deltar. Håvfiskeplatser och bryggor dokumenteras även digitalt. Organiseringen av frivilligarbete, liksom underhåll, uppförande och nedmontering av konstruktioner, sker årligen, och både män och kvinnor i alla åldrar deltar. Den traditionella metoden för fördelning av sik förs vidare till kommande generationer genom praktisk erfarenhet.

Kulinariska traditioner bevaras av delägarna och turistföretag. Privata traditionsbärare och föreningsmedlemmar tillagar traditionella rätter för sina familjer, under högtider och andra evenemang. Turistföretag, restauranger och hotell erbjuder mat tillagad av lokalt fångad fisk enligt traditionella recept, samtidigt som nya recept och smakupplevelser utvecklas. En av de nyare tillagningsmetoderna i området är ceviche av sik och lax, som baseras på ett peruanskt traditionellt recept och inkluderades i UNESCO:s representativa lista över immateriellt kulturarv år 2023.

Sommaren 2016 invigde håvfiskare från båda sidor av gränsen gemensamt Håvfiskarstatyn på forsplanen i Kukkolaforsen. Statyn står på den svenska sidan av älven och lyfter fram håvfiskekulturens betydelse i regionen. Det gemensamma evenemanget syftade också till att betona byarnas gemensamma kulturarv på båda sidor av nationsgränsen.

Flera projekt har genomförts för att bevara och främja traditionerna: En by vid forsen (2003–2006), IsoSiika (2013, i samarbete med Maaseudun sivistysliitto), Tornedalens Sommar-Sik (2016–2018), Fånga, halstra och njut din egen spettstekta sik (2018), Meänmaa matkalla maailmalle (2019) och Kuas Sitte Jos Emmä Met Itte (2019–2020). Hösten 2020 inleddes projektet Merta näkyviin – Vinterfisketraditioner bevaras, följt av Kläpit Lipolle (2023–2025) och Tornedalens håvfiskekultur (2024–2027). Dessa projekt har inkluderat och inkluderar fortsatt skolsamarbeten, ungdomsläger, dokumentation av traditioner med moderna metoder, organisering av evenemang, främjande av gränsöverskridande samarbete, ökad medvetenhet om traditionellt fiske, utveckling av utställningar både för ett fiskemuseum och ett mobilt museum inbyggt i ett fordon, stöd för natur-, mat- och kulturarvsturism, lansering av en webbplats och mycket mer.

Bybor har även skapat fotokonstverk, böcker och en dokumentärfilm om Kukkolankoski. Böcker om kulinariska traditioner har publicerats på båda sidor av gränsen.

Traditionens framtid

Forskning om sikpopulationer bedrivs för närvarande av institutioner såsom Naturresursinstitutet (LUKE), universiteten i Helsingfors, Uppsala och Lund, Centralförbundet för Fiskerihushållning samt Sveriges Naturvårdsverk. Dessutom stöds forskningen av organisationer såsom ProSiika ry och Tornio-Muonio älvsförening. Ytterligare studier om vandringsfiskars beteende behövs dock, särskilt när det gäller klimatförändringarnas och havsbaserad vindkrafts påverkan på migrationsvägar och eventuella förändringar i fiskens rörelsemönster. Att säkerställa att vandringsfisk fortsätter att nå sina lekområden i Torneälven är en prioritet.

Det förväntas att forskning och olika projekt kommer att bidra till att bevara en hållbar sikpopulation. Regionen har aktiva och engagerade fiskesamfällighet som organiserar fiskeverksamhet och bevarar traditioner. Nya, entusiastiska håvare har anslutit sig till gemenskapen. Intresset för naturturism, hållbar utveckling och lokal mat växer bland både konsumenter och företagare. Sikens uppskattning har redan stärkts genom trender inom naturturism och lokal mat, och globala recept med lokala råvaror skapar nya kulinariska upplevelser. Projekten har också stärkt samarbetet mellan fiskesamfällighet och andra aktörer.

År 2019 genomförde projektet Meänmaa matkalla maailmalle en omfattande utredning om statusen för skyddet av Torneälvens forsfiskekultur och möjligheterna att i framtiden ansöka om en plats på UNESCO:s representativa lista över immateriellt kulturarv. Inom ramen för projektet studerade aktörer andra kulturarv som redan finns med på listan eller hade en pågående ansökningsprocess. Traditionsbärare, personal från Tornedalens museum och representanter från kommunerna Torneå och Haparanda har bland annat besökt i Oostduinkerke i Belgien år 2019 för att lära sig om räktfiske med häst (listat 2013) och återigen år 2025, inklusive ett besök i Bryssel för att studera Belgiens traditionella bevattningssystem (listat 2023) och belgisk ölkultur (listat 2016). Fiolspel i Kaustby (listad 2021) har introducerats genom gemensamma besök, till exempel år 2019 besökte håvfiskare från Torneälven Kaustby för att visa upp håvfisketraditionen och Kaustby folkmusiker uppträdde vid forsarna i Kukkolankoski och Kukkolaforsen. År 2024 besökte en delegation involverad i UNESCO-ansökningsprocessen Kaustby för att lära sig om nomineringen, utvecklingen av en skyddsstrategi och UNESCO:s betydelse för det lokala samhället. Lärdomar från dessa erfarenheter har tillämpats på bevarandet och skyddet av håvfiskekulturen.

Mellan 2023 och 2025 har Tornedalens museum koordinerat arbetet med att sammanställa UNESCO-ansökan i samarbete med Unesco-gruppen. Denna grupp består av traditionsbärare som representerar håvfiskeplatser från både Finland och Sverige. Ansökan till UNESCO:s representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv, Håvfiske i Torneälven – Levande kulturarv över den svensk-finska gränsen, kommer att skickas till UNESCO i mars 2025. Ett beslut förväntas i december 2026.

EU-finansierade projektet Torne Valley Dipnet Culture (TVDC) stödjer arbetet med ansökningsprocessen. Projektet arbetar även med flera andra aktiviteter som också fokuserar på att öka medvetenheten om traditionen, organisera utställningar för både lokal och bredare publik, kartlägga den byggda kulturmiljön vid forsarna samt utarbeta en skyddsstrategi 2030 för håvfisketraditionen.